lördag 21 maj 2011

Inget liktal över antiken

Styx — eller en bäck i Borås?

Jag vurmar för antiken.

För tillfället läser jag Alf Henriksons enastående Antikens historier, ursprungligen från femtiotalet. Henrikson är ju som bekant en berättare i särklass, som med utomordentlig lätthet formulerar sammandrag av de mest komplexa sammanhang. Visst är bokverket märkt av den tid den uppkom i. Den utbredda homoeroticismen under antiken lyser till exempel nästan helt med sin frånvaro. Men jag kan tänka mig att det är detta något polerade panorama, som bildade i alla tider sen renässansen fått stifta bekantskap med.

Och det är väl en bildningstradition som i mycket numera får förklaras vara död och begraven.

Men jag är inte beredd att hålla liktal. Det är en fantastisk värld som antikens berättelser ställer oss inför. Klassiska komponenter, såsom svek, hjältar, kärleksintriger, krig, uslingar, makthunger och så vidare är legio. Gudarna är där de hör hemma, som smått löjeväckande gestalter i periferin, som folket dock av någon anledning tycker att det kan vara gott att offra en oxe eller något till emellanåt.

I de tidiga grekiska stadsstaterna blomstrade tankelivet. Emellanåt föll det inte de härskande i smaken, och man gjorde vad man kunde för att stoppa det. Men den filosofiska utvecklingen hindrades inte i sig av någon dogmatik. Excentriker som Diogenes, cynikern, kunde till självaste Alexander den store utbrista, när han tillfrågades av Alexander om denne kunde göra något för honom, att det enda han önskade var att Alexander flyttade sig så att han inte skymde solen... Apokryfiskt, säkerligen, men mentalitetsmässigt spännande...

Den klassiska bildningen framlever nu en flämtande tillvaro på universiteten, där några få latinare fortfarande kan myterna och legenderna och väl fängslas av en civilisation som i all sin grymhet hade något så sunt och hälsosamt över sig, något obesmittat av den pandemi som efter år 33 spreds över världen från Jerusalem.

Och det är väl inte mycket att göra åt det. Men jag för min del tänker fortsätta att fascineras av den värld som fanns då, och jag tänker fortsätta att samla kunskap om den, för att få nycklar till förståelsen också av litterära yttringar av den humanistiska bildningstradition som fortgått nästan fram till vår tid. —

2 kommentarer:

  1. även jag vurmar för antiken - och käre Alf H.

    här i UK suckar de flesta vuxna över sina latinstudier, men i Sverige har latinet fått en renässans (i blygsam skala)

    på senare år har vi sett en del inspirationsböcker av den här typen
    http://lasdagboken.blogdns.com/2008/index.php?entry=entry080214-095107

    SvaraRadera
  2. Tack för boktipset!

    Jo, låt oss hoppas på en renässans. Emellertid, på mitt gymnasium var jag den enda latinhumanisten — och efter mig lades linjen ner, om jag förstått det rätt... Å andra sidan var gymnasiet litet och ganska nyfött.

    Låt oss hoppas på en renässans.

    SvaraRadera