 |
| Fredrik Böök |
* * *
Det sägs om den på sin tid så fruktade litteraturkritikern Fredrik Böök, att hans omdöme kunde avgöra ett författaröde. Så det förvånar inte att det i Essayer och kritiker 1915–1916 ryms inslag av varm uppskattning, likväl som man ibland också anar hur den tunga avrättningsbilan blixtrar till när något inte faller honom i smaken.
Att läsa Böök i dag ger ett tydligt tvärsnitt av hur den litteraturkritiska opinionen kunde ta sig uttryck för drygt hundra år sedan. Böök bör då stå som representant för en ganska konservativ uppfattning; på Strindbergsfejdens tid hade han ju också kämpat icke med Strindberg, utan med Sven Hedin och Heidenstam.
Kanhända avspeglar sig ännu fejden i de delar av Essayer och kritiker 1915–1916 som behandlar just den vid det laget döde August Strindberg. Den väldige författartitanen får nämligen en allt annat än smeksam behandling, när Böök utifrån Adolf Pauls Strindbergsminnen och bref angriper den förres mer infernaliska sidor. Strindberg framstår snart som närmast patologiskt konfliktsökande och paranoid. Böök skriver:
"... det för [Strindberg] naturliga sättet att reagera mot alla intryck, mot människor och djur, ting och samhälle, var en oöfverlagd, rent impulsiv antipati, som var apriorisk i förhållande till alla teoretiska resonemang."
Böök citerar ymnigt ur Strindbergs brev, och idkar till och med censur i dessa: när Strindberg egentligen – som man kan utröna om man läser Nationalupplagans samling av Strindbergs brev – skrivit "skiten", anger Böök "skräpet", men påpekar därefter inom klamrar att "S. har ett annat ord"! — Det kan synas vara, om ett värdeomdöme tillåts, ett väl puritanskt ingrepp...
* * *
Med större gillande än inför Strindberg skriver Böök också om – bland andra – Almqvist och Fröding, något också om den vördade Heidenstam. Det är generellt mycket påtagligt hur han vid sina analyser använder ett då vanligt perspektiv inom litteraturvetenskapen, nämligen att genom texten söka författarens psykologi. Texterna tänks vittna om författarens inre landskap.
En senare tid skulle gå i motsatt riktning och under namn av nykritik ägna hela sin uppmärksamhet åt texten istället, hävdande att det är hur texten faktiskt fungerar som är det intressanta, inte alls vad författaren möjligen avsett säga och ännu mindre vad texten kan tänkas säga om dennes psykologi.
För egen del lutar jag mot ett nykritiskt betraktelsesätt vid läsande av texter, helt enkelt för att en sådan metod tar sig an det undersökningsbara på ett helt annat sätt, än den gissningslek det blir när man försöker gräva i författaren genom att gräva i texterna.
Eftersom ett nykritiskt perspektiv är den typ av analys jag är van vid, blir kontrasteffekten när jag läser Böök naturligtvis tydlig, särskilt då när Böök analyserar Strindbergs och framförallt Frödings själsliv.
* * *
Det ryms också andra texter i Essayer och kritiker 1915–1916. Ett inte särskilt förklätt angrepp på Ryssland under rasande världskrig genom en analys av Maxim Gorkijs Min barndom förefaller mest propaganda för att Ryssland är barbariskt, något som inte alls Tyskland är, fastän somliga velat utmåla det så från engelskt håll, menar Böök. Texten är inte minst intressant som ett exempel på hur retoriken kunde se ut från den tyskvänliga opinionen i Sverige vid denna tidpunkt.
Situationen med det pågående kriget blir också påtagligt när Böök skriver om boken Sönderjydske Søldaterbreve, vari Böök hittar åtskilliga exempel på dansk heroism. Men notera då, att Sønderjylland vid denna tid var – preussiskt.
* * *
Det kan verka som att jag varit hård mot Fredrik Böök i denna recension. Snarare än det har jag velat skärskåda det som kännetecknar delar av hans skrifter. Men Böök är inte bara den politiskt laddade litteraturkritikern eller den som med kritikens svärd uppdelar litteraturen i det goda och det dåliga.
Han är också en alldeles lysande stilist, en av våra främsta sådana efter Tegnér. Han skriver en utmärkt svenska, som är bildad, klar och balanserad, om än välkammad i överkant. I mina ögon skadar det inte heller att han åtminstone 1916 eller 1917 ännu håller kvar vid gammalstavningen före 1906 års stavningsreform. Också det signalerar väl en viss åtminstone språklig konservatism.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1915–1916. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1917. 286 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar