Uppsägningen

Bäste Henning!

    Ursäkta ett långt mail, men det har gått nästan två månader sen jag sa upp mig, och du förtjänar en förklaring.

Du måste undra vad fan som hände. Kanske tror du att det har med Amanda att göra? Nå, hon var en grinig jävel och hon var inte den bästa chef man kan tänka sig, men jag skyller inte alls på henne. Det var nåt helt annat. Du får tro mig om du vill, men jag ska skriva som det var. Radera mailet när du läst det, är du snäll.

Ja, det är ju ingen hemlighet att konstigheter händer på firman. Saker flyttar sig. Saker försvinner. Visst vande vi oss vid det, kan knappt ens minnas att vi pratade om det. Men det var värre än att pennor slutade fungera och att stolar drogs omkull. Jag ska berätta om tre tillfällen som ändrade allt för mig.

Första, för några år sen. Jag satt i lunchrummet. Det var ett jävla oväder. Regnet slog mot fönstren. Det var bara jag där. När jag druckit kaffet gick jag tillbaka till kontoret. 

    Det satt nån i stolen vid datorn. En ung flicka. Hon vände sig mot mig. Och hon hade inga ögon, ingen näsa. Det var bara ett stort gap i ansiktet. Och det rann liksom in dimma där, som om rök sögs in i henne. Ja, fan, vad hjärtat slog hårt i bröstet på mig. — Så befann jag mig genast ute i korridoren på väg mot kontoret igen, och när jag öppnade var det tomt. Jag fattade ingenting.

    Jag lyckades låta bli att tänka på den där händelsen. Som om det aldrig hänt.    

    En annan gång kontrollerade jag produktionstabeller. Det var sent, men jag ville få det klart. Jag bläddrade mellan dokumenten på datorn för att kolla upp sånt som möjligen inte stämde. Det var långsamt, tråkigt, manuellt arbete. När jag satt där och skrev slocknade skärmen.

    Jag blev rädd att jag inte sparat vad jag gjort och tryckte snabbt på on-knappen. Skärmen vaknade igen. Men nu var det nåt annat där. I ett svagt grått ljus såg jag korridoren utanför kontoret, korridoren ner mot lunchrummet. Det var fullt av folk där, de gick i långa led, som om de stod i kö. En kö i ena riktningen, en kö i andra riktningen. Jag såg inga ansikten, bara gestalter, och hur de stelt rörde sig. Genast iskall vände jag mig mot dörren. Och det knackade! — Amanda tittade in. ”Är du kvar än?”, sa hon. 

    På nåt sätt fann jag mig och sa att jag ville bli klar med kontrollen innan jag gick hem. Amanda sa att hon avrundade nu och sa god kväll. ”Hej, hej”, sa jag. När hon stängt vände jag mig mot skärmen igen. Nu var de långa tabellerna med siffrorna där igen.

    Jag lyckades låta bli att tänka på den händelsen också.

    Det sista hände ju ganska nyss, några dagar innan julledigheten. Jag kom som vanligt in vid åttatiden, hängde av mig på kroken bakom dörren. Sen gick jag till lunchrummet och hällde upp en kopp kaffe som jag drack medan jag bytte några ord med dig, Henning. – Ja, du var faktiskt i tid den gången. Vi pratade om din nya Volvo. 

    Jag hade några avstämningar med kunder att göra, så efter en stund lämnade jag dig där, och gick korridoren ner till kontoret igen. Jag öppnade dörren. Innanför fanns inget rum, inte mitt kontor. Det var ett stort, djupt hål, en avgrund. Tjock dimma rann ner för väggarna och försvann i djupet. Medan jag stod där och stirrade knuffade nån mig åt sidan, in i dörrkarmen. Jag hann inte se mer än en skugga. Men utan ett ljud hoppade den ner, föll och försvann långt ner i mörkret. 

    Jag kände hur jag blev tung i hela kroppen och höll på att falla framstupa, när du ropade på mig. Instinktivt vände jag huvudet mot dig, och du stod där vid sidan om mig och undrade om vi skulle gå ut och ta en lunch den dagen. — Jag svarade inte, kaffemuggen i min hand hade jag lutat så att jag spillt på skjortan. ”Åh, herregud, det får du ta och byta”, sa du. Förvirrad tittade jag in i kontoret igen. Allt var som vanligt. I hyllan hade jag en t-shirt, som jag snabbt fick på mig när jag krängt skjortan över huvudet.

    Det blev ingen lunch med dig den dagen, Henning. Jag sa upp mig på stående fot. Amanda skällde, men jag gick och var ute från fabriken inom en halvtimme. Sen hörde du väl inget från mig förrän min dödsannons kom i tidningen. — Det var nåt med avgrunden jag sett som inte släppte taget – jag kunde inte sluta tänka på den, jag var tvungen att veta mer, den drog mig till sig. Den satte sig inuti mig och drog ner mig inifrån och ut. 

    Nu vet jag vad den var, nu vet jag vilka det var som gick i korridoren, och jag vet till och med vad det var som satt i min stol utan ögon, utan näsa, bara med ett stort gap. Jag inbillade mig inte, bäste Henning!

    Men nu måste jag sluta. Du har fått en förklaring som räcker en bit på vägen. Kanske ses vi en dag.

    Din vän och kollega,
    Paul R.