Tankar och hugskott är en mycket inbjudande bok redan till formatet: en pocketbok i ordets bokstavliga betydelse: 12,5 centimeter hög och drygt 8 cm bred i hårda pärmar och med inlagan i tjockt papper. Den ryms inte bara i innerfickan, utan även i fickan på de tightaste Cheap Monday-jeans.
Boken börjar med en inledning av Johannes Edfelt, där han sätter Heine i släktskap med Nietzsche, och konstaterar honom vara en föregångare till den modernistiska lyriken, där även med jordnära ämnen får diktas om, och inte bara det högstämda har företräde. Heine var, berättar Edfelt, en företrädare för franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap, i kontrast till tysk konservatism. — Så bodde också tysken Heine en längre tid i Paris.
Återstoden av bokens 65 sidor, består till största delen av aforistiska citat ur Heines skrifter. I dessa framstår Heine som individualist och människovän.
Heine deklarerar sig vara fristående i förhållande till politiska strömningar:
»Jag tillhör inget parti, eller kanske ändå — mitt eget parti.« (sid. 18)En mängd träffsäkra formuleringar ryms också, såsom:
»Ett ansikte som ett foster i sprit.« (sid. 20)I allmänhet värjer jag mig mot alltför rikt användande av metaforer och liknelser i de texter jag läser, men här har vi ändå ett exempel på en utbyggd liknelse kombinerat med metaforer, som jag tycker fungerar:
»Hennes leende är som ett lysande nät, hon kastade ut det, och min själ trasslade in sig i det, och den sprattlar nu sedan åratal tillbaka som en fisk i de ljuva maskorna.« (sid. 20)Följande formulering är också spännande:
»Mahabarata, Ramayana och liknande jättefragment är andliga mammutkotor som lämnats kvar på Himalaya.« (sid. 34)
* * *
Och så har vi då kyrkan. Själv var Heine av judisk härkomst. Detta verkar dock vara ett genealogiskt faktum, snarare än en religiös bekännelse. — Kyrkan beskrivs i en del fräna fragment:
»Den romerska kyrkan dör av den sjukdom, från vilken ingen tillfrisknar: utmattning genom tidens makt. [...] Ändå kommer hennes dödskamp att vara länge än. Hon kommer att överleva oss alla, författaren till detta, sättaren som trycker det, till och med den lille lärlingen som hämtar korrekturet.« (sid. 37)Och än har vi ju inte sett den romerska kyrkans lik. Om än dess påvars. Men han beskriver även att kristendomens deklination har inletts på fler ställen, som här:
»Vemodig orgelton, kristendomens sista dödssuckar.« (sid. 40)
* * *
En formulering som jag själv tilltalas särskilt av, är denna:
»...varje enskild människa är redan en värld, en [värld] som föds med henne och dör med henne; under varje gravsten ligger en världs historia...« (sid. 49)
* * *
Edfelts sammanställning av Heine-citat är ett fint arbete. Visst hade jag önskat att boken vore av det dubbla omfånget. Men det ligger en charm även i det koncentrerade utförandet. Översättningen är välgjord, såtillvida att svenskan är mycket njutbar. Huruvida den stämmer med originalet kan jag inte säga. Men på svenska flyter det bra.
Heine har jag inte läst tidigare, och det är vådligt och direkt vanskligt att uttala sig om ett stort författarskap endast på basis av de citat som ryms i en bok av denna storlek. Så jag låter bli. Förutom att jag kan säga, att de små stycken som jag i boken får ta del av, är goda, fina tankar och formuleringar, som jag nästan i sin helhet bejakar: även om jag känner tveksamhet inför tesen som han presenterar, när han menar att rikedom snarare bringar den rike i ett slavförhållande till sin egendom, än att den befriar honom. (sid. 45)
* * *
Jag hoppas kunna återvända till Heines texter framöver. Det är en bekantskap jag nu blivit hastigt introducerad för, och som jag gärna vill fördjupa.
– – –
Tankar och hugskott, Heinrich Heine, Bokförlaget Piccolo AB 1965. 65 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar