Lakoniska kommentarer cementerar upplevelser, som ingen längre kommer ihåg.
Almanack för året efter Frälsarens Kristi födelse 1905.
I marginalen för oktober månad har så någon skrivit med reservoarpenna:
»Far dog den 27e Kl 11«
Av almanackan lär jag mig att det var en fredag. Bläddrar jag en sida hittar jag nästa kommentar, likaledes nedskriven med reservoarpenna:
»Far var begrafved den 12 Novämber«
Det var en söndag (så ytterligt ovanlig begravningsdag numera).
Almanackan har ingen namnteckning. Den mest idoga forskning av kyrkböcker kunde måhända komma fram till en handfull personer som dog den 27 oktober 1905 och begravdes den 12 november. Den vägen kunde man kanske närma sig en identifiering av såväl möjlig författare som möjlig avliden. – Men samtidigt, varför? Här i en liten, tunn almanacka, späckad med reklam för boklådor, kläder (»Alla slags Mans- och Gosskostymer samt äfven Rockar, Reskappor, Regnkappor, Res- och Promenadpälsar«), margarin... – ja, här hittar vi två små minnesmonument över en sedan 106 år död man. Det är vackert så.
Jag har delat med mig av de här små textliga fynden förut, men jag må vara förlåten för att jag gör det igen. De fascinerar mig svårt.
Såna underbara anteckningar, små hälsningar från anno dazumal har jag också återfunnit i gamla almanackor.
SvaraRaderaFina fynd!
SvaraRadera