Bokrecension: Komedier i Bergslagen. Två släkter | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Komedier i Bergslagen. Två släkter är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Det är den första boken i trilogin som fick just namnet Komedier i Bergslagen. 

Två släkter utkom år 1914.

* * *

Den som läst ett och annat av Hjalmar Bergman förut vet att det sällan är historier av det mer lättsamma slaget man möter; det förvånar kanske därför föga att titeln Komedier i Bergslagen skall uppfattas ironiskt. Det är här inte fråga om komiska ting utan om tragiska. 

Ja, boken är handlar om de tragiska mellanhavandena mellan två släkter i Bergslagen med början på 1600-talet, till någon gång under 1800-talet. Den ena släkten är att förstå som förmögen och halvaristokratisk, den andra som bättre situerad allmoge. Den förra släkten håller till främst på Klockeberga, den andra på Ryglinge. 

Hjalmar Bergman har låtit Två släkter utspela sig i fem olika tider i fem olika delar av verket, men där det som hänt i en generation får återklang i senare generationer. Ibland återkommer personer i olika åldrar i de olika delarna av romanen. Och omtagen är många och välbehövliga. I romanen förekommer inte färre än sex personer med namnet Jörgen Siedel av Klockebergasläkten, far och son samtliga, ofta med någon form av smeknamn.

Så här skriver Bergman:

”Jörgens far hette Jörgen och kallades Tjocke Jörgen. Jörgens farfar hette Jörgen och kallades Token, däför att han läst ifrån sig det lilla förstånd som en gång funnits. [– – –] Token, Tjocke Jörgen och lille Jörgen voro således namnen på dessa tre generationer. Före dem räknar släkten ännu tre Jörgen i rakt uppstigande led.”

Att få in bara alla dessa Jörgen på litet över tvåhundra sidor måste räknas som en bedrift. Och så tillkommer ett myller av ytterligare personer som jag ett tag försöker hålla kolla på med hjälp av en allt vidlyftigare släktkarta, men sedan bara låter komma och gå som de behagar.

Så vad händer? 

Myllret av folk lurar varandra och tar hjälp av varandra, är besvikna på varandra och hämnas på varandra. Man blir tokig och man tar livet av sig. En präst blir hängd. Ytterst få – om några alls — är nöjda. Har och var skänker Bergman läsaren rejäla skrönor. Många gestalter är påtagligt karaktärsfullt uttryckta. 

* * *

Språket vill jag nämna för sig. Hjalmar Bergman skriver i Två släkter en arkaiserande men mycket vacker prosa. Den är kristallklar. Det är handlingen och framförallt figurerna som krånglar till skildringen, alls inte språket. Och att det är tillkrånglat är med all säkerhet medvetet av författaren. 

Allra mest tror jag den skulle få ur boken som läste den ganska snabbt och i ett svep, inte som jag, ganska långsamt och utdraget över flera dagar. Då hann jag tappa tråden och fick försöka hitta den bäst jag kunde. Men — likväl kunde jag fortsätta njuta av språket under tiden.
– – –
Hjalmar Bergman, Komedier i Bergslagen. Två släkter. Albert Bonners förlag, 1914. 204 sidor.