Hur skulle jag kunna låta bli att lägga ut en av texterna! Här, en text från den 18 december 1892, Andra söndagen i Advent, skriven med fin reservoarpenna och vacker 1800-talsstil:
»18/12 Efter döden. Luc. 24.
En vacker varmhjertad framställning af vår lära om lifvet efter detta. Död, om vi dermed mena förintelse, existerar icke. Hvad vi kalla död är endast en öfvergång till det verkliga lifvet. Den andliga kropp vi få efter uppståndelsen är begåfvad med alla de förmögenheter som vi behöfva för att kunna vara till nytta för dem som ännu dväljas här på jorden o för dem som redan öfvergått till den andliga verlden. Lifvet i Kristus är föreningsbandet. 'Blifven i mig o jag i eder'
Ett poêm upplästes, utgörande ett samtal mellan Kristus i en sörjande Ande, den Nya kyrkans lära om våra kära aflidnas ständiga närvaro vackert framställdes. _ Tack Gode Gud för allt hvad jag fått lära under detta år!!«
* * *
Anmärkningar:
Det gör mig ont att läsa fromma texter som dessa. Återigen visar de fromma antagandena sin makt över sinnena, när den mest kraftfulla, avbräckande, förgörande kraften i tillvaron inte bara förminskas, utan förnekas. »Död [...] existerar icke.« Och tröstande läror som dessa, är fröken de Freses tacksam över att ha fått i sig. Och så kan hon fortsätta sin vandring, tryggt förvissad om att de döda icke alls är döda, utan på något sätt närvarande, vad det verkar av hennes sammanfattning; döda, men ändå inte frigjorda från existensen, fortfarande tjänande de som ännu lever. Knappast en ortodox tanke, men så har hon uppfattat det.
Och, inte nog med det. Inte bara döden förringas, utan – vad värre är – dessutom livet här och nu – det enda liv vi de facto känner till. Det verkliga livet, menar fröken de Freses, kommer först efter det att vårt liv här och nu har upphört. – Så skjuts det subjektiva driften efter njutning här, bort till ett ovanefter, på andra sidan graven – som om det där fanns något annat, än det som fanns före vi kom till medvetande när vi föddes en gång.
Gammal läsning är inte alltid glädjande läsning. Men likväl kan det vara intressant.
– – –
Tillägg 12/1:
Signaturen »Sleipner« påpekar, att anteckningsbokens ägare sannolikt är Helena de Freses (1848-1921), hemmahörande i Stockholm. Inte med stavningen »de Fretes«, alltså. Jag tackar för kommentaren, och justerar texten i inlägget, efter att ha undersökt i almanackan och funnit det sannolikt att stavningen är just så som Sleipner föreslår.
Rör det sig högst sannolikt om Helena de Freses almanacka och ingen annans.
SvaraRaderaHandelsbiträde, av jord 1848, till jord 1921. (Skeppsbron 10)
~
Sverige som slog in på den förnuftiga (vetenskapliga) banan håller nu på att gå tillbaka till Medeltiden. Tacka våra jätteduktiga (sic) politiker för det. Förbjud religiösa skolor och låt den grekiska, kristna, muslimska, buddhistiska, judiska mytologin m.m. bli en parentes i undervisningen.
Lyssna istället på vetenskapen (sanningen):
Richard Dawkins: The Root of All Evil The Virus of Faith
http://www.youtube.com/watch?v=mkGpO1lQrLY
I stand corrected.
SvaraRaderaTack! Jag justerar inläggstexten.