Bokrecension: Psykopaten | Karolina Sörman, Marianne Kristiansson

Psykopaten. Verkligheten bortom myten är skriven av Karolina Sörman (f. 1980), medicine doktor, och Marianne Kristiansson (f. 1955), professor i rättspsykiatri och överläkare. Boken utkom 2019. Jag har läst e-boksupplagan från samma år.

* * *

Begreppet psykopati kan nog vara en av de mer missbrukade och missförstådda termerna vi har. Ibland kan man nästan få känslan av att det smyger omkring psykopater överallt — men så är det sannolikt inte. Inte ens den dömde seriemördaren är nödvändigtvis en psykopat.

I Psykopaten. Verkligheten bortom myten tar Karolina Sörman och Marianne Kristiansson oss med och visar vad psykopati egentligen innebär och krossar på vägen åtskilliga populära föreställningar om psykopaten. De belyser psykopati utifrån många olika perspektiv och påpekar också vad som inte nödvändigtvis är att anse för psykopati.

Till exempel får vi veta, att psykopati inte är en sjukdom, inte ens en psykiatrisk diagnos. Man kan alltså inte i det svenska civilsamhället gå till en terapisession hos en psykolog och efter ett tag få diagnosen ”psykopat”. 

Istället används begreppet som ett verktyg särskilt inom rättsväsendet, bland annat inom Kriminalvården, för att bedöma sådana saker som lämplig placering på anstalt och risk för fortsatt brottslighet. 

Psykopatiska drag, såsom oräddhet, empatilöshet och stresstålighet i extrem utsträckning kan man nog identifiera här och var hos människor, men egentlig psykopati bedöms endast omkring en procent av hela befolkningen kunna etiketteras med utifrån nu använda skattningssystem och bland män dömda till längre straff för våldsbrott antas ungefär tjugo procent uppfylla kraven för psykopati.

* * *

Sörman och Kristiansson återkommer gärna till en ny modell för skattning av psykopati, den triarkiska modellen, där man talar om tre olika domäner av egenskaper, som en psykopat kan besitta, möjligen dessutom på ett överlappande vis. Det rör sig om domänerna ”nedsatt impulskontroll och känsloreglering”, ”extrem djärvhet och stresstålighet” samt ”kylighet och oförmåga att bry sig om konsekvenser av sitt beteende”.

En person som skattas som psykopat enligt den nu oftast använda PCL-R-modellen kan skilja sig dramatiskt personlighetsmässigt från en annan person som fått samma poängtal. Men den triarkiska modellen förmår, vad jag förstår, bättre differentiera och fånga upp olika uttryck för psykopati. Den är heller inte i samma utsträckning som PCL-R-modellen anpassad efter ett kriminellt klientel.

Psykopaten är väl förankrad i forskningen, och fastän boken är skriven på ett populärvetenskapligt och pedagogiskt vis är författarna synnerligen noga med att referera till relevanta rön i en omfattande notapparat. Den vetenskapliga ingången blir också tydlig i det att de gärna uttrycker sig försiktigt, inte kategoriskt. Det är också på grund av den vetenskapliga förankringen som författarna knappt alls adresserar frågan om kvinnliga psykopater: detta område synes inte vara forskat på i tillräcklig utsträckning för att kunna säga något med större säkerhet.

Sörman och Kristiansson konstaterar att begreppet psykopati är så behäftat med missförstånd och föreställningar att det kanske i framtiden inte längre kommer att användas; kanske är det redan nu mer givande, menar de, att hellre tala om psykopatiska drag än om psykopati. Sådana drag kan alltså vara lögnaktighet, manipulerande beteende, bristande konsekvenstänk, samvetslöshet, elakhet med mera. 

Genom att kartlägga den specifika personlighetens olika uttryck, kommer man kanske närmare en lämplig behandling eller ett lämpligt bemötande än med ett allt täckande samlingsbegrepp: psykopati. Tanken kan till exempel ligga nära till hands att det är lämpligt att bestraffa en psykopat som begått våldsgärningar, men om personen genom sin specifika personlighet med olika psykopatiska drag inte kan svara på bestraffning, så är det nog inte den lämpligaste behandlingen av honom, om man faktiskt önskar en förändring av oönskade beteenden. 

Men författarna framhåller också att vi lider brist på bra studier rörande behandling av psykopati: det saknas egentliga belägg för att det ens är möjligt, men också belägg för att det inte skulle vara möjligt.

* * *

I Psykopaten får läsaren lära sig också om bakgrunden till psykopati. Mer forskning behövs, menar Sörman och Kristiansson, men det verkar finnas både biologiska och miljömässiga förklaringar till att psykopati utvecklas och etableras hos en person.

Men orsakerna till utvecklad psykopati förefaller hursomhelst mycket komplexa att kartlägga. Sörman och Kristiansson bestrider dock att någon skulle födas till psykopat, även om starkt antisociala drag kan identifieras redan hos unga personer och den genetiska faktorn kan vara betydande.

* * *

Psykopaten. Verkligheten bortom myten är en högintressant bok för alla som i sin vardag, exempelvis inom rättsväsendet, kan möta personer med psykopatiska drag. Boken avdramatiserar delvis psykopaten och pekar på möjliga förklaringar till hans beteenden. 

Man behöver inte acceptera en utåtagerande eller rentav våldsbenägen psykopats handlingar för att man försöker förstå vad det är som gör att han agerar såsom han gör. Men att förstå gör oss bättre rustade att bemöta. Och det är en viss och välkommen förståelse för psykopatens inre maskineri som Sörman och Kristiansson förser läsaren med i detta viktiga verk.
– – –
Karolina Sörman, Marianne Kristiansson, Psykopaten. Verkligheten bortom myten. Stockholm: Natur & Kultur, 2019. E-boksproduktion Axiell Media, 2019. Formgivning omslag: Lena Norrman/Gnå.