måndag 9 maj 2011

Fragment: Skogsbetraktelse — Konstruktion V

När strået vajar, beror det på skalbaggen som försöker klättra upp. Den är alldeles för tung, och benen får inte fäste. Strået vajar, böjer sig, och skalbaggen faller ner på rygg. Benen rör sig hastigt i luften, och antennerna skrapar i jorden. Skalbaggen vaggar där den ligger, men förmår inte vända sig rätt. Den försöker breda ut sina vingar, men orkar inte dra fram dem under sin egen vikt. Längre bort bryter en daggmask fram. Den är jordig och fuktig och vrider sig för att få hela sin långa kropp upp på marken. Så frigör den sig, och hasar förbi skalbaggen som till sist lyckas få upp sig själv på högkant, innan den faller ner på sina sex ben och återigen ilar mot grässtrået och återigen försöker bestiga det. Daggmasken sänker käften för att gräva sig ner, när en skata nyper tag i dess stjärt och drar upp den över gräset och mossan. Skatan tar några skutt över marken, och lyfter med flaxande vingar. I näbben hänger daggmasken. Skalbaggen böjer åter strået under sig, och spatserar fram över det, tills det slår upp bakom den och återigen reser sig. Så tar skalbaggen fart och försvinner in under lingonriset.

Jag ser det här när jag sitter på stubben. Jag skriver ner det, för ingen annan har sett det. Det är en dramatik som sker bortom rapporter och reportage och bortom gallerier och bibliotek. Stubben jag sitter på är våt och jag blir blöt genom byxorna. Det blir inte mer jordnära än så här. Här känns det fel att hålla i en metallisk penna; rättare hade varit att skriva med en kolbit. Ja, jag skulle rista det med en vass pinne i skinnet på armen, och låta röda streck i huden berätta om skalbaggen och daggmasken och skatan. — Fukten går även igenom mina kängor, och mina strumpor är sura. De kommer att plaska när jag går härifrån.

2 kommentarer:

  1. Väl förmedlad naturupplevelse. Eller som mina barn skulle säga: "ägigt"

    ACW

    SvaraRadera