Bokrecension: Som det brukar vara | Thorsten Jonsson

Thorsten Jonsson

Som det brukar vara är en novellsamling av Thorsten Jonsson (1910–1950). Boken utkom första gången 1939.

* * *

Som det brukar vara består av elva noveller som samtliga utspelar sig i Västerbotten omkring tiden för utgivandet, det vill säga under mellankrigstiden, då första världskriget fortfarande stod mycket tydligt i minnet, spanska inbördeskriget var aktuellt och Hitler hade kommit till makten i Tyskland. 

Sådana stora händelser ute i Europa får sina reflexer även i Västerbotten, där till exempel en man reser i väg för att ansluta sig till republikanerna i Spanien. Någon annan antas vara något anstruken av nazism.

Men närmare ting utgör kärnan i Thorsten Jonssons noveller. Ofta går där något tragiskt men samtidigt mycket realistiskt genom berättandet om olika människoöden. I bland anar vi det bara: Jonsson använder sig av isbergstekniken, känd från Hemingway. – Jonsson säger något, och läsaren får ana något mer. 

Det är som att se på en lätt krusad vattenyta, och skymta stora varelser som rör sig strax därunder.

Effekten blir stor, men effektskapandet osökt: allt förblir mycket realistiskt. Till effekten bidrar att Jonsson gärna berättar sina historier genom att inta olika figurers särskilda perspektiv. Vi får, till exempel, vet hur det gick till när en snickerifabrik brann ner. Och vi får vår kunskap genom olika personers berättande: ägarens, ägarens hustru, sonen som var den siste som lämnade fabriken, den yngre sonen som lekte i närheten. 

Till sist, genom att låta dem berätta i sin egen takt och på sitt eget vis får vi vad som upplevs som en mycket bra bild av just denna familj, som drabbats på detta hårda vis.

Flera av novellerna binds dessutom samman genom att personer som varit huvudpersoner i en novell skymtar förbi som bifigurer eller namn i andra noveller.

* * *

Jonsson använder sig också av inre monologer. En av novellerna är en enda tankeströmning hos en flicka eller ung kvinna som är ute och cyklar en natt. I ett annat fall lyssnar vi till en åldrande kvinnas samtal med sitt barnbarn, när kvinnan nyss fått sitt ben amputerat. 

En av novellerna som jag tycker är särskilt elegant utförd är "Här vilar Lucy Amalia Holsberg". Där följer läsaren en ensam kvinna från strax före hennes död, vidare via bland annat dödsannons och tal vid graven, avlägsna släktingars brev och texten på gravstenen. 

Även samlingens sista novell, "Vårnatt i Estersvik", som skildrar ett tragiskt skeende en tidig vårnatt genom en mängd olika personers synvinklar, är alldeles särskilt drabbande. 

* * *

Man reagerar nog på att Jonsson låter en del personer komma till tals på en dialekt som är synnerligen svårförståelig för en sörlänning. Men det känns likväl inte konstgjort, utan tvärtom äkta också detta. Det blir inte ett effektsökande, utan helt enkelt en anpassning till hur verkliga människor på platsen kan tänkas uttrycka sig.

Just äktheten är vad som stannar kvar hos mig som främsta intryck när jag nu läst Som det brukar vara. Människorna känns äkta, de beter sig och känner som äkta människor. När jag läser om människorna i denna bygd tror jag gärna att de funnits där och gjort just de erfarenheter som Jonsson berättat om: prästen med sina ekonomiska bekymmer, den unge mannen som vantrivs i butiken där han jobbar, den spända relationen i det anade känslomässiga triangeldramat mellan en man, en hustru och en besökande gammal vän. 

Thorsten Jonsson kan konsten att skriva gripande och realistiska noveller – utan sökta effekter.
– – –
Thorsten Jonsson, Som det brukar vara. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1939, 225 sidor.