Bokrecension: Psykopaten | Karolina Sörman, Marianne Kristiansson

Psykopaten. Verkligheten bortom myten är skriven av Karolina Sörman (f. 1980), medicine doktor, och Marianne Kristiansson (f. 1955), professor i rättspsykiatri och överläkare. Boken utkom 2019. Jag har läst e-boksupplagan från samma år.

* * *

Begreppet psykopati kan nog vara en av de mer missbrukade och missförstådda termerna vi har. Ibland kan man nästan få känslan av att det smyger omkring psykopater överallt — men så är det sannolikt inte. Inte ens den dömde seriemördaren är nödvändigtvis en psykopat.

I Psykopaten. Verkligheten bortom myten tar Karolina Sörman och Marianne Kristiansson oss med och visar vad psykopati egentligen innebär och krossar på vägen åtskilliga populära föreställningar om psykopaten. De belyser psykopati utifrån många olika perspektiv och påpekar också vad som inte nödvändigtvis är att anse för psykopati.

Till exempel får vi veta, att psykopati inte är en sjukdom, inte ens en psykiatrisk diagnos. Man kan alltså inte i det svenska civilsamhället gå till en terapisession hos en psykolog och efter ett tag få diagnosen ”psykopat”. 

Istället används begreppet som ett verktyg särskilt inom rättsväsendet, bland annat inom Kriminalvården, för att bedöma sådana saker som lämplig placering på anstalt och risk för fortsatt brottslighet. 

Psykopatiska drag, såsom oräddhet, empatilöshet och stresstålighet i extrem utsträckning kan man nog identifiera här och var hos människor, men egentlig psykopati bedöms endast omkring en procent av hela befolkningen kunna etiketteras med utifrån nu använda skattningssystem och bland män dömda till längre straff för våldsbrott antas ungefär tjugo procent uppfylla kraven för psykopati.

* * *

Sörman och Kristiansson återkommer gärna till en ny modell för skattning av psykopati, den triarkiska modellen, där man talar om tre olika domäner av egenskaper, som en psykopat kan besitta, möjligen dessutom på ett överlappande vis. Det rör sig om domänerna ”nedsatt impulskontroll och känsloreglering”, ”extrem djärvhet och stresstålighet” samt ”kylighet och oförmåga att bry sig om konsekvenser av sitt beteende”.

En person som skattas som psykopat enligt den nu oftast använda PCL-R-modellen kan skilja sig dramatiskt personlighetsmässigt från en annan person som fått samma poängtal. Men den triarkiska modellen förmår, vad jag förstår, bättre differentiera och fånga upp olika uttryck för psykopati. Den är heller inte i samma utsträckning som PCL-R-modellen anpassad efter ett kriminellt klientel.

Psykopaten är väl förankrad i forskningen, och fastän boken är skriven på ett populärvetenskapligt och pedagogiskt vis är författarna synnerligen noga med att referera till relevanta rön i en omfattande notapparat. Den vetenskapliga ingången blir också tydlig i det att de gärna uttrycker sig försiktigt, inte kategoriskt. Det är också på grund av den vetenskapliga förankringen som författarna knappt alls adresserar frågan om kvinnliga psykopater: detta område synes inte vara forskat på i tillräcklig utsträckning för att kunna säga något med större säkerhet.

Sörman och Kristiansson konstaterar att begreppet psykopati är så behäftat med missförstånd och föreställningar att det kanske i framtiden inte längre kommer att användas; kanske är det redan nu mer givande, menar de, att hellre tala om psykopatiska drag än om psykopati. Sådana drag kan alltså vara lögnaktighet, manipulerande beteende, bristande konsekvenstänk, samvetslöshet, elakhet med mera. 

Genom att kartlägga den specifika personlighetens olika uttryck, kommer man kanske närmare en lämplig behandling eller ett lämpligt bemötande än med ett allt täckande samlingsbegrepp: psykopati. Tanken kan till exempel ligga nära till hands att det är lämpligt att bestraffa en psykopat som begått våldsgärningar, men om personen genom sin specifika personlighet med olika psykopatiska drag inte kan svara på bestraffning, så är det nog inte den lämpligaste behandlingen av honom, om man faktiskt önskar en förändring av oönskade beteenden. 

Men författarna framhåller också att vi lider brist på bra studier rörande behandling av psykopati: det saknas egentliga belägg för att det ens är möjligt, men också belägg för att det inte skulle vara möjligt.

* * *

I Psykopaten får läsaren lära sig också om bakgrunden till psykopati. Mer forskning behövs, menar Sörman och Kristiansson, men det verkar finnas både biologiska och miljömässiga förklaringar till att psykopati utvecklas och etableras hos en person.

Men orsakerna till utvecklad psykopati förefaller hursomhelst mycket komplexa att kartlägga. Sörman och Kristiansson bestrider dock att någon skulle födas till psykopat, även om starkt antisociala drag kan identifieras redan hos unga personer och den genetiska faktorn kan vara betydande.

* * *

Psykopaten. Verkligheten bortom myten är en högintressant bok för alla som i sin vardag, exempelvis inom rättsväsendet, kan möta personer med psykopatiska drag. Boken avdramatiserar delvis psykopaten och pekar på möjliga förklaringar till hans beteenden. 

Man behöver inte acceptera en utåtagerande eller rentav våldsbenägen psykopats handlingar för att man försöker förstå vad det är som gör att han agerar såsom han gör. Men att förstå gör oss bättre rustade att bemöta. Och det är en viss och välkommen förståelse för psykopatens inre maskineri som Sörman och Kristiansson förser läsaren med i detta viktiga verk.
– – –
Karolina Sörman, Marianne Kristiansson, Psykopaten. Verkligheten bortom myten. Stockholm: Natur & Kultur, 2019. E-boksproduktion Axiell Media, 2019. Formgivning omslag: Lena Norrman/Gnå.

Bokrecension: Markens gröda | Knut Hamsun

Knut Hamsun

Markens gröda (no. Markens grøde) är en roman av Knut Hamsun (1859–1952). 

Boken utkom på norska första gången 1917. Jag har läst den i översättning av Hugo Hultenberg i en upplaga från 1929, som försetts med en inledning av Fredrik Böök.

* * *

Jag påminns om Vilhelm Mobergs utvandrarserie när jag läser Knut Hamsuns Markens gröda. I båda fallen rör berättelsen nybyggarlivet, och de utspelar sig delvis under samma tidsperiod. Men i Markens gröda drar en man, om vars bakgrund man inte får veta något, ut i den norska ödemarken och skapar sig ett hem. Han far inte till Amerika.

Denne egensinnige vildmarkens son är Isak. Han vandrar långt innan han är nöjd med platsen, men väl där uppför han sin torvhydda, och så börjar kultiveringen. Med tiden får han hustru, barn och en allt större gård, som kallas Sellanrå. Längre fram börjar nybygge efter nybygge att skjuta upp på vägen mellan honom och bebyggelsen.

Romanen består av två delar. Den första beskriver hur Isak och hans hustru Inger etablerar sig och de öden de genomlever. Den andra ger större utrymme åt deras barn och grannskapets människor.

* * *

Markens gröda är en enastående episk roman. Särskilt personskildringen och dialogen är mästerligt utförd. Människorna nedom fjället som Hamsun skapat har liv, är mångdimensionella och komplicerade. 

Några exempel: Isak är den envise arbetaren, tystlåten och hemmastadd i skogen. Han lever gott i den värld som han skapat åt sig själv. Hustrun Inger är enkel och rak, men har lidit svårt i yngre år av sin harmynthet, något som får omfattande konsekvenser. 

Deras två söner är olika till lynnet. Sivert är en lättsammare version av sin arbetsamme fader, medan Eleseus aldrig riktigt trivs på landsbygden eller med praktiskt arbete, varvid hans begåvning å huvudet höjs till skyarna av modern när han får skrivtjänst i staden.

Men kanske att den allra mest fascinerande gestalten utgörs av den f.d. länsmannen Geissler, en äventyrlig karl med näsa för affärer som känner kortaste vägarna genom den offentliga byråkratin. Han har ett gott öga till Isak och hans hushåll och hjälper honom på allehanda vis, innan han försvinner igen, åratal i streck.

— Så kan man fortsätta och räkna upp människa efter människa som lever sina liv i lycka och olycka, i framgång och motgång. Hamsun lyckas beskriva dem alla med stor realism, vare sig de nu får vara bifigurer eller stå mer i centrum. Och han förmår få dem att prata ett naturligt språk, ofta korthugget och bemängt med underdrifter, påminnande om de norröna sagornas dialoger.

* * *

Språket i Markens gröda är mycket njutbart. Det ligger något av isbergstekniken i det: Hamsun behöver inte alltid utsäga något explicit för att man ska ana att det ligger någon halvt fördold mening under orden. 

Trots romanens episka vidd är berättandet rappt. Åren kan gå snabbt förbi, och en vandring i skogen kan utspela sig under flera sidor, när det är motiverat. Språket är ofta kargt, men mycket mättat.

Människorna står levande inför läsaren. Jag märker att jag blir rent känslomässigt engagerad i flera av dem: ser då inte Axel att Barbro inte är bra för honom? Och Barbros far Brede Olsen — borde han inte ha en rejäl käftsmäll? Och Eleseus, han som är så vilsen i tillvaron, ska han väl någonsin finna sin plats?

* * *

Hamsun förföljs nu av sitt levnadsöde såsom det kom att bli drygt tjugo år efter att Markens gröda givits ut. Den tyskvänlige författaren ställde sig under ockupationen på ockupanternas sida. Men för läsningen av Markens gröda såsom ett litterärt verk gör ett sådant öde varken till eller från för dess kvaliteter. Ja, det finns rasistiska beskrivningar i texten, men den kompetente läsaren bör kunna konstatera och hantera det, utan att nödvändigtvis låta verket ligga oläst.

Markens gröda är nämligen en konstnärligt mästerlig roman. Tre år efter att den skrivits belönades Hamsun med nobelpriset i litteratur. Det var välförtjänt.

– – –
Knut Hamsun, Markens gröda. Övers. Hugo Hultenberg. Inledning: Fredrik Böök. Stockholm: Vårt hems förlag, 1929. 225+179 sidor.

Bokrecension: Loggbok | Lars Forssell

Loggbok. Artiklar om litteratur och kultur 1944–91 är en samling essäer, artiklar och tal av Lars Forssell (1928–2007) i urval av Crister Enander. Boken utkom år 1996.

* * *

Läsningen av Lars Forssells Loggbok blir till en vitter vandring genom 1900-talets svenska och amerikanska litteratur, för all del med avstickare även till äldre tider och andra länder. Forssell skriver personligt, inkännande och lärt om sina intryck av både författare och det som författarna har skrivit, nästan alltid på ett fint vägande vis.

Det skulle bära för långt att ens skriva en lista över alla de författarskap som avhandlas i Loggbok. 

Men några namn kan nämnas, vilket också kan antyda bredden i texturvalet: Evert Taube, Sigfrid Siwertz, Viktor Rydberg, T. S. Eliot, Ezra Pound, John Milton, Norman Mailer, Graham Greene, August Strindberg, med flera, med flera. — Ja, det är rent förvånande hur många gestalter som hinns med på drygt 240 sidor...!

Det finns inslag av syrlighet i texterna, men om de flesta författare skriver han hövligt, eller åtminstone inte direkt elakt. Förutom när det kommer till Fredrik Böök, i en artikel från 1979. 

Forsell slår fast Bööks enorma betydelse som litteraturkritiker (”ett blygsamt omnämnande på SvD:s recensionsavdelning smällde hundrafalt högre än en jubelorkan i den övriga dagspressen”), men också att denna betydelse inte varit av det goda slaget. Forssell skriver:

”Jag tror ingen enskild svensk person under någon litteraturhistorisk era har gjort litteraturen så mycket skada som Böök och jag tror aldrig att en man så helt utan smak har dirigerat den allmänna smaken på samma infernaliskt dryga sätt som han.”

Där har vi ett lustmord om någonsin. 

Artikeln fortsätter med att erkänna Bööks lärdom och hans "flytande prosa", men slår ner på hans ”litteraturpolitik av bismarcksk inskränkthet” varmed han ersatte det som brast i smaken. Dessutom lyckades Böök, enligt Forssell, att skapa avsky hos det svenska folket för författare som Tegnér och Heidenstam genom sitt eget hyllande av dem.

Nå, Böök-artikeln är kort och osande, mest en suck av förakt och avsky, numera nöjsam att läsa, även om man anser att Forssell här går alldeles för långt. 

En direkt motsats till denna frätande syra är den långa och analytiska genomgång som Forsell gör rörande Jan Fridegårds språk, där han reder ut vad som i Fridegårds språk gör detsamma så bra.

En annan särskilt intressant utredning är artikeln om August Strindberg, där Forssell argumenterar för att inte gräva i hans böcker, särskilt En dåres försvarstal för att söka personen Strindbergs biografi, utan låta honom ha en distans mellan sig själv som författare och det författade. Forssell skriver:

”Vi har sålunda all anledning att glömma bort den jämförande litteraturforskning som tagit till sin uppgift att sammanställa Strindbergs liv och verk och beskäftigt titta efter om allting stämmer, åtminstone i den mån vi är angelägna om vår möjlighet att uppleva honom mindre som August Strindberg, dåre, än som diktare.”

Inställningen tycker jag är sund. 

Litteraturvetenskap bör, åtminstone såsom jag ser det, mer fokusera på verken och dess teknik och egen värld, snarare än vad verken möjligen kan säga om författarens själsliv eller yttre liv. Gör man det halkar man lätt in i psykologiska spekulationer som riskerar att bli vådligt fria, hur omtyckt metoden än var en gång i tiden.

* * *

Lars Forssell skriver ibland en snårig och ganska yvig prosa. Han placerar gärna långa inskott mellan tankstreck, som gör att läsaren riskerar att tappa bort sig i meningen. Dessutom störs läsningen i just denna antologi av att korrekturläsningen är påtagligt bristfällig. 

Jag menar naturligtvis inte att Forssell skulle skriva en dålig prosa. Men läsningen av dessa texter skulle onekligen på en del ställen varit njutbarare om stilen varit en aning stramare.

Den stora förtjänsten med Loggbok är dess många inbjudande presentationer av författarskap, en del nästan eller helt nya för mig, även om namnen varit bekanta. Forssell skänker avsevärt djupseende inför vidare kontakter med böcker av de författare han skrivit om.
– – –
Lars Forssell, Loggbok. Artiklar om litteratur och kultur 1944–91. Urval: Christer Enander. Stockholm: Hägglunds förlag, 1996. 243 sidor.

ESSAY: Empress of Ireland

RMS Empress of Ireland

Empress of Ireland

Den 29 maj 1914 inträffade en sjökatastrof i S:t Lawrencefloden, i närheten av Quebéc. Oceanångaren RMS Empress of Ireland rammades av lastfartyget SS Storstad. Oceanångaren sjönk på fjorton minuter. Händelsen kostade över tusen människoliv.

    Men vi ska börja från början. 

En oceanångare byggs

Arbetet med att bygga RMS Empress of Ireland och hennes systerskepp RMS Empress of Britain påbörjades i Glasgow 1904. I januari 1906 sjösattes hon och i slutet av juni samma år påbörjades jungfrufärden från Liverpool till Quebec. 

    Synen måste varit mäktig: Empress of Ireland var 170 meter lång och hade med sina sju däck plats för 1542 passagerare fördelade på 1:a, 2:a och 3:e klass. — För att sätta siffrorna i perspektiv kan vi jämföra med den betydligt större Titanic som var närmare 270 meter lång och hade plats för 2435 passagerare. Vi kan också jämföra med Estonia som var 157 meter lång och hade kapacitet att ta 2000 passagerare. 

    Empress of Ireland var alltså inte ett enormt fartyg, men likväl stort, snabbt och påkostat. Förstaklasspassagerarna hade tillgång till bibliotek, rökrum, café och andra bekvämligheter. Även andraklasspassagerarna kunde njuta av lyx på en nivå som på andra skepp endast erbjöds i första klass.

Haveriet

Men så till de ödesdigra sista dagarna. 

    Det är den 28 maj 1914 och klockan är 16.30 lokal tid. Empress of Ireland kastar loss från Quebéc med destination Liverpool. Detta är tänkt att bli hennes 96:e atlantöverfart. Ombord finns 1057 passagerare och 420 i personalen, bland dem den ganska nye kaptenen ombord, den rutinerade sjöbjörnen Henry Kendall, som gått till sjöss redan som fjortonåring 1888. Han hade dessutom överlevt ett skeppsbrott 1901. 

    Bland passagerarna ombord finns många emigranter, som bestämt sig för att återvända till Europa.

    Efter midnatt har man hunnit en bra bit ut i S:t Lawrencefloden i riktning mot Atlanten och lotsen lämnar fartyget. Innan dess har man gjort ett stopp vid det lilla samhället Rimouski, där post lastas ombord. Därefter fortsätter färden. Det är kallt, bara strax över nollgradigt.

    Klockan 01:38 siktar utkiken lanternor från den norska kolfraktaren SS Storstad. Strax därefter börjar en tung dimma lägga sig över vattnet. Dimman döljer fartygen från varandra. Exakt vad som sedan hände finns det olika uppgifter om. De två fartygen kommunicerar i vilket fall med hjälp av signaler för att indikera hur man avser att navigera. Men klockan 01:56 kolliderar Storstads för med Empress of Irelands styrbords långsida och slår upp ett nästan fem meter stort hål. Empress of Ireland springer läck under vattenlinjen. 

    Det bästa hade nu varit om Storstad kunnat stanna kvar där hon var, för att försöka hålla allt stabilt, men strömmen för bort henne från Empress of Ireland. Och nu går allt mycket fort.

    Vatten forsar in i oceanångaren och ingen har tid att stänga vattentäta dörrar, eller så går de inte att stänga på grund av den tilltagande lutningen. Kapten Kendall förstår hur illa läget är och beordrar uppassarna att väcka passagerarna, dela ut flytvästar och få i väg dem till livbåtarna.

    Strömmen går efter någon minut. Fartyget lutar allt mer åt styrbord. Vattnet går in genom öppna fönsterventiler. Många som befunnit sig i hytter i fartygets lägre delar måste snart ha drunknat medan de längre upp får försöka ta sig till livbåtarna. Bara de på styrbords sida går att använda: de på babords sida slår in i fartygssidan när man försöker sänka ner dem. Totalt lyckas man endast få några få livbåtar i vattnet.

    Till sist lutar hela fartyget så mycket, med babord sida upp, att folk kan klättra ut genom fönsterventiler och upp på sidan, och fartyget verkar först ha lagt sig till ro. Men det går bara någon minut, så reser sig aktern något och Empress of Ireland går till botten. Hela förloppet tog fjorton minuter. 

    Kvar flytande står norska lastfartyget Storstad. Med en kraftigt demolerad för börjar hon sända ut sina livbåtar för att rädda dem som kan räddas. Två andra fartyg kommer att ansluta under de närmaste timmarna. Storstad kan senare fortsätta för egen maskin till Quebec.

Döda och överlevande

Man kommer att kunna konstatera att av de 1477 personerna ombord överlever 465, av dem 10 svenskar. 1012 personer förolyckas, av dem 18 svenskar. 

    Bland de överlevande befann sig kapten Henry Kendall. När Empress of Ireland fick slagsida slungades han överbord och räddades av folk på en livbåt i närheten. Han tog befälet på livbåten och såg till att den fylldes med överlevande som sedan transporterades till Storstad. Gång på gång gav sig kaptenen sedan ut på räddningsaktioner, tills allt hopp om att hitta ytterligare överlevande fick anses ute. 

    Med ombord hade också 167 soldater från Frälsningsarmén varit. Av dessa dog 159. Grace Hanagan, en dotter till två av soldaterna, överlevde och blev med tiden den passagerare från Empress of Ireland som levde längst: hon dog 1995, 87 år gammal. Hon var ett av de endast fyra barn som överlevde haveriet. Men 134 barn dör.

    En annan överlevare från Empress of Ireland var William Clarke. Hans öde trotsar all sannolikhet: han lär nämligen ha tjänstgjort som brandman på Titanic vid hennes undergång. Det bör kanske tilläggas att rörande Clarke är källäget emellertid inte det allra klaraste.

    De överlevande fördes till det närliggande Rimouski, där lokalborna ställde upp för att ta hand om dem som inte fick plats på varvet eller tågstationen. Många fördes senare med tåg ner till Quebec. Tjugotvå av de personer som överlevt själva haveriet dog av skador de åsamkats under natten, fyra redan på Storstad. 

    Letandet efter kroppar pågick i flera dagar. En del kom att begravas i Rimouski. Identifieringsarbetet kunde vara svårt: många av de döda hade endast nattkläder på sig, eller inget alls. Somliga kunde inte identifieras av anhöriga med säkerhet, eftersom de var så skadade. Men alla fotograferades och traktens begravningsentreprenörer kallades in för att genomföra balsameringar. Enkla kistor skaffades fram. På många av dem skrevs något eller några beskrivande ord: ”kvinna”, ”man”. De döda som förblev okända begravdes i gravar märkta ”okänd”. 

Sjöförklaring

Längre fram hölls en sjöförklaring, det vill säga en slags rättegång, om det inträffade. Undersökningen leddes av John Charles Bigham, senare Lord Mersey, som två år tidigare fyllt samma funktion i samband med Titanics förlisning. 

    Det visade sig att man från respektive fartyg hade helt olika syn på vad som hänt. Kommissionen kom emellertid fram till att det rimligen måste varit Storstad som ändrat kurs under mötet med Empress of India och därmed varit den direkta orsaken till haveriet. 

    En norsk undersökning kom i sin tur att fria det norska fartyget från skuld, och placerade den istället på kapten Henry Kendall, som hela sitt liv kom att vidhålla att han inte agerat felaktigt den där natten. 

    Ägarna till Storstad dömdes emellertid att betala två miljoner dollar, något som de fick sälja Storstad för att kunna klara av. Storstads vidare historia blev dock inte lång. Hon sänks av en tysk ubåt den 8 mars 1917, sydväst om Irland.

Dykningar

Vraket efter Empress of Ireland låg inte djupt, bara omkring fyrtio meter. Man lär till och med en tid kunnat se hennes mast och skorstenar under ytan. Fartyget hade dessutom värdefull last, både post och en ansenlig mängd silver. Därför hade man först planer på att försöka bärga fartyget, men då det visade sig ogörligt kom man under sommaren 1914 att genomföra dyk på platsen. Man lyckades få upp 318 säckar med post och 212 silvertackor och dessutom omkring 250 kroppar efter avlidna.

    I dag utmärks platsen där hon och hundratals döda vilar av en boj. Platsen, 8,3 kilometer från land, är skyddad i lag, men tillåten att besöka. Vraket lutar 65 grader åt styrbord. Vattnet är kallt året runt och dessutom strömt. Fortfarande finns omkring 600 döda där. Och flera personer har mist livet vid dykningar. Somt gods har plundrats från Empress of Ireland, till exempel porslin och en av hennes propellrar. Å andra sidan har också åtskilliga artefakter kunnat tas till vara.

    RMS Empress of Ireland kom under några år att frakta drygt hundratusen emigranter till Kanada och gick ett hemskt öde till mötes, men i dag är hon inte särskilt ihågkommen i det allmänna medvetandet. Fartyget var inte störst av sin typ. Antalet dödsoffer var högt, men andra förlisningar innebar fler offer. Dessutom mullrade första världskriget igång bara någon månad efter att hon gått under. Empress of Ireland hamnade på så vis för eftervärlden i skuggan både av Titanic som sjunkit två år tidigare och kriget som började strax efteråt. 

    Det är beklagligt. 

¤ ¤ ¤

KÄLLOR

Logan Marshall, The Tragic Story Of The Empress of Ireland And Other Great Sea Disasters, 1914
Empress of Ireland 1914 2014
Encyclopedia Titanica: ”Was there a Titanic crewmember named Clarke who also survived the Empress of Ireland” 
IrishCentral: ”On This Day: The Empress of Ireland, 'Canada's Titanic,' sinks in 1914” 
The Irish Times: ”First Titanic, then Empress: an Irish man’s lucky escapes” 
National Museums Liverpool: ”The Empress of Ireland” 
Norway Heritage: ”The Collision between the S/S Empress of Ireland and the S/S Storstad” 
Parks Canada: ”Wreck of RMS Empress of Ireland National Historic Site of Canada” 
The Past And Now: ”The RMS Empress of Ireland sinking resulted in the deaths of more passengers than the RMS Titanic disaster.” 
PBS: ”Empress of Ireland” 
Power & Motoryacht: ”The Tragic Story of the ‘Empress of Ireland’” 
Shipwreck World: ”RMS Empress of Ireland” 
Titanic Norden: ”Empress of Ireland” 
Wikipedia: "Grace Hanagan" 
Wikipedia: ”RMS Empress of Ireland” 
Wikipedia: ”RMS Empress of Ireland” (Svenska) 
Wikipedia: ”SS Storstad”

Bokrecension: Fjärilslära | Jesper Svenbro

Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet är skriven av Jesper Svenbro (f. 1944), poet och filolog. 

Boken utkom första gången 2002. Jag har läst eboksversionen från 2017.

* * *

Det övergripande temat i de olika texter som tillsammans utgör Fjärilslära är metapoesi. Svenbro tolkar texter från olika tider och ser hur de kan läsas på ett metapoetiskt vis: alltså, hur de kan förstås som berättande om sig själva. 

Svenbro är filolog och rör sig mycket hemtamt i det gamla Greklands språkvärld, och därför är det naturligt att det grekiska utgör fond och jämförelsepunkt, oavsett om texterna som tolkas kommer från dess period.

Det skall sägas att Fjärilslära inte är en alldeles lättläst bok; den kräver ett intresse både för hur poesi fungerar och för språklära. Svenbro gör för lekmannaläsaren riktiga djupdykningar ner i enskilda grekiska och latinska ords betydelser och associationer, och ger ständiga förslag på tolkningsnycklar som öppnar upp för metapoetisk potential.

Det är onekligen intressant att se hur en text som först ser ut att handla om något visst efter en utläggning av Svenbro visar sig ha möjligheten att betyda också något helt annat: hur dikten kanske inte handlar enbart om något yttre, utan om sig själv och sin funktion som just dikt, något skrivet, något som skall bli läst. ”Föremålet för dikten är dikten själv”, som Svenbro skriver.

Svenbro kommer också in på föreställningar om skrift och läsning som stammar från det antika Grekland. En övergripande sådan föreställning, är hur det är det akustiska språket är det som anses levande, medan det skrivna ordet är texten såsom begravd. Det krävs en läsare, som läser texten (högt) för att blåsa in själ i det igen. Det är då som texten lever igen – förutsatt att, åtminstone enligt Platon i Svenbros presentation, det lästa också förstås, och inte bara spelas upp.

Tolkningarna kan för någon mindre lärd än Svenbro dock emellanåt förefalla något vågade. Om alliterationen ”vokalernas vagga” i en dikt av Lasse Söderberg skriver han:

”Alliterationen på v i diktens slutrad är signifikativ: v är inte bara tecknet för en konsonant, det är också en vagga i genomskärning eller profilen av en skåra, t.ex. skriftens skåra i marmorn. I den stumma skåra som är vokalernas vagga ska dikten vakna.”

Vare nu med det som det vill: Fjärilslära erbjuder många intressanta uppslag till hur dikter kan uttolkas, vare sig nu diktaren själv lagt ner tolkningsmöjligheten medvetet eller inte. 

Så blir Sapfos berömda dikt 31 (”Plötsligt framstår han som en gudars like”) också föremål för en metapoetisk läsning. Den världsberömda kärleksdiktens mening framstår då plötsligt inte enbart som en dikt om trånande längtan efter en annan människa, utan om en texts – dikten 31 själv – öde i sin vandring från författare till läsare. 

På liknande sätt öppnar Svenbro upp för möjligheten att Vergilius jordbruksdikt Georgica kan ge utrymme för en metapoetisk läsning, alltså att dikten kan fungera som en dikt om dikt. Han konstaterar avslutningsvis i den texten, att ”vår metapoet, hela Europas metapoet skulle mycket väl kunna heta Vergilius.”

* * *

Jag kan omöjligt bedöma rimligheten i de tolkningar som Svenbro gör. Men vad jag kan vara tacksam över är de möjligheter till alternativa läsarter som han apterar. Och för all del: en författares intention med en text behöver inte nödvändigtvis vara den enda rimliga förståelsen av den, så länge texten själv medger en viss typ av läsning, även i de fall då författaren åtminstone inte avsiktligt lagt ner ett visst betydelselager i den, som läsaren tycker sig kunna avtäcka.

Det är vidare mycket fascinerande att följa med Svenbro på hans exkursioner i grekisk och latinsk språklära likväl som i den språkkultur och de föreställningar som existerade under grekisk-romersk antik tid. Man lyssnar, och försöker förstå så gott man kan: kanhända når man då något av det som Svenbro påvisar som Platons ideal: att inte bara repetera det lästa, och så tillgodogöra sig en skenbar kunskap, utan att faktiskt låta kunskapen gå in i och bli en del av den egna bildningen.
– – –
Jesper Svenbro, Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet. E-boksproduktion: Bonnierförlagen, 2017. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017.

Uppsägningen

Bäste Henning!

    Ursäkta ett långt mail, men det har gått nästan två månader sen jag sa upp mig, och du förtjänar en förklaring.

Du måste undra vad fan som hände. Kanske tror du att det har med Amanda att göra? Nå, hon var en grinig jävel och hon var inte den bästa chef man kan tänka sig, men jag skyller inte alls på henne. Det var nåt helt annat. Du får tro mig om du vill, men jag ska skriva som det var. Radera mailet när du läst det, är du snäll.

Ja, det är ju ingen hemlighet att konstigheter händer på firman. Saker flyttar sig. Saker försvinner. Visst vande vi oss vid det, kan knappt ens minnas att vi pratade om det. Men det var värre än att pennor slutade fungera och att stolar drogs omkull. Jag ska berätta om tre tillfällen som ändrade allt för mig.

Första, för några år sen. Jag satt i lunchrummet. Det var ett jävla oväder. Regnet slog mot fönstren. Det var bara jag där. När jag druckit kaffet gick jag tillbaka till kontoret. 

    Det satt nån i stolen vid datorn. En ung flicka. Hon vände sig mot mig. Och hon hade inga ögon, ingen näsa. Det var bara ett stort gap i ansiktet. Och det rann liksom in dimma där, som om rök sögs in i henne. Ja, fan, vad hjärtat slog hårt i bröstet på mig. — Så befann jag mig genast ute i korridoren på väg mot kontoret igen, och när jag öppnade var det tomt. Jag fattade ingenting.

    Jag lyckades låta bli att tänka på den där händelsen. Som om det aldrig hänt.    

    En annan gång kontrollerade jag produktionstabeller. Det var sent, men jag ville få det klart. Jag bläddrade mellan dokumenten på datorn för att kolla upp sånt som möjligen inte stämde. Det var långsamt, tråkigt, manuellt arbete. När jag satt där och skrev slocknade skärmen.

    Jag blev rädd att jag inte sparat vad jag gjort och tryckte snabbt på on-knappen. Skärmen vaknade igen. Men nu var det nåt annat där. I ett svagt grått ljus såg jag korridoren utanför kontoret, korridoren ner mot lunchrummet. Det var fullt av folk där, de gick i långa led, som om de stod i kö. En kö i ena riktningen, en kö i andra riktningen. Jag såg inga ansikten, bara gestalter, och hur de stelt rörde sig. Genast iskall vände jag mig mot dörren. Och det knackade! — Amanda tittade in. ”Är du kvar än?”, sa hon. 

    På nåt sätt fann jag mig och sa att jag ville bli klar med kontrollen innan jag gick hem. Amanda sa att hon avrundade nu och sa god kväll. ”Hej, hej”, sa jag. När hon stängt vände jag mig mot skärmen igen. Nu var de långa tabellerna med siffrorna där igen.

    Jag lyckades låta bli att tänka på den händelsen också.

    Det sista hände ju ganska nyss, några dagar innan julledigheten. Jag kom som vanligt in vid åttatiden, hängde av mig på kroken bakom dörren. Sen gick jag till lunchrummet och hällde upp en kopp kaffe som jag drack medan jag bytte några ord med dig, Henning. – Ja, du var faktiskt i tid den gången. Vi pratade om din nya Volvo. 

    Jag hade några avstämningar med kunder att göra, så efter en stund lämnade jag dig där, och gick korridoren ner till kontoret igen. Jag öppnade dörren. Innanför fanns inget rum, inte mitt kontor. Det var ett stort, djupt hål, en avgrund. Tjock dimma rann ner för väggarna och försvann i djupet. Medan jag stod där och stirrade knuffade nån mig åt sidan, in i dörrkarmen. Jag hann inte se mer än en skugga. Men utan ett ljud hoppade den ner, föll och försvann långt ner i mörkret. 

    Jag kände hur jag blev tung i hela kroppen och höll på att falla framstupa, när du ropade på mig. Instinktivt vände jag huvudet mot dig, och du stod där vid sidan om mig och undrade om vi skulle gå ut och ta en lunch den dagen. — Jag svarade inte, kaffemuggen i min hand hade jag lutat så att jag spillt på skjortan. ”Åh, herregud, det får du ta och byta”, sa du. Förvirrad tittade jag in i kontoret igen. Allt var som vanligt. I hyllan hade jag en t-shirt, som jag snabbt fick på mig när jag krängt skjortan över huvudet.

    Det blev ingen lunch med dig den dagen, Henning. Jag sa upp mig på stående fot. Amanda skällde, men jag gick och var ute från fabriken inom en halvtimme. Sen hörde du väl inget från mig förrän min dödsannons kom i tidningen. — Det var nåt med avgrunden jag sett som inte släppte taget – jag kunde inte sluta tänka på den, jag var tvungen att veta mer, den drog mig till sig. Den satte sig inuti mig och drog ner mig inifrån och ut. 

    Nu vet jag vad den var, nu vet jag vilka det var som gick i korridoren, och jag vet till och med vad det var som satt i min stol utan ögon, utan näsa, bara med ett stort gap. Jag inbillade mig inte, bäste Henning!

    Men nu måste jag sluta. Du har fått en förklaring som räcker en bit på vägen. Kanske ses vi en dag.

    Din vän och kollega,
    Paul R.

Bokrecension: Essayer och kritiker 1915–1916 | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Essayer och kritiker 1915–1916 är en samling texter av Fredrik Böök (1883–1961). Boken utkom år 1917.

* * *

Det sägs om den på sin tid så fruktade litteraturkritikern Fredrik Böök, att hans omdöme kunde avgöra ett författaröde. Så det förvånar inte att det i Essayer och kritiker 1915–1916 ryms inslag av varm uppskattning, likväl som man ibland också anar hur den tunga avrättningsbilan blixtrar till när något inte faller honom i smaken.

Att läsa Böök i dag ger ett tydligt tvärsnitt av hur den litteraturkritiska opinionen kunde ta sig uttryck för drygt hundra år sedan. Böök bör då stå som representant för en ganska konservativ uppfattning; på Strindbergsfejdens tid hade han ju också kämpat icke med Strindberg, utan med Sven Hedin och Heidenstam.

Kanhända avspeglar sig ännu fejden i de delar av Essayer och kritiker 1915–1916 som behandlar just den vid det laget döde August Strindberg. Den väldige författartitanen får nämligen en allt annat än smeksam behandling, när Böök utifrån Adolf Pauls Strindbergsminnen och bref angriper den förres mer infernaliska sidor.  Strindberg framstår snart som närmast patologiskt konfliktsökande och paranoid. Böök skriver:

"... det för [Strindberg] naturliga sättet att reagera mot alla intryck, mot människor och djur, ting och samhälle, var en oöfverlagd, rent impulsiv antipati, som var apriorisk i förhållande till alla teoretiska resonemang."

Böök citerar ymnigt ur Strindbergs brev, och idkar till och med censur i dessa: när Strindberg egentligen – som man kan utröna om man läser Nationalupplagans samling av Strindbergs brev – skrivit "skiten", anger Böök "skräpet", men påpekar därefter inom klamrar att "S. har ett annat ord"! — Det kan synas vara, om ett värdeomdöme tillåts, ett väl puritanskt ingrepp...

* * *

Med större gillande än inför Strindberg skriver Böök också om – bland andra – Almqvist och Fröding, något också om den vördade Heidenstam. Det är generellt mycket påtagligt hur han vid sina analyser använder ett då vanligt perspektiv inom litteraturvetenskapen, nämligen att genom texten söka författarens psykologi. Texterna tänks vittna om författarens inre landskap. 

En senare tid skulle gå i motsatt riktning och under namn av nykritik ägna hela sin uppmärksamhet åt texten istället, hävdande att det är hur texten faktiskt fungerar som är det intressanta, inte alls vad författaren möjligen avsett säga och ännu mindre vad texten kan tänkas säga om dennes psykologi. 

För egen del lutar jag mot ett nykritiskt betraktelsesätt vid läsande av texter, helt enkelt för att en sådan metod tar sig an det undersökningsbara på ett helt annat sätt, än den gissningslek det blir när man försöker gräva i författaren genom att gräva i texterna. 

Eftersom ett nykritiskt perspektiv är den typ av analys jag är van vid, blir kontrasteffekten när jag läser Böök naturligtvis tydlig, särskilt då när Böök analyserar Strindbergs och framförallt Frödings själsliv.

* * *

Det ryms också andra texter i Essayer och kritiker 1915–1916. Ett inte särskilt förklätt angrepp på Ryssland under rasande världskrig genom en analys av Maxim Gorkijs Min barndom förefaller mest propaganda för att Ryssland är barbariskt, något som inte alls Tyskland är, fastän somliga velat utmåla det så från engelskt håll, menar Böök. Texten är inte minst intressant som ett exempel på hur retoriken kunde se ut från den tyskvänliga opinionen i Sverige vid denna tidpunkt. 

Situationen med det pågående kriget blir också påtagligt när Böök skriver om boken Sönderjydske Søldaterbreve, vari Böök hittar åtskilliga exempel på dansk heroism. Men notera då, att Sønderjylland vid denna tid var – preussiskt.

* * *

Det kan verka som att jag varit hård mot Fredrik Böök i denna recension. Snarare än det har jag velat skärskåda det som kännetecknar delar av hans skrifter. Men Böök är inte bara den politiskt laddade litteraturkritikern eller den som med kritikens svärd uppdelar litteraturen i det goda och det dåliga. 

Han är också en alldeles lysande stilist, en av våra främsta sådana efter Tegnér. Han skriver en utmärkt svenska, som är bildad, klar och balanserad, om än välkammad i överkant. I mina ögon skadar det inte heller att han åtminstone 1916 eller 1917 ännu håller kvar vid gammalstavningen före 1906 års stavningsreform. Också det signalerar väl en viss åtminstone språklig konservatism.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1915–1916. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1917. 286 sidor.

Bokrecension: Dikter om kärlek och hat | Catullus

Dikter om kärlek och hat är en samling dikter av Gajus Valerius Catullus (c. 84 – c. 54 fvt). Urvalet  och översättningen till svenska är gjorda av Gunnar Harding (f. 1940) och Tore Jansson (f. 1936), och den förre har försett boken med ett förord, den senare med kommentarer. 

Den upplaga som jag har läst trycktes 2007.

* * *

Samtidigt som Caesar och Cicero var stora och allt större namn i det romerska riket skrev Catullus smädes- och kärleksdikter i samma värld. Dikternas franka naturell gör att de känns fräscha ännu i dag – ja, med all säkerhet kan de få pryda läsare att generas mer än tvåtusen år efter att deras upphovsman blivit stoft och aska. 

Det är förunderligt att Catullus dikter överlevt. Efter att poeten varit bortglömd sedan senantiken, som Tore Janson skriver om i sin kommentar, upphittas en handskrift med 116 dikter på 1300-talet, en handskrift som sedan dess förkommit, men bevarats i avskrifter. Av dessa 116 dikter har ett sjuttiotal översatts och tagits med i den volym som fått det passande namnet Dikter om kärlek och hat.

Det man med säkerhet vet om Catullus, berättar Gunnar Harding i sitt förord, är inte så mycket, men det man kan anta och på goda grunder gissar sig till uppgår likväl till lite mer. Det innebär naturligtvis en risk att läsa Catullus dikter biogafiskt, men så länge man är medveten om den problematiken kan metoden ändå i bästa fall antyda något mer om författarens liv.

Catullus kom från en relativt välbärgad familj i Verona och flyttade till Rom. 

Den Lesbia som han åter och återigen skriver om med kärlek, saknad och besvikelse tror man ha identifierat som Clodia, syster till den Clodius som Cicero angrep i en rättsprocess och därmed odödliggjorde. 

Harding skriver om hur Clodia var gift, men Catullus och hennes affär verkar ha varit något av det allra mest omvälvande i Catullus liv, om man nu får läsa dikterna biografiskt. Likväl kan deras saga inte få ett lyckligt slut: när Clodias make dör, är Catullus ändå ett omöjligt parti; kvinnan är för socialt överordnad för att kunna gifta sig med honom.

Nog om detta. Tillräckligt är att veta att Catullus i sina dikter om och om igen återvänder till sin smäktande åtrå och sina minnen av samlivet med Lesbia. Hon måste ha varit hans livs stora kärlek. 

* * *

Men nog skriver Catullus också om annat. Smädandet tar stort utrymme, och det kan ta skabrösa uttryck. Han drar sig inte för att kalla Caesar "Bög Remulus". Catullus själv är uppenbarligen en tid  förälskad i en viss Juventus, "vackrast av de blommor / som din släkt en gång haft och som den nu har / och skall ha under år som sen skall komma –", han som har "honungsögon", och som Catullus retar sig på har förälskat sig i någon man från "den stendöda hålan Pisaurum", och inte från Rom.

Kanske är en del av smädesdikterna i själva verket uttryck för ett gamängartat skämt vänner emellan. Nog gör till exempel dikten nummer 6 något av ett sådant intryck, där Catullus skriver om en viss Flavius. 

Catullus harangerar Flavius för att han inte berättar om sina amorösa äventyr med en flicka. Det måste bero på, menar Catullus, att hon är så tråkig, ja, kanske en "snorig slampa". Likväl är det klart att Flavius inte tillbringar nätterna ensam; det märks på hur hans kudde har "avtryck på två ställen" och på hans "sängskrälle med sitt gnälla gissel / då det skakar omkring tvärs över golvet." Flavius är nog "utknullad", menar Catullus, och han vill veta hur det ligger till: berättar Flavius utlovar Catullus att han ska föreviga de två ”i vackra verser”.

Cicero behandlas vänligare: han "talar bättre / än de Romulusättlingar som nu finns, / som har funnits och någonsin skall finnas", ett omdöme som ju stått sig till våra dagar. Rufus får det värre: han får inte ligga, eftersom han, enligt Catullus, har sådan armsvett, en "plåga som pinar var näsa".

* * *

Så omväxlar de grova smädelserna med de smäktande och passionerade dikterna. Men där finns också andra inslag, som en lång dikt med legendartat stoff om Attis som kastrerar sig för gudinnan Kybele, och som en vacker gravdikt över Catullus broder, vars grav vid Troja Catullus tydligen besöker.

Catullus dikter ger stämma åt skämtan och lidelser, och vittnar om grovkornig drift och i viss mån om fördomsfritt löje. Det är inte svårt att föreställa sig hur Catullus i glatt lag med vin och smaklig spis föredrar sina dikter i goda vänners lag, framkallande både högljudda skratt och kanske vredgat missnöje. 

Och vi får mer än tvåtusen år senare tjuvlyssna till vad som sysselsatt hans sinne, känna av den kärlek till den mystiska Lesbia som han hyser, och som ibland lyfter upp och ibland plågar honom, stundom både-och, samtidigt.
– – –
Catullus, Dikter om kärlek och hat. Urval, övers. Gunnar Harding, Tore Janson. Förord G. Harding. Kommentarer T. Janson. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2007. 122 sidor.