Bokrecension: Fjärilslära | Jesper Svenbro

Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet är skriven av Jesper Svenbro (f. 1944), poet och filolog. 

Boken utkom första gången 2002. Jag har läst eboksversionen från 2017.

* * *

Det övergripande temat i de olika texter som tillsammans utgör Fjärilslära är metapoesi. Svenbro tolkar texter från olika tider och ser hur de kan läsas på ett metapoetiskt vis: alltså, hur de kan förstås som berättande om sig själva. 

Svenbro är filolog och rör sig mycket hemtamt i det gamla Greklands språkvärld, och därför är det naturligt att det grekiska utgör fond och jämförelsepunkt, oavsett om texterna som tolkas kommer från dess period.

Det skall sägas att Fjärilslära inte är en alldeles lättläst bok; den kräver ett intresse både för hur poesi fungerar och för språklära. Svenbro gör för lekmannaläsaren riktiga djupdykningar ner i enskilda grekiska och latinska ords betydelser och associationer, och ger ständiga förslag på tolkningsnycklar som öppnar upp för metapoetisk potential.

Det är onekligen intressant att se hur en text som först ser ut att handla om något visst efter en utläggning av Svenbro visar sig ha möjligheten att betyda också något helt annat: hur dikten kanske inte handlar enbart om något yttre, utan om sig själv och sin funktion som just dikt, något skrivet, något som skall bli läst. ”Föremålet för dikten är dikten själv”, som Svenbro skriver.

Svenbro kommer också in på föreställningar om skrift och läsning som stammar från det antika Grekland. En övergripande sådan föreställning, är hur det är det akustiska språket är det som anses levande, medan det skrivna ordet är texten såsom begravd. Det krävs en läsare, som läser texten (högt) för att blåsa in själ i det igen. Det är då som texten lever igen – förutsatt att, åtminstone enligt Platon i Svenbros presentation, det lästa också förstås, och inte bara spelas upp.

Tolkningarna kan för någon mindre lärd än Svenbro dock emellanåt förefalla något vågade. Om alliterationen ”vokalernas vagga” i en dikt av Lasse Söderberg skriver han:

”Alliterationen på v i diktens slutrad är signifikativ: v är inte bara tecknet för en konsonant, det är också en vagga i genomskärning eller profilen av en skåra, t.ex. skriftens skåra i marmorn. I den stumma skåra som är vokalernas vagga ska dikten vakna.”

Vare nu med det som det vill: Fjärilslära erbjuder många intressanta uppslag till hur dikter kan uttolkas, vare sig nu diktaren själv lagt ner tolkningsmöjligheten medvetet eller inte. 

Så blir Sapfos berömda dikt 31 (”Plötsligt framstår han som en gudars like”) också föremål för en metapoetisk läsning. Den världsberömda kärleksdiktens mening framstår då plötsligt inte enbart som en dikt om trånande längtan efter en annan människa, utan om en texts – dikten 31 själv – öde i sin vandring från författare till läsare. 

På liknande sätt öppnar Svenbro upp för möjligheten att Vergilius jordbruksdikt Georgica kan ge utrymme för en metapoetisk läsning, alltså att dikten kan fungera som en dikt om dikt. Han konstaterar avslutningsvis i den texten, att ”vår metapoet, hela Europas metapoet skulle mycket väl kunna heta Vergilius.”

* * *

Jag kan omöjligt bedöma rimligheten i de tolkningar som Svenbro gör. Men vad jag kan vara tacksam över är de möjligheter till alternativa läsarter som han apterar. Och för all del: en författares intention med en text behöver inte nödvändigtvis vara den enda rimliga förståelsen av den, så länge texten själv medger en viss typ av läsning, även i de fall då författaren åtminstone inte avsiktligt lagt ner ett visst betydelselager i den, som läsaren tycker sig kunna avtäcka.

Det är vidare mycket fascinerande att följa med Svenbro på hans exkursioner i grekisk och latinsk språklära likväl som i den språkkultur och de föreställningar som existerade under grekisk-romersk antik tid. Man lyssnar, och försöker förstå så gott man kan: kanhända når man då något av det som Svenbro påvisar som Platons ideal: att inte bara repetera det lästa, och så tillgodogöra sig en skenbar kunskap, utan att faktiskt låta kunskapen gå in i och bli en del av den egna bildningen.
– – –
Jesper Svenbro, Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet. E-boksproduktion: Bonnierförlagen, 2017. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017.