Bokrecension: Nutidsmänniskan inför vetenskapen | Bertrand Russell

Nutidsmänniskan inför vetenskapen (eng. The Scientific Outlook) är skriven av Bertrand Russell (1872–1970), brittisk filosof och författare. 

Boken utkom på engelska 1931. Jag har läst den i svensk översättning av Alf Ahlberg, i en upplaga från samma år.

* * *

Det bör påpekas att vetenskap i denna bok åsyftar naturvetenskap; detta är en bok som handlar om hur människan vinner förståelse för och makt över naturen. Den handlar inte om hur källkritisk metod används vid studiet av historiska urkunder eller om andra humanistiska vetenskapsformer. Boken handlar om fysik, medicin, biologi och så vidare.

Russell visar på hur en vetenskaplig revolution pågår. Hur mänskligheten under halvtannat sekel kommit längre i vetenskaplig mening än under de föregående femtusen åren. Han utmålar inte vetenskapen som en ideologi eller religion, som en del av dess vedersakare gör, utan visar på hur den fungerar som en metod eller en teknik att söka vad som är sant om tillvaron. 

Han identifierar också fallgropar, som när människans lidelser saboterar all möjlighet till saklighet, eller när fördomar om hur man tror saker och ting ligger till blockerar synen för hur det verkligen ligger till.

Naturligtvis har den naturvetenskapliga revolutionen fortsatt sin utveckling under de drygt nittio år som gått sedan denna Russells orientering gavs ut, men man känner igen ämnena som sådana: kvantfysiken, utforskandet av arvsanlag, skepticismen som väntar i slutet av den vetenskapliga utforskningen. En naturvetenskapsman skulle säkert finna åtskilligt att invända mot utifrån vad vi numera dragit för vetenskapliga slutsatser om tillvaron, men de stora linjerna såsom Russell ritar upp dem förefaller ännu högst relevanta.

* * *

Bertrand Russell var ju också känd som kritiker av religion. Han intar i Nutidsmänniskan inför vetenskapen inte en soldats angreppssätt, utan den av viktigare ting intresserade fackmannens lätta avfärdande handviftning. Han noterar att de religiösa i stor utsträckning övergivit att ge intellektuella skäl, och istället försöker vädja till känslorna för att motivera sin religiositet. 

Men ibland blir det särskild skärpa i rösten:

”Om den värld, vari vi leva, verkligen kommit till enligt en plan, måste vi anse Nero som ett helgon i jämförelse med planens upphovsman. Lyckligtvis finnes det emellertid intet bevis för en sådan plan; åtminstone måste man sluta sig därtill ur det faktum, att de, som tro på en sådan icke kunna framlägga något bevis. Vi kunna därför förskonas från den känsla av vanmäktigt raseri, som varje människa med hjärtat på rätta stället eljest skulle nödgas känna mot den allsmäktige tyrannen.”

Detta om detta.

* * *

Till de mer överraskande inslagen i boken hör den framtidsutsikt som Bertrand Russell bjuder på. Han visar där på ett något hårdvinklat vis en värld där vetenskaplig teknik drivs till maximum, vad gäller att ge människan makt över naturen och där människan som individ totalt underkastas statens och kollektivets väl. 

Han ser många risker i denna stat, som styrs av en organiserande världsregering. Den är effektiv och medborgarna som lever under den är kanske materiellt mer tillfredsställda än förut, men kostnaden är skyhög och betalas i mist frihet.

Redan på fosternivå kan de blivande medborgarna analyseras och formas. De med förutsättningar att bli särskilt intelligenta kan komma att föras och fostras till härskarklassen, de med mer muskelstyrka till den kroppsarbetande klassen. 

Barnalstringen anses alltför viktig för att överlåtas åt enskilda människors känslobetonade förbindelser; de flesta människorna steriliseras och kan sedan ha sex bäst de vill; endast en minoritet används i barnaalstrande syfte, och då kan befruktningen ske på konstgjort vis. Allt för att få fram de mest lämpade barnen som kan bli de mest lämpade kroppsarbetarna eller härskarna och vetenskapsmännen.

Etiska hinder hävs vad beträffar experimenterande på enskilda människor, eftersom individers offer må göras utifrån att det gynnar kollektivet. På så vis får också särskild sadistiskt lagda vetenskapsmän utlopp för sådan lidelse. 

Genom att allt är välplanerat, konkurrens avskaffad och slöseri likaså, kommer välståndet för de enskilda att öka. Dessutom kommer massorna att förses med en sådana typer av förströelser att de inte har någon lust att resa sig mot överheten. Desto viktigare är det för överheten att härskarklassens medlemmar är obrottsligt lojala mot systemet; annars måste de stötas ut såsom ett hot mot kollektivet. 

Och så vidare. 

Kanske kan man förstå Russells poäng i dessa avsnitt, som att vetenskapen i sig inte kommer med några garantier; den är värdeneutral, och det är människan själv som måste avgöra hur hon använder de enorma möjligheter den erbjuder. Vi kan skapa en tyrannisk teknokrati som den han skisserar, men vi kan också ge utrymme för och höja upp andra värderingar än de som kan andas i en sådan värld. 

Russell skriver apropå egenskaperna i den värld han beskrivit:

”Allt detta är möjligheter i en värld, som styres av vetande utan kärlek och makt utan glädje. Den människa, som berusat sig av makten, har tappat bort visdomen, och så länge hon regerar världen, kommer världen att vara berövad skönhet och glädje.”

Vad som behövs där de vetenskapliga möjligheterna är enorma, är alltså att vi inte tappar kärleken och att vi inte tappar glädjen. Att vi bevarar blicken för skönheten.

* * *

Bertrand Russell är ett nöje att läsa. Han skriver sin särpräglade prosa, kryddade med torr och lätt ironisk humor, precis som man förväntar sig av en bildad brittisk aristokrat. Hans ofta eleganta formuleringar lånar sig också till slående aforismer, som de följande två citaten:

”Om någon säger en, att han vet den exakta sanningen om något, kan man med visshet draga den slutsatsen, att han är en inexakt människa."

”Ju mindre skäl någon har för att anse sig ha rätt, desto ivrigare hävdar han, att det icke finnes ringaste tvivel om att han har absolut rätt.”

Vi har fortfarande mycket att lära av Bertrand Russell. Fackmannen må peka på enskildheter där nya vetenskapliga upptäckter skapat ny kunskap som justerar vad Russell berättar om. Det hade Russell definitivt uppskattat: vetenskapen står inte still; i dess själva grund ligger inbyggd tvånget att förändra sig efter nya upptäckter. Kvarstår gör vetenskapen såsom han beskriver den, såsom en metod och en teknik för att söka vad som är sant i tillvaron. Resultaten skänker makt över naturen. Hur vi använder den makten bör vi överväga.
– – –
Bertrand Russell, Nutidsmänniskan inför vetenskapen. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 1931. 220 sidor.

Bokrecension: Polemiska inlägg | Bengt Lidforss

Bengt Lidforss

Polemiska inlägg är en samling artiklar av Bengt Lidforss (1868–1913). Boken utkom år 1913.

* * *

Om man inte är specialintresserad av litteraturhistoria eller kulturhistoria fokuserad på tiden kring sekelskiftet 1900 så har man möjligen inte hört mycket om Bengt Lidforss. Därför några ord om honom först. 

Bengt Lidforss var biolog, socialdemokrat och redaktör för Arbetet. Han blev känd som radikal skriftställare och attackerade med förkärlek förespråkare för konservatism och kristendom. En osviklig känsla för motståndarens blottor i argumenteringen gjorde att han med hårda slag kunde fälla de flesta till marken i sina spalter. Lidforss tålde inte tankeoreda, fluffighet och obskurantism. 

Den som vill läsa mer om den komplexa person som Bengt Lidforss var rekommenderas med värme att läsa avhandlingen Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning (2002) av Lennart Leopold.

* * *

Att ta del av Bengt Lidforss artiklar i Polemiska inlägg är intressant inte bara för att det är direkt roligt att se honom agera i sitt rätta element, där han ibland springer i cirklar runt dem han för tillfället bråkar med. Det är intressant också för att man får en bild av tiden; åtskilliga kända namn passerar och det kulturella sekelskifteslandskapet framträder med skärpa. Man får en känsla för vad som diskuterades och var aktuellt.

Till dem Lidforss hårdast går till angrepp mot i samlingen är filosofen Vitalis Norström (1856–1916). En annan person som finner föga nåd inför hans ögon är biskop Gottfrid Billing (1841–1925). 

Lidforss attackerar också mycket skarpt lektor Sven Lönborg (1871–1959), som mot en skrivelse av biskopskollegiet om att värna den konfessionella kristendomsundervisningen hävdat friheten och därvid hänvisat till Paulus och Luther. — Här visar sig snart Lidforss lidelse för det korrekta. Fastän han säkert instämmer med lektor Lönborg om att konfessionell kristendomsundervisning inte är önskvärd på det sätt biskoparna vill mena, kan han ändå inte med att Paulus och Luther lyfts fram som representanter för religiös frihet.

Andra personer som förekommer i artiklarna, både såsom angripna och hyllade, är Verner von Heidenstam, Fredrik Böök, Torgny Segerstedt, C. D. af Wirsén, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Knut Wicksell, Karl Warburg, Per Hallström och Eli Heckscher.

* * *

Lidforss angreppssätt innebär ofta att vara noga med begreppen. När motståndaren hävdar att Lidforss själv skrivit eller sagt något går han först igenom vad han verkligen uttryckt. Visar det sig då att han blivit missuppfattad eller felciterad, angriper han hänsynslöst motståndaren för dennes falskhet i argumenteringen. Samma sak om han hittar andra sak- eller tankefel hos den han bemöter. 

Lidforss håller sig inte för god för att med viss elegans anklaga dem som angriper honom för dumhet och okunnighet. På tal om några konservativa författares agerande mot icke-konservativa menar han till exempel att det är fråga om ”de lysande medelmåttornas strid mot de äkta genierna.”

Ibland ger han intryck av överdriven giftighet; han förefaller då aktivt söka konfliktytor. Det är emellertid helt bortom alla tvivel att Lidforss ser till att vara mycket väl påläst inom de ämnen där han går in och strider; särskilt den tyska litteraturen har han uppenbarligen god bekantskap med, vare sig det nu gäller naturvetenskap eller teologi.

* * *

I Polemiska inlägg finns också stycken av i dag obehagligt antisemitisk natur. Bengt Lidforss var behäftad med den tidstypiska antisemitism som man också finner hos andra kulturpersonligheter. Visserligen kallar han sig själv ”filosemit” och skriver på annat ställe följande:

”I varje fall bör det väl bland tänkande nutidsmänniskor kunna anses som för alla tider fastslaget, att varje form av socialpolitisk antisemitism är och förblir en kriminal dårskap.”

Det hindrar emellertid inte Lidforss från återkommande hånfulla gliringar och utslag av kulturell antisemitism. Till exempel kan han inte med den svenska nationalism som vissa judiska svenskar ägnar sig åt. Och när hans motståndare i spalterna är av judisk börd drar han sig inte för att nämna det.

* * *

Det finns få pennor, om ens några, i Sverige som varit så skarpt vässade som Bengt Lidforss penna. Nog högg han säkert hål här och där som det inte var nödvändigt att trasa sönder, men också åtskillig uppblåsthet punkterades. 

Lidforss hanterade svenska språket på ett mästerligt vis. Var och en som någon gång skriver i polemiskt syfte kan nog lära sig ett och annat av hans lätthet och saklighet. Men också var och en som intresserar sig för den aktuella tiden hittar här mycket som fördjupar förståelsen för vad som då rörde sig i kultursfären.
– – –
Bengt Lidforss, Polemiska inlägg. Malmö: A.-B. Framtidens bokförlag, 1913. 266 sidor.

Bokrecension: Det var en gång ett krig | John Steinbeck

Det var en gång ett krig (eng. Once There Was a War) är en samling artiklar av John Steinbeck (1902–1968). Artiklarna skrevs under Steinbecks tid som krigskorrespondent under andra världskriget. 

Boken utkom första gången på engelska 1958. Jag har läst en svensk översättning av Hadar Högberg och Alvar Zacke i en upplaga från 1971.

* * *

John Steinbeck är känd som författare, belönad med Nobelpriset i litteratur, skildrare av stora depressionen i Amerika. Men han var också krigskorrespondent under andra världskriget och rapporterade från England, Nordafrika och Italien. Det är drygt femtio artiklar från detta värv som han samlade i Det var en gång ett krig.

Steinbecks inledning är mycket intressant. Den vittnar om hur han själv tänker kring sitt skrivande som korrespondent. Han skriver om hur han med tiden glömt de händelser som han skildrar. De platser vars namn han av krigspolitiska skäl utelämnat minns han inte längre vad de hette. Han berättar om hur texterna är snabbt tillkomna och sedan telefonerade över Atlanten för att tryckas i tidningar, särskilt New York Herald Tribune. 

Steinbeck funderar också kring sina egna artiklars förhållande till sanningen. Särskilt hur han väl förvisso inte ljugit i artiklarna, men också hur han medvetet utelämnat sådant som man inte tänkte sig torde vara lämpligt för hemmapubliken att ta del av. Steinbeck skriver:

”Allt som står att läsa i denna bok hände verkligen. Det är i de utelämnade detaljerna som osanningen ligger.”

Och: 

”Ja, vi skildrade bara en del av kriget, men på den tiden trodde vi, uppfyllda av patriotiskt nit, att det var bäst så.”

Den yttre censuren var därvid inte den tyngsta instansen som justerade vad som skrevs; Steinbeck menar att bedömningen av vad som uppfattades som lämpligt och mindre lämpligt att berätta om i allmänhet redan fanns inom korrespondenten. Till exempel ansågs det mindre lämpligt att skriva om soldaternas sexuella behov under tiden utomlands. På samma sätt ansågs det mindre lämpligt att skriva om de höga militärernas ibland mindre tilltalande sidor. 

* * *

Steinbeck själv uppfattar vid omläsningen av sina egna texter att de är kantiga och repetitiva. Det anser inte jag. De är balanserade, noggrant formulerade korta texter, som inte på något sätt ger intryck av hafs och hast. 

Den litterära konsten tas här i anspråk för att skriva journalistik och skildra enskilda människor, personligheter och händelser. Som när en mycket underlägsen amerikansk styrka intar en ö besatt av långt fler tyskar genom att tyskarna missuppfattat amerikanarnas truppantal. Eller hur det gick till när väldiga mängder soldater skeppades över från USA till England. Eller vikten av amuletter för många soldater. En och annan skepparhistoria eller spökhistoria får också finnas med.

Det är ett civiliserat krig som skildras. Till det som Steinbeck inte ville visa hemmapubliken hör det brutala våldet, den brutala döden. Den djupa ångesten, den obeskrivbara smärtan hänsyftas det sällan på. Det är desto mer plats för äventyrsanda och familjevänlig krigsdramatik.

Visst är artiklarna i Det var en gång ett krig vittnesbörd om och historiska kvarlevor efter andra världskriget, såsom John Steinbeck uppfattade det. Visst är berättelserna målgruppsanpassade. Men kanske kan man ana mörkret i närheten. Kanske kan man hitta det i de skuggor som är alldeles utanför berättelserna, och som Steinbeck väljer att inte belysa.
– – –
John Steinbeck, Det var en gång ett krig. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1971. 188 sidor.

Bokrecension: Komedier i Bergslagen. Två släkter | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Komedier i Bergslagen. Två släkter är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Det är den första boken i trilogin som fick just namnet Komedier i Bergslagen. 

Två släkter utkom år 1914.

* * *

Den som läst ett och annat av Hjalmar Bergman förut vet att det sällan är historier av det mer lättsamma slaget man möter; det förvånar kanske därför föga att titeln Komedier i Bergslagen skall uppfattas ironiskt. Det är här inte fråga om komiska ting utan om tragiska. 

Ja, boken är handlar om de tragiska mellanhavandena mellan två släkter i Bergslagen med början på 1600-talet, till någon gång under 1800-talet. Den ena släkten är att förstå som förmögen och halvaristokratisk, den andra som bättre situerad allmoge. Den förra släkten håller till främst på Klockeberga, den andra på Ryglinge. 

Hjalmar Bergman har låtit Två släkter utspela sig i fem olika tider i fem olika delar av verket, men där det som hänt i en generation får återklang i senare generationer. Ibland återkommer personer i olika åldrar i de olika delarna av romanen. Och omtagen är många och välbehövliga. I romanen förekommer inte färre än sex personer med namnet Jörgen Siedel av Klockebergasläkten, far och son samtliga, ofta med någon form av smeknamn.

Så här skriver Bergman:

”Jörgens far hette Jörgen och kallades Tjocke Jörgen. Jörgens farfar hette Jörgen och kallades Token, däför att han läst ifrån sig det lilla förstånd som en gång funnits. [– – –] Token, Tjocke Jörgen och lille Jörgen voro således namnen på dessa tre generationer. Före dem räknar släkten ännu tre Jörgen i rakt uppstigande led.”

Att få in bara alla dessa Jörgen på litet över tvåhundra sidor måste räknas som en bedrift. Och så tillkommer ett myller av ytterligare personer som jag ett tag försöker hålla kolla på med hjälp av en allt vidlyftigare släktkarta, men sedan bara låter komma och gå som de behagar.

Så vad händer? 

Myllret av folk lurar varandra och tar hjälp av varandra, är besvikna på varandra och hämnas på varandra. Man blir tokig och man tar livet av sig. En präst blir hängd. Ytterst få – om några alls — är nöjda. Har och var skänker Bergman läsaren rejäla skrönor. Många gestalter är påtagligt karaktärsfullt uttryckta. 

* * *

Språket vill jag nämna för sig. Hjalmar Bergman skriver i Två släkter en arkaiserande men mycket vacker prosa. Den är kristallklar. Det är handlingen och framförallt figurerna som krånglar till skildringen, alls inte språket. Och att det är tillkrånglat är med all säkerhet medvetet av författaren. 

Allra mest tror jag den skulle få ur boken som läste den ganska snabbt och i ett svep, inte som jag, ganska långsamt och utdraget över flera dagar. Då hann jag tappa tråden och fick försöka hitta den bäst jag kunde. Men — likväl kunde jag fortsätta njuta av språket under tiden.
– – –
Hjalmar Bergman, Komedier i Bergslagen. Två släkter. Albert Bonners förlag, 1914. 204 sidor.

Bokrecension: 1914–1918 in memoriam

Karl Ragnar Gierow

1914–1918 in memoriam är skriven av Karl Ragnar Gierow (1904–1982), teaterregissör och författare. 

Boken utkom år 1939 och baseras på krönikespelen 1914 in memoriam och 1918 in memoriam som uppfördes av radioteatern.

* * *

Jag förknippar inte Karl Ragnar Gierow med krigshistoria; i hans 1914–1918 in memoriam är det emellertid just krigshistoria han skriver. 

Han formar krigets historia med en kollageteknik, där korta texter och enstaka dikter förmedlar vad som händer i kriget kronologiskt, ibland dag för dag. Det är främst det direkta krigets historia det rör sig om. Vad som händer i Sverige under dessa år i övrigt, som indirekt beror på kriget på kontinenten, får vi inte veta så mycket om, fastän sådant är vad som drabbade de som vid bokens utgivning väl i första hand sågs som dess målgrupp och läsare, drygt tjugo år efter krigets slut och på tröskeln till det nya krigets utbrott. 

Kollagetekniken sammanför texterna till en helhet. Tillsammans förmedlar de känslan av kriget och de outsägliga, orimliga uppoffringar av miljoner människor som då gjordes. Men det mesta är på strategisk nivå: generalen säger si, kejsaren säger så, och många hundratusen människor dog. Det är främst i Gierows dikter och i undantagsfall i texterna som den enskilda människan på marken anas i boken. Annars är det stora pilar, stora rörelser, stora offensiver.

Texterna använder Gierow med diktarens frihet. Ibland anger han varifrån de kommer. De är aldrig inom citationstecken. Någon källförteckning existerar inte. Han skriver själv i sitt företal:

”Citaten äro ibland förkortade, och ibland ha förklarande ord måst infogas. Det säger sig självt, att i varje sammanhang av saklig vikt äro de de ordagranna; avvikelserna ha vidtagits för att förtydliga, inte för att korrumpera.”

Det här är problematiskt. För boken som konstnärlig produkt gör det inte mycket, men för boken som en samling citat gör det desto mer: man vet alltså som läsare av ett återgivet telegram, en nyhetstext eller en replik inte med säkerhet att citatet är exakt sådant det en gång formulerades i originaltexten. Gierow kan ha klippt i det, eller infört något i det. Någon möjlighet att kontrollera har vi inte, för någon källförteckning finns som nämnts icke.

* * *

Men för att då fokusera på boken som konstnärlig produkt, snarare än som fackhistorisk: den gör intryck. Det stora krigets malande funktion, där led efter led av soldater upprepat i tusental, år efter år blir till ånga, ben och jord blir tydlig. Likaledes den våldsamt irrationella antihumana inställning härskarna och de maktägande har till sina undersåtar, när de i hundratusental låter dem dö i leran. 

Man tänker, att om ödet velat annat hade fyrtio mäktiga människor från de stora länderna kunnat samlats vid ett rejält bord året 1914 och beslutat sig för vadsomhelst annat än att låta denna världsbrand gå över världen. En världsbrand som också lade grunden till nästa världskrig.
– – –
Karl Ragnar Gierow, 1914–1918 in memoriam. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1939. 162 sidor.

Bokrecension: Bröd och skådespel | Hans Furuhagen

Athen. Bild: J. Bühlmann (redigerad).

Bröd och skådespel. Nio essäer om antikens kultur och samhällsliv är skriven av Hans ”Hatte” Furuhagen (1930–2021), antikvetare och tv-producent. 

Boken utkom år 1978.

* * *

Vi har anledning att fundera kring varför antiken som historisk epok är så oavvisligt lockande. Själv undrar jag om det inte i stor utsträckning har att göra med att epoken samtidigt är kronologiskt avlägsen från oss, men människorna i stor utsträckning så nära, just eftersom vi faktiskt kan veta så mycket om dem, i många fall kan vi till och med fortfarande ta del av deras ord och tankar. De är mycket lika oss. De är mycket olika oss.

Ytterligare bitar till detta stora pussel som vi kallar antiken bidrar Hans Furuhagen med i sin sakliga och lättlästa Bröd och skådespel, vari han genom nio essäer tar upp olika aspekter på antiken, och då främst den del av antiken som berör italiska halvön och grekerna, även om egypterna också får en avdelning.

Furuhagen har valt att använda sig av ett populärvetenskapligt tilltal och skriver själv i sitt förord att han därför också använt sig av ”journalistiska grepp”, vilket väl först och främst tar sig uttryck i tonen samt i tendensen att använda nutida begrepp och fenomen för att kasta ljus över det förgångna.

Furuhagen menar att detta senare sätt att att beskriva det förflutna kan kasta ljus över våra egna likheter med den tidens människor. Det kan jag instämma med. Det finns pedagogiska vinster med att begripliggöra det förflutna medelst begreppsliga förenklingar som inte är helt och hållet faktiska, men på många sätt ändå fångar något av poängen.

* * *

Ett genomgående tema som återkommer i flera av essäerna är problemet med livsmedelsförsörjning. Grekland och Italien var inte nödvändigtvis idealiskt för att odla spannmål, och därför behövde sådana produkter importeras, och importeras i mängder. 

Företag av det slaget kräver givetvis enorma ansträngningar och deras framgångar eller misslyckanden kan skapa betydande följder i det mottagande landet.

En annan djupdykning handlar om järnhanteringen; nämligen hur bronsåldern övergår i järnålder och hur järnprodukter spreds över Medelhavsområdet; Furuhagen spekulerar här i om inte möjligen etruskerna varit av stor betydelse.

Vidare skriver Furuhagen också om kvinnornas situation i antikens Athen, om de olympiska spelen, om gladiatorspel, om staden Roms tidiga historia och vad vi egentligen kan ana om den, med mera.

* * *

Det är omöjligt att inte läsa Bröd och skådespel med intresse. Det är en sådan bok som lockar till fördjupade studier, en sådan bok som nog kan få rätt person i gymnasieåldern att överväga universitetsstudier i Antikens kultur och samhällsliv. Eller oss något äldre och mer stadgade att skaffa ännu några böcker i ämnet att studera på lediga stunder.
– – –
Hans Furuhagen, Bröd och skådespel. Nio essäer om antikens kultur och samhällsliv. Stockholm: P A Norstedt & Söners förlag, 1978. 135 sidor.

Bokrecension: Frihet, jämlikhet, konstnärskap | Harry Järv

Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt är en samling essäer och artiklar av Harry Järv (1921–2009), finlandssvensk bibliotekarie, författare, översättare, krigsveteran. 

Boken utkom år 1974.

* * *

I denna volym med texter från olika håll har Harry Järv tagit sig an politiken, och då särskilt den sovjetiska kulturpolitiken. Sovjet har avlägsnat sig från socialismen såsom den var tänkt av Marx och Engels menar Järv; Lenin fjärmade Sovjet därifrån och i än högre grad Stalin. Detta kan illustreras av hur den kultursyn som var Marx' och Engels' inte hade mycket att göra med den sovjetiska socialistiska realismen såsom den programmatiskt förkunnades senare. 

Harry Järv kritiserar inte Sovjet utifrån ett borgerligt håll. Tvärtom skulle han nog hävda att hans kritik kommer från vänsterhållet, från det håll där den anarkosyndikalism finns som han själv kände sig hemma med. 

Han alldeles uppenbart väl bekant med de ryska och de sovjetiska författarna. Han vet vad han talar om när han talar om Sovjet. Det visar sig också i de polemiska artiklar som riktats åt ortodoxt stalinistiskt håll som finns medtagna i samlingen.

* * *

Särskilt intressanta är många av Järvs texter på så vis att de visar hur den offentliga kulturella diskussionen såg ut i Sverige till exempel på 1970-talet, då man fortfarande kunde hitta kulturgestalter som öppet talade för den sovjetiska diktaturen och som öppet ville låta socialismen genomsyra allt konstnärligt arbete. 

Intressanta är också de många översatta sovjetiska citat som visar på kulturens trånga villkor inom diktaturen vid olika tidpunkter.

Jag vill också särskilt nämna de essäer där Järv behandlar Finland under och efter det krig som bland annat kallas det finska inbördeskriget.

Det är ju så att Harry Järv har en benägenhet att breda ut sig. Främst i de texter som hämtats från den tidskrift där han själv var redaktör: Horisont. Jag har som tumregel att alla texter blir bättre av att bli tio procent kortare. Det kan nog sägas gälla Järv också; fastän det han skriver aldrig är utan innehåll, så blir det förvisso långt. Och till det kommer hans vana att citera — och att då citera långt. 

* * *

Järv återkommer till ett antal personer. Kafka är en av dem. Solzjenitsyn en annan. Ett favoritämne är annars uppenbarligen psykoanalysen. 

Här är Järv långt ifrån den skeptiska intellektualism han annars företräder; psykoanalysen antar för honom gestalten av religion och överideologi och de som motsäger den avfärdas med lätt hand. Plötsligt blir den annars så nyktre Järv berusad av Freud.

Järv skriver i en text från 1956:

”Psykoanalysen är med andra ord en så väsentlig faktor i det moderna kulturlivet att Freud redan nu framstår som en av de stora impulsgivarna i mänsklighetens historia.”

Samtidigt är Järv beredd att erkänna psykoanalysen som en tolkande vetenskap snarare än en exakt vetenskap. Han inser att dess teser är svåra att belägga i experiment. 

Det hindrar inte att han ger sig ut på det vådliga äventyret att bedriva psykoanalys på Strindbergs Fröken Julie. Där får vi bland annat veta att detta att Julie uppfostrats såsom en pojke skulle uppfostrats, med ”gosskläder” och att hon fått ”lära sig sköta hästar […] är ödeläggande för den själsliga balansen”, och att ”om de sunda, motverkande krafterna inte är tillräckligt starka, kan den till och med leda till homosexualitet.”

Vi får vidare veta att ”Strindbergs konst […] i sällsynt hög grad [är] ett uttryck för hans problematiska personlighet”, och så drar en analys av Strindberg själv igång; hans ”sexuella mindervärdeskänslor bottnar också i modersfixeringen”, får vi veta.

I en helt annan text får vi för övrigt veta att vad gäller djurfobier kan i somliga sammanhang vara ett tecken på ”ångest för latenta homosexuella tendenser.”

Dessa gissningslekar, som till och med anför C. G. Jungs ”det kollektiva omedvetna”, känns påtagligt malplacerade i ett sammanhang av balanserade texter där företrädesvis den betryckta konsten behandlats.

* * *

Ja, ibland irrar Järv iväg på besynnerliga vägar, men det må nu vara tillåtligt för en fritt tänkande människa. 

Harry Järv skriver långa, men också intressanta texter. Och jag tillåter mig att frångå mitt stilideal och frågar mig: är det inte ändå ibland något befriande att möta ett sammanhang där någon faktiskt tillåtit sig att tala ut och tala till punkt? Jag kan nog tycka det.
– – –
Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt, Harry Järv. Staffanstorp: Bo Cavefors bokförlag, 1974. 384 sidor.

Bokrecension: Inte bara om Hamlet | Olle Holmberg

Inte bara om Hamlet är en samling essäer av litteraturhistorikern Olle Holmberg (1899–1974). Boken utkom 1949.

* * *

Ibland behöver man läsa en bok av Olle Holmberg. Det är bra för den litterära matsmältningen att ta till sig litterär näring tillagad på bästa möjliga vis. – Ja, förlåt en ansträngd metafor. 

Men Holmberg skriver både fräscht och en aning gammaldags samtidigt; då och då smiter det med ett ord som åtminstone inte jag känner till eller inte hade förstått om det inte funnits i sitt sammanhang. Inte för att ordet är tekniskt, utan helt enkelt sällan är i bruk. Sådant gillar jag. Sammalunda gör ju emellanåt Peter Englund, en annan riktigt god författare. 

Det man kunde ha som invändning mot Holmbergs språk är att han stundom låter de språkliga valven spännas alltför långt från stödjepunkterna. Enklare utsagt: det händer att meningsbyggnaden ibland blir väl utbyggd och därigenom krånglig att läsa. Men det vore fel att säga att Holmberg skriver otillgängligt. Han skriver lärt. Klarheten blir emellertid fördunklad vid de tillfällen han på gammalt vis låter bli att översätta citat från främmande språk.

* * *

I de essäer som utgör Inte bara Hamlet försjunker Holmberg både i den mer allmänna litteraturen och i udda ämnen. 

Särskilt intressant läsning för mig är texten om Esaias Tegnér, en av mina gamla poetfavoriter, som väl alltid hos mig kommer att försvara den positionen genom dikten "Mjeltsjukan". Därtill vill jag nämna texten om Hermann Hesse, en författare som jag länge velat läsa mer av, men där läsningen ändå kommit av sig. 

Men också annat möter. 

Holmberg skriver om komikens grunder, gestaltpsykologi, konstruerar sokratiska dialoger och använder Hamletgestalten i en text om Sartre och existentialismen. En smula bisarrt blir det när Holmberg funderar kring "konisk" och "plan" verklighet: detta att vi uppfattar ting längre bort som mindre i storlek, när storleken likväl är densamma, vilket återspeglas i en plan återgivning, som på en vanlig karta. Jag har svårt att riktigt urskilja poängen.

Till essäerna kommer aforismer och fragment, en genre som Holmberg ju odlat också i andra böcker. Dessa texter har fått ett eget kapitel. De är inte för mig. Mina öron uppfattar tydligen inte den rena klangen i dem, som annars finns i Holmberg prosa.

* * *

Olle Holmberg är humanistisk författare av det gamla slaget: synnerligen bildad kan han referera till både fenomen i den egna samtiden och det förflutna. Han rör sig hemtamt i skönlitteraturen och diskuterar författare och verk inkännande och upplysande. Han kan vara mycket inbjudande att citera. Men även om man nu skulle vara likgiltig för litteraturhistoriska ting, så kan man likväl läsa Holmberg för det goda språkets skull. Då går man knappast utan utbyte från läsningen.
– – –
Olle Holmberg, Inte bara om Hamlet. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1949. 202 sidor.

Bokrecension: Sverigeboken | Jörn Donner

Sverigeboken är skriven av Jörn Donner (1933–2020), finlandssvensk författare, filmproducent och kulturpersonlighet. Boken utkom 1973.

* * *

Vad är Sverige? Ja, en landmassa så och så lång från nord till syd och från väst till öst med si och så många invånare. Nog finns det lite sådan tabellfakta i Jörn Donners Sverigeboken, men hans syfte med boken är något annat: han vill fånga själva ”stämningen” av Sverige, som han skriver, såsom den framstår för honom, finlandssvensk främling i huvudstaden och på resa runtom i landet.

Jörn Donners bok skildrar ett år i Sverige: hösten 1972 till hösten 1973. Samtidigt som Donner är verksam på Svenska Filminstitutet i Stockholm reser han omkring och träffar olika nyckelpersoner och beser olika institutioner och företag. 

I sin egen bok kallar han sig ”J” och Sverigeboken berättas i tredje person: det var J ser och vad J gör och vad J känner som fungerar som nav i skildringen. 

Vad ser han då?

Jo, ett land där den politiska makten lever långt från folket. Folket är det stora, tysta som inte går på valmöten eller engagerar sig i politik. Dem de styrande möter på sina sammankomster är icke representativa för folket, den stora massan. 

Vidare ett land som gjort kompromissen, medelvägen och konsensus till arbetsverktygen framför alla andra vad gäller beslutsfattande. Det är också ett land som hyllar det jämna och medelmåttiga.

Än vidare ett land som förordar och gynnar den systematiserade tryggheten långt mer än den individuella friheten. Donner skriver: 

”J får intrycket att många svenskar föreställer sig det framtida samhället så helt utan luckor och svagheter att en enskild aldrig kan bli fel behandlad eller mött med oförståelse.

En madrasserad cell i det jordiska himmelriket?”

Jörn Donner är inte direkt partipolitisk. Han tar inte ställning för det ena eller andra partiet inför det stundande svenska valet. Men han noterar hur socialdemokratiskt Sverige är: hur socialdemokratin präglats in i folket. Och Donner reagerar mot inställningen i intellektuella kretsar att socialism är det enda rätta liksom den starkt betonade anti-amerikanismen.

* * *

Jörn Donner träffar många människor. Han pratar med Lill-Babs och Ingmar Bergman. Han samtalar med Torbjörn Fälldin och Ingvar Carlsson. Han lyssnar på Palme. Han besöker fängelset i Hall och han besöker en ölburksfabrik. 

Och till sist samlar formulerar han sina tankar om det framtida Sverige; somt där är onekligen träffande. Att fler radhus och villor byggs — det vet jag inte, men att ”höghusområden” blir ”ghetton för invandrare” kan knappast förnekas. Bilismen blir viktigare, den sociala isoleringen växer liksom arbetslösheten. 

Han anar en ökning av nationalismen och ser en nyckelfråga i huruvida Sverige lyckas assimilera de invandrare som kommer till landet. Opinionen blir aktivistisk och den som inte deltar utmålas som fascist, menar Donner. Men samhällets grundläggande struktur består:

”Förnuft och trygghet kommer att förbli eviga ledstjärnor för svensk politik, vilken färg den än har. Jordbävningar mellan grupper och klasser kan inte inträffa.”

* * *

Sverigeboken är en pladdrig och ofokuserad samling skisser över det land som Jörn Donner såg det där året under första hälften av 70-talet. Till bilderna av Sverige tränger sig dessutom hans privata längtan efter ”H” in, som han förefaller haft en romans med, men som nu är långt borta. Det gör skildringen än mer ofokuserad och fragmentarisk. 

Grundstämningen är grå, grubblande och melankolisk. Sverige blir något slätstruket och massproducerat. 

Jag hoppas att det land som Sverige är i dag inte är fullt lika byråkratiskt, medelmåttigt och snålkallt som det Sverige som mötte Jörn Donner.
– – –

Jörn Donner, Sverigeboken. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1973. 275 sidor.

Bokrecension: Jag var ung 1914 | Ernst Glaeser

Jag var ung 1914 (ty. Jahrgang 1902) är skriven av Ernst Glaeser (1902–1963). Boken utkom på tyska första gången 1928. 

Jag har läst boken i svensk översättning av Arne Hirdman i en upplaga från 1952. I denna har Hirdman även skrivit förordet.

* * *

Det är något av en kliché att nämna att 1800-talet tog slut 1914. Men att säga så bär ändå en poäng: det var nu det gamla exploderade i det industriella kriget, som innebar att 1900-talet föddes i floder och sjöar av blod. Det första världskriget var stridsgasens, maskingevärets och skyttegravarnas krig. Det var eldkastarnas krig. Nu användes zeppelinare och flygplan för att spana och döda.

Jag var ung 1914 berättar om kriget inte från skyttegravarna, utan från hemmafronten, ur ett barns synvinkel. Den unge E., som kanske är mer eller mindre identisk med författaren, är tolv år när kriget börjar och kan med barnets klara och nyfikna ögon låta oss ana något av stämningen som rådde i en tysk småstad när kriget mullrade igång. 

Glaeser skildrar hur de första kallelserna till strid togs emot med jubel, hur soldaterna fick blommor, hur den nationalistiska yran förbrödrade borgare och arbetare. Och det som gör boken så effektfull är, hur den långsamt låter denna yra övergå i den trötta verklighet som ser tidningarnas sista sida fyllas med dödsannonser, allteftersom kulor sliter sönder de tappra fäderna och granater spränger sönder deras huvuden. Änkornas antal i den lilla staden utökas ständigt.

Det är det ena. Det andra som boken skildrar är en pojkes uppväxt, med allt vad det innebär i 10-talets Tyskland. Vi skymtar politiska spänningar innan kriget, vi ställs inför antisemitismen. Den unge E. börjar med skräck upptäcka sexualiteten i ett samhälle där man inte talade om sexualitet. För honom innebär dess gåta en jakt på vad han kallar hemligheten.

Emellertid är berättaren själv inte ett barn. Berättaren är den vuxne mannen som sätter sig in i sina barndomsminnen och berättar om sin uppväxtmiljö och sina upplevelser utifrån de förutsättningarna.

* * *

Jag var ung 1914 är en på många sätt drabbande bok, särskilt vad gäller den glidning som sker från det öppna hyllandet av kriget till förhoppningen att det någon gång måtte ta slut; från föreställningen om kriget som utflykt och äventyr till död och fördärv.

Glaeser fick sin bok bränd av nazisterna. Själv gick han i exil, men återvände till Tyskland innan andra världskrigets utbrott och tilläts fortsätta skriva under pseudonym. Men det är en annan historia. Jag var ung 1914 är en formidabel antikrigsbok som bör hjälpa till att vaccinera oss mot föreställningen att det är något vackert med krig; kriget är destruktivitet och söndersprängda skallar.
– – –
Ernst Glaeser, Jag var ung 1914. Övers. och förord Arne Hirdman. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1952. 286 sidor.

Bokrecension: Inre memoarer | Ebbe Linde

Ebbe Linde

Inre memoarer. Retrospektivt är skriven av Ebbe Linde (1897–1991).  Boken utkom år 1976.

* * *

Det är något sant uppfriskande med de människor som tänker annorlunda; de som vägrar att tänka enligt manualer och förväntningar och som istället säger: ”Vänta nu!”, och ”Varför inte så här istället?” Det kan också samtidigt vara något irriterande med dem.

Jag vågar hävda att den intellektuelle mångsysslaren Ebbe Linde var en sådan människa. 

Själv kyrkoherdeson drogs han till politikens vänstersida, men behöll sin klara blick för urspårad politisk ortodoxi och den stalinistiska terrorn österut; för sådant varnade han. Han säger, att om han måste använda en etikett för sig förutom sitt namn, så blir det anarkosocialist – och det är en hållning jag kan respektera.

Inre memoarer. Retrospektivt är inte memoarer i förväntad mening (där fick han oss igen!), utan istället ett antal artiklar av Linde, som tillkommit från mitten av 20-talet till mitten av 70-talet. De flesta av dem har han själv kommenterat; han förefaller mena att i de allra flesta fall är hans hållning densamma som när artiklarna kom till. Han är densamma, även om världen har förändrats. 

Linde skriver i bokens avslutande text:

”För min egen subjektiva del må jag emellertid bekänna att jag känner mig precis likadan nu som vid femtio, som vid tjugo, ja som vid två tre år: driven av samma nyfikenhet, samma oppositionslusta, samma begär att peta sönder älskade leksaker för att se hur de ser ut inuti.”

* * *

Ämnena i artiklarna är av olika slag. Men nog får man säga att man känner igen dragen av Linde, oavsett vad han polemiserar mot eller argumenterar för. Han är emot yttre och inre tyranni, emot tankeoreda och irrationalitet, emot en effektiviserad industrialisering som bara kräver än större produktivitet snarare än att ge mer utrymme åt meningsfull fritid åt människan. 

Linde är en förespråkare av frihet och gemenskap.

När han drar slutsatser om något följer han dem till sina logiska konsekvenser. Det gör honom kontroversiell än i dag i somliga frågor, som när han – förvisso långt innan nazistisk rasbiologi – sätter i fråga huruvida somliga personer borde få sprida sina gener vidare, då det skulle förmera de asocialas, våldsammas och enfaldigas antal.

Vad gäller kriminalitet är han för övrigt mycket framåtseende. Han vänder sig kraftigt mot vedergällningsprincipen, och anser att samhällsskyddet bör vara det enda utslagsgivande vad gäller åtgärder mot kriminalitet. 

Linde skriver axiomatiskt:

”Brott kommer till stånd under inflytande av en situation och en personlighet. Det finns situationer, som framkallar brott av vilken person som helst. Det finns karaktärer, som leder till brott i snart sagt alla situationer.”

Man bör således, lär oss Linde, noga se både till situationen i vilken brottet begåtts, och till personen som begått brottet, och vilket som varit utslagsgivande. Straffet för brottet bör så avpassas efter resultatet av denna analys, och anpassas utifrån vad som främst bör minska nya brott.

Vi kan säga att vi rört oss långt i denna riktning från hur det kan tänkas ha sett ut när Linde skrev om ämnet 1927.

* * *

För övrigt är det givetvis de stora ämnena i det förflutna som Ebbe Linde skriver om. Han återkommer till det spanska inbördeskriget och omvärldens flathet visavi fascismens handräckning åt de upproriska. Och han skriver med vredgad glöd om Sovjets bombningar av Finland 1939. Han får då anledning att fördöma Sovjetkommunismen:

”Hur mycket socialism finns det i Ryssland? Minimalt, är nog den bittra sanningen. Den ryska socialismens saga är slut. […] Jag har aldrig varit i ett land, där gemene man haft så litet att säga till om.”

Men ännu skulle andra vänsterintellektuella fortsätta att ursäkta Sovjet och dess syskonstater år efter år efter år. 

* * *

Den som läser Ebbe Lindes Inre memoarer får känna pulsslagen från 1900-talet, särskilt från det politiska blodomloppet, tydligt mot fingertopparna. De strider som en gång rasade mellan olika inriktningar lever här upp igen. Den oro som flög över jorden flyger mot läsaren ännu en gång.

När Linde talar om sina artiklar besväras han inte av någon skymmande blygsamhet. Men faktum är att han ofta visar sig ha fått rätt i sina observationer. Han ser till exempel Sovjet för vad det var, och gör ingen hemlighet av vad han ser denna stat som, fastän han själv befinner sig på den vänstra sidan av den politiska skalan.

Och så bör man säga något om Ebbe Lindes språk. Det är nämligen mycket vackert, väl avvägt och kryddat med diverse ovanliga glosor, som inte i något fall verkar snobbism utan bara variation. Att läsa Ebbe Linde blir på så vis inte bara en skola i att tänka annorlunda än de flesta, utan också i att skriva en svenska av särskild skönhet.
– – –
Ebbe Linde, Inre memoarer. Retrospektivt. Göteborg: Zindermans, 1976. 206 sidor.

Bokrecension: Dag för dag | Carl-Erik af Geijerstam

Dag för dag. Essäer och minnen är skriven av Carl-Erik af Geijerstam (1914–2007), författare, översättare, litteraturkritiker och lärare. Dag för dag utkom år 2000.

* * *

Carl-Erik af Geijerstam funderar, reflekterar, observerar. Så blir de korta texter som han har samlat i Dag för dag funderingar, reflexioner och observationer, nästan samtliga stillsamma och vilsamma. 

Vilhelm Ekelunds livsfilosofi intresserar af Geijerstam, och en av texterna handlar om Ekelunds sätt att använda begreppet ”början”. 

Jag kommer själv att tänka på Ekelunds låghetsbegrepp när jag läser af Geijerstam. Låghet betyder hos Ekelund inte något dåligt, utan tvärtom något som förmår hålla sig nära marken, något äkta, något som finns närvarande i stunden – snarast en motsats till det uppstyltade, det som bara är sken.

För där har vi ytterligare en egenskap i många av de texter som af Geijerstam här samlat: hans förmåga att uppehålla sig just vid stunden och uppfatta och registrera den, vare sig det nu gäller att se tamburen i lantstället eller ådrorna i handen. af Geijerstam skriver:

”Utom ens sparsamma sinnesupptagenhet finns en värld av oupptäckt, oftast i det helt vanliga, det som man möter varje dag.”

Vilhelm Ekelund hade nog nickat sitt nådiga bifall till den meningen. Och det är sådana ting som af Geijerstam upptäcker och beskriver.

* * *

Året som Dag för dag kommer ut blir Carl-Erik af Geijerstam 86 år gammal. De hågkomster av främst barndom och ungdom som han delar med sig av blir därmed också verklig historieskrivning, som glädjen han fann i att pröva ett par långbyxor som passade, när hans egna kortbyxor började bli alltför små. Eller trivseln runt spelbordet med fadern officeraren, ett spelbord den vuxne mannen fortfarande har kvar. 

Något som också är värdefullt i boken utgörs av den brevväxling mellan af Geijerstams och Werner Aspenström som uppstår mot slutet av den senares liv. De har många gånger varit nära att mötas, de två poeterna, men det har icke skett, så af Geijerstam beslutar sig för att skriva ett brev, och de växlar några få sådana, efter att af Geijerstam läst en dikt av Aspenström om Gunnar Ekelöf. Aspenström skriver sitt sista svar bara någon månad innan han avlider.

Dag för dag utgör rofylld läsning. Den kan väl närmast liknas vid en stilla färd över en stilla men djup sjö. Färden drivs framåt av de lärdomar och den vishet författaren samlat under sitt långa liv, men också av hans förmåga att se.
– – –
Carl-Erik af Geijerstam, Dag för dag. Essäer och minnen. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2000. 181 sidor.

Bokrecension: Konst är kvalitet | Harry Järv

Konst är kvalitet. Kulturpolitiska inlägg och utblickar är en samling essäer och artiklar av Harry Järv. 

Texterna har tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter. Samlingen utkom år 1975.

* * *

Det har sina fördelar att publicera sig i en tidskrift där man själv är redaktör. Då får man nämligen breda ut sig över precis så mycket utrymme som man själv bedömer är nödvändigt. Det gör Harry Järv i de texter som förut publicerats i Horisont, där han var redaktör. 

Då blir det långa essäer, där dispositionen inte alltid är alldeles glasklar och där styckena någon gång verkar följa associationsvis på varandra snarare än strängt logiskt.

Nåväl, det gör föga, även om texterna inte hade lidit av att Järv själv följt Ezra Pounds råd till T. S. Eliot, som Järv tar upp: att stryka oväsentligheter. Och mycket riktigt: de artiklar som varit införda annorstädes än Horisont och som är med i samlingen är kortare och mycket mer pregnanta.

* * *

I huvudsak är texterna skrivna under 70-talet och behandlar många olika ämnen, företrädesvis litterära. Själv utser Järv den röda tråden till kvalitetsfrågan: han undersöker kvalitetsbegreppet inom konsten och slår ett slag för att det finns något sådant som kvalitet inom konsten, även om det inte nödvändigtvis är glasklart hur det skall ringas in. 

Förakt för det som ofta nedlåtande kallas finkultur avfärdar Järv totalt, som i fallet med kulturchefen som verkar tro att han framstår som folklig om han rackar ner på avancerad konst. Nej, det är inte en konstarts genomslagskraft bland massorna som avgör kvaliteten, utan den estetiska höjden.

Och som Järv själv är inne på — inom nästan alla andra sammanhang anses bekantskap med och fördjupning i det man ägnar sin tid skapa större färdighet att fälla omdömen. Varför inte så inom kulturen?

* * *

Det blir genom boken rejäla utflykter till olika områden. Vad sägs om en lång text om den gamla översättningsproblematiken kring huruvida Mose huvud hade horn eller strålglans? Järv landar till sist i den förvisso intressanta synpunkten att man kanske inte helt skall utesluta hornvarianten, med tanke på hornens betydelse i religionshistorien.

Vi får också åtskilliga ganska rejäla inblickar i kulturdebatten såsom den såg ut under 1970-talet åtminstone runt Harry Järv själv och de frågor som han lyfte till debatt, stundom med viss hetta. 

Likaså engagerar han sig i frågor kring Kungliga bibliotekets villkor. Kungliga biblioteket var ju Järvs arbetsplats. Vidare behandlas också inbördeskriget i Finland 1918 på ett intressant vis, särskilt ur litterär synpunkt, nämligen hur det skrevs om kriget både i skön- och facklitteratur.

Järvs texter karaktäriseras för övrigt av långa utdrag ur annars svåråtkomliga texter: det blir något av hans signum att lyfta fram sådant material.

* * *

Järvs politiska uppfattningar bortom kulturpolitiken är ytterst sällan ställda i förgrunden; de kan blott anas emellanåt. Han är avgjort inte kommunist eller anhängare av den även inom litteraturen då inflytelserika marxismen. I ett sammanhang 1977 skriver han elegant:

”Marxismen har mer och mer blivit opium för intellektuella.”

Sovjetisk och östblockspolitik kritiserar Järv mycket hårt. Men han är alls inte heller förespråkare av kapitalism och oreglerad liberalism; han menar att allt arbete, oavsett värde, borde kunna avlönas på samma vis, vilket i mina ögon är utopiskt och förresten inte heller önskvärt. 

Dessutom förespråkar han statlig författarlön och ett statligt bokförlag, där inte lönsamheten av utan kvaliteten på de utgivna böckerna är det centrala.

* * *

Järv skriver elegant om än något vindlande; de längre texterna framstår ibland mer som fria samtal över ett visst tema, än som väldisponerade och koncisa uppsatser. Och personreferenserna är mycket omfattande; ett snabbt överslag av mängden namn i personregistret gör gällande att det rör sig om långt över 700 poster...!

Texterna är oftast prövande essäer, inte redovisande uppsatser. Och de är givande, intressanta och fräscha att läsa. De är naturliga i tilltalet. Den som är intresserad av 1970-talets kulturhistoria gör rätt i att läsa Konst är kvalitet, men också den som över huvud taget intresserar sig för kulturella och humanistiska spörsmål.
– – –
Harry Järv: Konst är kvalitet. Kulturpolitiska inlägg och utblickar. Lund: Cavefors, 1979. 355 sidor.

Bokrecension: Den seriöse konstnären | Harry Järv (red.)

Den seriöse konstnären. Essäer och texter från 800-talet till 1960-talet innehåller texter översatta och introducerade av Harry Järv (1921–2009). 

Texterna har tidigare ofta publicerats i tidningen Horisont, där Järv var redaktör. Boken utkom år 1969. 

* * *

Antologier är väl inte särskilt ovanliga böcker i boklådor eller på antikvariat, men då handlar det nog oftast om ett urval dikter, citat, aforismer, sånger eller något annat. 

Harry Järv har gjort något annat: han har samlat kulturellt och konstnärligt intressanta texter av ofta något längre slag, den första av Alfred den store och den sista av Arthur Koestler. I de flesta fallen berör eller rymmer texterna någon form av litterärt tema, stundom genom sin egen stil, stundom genom vad de rent konkret handlar om.

Jag ska inte här försöka sammanfatta de olika texterna. Det är nog att säga att Järv genom sitt urval bjuder på en intressant resa genom kulturhistorien, en resa som ibland får resenären att förvånas, ibland att humma sin uppskattning över någon skarp iakttagelse, och ibland att undra vad den aktuella författaren egentligen vill säga, eller varför han säger det på det vis som han gör.

Återigen aktualiseras och bekräftas förresten min mycket tveksamma (ärligare: helt och hållet avvisande!) inställning till Freud. — Järv har tagit med Freuds besynnerliga analys av Dostojevskij, där psykoanalysens fader med vilda teorier söker nycklar till den ryske författarens själsliv och biografi. 

Slutsatserna är nog föga värda rent litteraturhistoriskt, men texten påminner om det inflytande som Freuds teorier också har och har haft inom det litterära området.

Bland andra författare som får bidra med texter till samlingen märks till exempel Montaigne, Charles Baudelaire, H. G. Wells, Ezra Pound (vars text får låna sin titel åt hela boken), Bert Brecht, Väinö Linna och den redan nämnde Arthur Koestler. Men inte minst värdefulla i boken är Harry Järvs pregnanta introduktioner till texterna och deras författare, som föregår varje ny text eller serie av texter. De är aldrig mångordiga, men lämnar utrymme för Järvs egen röst. 

* * *

För att riktigt njuta av Den seriöse konstnären bör man som läsare ha ett stort eller rentav mycket stort litterärt och litteraturhistoriskt intresse. Har man det, så kan denna bok vara en riktig gottepåse av både surt och sött.
– – –
Harry Järv (red.), Den seriöse konstnären. Essäer och texter från 800-talet till 1960-talet. Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1969. 345 sidor.

Bokrecension: Ärret efter drömmen | Horace Engdahl

Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar är en samling texter av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom 2009.

* * *

De texter som utgör Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar har i sina första versioner tidigare publicerats i olika tryckta sammanhang mellan 1989 och 2004. Boken rymmer texter av särskilt specialiserat slag, likväl som bredare kulturella översikter.

Några av de ämnen som Engdahl tar sig an och arbetar med är undergångsmotiv i den romantiska litteraturen, verk som ansetts vara klassiska i en tid och är glömda i dag, hur demoniska motiv uttrycktes hos Almqvist, hur Runeberg nog en gång bör ha lästs, grafomani och i det sammanhanget också om poeten Gunnar Björling, Ola Billgrens konst, och mycket mer.

* * *

Horace Engdahl har värjt sig för att kalla sig själv intellektuell. För honom är det en etikett som passar in på några få själar, företrädesvis några få franska själar. Jag anmäler en avvikande uppfattning, och utan allt darr på stämman kallar jag Horace Engdahl för en intellektuell: han har den breda bildningen, den stora intelligensen och det skarpa tilltalet som i min bedömning krävs för att få bära detta namn.

Han har emellertid också den grad av abstraktion i sitt uttryck som stundom gör honom svårläst; det är fråga om en prosa man ibland möter inom humanvetenskapen, där ord på ett ekelundskt sätt laddas med mening till sitt yttersta, och där det gäller för läsaren att ta in hela den bredd av språklig mening som författaren försett sina formuleringar med. 

Således kan jag emellanåt behöva läsa om delar av texten flera gånger för att få en någorlunda rimlig uppfattning om vad som framförs.

Andra gånger är språket klarare. Alltid är Horace Engdahl en skriftställare, en författare, av allra främsta slag. Han har gett ut några aforism-samlingar. En dragning åt det aforisktiskt-oväntade och pregnanta skönjes också stundom i denna samling av texter. Se här:

"Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund."

Jag föreställer mig att Engdahl har en stor formuleringsglädje, att liksom en kompassnål söker sig åt norr, också hans språknatur söker sig åt det koncisa, åt den briljantslipade diamanten. Och ja, ibland kan det bli något överlastat. Jag har svårt att smälta en formulering som denna: ”Dansaren är inte bara den som gör rörelserna, utan den som lånar ut sin dödlighet till spelets tomma tid.” Det vittnar möjligen mer om min begränsning än om författarens.

* * *

Jag är lycklig över att jag, stundom med en smula möda, läst Ärret efter drömmen. Det är en genuin glädje att läsa ett språk så utsökt formulerat, fastän det inte på något vis känns ansträngt eller konstgjort: Engdahls språk är inte det han själv talar om som skönskrift, utan det är ett uttryck för genuin skönhet. 

Det känns tryggt att någon med den språkliga förmåga och begåvning som Engdahl besitter dessutom kombinerar användningen av detta språk med djup konstnärlig instinkt och insikt samt klassisk och bred humanistisk bildning. Alltsammans sammanflyter till texter av de slag vi hittar i Ärret efter drömmen.
– – –
Horace Engdahl, Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2009. 207 sidor.

Bokrecension: Tradition och historia | Nils Ahnlund

Nils Ahnlund

Tradition och historia är skriven av Nils Ahnlund (1889–1957), professor i historia. Boken utkom 1956.

* * *

Historieprofessor Nils Ahnlund var på sin tid känd för sina populärt hållna texter, som behandlade olika historiska frågor. Tradition och historia rymmer ett urval av sådana texter, som tidigare publicerats på olika håll, och ibland också framförts som tal, särskilt på 1940-talet. De har ibland i denna tryckning utökats eller reviderats på annat vis.

Ämnesmässigt ligger tyngdpunkten 1600-talet, och den person som jag uppfattar som mest frekvent förekommande på sidorna är en person som Ahnlund var särskild expert på: den oförliknelige rikskanslern Axel Oxenstierna. 

Ahnlund utvecklar till exempel hur denne arbetade med kung Gustaf II Adolf, hur han fungerade som i praktiken riksföreståndare under Kristinas omyndighetstid och sedan som marginaliserad rikskansler igen när hon blivit regerande drottning. 

Det sammanlagda intrycket av Oxenstierna utifrån vad Ahnlund anför, blir att rikskanslern var en exceptionellt kompetent storadministratör och toppbyråkrat, med utsökt fingertoppskänsla för hur ett land bör styras.

* * *

Men inte enbart Oxenstierna får utrymme mellan pärmarna i Tradition och historia. Där ryms både exposéer över Nordens historia och djupdykningar i enskildheter.

En intressant artikel från 1945 analyserar och spårar uttalandet ”Nu är Sverige blivit en man, och alla hava vi en herre och en Gud”, som traditionen velat tillskriva Nicolaus Olai Botniensis. Han skall ha yttrat dem under Uppsala möte 1593, då man i Sverige slutgiltigt förband sig till evangelisk-luthersk kristendom. 

Ahnlund går igenom och analyserar källorna samt vid tiden för författandet av texten nya rön, för att söka klarhet i huruvida de anförda orden verkligen kan antas ha yttrats, eller om de är ett senare påfund. Ahnlund landar i att de mycket väl kan ha utsagts, hur slagordspassande de än kan framstå.

* * *

Nils Ahnlund skriver historia på ett vis som är både tillgängligt och svårläst. 

Låt mig förklara. 

Det är tillgängligt på så vis att det vänder sig till en bred men intresserad publik: det är inte fråga om några tekniska djupdykningar, om än ämnena kan framstå som nog så smala emellanåt. Han skriver populärt. 

Men det är också svårläst, eftersom Ahnlund skriver en ordrik prosa som med förkärlek breder ut sig i långa, utdragna meningar med inskjutna satser. De gånger som texterna i Tradition och historia ursprungligen varit tal, torde det krävt ett koncentrerat auditorium för att hänga med.

Sammanfattningsvis vill jag om Tradition och historia säga, att verket bjuder generöst på författarens specifika insikter rörande olika ämnen, samtidigt som han målar upp större sammanhang. Naturligtvis är bokens texter stämplade med sin egen tids språkvanor och kanske också förhållningssätt i någon mån. Men för den intresserade, som orkar med den en smula invecklade prosan, bjuder boken på intressant läsning.
– – –
Nils Ahnlund, Tradition och historia. Stockholm: P.  A. Norstedt & Söners förlag, 1956. 259 sidor.

Bokrecension: Spöksyn och verklighet | Uno Willers

Spöksyn och verklighet är en samling texter av Uno Willers (1911–1980), historiker och riksbibliotekarie. Boken utkom första gången år 1961. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

Det är ett sällsynt stort nöje att ta del av hur någon verkligen går till botten med ett källkritiskt problem. Sådana övningar utför Willers i sin essäsamling Spöksyn och verklighet. 

Förutsättningen är i ett fall den en gång kända och spridda spökhistorien som Karl XI skall ha varit med om kort innan sin död. En natt skall kungen ha märkt att rikssalen på gamla slottet var upplyst. Han och några personer till beger sig dit, och ser där en ung konung, samtidigt som någon annan halshugger högt uppsatta män. Karl XI får veta att detta kommer att bli verklighet om sex konungar. Karl XI skall sedan själv skrivit under ett dokument där händelsen skildras.

Det visar sig att historien kom att aktualiseras under olika regenter. Willers ser hur den har vandrat omkring, används i politiska syften, tryckts utomlands och spårar dess rötter samt tar upp hur olika historiker undersökt densamma. 

Åter en annan spökhistoria analyseras på liknade vis, nämligen den om vad som skall ha skett under likvakan för Karl XI:s hustru drottning Ulrika Eleonora. Under det att hennes kista stod på Karlborgs slott kommer en natt en hästdragen vagn med en besökare dit. Besökaren igenkändes som en väninna till den döda drottningen. När vaktchefen sedan kikar in genom nyckelhålet till salen där drottningen vilar och dit väninnan gått, ser han hur de två damerna samtalar vid fönstret. Väninnan kommer inte ut, hon försvinner, liksom vagnen med hästarna, och vaktchefen dör någon dag senare.

Och på liknande sätt som i det redan omtalade fallet går Willers igenom historien, spårar hur den traderats och var den dyker upp i handlingarna, samt urskiljer vaktchefen Stormcrantz' verkliga livsöde.

* * *

Det här är givetvis en smula smala saker att ägna sig åt, men uppvisar hur man med noggrannhet kan nalkas berättelsers ursprung, spridning och hur de varierats. Den klarhet som arkivstudier uppenbarligen kan skänka är rent förvånande stor!

Boken rymmer också ytterligare texter som mer eller mindre lösligt anknyter till spöktemat. Ett mycket noggrant referat ägnas åt M. R. James spökhistoria ”Count Magnus”, som syftar på Magnus Gabriel de la Gardie som person, men som försetts med medvetna falsifikationer, som emellertid visar sig påtagligt sofistikerade. Spökhistoriens greve äger föga likhet med verklighetens greve, men förvrängningarna är utförda med finess.

Vi får i Spöksyn och verklighet också stifta bekantskap med några glimtar av August Strindberg som skolpojke, en folklivsforskares jakt på belägg för existensen av jätteormar i Småland under 1800-talet och paret Verner von Heidenstam och Emilia f. Ugglas' vistelse i schweiziska Bühler under sin bröllopsresa på 1880-talet; Willers besöker orten långt efteråt och hittar fortfarande spår av deras vistelse där.

Personlig och särskilt drabbande är Willers återgivande av sina erfarenheter som flygkurir mellan Sverige och svenska legationen i Berlin med början under senare delen av 1944. Det livsfarliga uppdraget då Willers förmedlade diplomatpost kunde han på lediga stunder kombinera med resor till universitetet i den alltmer sönderbombade tyska huvudstaden. Där genomförde han källundersökningar och citatkontroller .

* * *

Uno Willers välskrivna bok om spöken, det spöklika och om arkiv och texter är nog tilltalande särskilt för folk som gillar texter av olika slag, och att fördjupa sig i textmässiga problem och frågeställningar. Men den rymmer som vi ser också personliga erinringar av annat slag. Berlinskildringen förtjänar att lyftas fram som vittnesbörd om det sönderfallande Tysklands huvudstad under slutet av andra världskriget, såsom staden framstod för en utlänning på besök.
– – –
Uno Willers, Spöksyn och verklighet. Stockholm: Bokförlaget Trevi, 1974. 147 sidor.

Bokrecension: Sanning och lögn i litteraturen | Stephen Vizinczey

Sanning och lögn. Kritik och essäer (eng Truth and Lies in Literature. Essays and Reviews) är en samling texter av litteraturkritikern Stephen Vizinczey (1933–2021). 

Boken utkom på engelska 1985. Jag har läst den i svensk översättning av Ulf Gyllenhaak i en upplaga från 1988. Gyllenhaak har även skrivit en inledning. Texturvalet står Christopher Sinclair-Stevenson för.

* * *

Vizinczey är en elak litteraturkritiker. Hans omdömen är inte inlindade utan snarare maliciösa när han inte uppskattar vad någon har skrivit. Inte sällan är det akademiker som får stå i skottlinjen. Hans uppfattning är, att bara för att man är akademiker är man inte per automatik en habil författare. Han skriver om en bok följande:

"Denna bok tillhör den gamla fina traditionen av akademiska studier, som gör ämnet antingen tråkigt eller oförståeligt eller bådadera."

I ett annat sammanhang skriver han:

"Kanske förefaller det underligt, men det mått av lärdom finns inte som kan bota dumhet, och av formell utbildning blir dumheten bara större, därom råder det inget tvivel."

Och på åter ett annat ställe:

"Det tycks mig som om en av de största farorna för de västerländska samhällena är den okontrollerade tillväxten av universitet, vilken leder till att miljoner människor sysselsätter sig med intellektuella yrken utan att besitta någon intellektuell förmåga."

Vänligt är inte precis heller detta omdöme om en bok:

"Kritiska studier och biografier filtrerar genialiteten genom medelmåttighet, och denna bok utgör inget undantag."

En annan författare "fastnar […] i gyttjan av sin egen oförmåga att förstå." Och åter en annan: "... belamrar en redan livlös framställning med totalt meningslösa och ovidkommande fakta."

Så nej, Vizinczey är inte en snäll kritiker. Han är mördande rak, stundom direkt oförskämd, men säkert helt ärlig i sina negativa omdömen, precis som i sina positiva omdömen.

* * *

Inte är det något fel på litterär elitism, när det innebär att man anstränger sig för att urskilja och ägna sig åt den absolut bästa litteraturen. Livet är kort och böckerna är många: man bör skänka de böcker av sin tid som tilltalar en mest. 

Vizinczeys elitism är emellertid särskilt smal. Han ger några få författare genistatus, till exempel Stendhal, Heinrich von Kleist och några fler. Jag har inget emot att läsa dessa författare. Men jag kan inte förstå varför man skulle begränsa sig till några få, klart skinande solar. Det vore som att endast ägna tavlor som befunnits värdiga att hänga på Louvren sin aktning, fastän intressant konst förvisso också med all säkerhet kan hittas i Västerås eller Umeå. Eller att i en park endast beundra de vackra ekrarna och helt ignorera de vackra smörblommorna.

Men visst, jag tror också på att lära känna författarskap, att läsa hela eller stora delar av ett författarskap som man uppskattar. För min del har det till exempel inneburit att jag läst stora delar av vad Sven Delblanc och Lars Gyllensten publicerade, eftersom det är två författarskap som jag känner mycket för. 

Vizinczey går längre. Han anser inte bara att man skall läsa allt en mycket bra författare skrivit, utan också att man skall läsa dessa texter om och om igen för att verkligen lära känna verket. En roman börjar man förstå när man läst den fem gånger, menar han.

"Du måste läsa en roman ungefär fem gånger innan du uppfattar dess struktur, vad som gör den dramatisk, vad som ger den tempo och styrka."

Jag anser att detta är en något överdriven inställning. Visst kan man läsa böcker många gånger om, när de håller för det. Det finns böcker jag läst mer än en gång. Men risken är att man får så smalt fokus att man missar skönhet utanför detsamma.

* * *

Lögn och sanning i litteraturen då? Jag förstår på ett sammanfattande vis Vizinczeys uppfattningar på detta tema, som att litteraturen bör vara sann, bör ge människor sådana som de är, inte sådana som de föreställer sig att de är, eller hycklar att de är. 

Litteraturen skall säga något, inte bara repetera sin tids vanföreställningar. Den skall avtäcka det sant mänskliga. Den skall tala sanning i synen på de läsande – och på makten.

Visst handlar Sanning och lögn i litteraturen framförallt om litterära ting, om litteratur och litteratörer. Men jag vill också särskilt lyfta fram den avslutande texten i samlingen, som handlar om Ungerns historia, och då inte minst dess lidande – under ottomaner, österrikare och sovjeter. Deltagandet i motståndet mot den sovjetiska ockupationen och oviljan att leva under sovjetiskt överstyre synes vara vad som fick Vizinczey att själv lämna landet.

* * *

Lögn och sanning i litteraturen skänker djupare insikter i åtskilliga mycket viktiga författarskap och är väl värd att läsa om det så vore enbart av det skälet. Men sedan är det ju också något lockande i att läsa eleganta avhyvlingar, och icke få sådana får man ju också ta del av i Vizinczeys samling texter och artiklar. Han kan den fina konsten att vara elak utan att bli platt vulgär.
– – –
Stephen Vizinczey, Sanning och lögn. Kritik och essäer. Övers. och inledning Ulf Gyllenhaak. Stockholm: Forum, 1988. 364 sidor. 

Bokrecension: Språket och tystnanden | George Steiner

Språket och tystnaden. Essayer om språket, litteraturen och det omänskliga är skriven av litteraturvetaren och litteraturkritikern Georg Steiner (1929–2020). 

Den svenska upplagan har översatts av Caj Lundgren, som även försett boken med ett förord. Steiner har själv godkänt urvalet av texter till den svenska upplagan, som gjorts utifrån texterna i den engelska upplagan Language and Silence (1967).

* * *

Hur ser den litteratur ut som bär med sig medvetandet om vad mänskligheten var förmögen att göra under Förintelsen? Är det överhuvudtaget möjligt att formulera en litteratur som inte bara är ett skrik, om man verkligen inser det lidande som då övergick världen och blev en tvingande del av den judiska identiteten – för överlevande judar och icke-judar att förhålla sig till?

Ja, hur förhålla sig till tyskan? Hur förhålla sig till det faktum att Förintelsen orkestrerades från ett land mycket rikt bemängt med litteratur, men kultur?

Det är frågor som dessa litteraturvetaren och litteraturkritikern Georg Steiner, själv av judisk börd, ställer i Språket och tystnaden. 

Steiner pekar på hur det nazistiska narrativet smittade ner själva det tyska språket: det fanns ett nazistiskt sätt att skriva, att uttrycka sig. Och att det är något som tyskan tvingats försöka återhämta sig ifrån. Även själva språket måste således denazifieras. 

* * *

Ett annat ämne som Steiner uppehåller sig vid i Språket och tystnaden är frågan om marxistisk litteraturkritik. 

Steiner har inget till övers för totalitarism: men han undersöker fördomsfritt den litteratur och det förhållningssätt till litteratur som föddes ur marxistisk teori och ur Sovjet. Han särskiljer de ortodoxa leninisternas vurmande för tendenslitteratur med öppet program, och den mer åt Engels lutande litteraturkritiken som kunde se ett värde också i litteratur av icke-kommunister; även där kunde teman intressanta för socialismen uttryckas, vare sig nu författaren avsett det eller inte. 

Även insikter om litteratur som man kommit fram till ur ett ideologiskt vinklat perspektiv kan, verkar Steiner mena, vara fruktbara och betona relevanta ting.

* * *

Jag kan inte svara på huruvida översättningens stil ligger nära Steiners egen, men åtminstone i svensk språkdräkt framstår hans texter som en smula tröglästa. De är dock många gånger mycket relevanta, ibland provokativa, ofta tankeväckande.
– – –
George Steiner, Språket och tystnaden. Essayer om språket, litteraturen och det omänskliga. Övers. Caj Lundgren. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1971. 199 sidor.

Bokrecension: Hur nutidsmänniskan blir lycklig | Bertrand Russell

Hur nutidsmänniskan blir lycklig (eng. The Conquest of Happiness) är skriven av Bertrand Russell (1872–1970). Boken utkom på engelska 1930 och i svensk översättning av Alf Ahlberg 1931.

* * *

Bertrand Russell är rimligen en av 1900-talets mest inflytelserika intellektuella. Han var författare, filosof, samhällsdebattör och mer. Han tilldelades 1950 års nobelpris i litteratur. Han var stark motståndare till krig och till religiösa föreställningar. Dessutom var han brittisk aristokrat och bar från 1931 en Earl-titel.

Antalet böcker Russell skrev under sitt långa liv är enormt. Åtminstone en av böckerna är vad som i dag skulle kategoriseras som en självhjälpsbok. Den heter på svenska Hur nutidsmänniskan blir lycklig, och i den reflekterar Russell tämligen auktoritativt om vad som orsakar olycka och vad som orsakar lycka.

Resonemangen vilar bland annat på psykoanalysens antaganden om det mänskliga psyket. Men där finns också ett medvetet eller omedvetet inslag av klassisk stoicism. Somligt är väl banalt, men Russell var nu en fenomenal författare, som får även det självklara att i sina formuleringar klinga som något nytt och slående.

* * *

En av de många orsakerna till olycka identifierar Russell som ”oriktiga synpunkter på världen”. Det är stoicism i ett nötskal. Stoikerna menade ju, att våra uppfattningar av världen formar våra upplevelser av världen. 

Russell menar också att ”en missriktad etik” är en vanlig källa till olycka, och där kan vi spåra en markering mot religiösa moraluppfattningar, som grundats i tradition och lära och inte i en dynamisk reflexion kring livet såsom det faktiskt ser ut.

En viktig väg till lycka för Russell är låta inåtvändhet vridas till utåtvändhet mot världen och samhället. Den person som enbart reflekterar kring sig själv och det egna och inte går upp i arbete i och för det yttre samhället kommer enligt honom lätt att bli olycklig.

Bekymmer bör man vidare inte låta uppfylla sig. Botemedel mot sådant är att vända bort blicken och ägna sig åt något annat som distraherar. Man kan också försöka anlägga ett evighetens perspektiv, alltså att se saker i deras rätta proportioner i jämförelse med tillvarons storhet. Och man kan föreställa sig det värsta scenario som är möjligt i en viss situation och sedan reflektera över huruvida det verkligen är så farligt. Målet är här, förstår jag det som, att komma ifrån osund fruktan, att gå omkring och vara rädd.

Likaledes bör personen som vill bli lycklig se upp med skuldkänslor. Russell menar att våra skuldkänslor måste inventeras, så att vi ser om de är förnuftiga eller inte, om de kanske vilar på gamla tabun från barndomen. Skuldkänslor hjälper inte människan. 

* * *

Lyckan kan sökas på många vägar. För Russell är arbetet en stor glädjekälla. Allra störst – och här lägger han en väldig emfas – lyckokänsla fäster han vid barnen: att bli förälder innebär den allra största lyckan, menar han, en smula kategoriskt.

Man kan också sträva efter att intressera sig för mycket i sin omvärld. Att känna sympati för andra människor. Att njuta, men i enlighet med den gyllene medelvägen: inte sväljas av njutningarna, inte bli asket.

I grund och botten förordar Russell ett förnuftsbaserat liv, där våra föreställningar om världen, som styr vår upplevelse av den, bör skärskådas rationellt. Han skriver i samband med kapitlet om skuldkänslor:

”Se oförnuftet skarpt i vitögat, fast besluten att icke behandla det med respekt och att icke låta det behärska er. Närhelst det låter oförnuftiga tankar och känslor skjuta upp i ert medvetna liv, så ryck upp dem med roten, undersök dem och kasta bort dem.”

Dessa ord kan spännas över en stor del av boken: vi bör titta på det som gör oss olyckliga, se det som det verkligen är, och hantera det förnuftigt och inte fastna i fruktan eller olyckskänslan. 

* * *

Man kan nu tycka att det är något vågat, hur bildad Russell än var, att ge sig ut på psykologins fält som icke-psykolog. Men filosofer har i alla tider skrivit om hur människan bör leva för att nå det goda livet; ja, de gamla grekiska filosoferna var väl i någon mening de första riktiga psykologerna. De var först på torget. 

I de flesta fall säger Russell saker som verkar vettiga. Ibland säger han sånt som stöter vår samtid för pannan: att tala om att ”den vita rasen” står inför sin undergång om det inte föds fler barn är inte längre passabelt i respektabla sammanhang. Knappast heller att hylla Lenin som ”främsta exemplet” i tiden på någon som har ”ägnat sitt liv åt att frambringa ordning ur kaos”. 

Men den Lenin man kände då och den Lenin vi känner nu är olika Lenin. Var och en skriver utifrån sin tid och sin tids tankar. Så även en gigant som Bertrand Russell.

* * *

Bertrand Russells Hur nutidsmänniskan blir lycklig rymmer många goda formuleringar. Ibland uttrycker de självklarheter, men även självklarheter bör begåvas med snygg frasering. Russell är som alltid mycket citat-vänlig. — Huruvida boken kan göra folk lyckligare? Jo, kanske, om det för just den enskilda läsaren är en väg till lycka att vrida sin uppmärksamhet utåt och låta förnuftet styra ens uppfattningar av vad man hittar där ute.
– – –
Bertrand Russell, Hur nutidsmänniskan blir lycklig. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 1931. 203 sidor.

Bokrecension: Filosofen på trädgårdssoffan | Olle Holmberg

Filosofen på trädgårdssoffan är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), professor i litteraturvetenskap. Boken utkom år 1973.

* * *

Jag vet inte om det förhåller sig så, men jag föreställer mig att en bildkonstnär skulle kunna gå omkring med ett skissblock i innerfickan och då och då följa ett infall och teckna ner något – ur fantasin eller efter modell. 

Jag tänker mig att texterna i Olle Holmbergs Filosofen på trädgårdssoffan är denne författares motsvarighet till bildkonstnärens skissblock. Holmberg har samlat ett antal litterära skisser och låtit ge ut dem. Tillsammans blir de till en bok med fragment, aforismer, prosastycken, smålustigheter och underfundigheter som ibland blir några sidor långa, ibland endast någon eller några rader. 

Somliga stycken i boken är renodlat kafkaeska eller påminner om Borges i sin realistiska men samtidigt verklighetstrotsande stämning. Andra är friska fantasier, falska memoarer, lekar med olika berättarjag. Och det kan väl hända att något framstår en smula platt. Men det går inte att ta miste på att Holmberg trivs med att skriva och gör det på ett utmärkt vis. Han använder ett balanserat språk som ger uttryck för en fin nyansrikedom. Effekter uppnås ibland genom  medvetna kontrastrika stil- eller genrebrytningar.

Filosofen på trädgårdssoffan är trivsam läsning för små lediga stunder i ett fysiskt format som gör boken mycket lätt att ta med sig.
– – –
Olle Holmberg, Filosofen på trädgårdssoffan. Stockholm: Bonniers, 1973. 111 sidor.

Bokrecension: Den osannolika verkligheten | Olle Holmberg

Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), professor i litteraturvetenskap. Boken utkom år 1968.

* * *

Parapsykologin sedd som vetenskaplig inriktning har – kan det nog sägas – en minst sagt utsatt position inom den lärda världen. Det som parapsykologer studerar utdöms i allmänhet som icke-existerande, något i stil med astrologi och alkemi. 

Men fortfarande bedrivs forskning inom ämnet, även om många i allmänheten nog mer förknippar ordet med halvt pinsamma teve-produktioner om spöken i lägenheter, dörrar som öppnas och iskalla vinddrag, än med noggranna vetenskapliga undersökningar i laboratorier.

Olle Holmberg var vetenskapsman, dock litteraturvetare och inte naturvetenskapsman. Men han hade parapsykologin som ett stort sidointresse. I Den osannolika verkligheten berättar han om egna erfarenheter inom parapsykologin, om experiment han lett eller deltagit vid tillsammans med medier, men också om parapsykologins historia och om dess företrädare på det vetenskapliga fältet samt om deras metoder.

Det skall noteras att Holmberg är mycket noga med att påpeka att detta med spiritism var något som hörde parapsykologins barndom till. Det han intresserar sig för, och det ämnesexperterna ägnar sig åt, är av annat slag: tankeläsning, clairvoyance, och förmågan att förflytta ting med tankekraft.

Holmberg är helt på det klara med att många medier – som han kallar dem som äger särskilda förmågor att framkalla dessa fenomen – fuskar. Även sådana som han själv observerat har blivit påkomna med fusk. 

För honom innebär det dock inte ett omedelbart avfärdande av allt som stammar från dem: han verkar resonera som så, att oavsett om ett medium någon gång fuskat eller inte förblir det som mediet utverkat som är oförklarligt likväl ännu oförklarligt och värt att beakta. Kanske kan man våga sig på en jämförelse: en skicklig pokerspelare som fuskat kan likväl alltjämt vara en skicklig pokerspelare när han inte fuskar.

Till grund för denna hans öppenhet för fenomenen hör nog att han åtskilliga gånger personligen varit närvarande vid experiment då händelser inträffat som trotsar förklaring enligt vanliga modeller. Han har erfarit parapsykologiska fenomen och kan inte med bevarat intellektuellt samvete förneka dessa sina erfarenheter. 

Det är begripligt att han intar sin positiva inställning utifrån de förutsättningarna. Vi, som bara läser om fenomenen, kan kosta på oss en högre grad av skepticism, och bör så göra, utan att för den sakens skull brista i förståelse för Holmbergs inställning. 

Det krävs nämligen, för att anknyta till Christopher Hitchens regel, extraordinära bevis för att bevisa extraordinära påståenden. Och när någon således gör påståenden som går emot allt vi för tillfället tror oss veta om den naturvetenskapligt fattade världen, ja, då blir de flesta andra möjliga förklaringarna mer sannolika, och då i regel fusk, medvetet likväl som omedvetet, eller feltolkningar eller minnesfel. Det är sådant som Holmberg själv anger som möjliga förklaringar. Vi kan applicera dem också där han själv valt att inte göra det.

* * *

Olle Holmberg har i Den osannolika verkligheten bjudit oss med in i den parapsykologiska världen såsom han själv mötte den. Han gör det på ett mycket vackert och välformulerat språk. — Ja, bara själva språkets skönhet kunde vara värt en undersökning i sig!

Holmberg hyllar inte övertro, men låter dock en nyfikenhet rymmas, en inställning som inte stänger dörren, utan låter ett vinddrag fortfarande strömma från det som som vi ännu inte kan förklara. För egen del måste jag ställa mig skeptisk och avvisande där Holmberg accepterar inflytande av något okänt. Kanske får jag en dag omvärdera min inställning. Men inte i dag.
– – –
Olle Holmberg, Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1968. 221 sidor.

Bokrecension: Som det brukar vara | Thorsten Jonsson

Thorsten Jonsson

Som det brukar vara är en novellsamling av Thorsten Jonsson (1910–1950). Boken utkom första gången 1939.

* * *

Som det brukar vara består av elva noveller som samtliga utspelar sig i Västerbotten omkring tiden för utgivandet, det vill säga under mellankrigstiden, då första världskriget fortfarande stod mycket tydligt i minnet, spanska inbördeskriget var aktuellt och Hitler hade kommit till makten i Tyskland. 

Sådana stora händelser ute i Europa får sina reflexer även i Västerbotten, där till exempel en man reser i väg för att ansluta sig till republikanerna i Spanien. Någon annan antas vara något anstruken av nazism.

Men närmare ting utgör kärnan i Thorsten Jonssons noveller. Ofta går där något tragiskt men samtidigt mycket realistiskt genom berättandet om olika människoöden. I bland anar vi det bara: Jonsson använder sig av isbergstekniken, känd från Hemingway. – Jonsson säger något, och läsaren får ana något mer. 

Det är som att se på en lätt krusad vattenyta, och skymta stora varelser som rör sig strax därunder.

Effekten blir stor, men effektskapandet osökt: allt förblir mycket realistiskt. Till effekten bidrar att Jonsson gärna berättar sina historier genom att inta olika figurers särskilda perspektiv. Vi får, till exempel, vet hur det gick till när en snickerifabrik brann ner. Och vi får vår kunskap genom olika personers berättande: ägarens, ägarens hustru, sonen som var den siste som lämnade fabriken, den yngre sonen som lekte i närheten. 

Till sist, genom att låta dem berätta i sin egen takt och på sitt eget vis får vi vad som upplevs som en mycket bra bild av just denna familj, som drabbats på detta hårda vis.

Flera av novellerna binds dessutom samman genom att personer som varit huvudpersoner i en novell skymtar förbi som bifigurer eller namn i andra noveller.

* * *

Jonsson använder sig också av inre monologer. En av novellerna är en enda tankeströmning hos en flicka eller ung kvinna som är ute och cyklar en natt. I ett annat fall lyssnar vi till en åldrande kvinnas samtal med sitt barnbarn, när kvinnan nyss fått sitt ben amputerat. 

En av novellerna som jag tycker är särskilt elegant utförd är "Här vilar Lucy Amalia Holsberg". Där följer läsaren en ensam kvinna från strax före hennes död, vidare via bland annat dödsannons och tal vid graven, avlägsna släktingars brev och texten på gravstenen. 

Även samlingens sista novell, "Vårnatt i Estersvik", som skildrar ett tragiskt skeende en tidig vårnatt genom en mängd olika personers synvinklar, är alldeles särskilt drabbande. 

* * *

Man reagerar nog på att Jonsson låter en del personer komma till tals på en dialekt som är synnerligen svårförståelig för en sörlänning. Men det känns likväl inte konstgjort, utan tvärtom äkta också detta. Det blir inte ett effektsökande, utan helt enkelt en anpassning till hur verkliga människor på platsen kan tänkas uttrycka sig.

Just äktheten är vad som stannar kvar hos mig som främsta intryck när jag nu läst Som det brukar vara. Människorna känns äkta, de beter sig och känner som äkta människor. När jag läser om människorna i denna bygd tror jag gärna att de funnits där och gjort just de erfarenheter som Jonsson berättat om: prästen med sina ekonomiska bekymmer, den unge mannen som vantrivs i butiken där han jobbar, den spända relationen i det anade känslomässiga triangeldramat mellan en man, en hustru och en besökande gammal vän. 

Thorsten Jonsson kan konsten att skriva gripande och realistiska noveller – utan sökta effekter.
– – –
Thorsten Jonsson, Som det brukar vara. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1939, 225 sidor.