Bokrecension: Beskrifning öfver en äfventyrlig resa (etc.) | Johan Brelin

S:ta Helena, ristat av Charles Turner (1806 el. tidigare; beskuren) 

Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57 är skriven av Johan Brelin (1734–1782). Boken utgavs första gången 1758. 

Jag har läst verket i faksimil från Internet Archive.

* * *

Det finns en serie på Discovery Channel som heter ”I Shouldn't Be Alive”, där man i dramatiserade avsnitt blandat med intervjuer får följa ett levnadsöde som ofta trotsar vad man tror är möjligt att klara av som människa. Om serien funnits på 1700-talet hade Johan Brelin varit en självskriven kandidat att vara huvudperson i ett avsnitt. Faktum är att jag nästan förvånas över att det inte gjorts någon film om hans levnadsöde.

Men vi kan ta det från början. 

Johan Brelin är drygt tjugo år gammal när han i januari 1755 ger sig i väg med ostindiefararen ”Prinsessan Sophia Albertina” från Göteborg till Kanton i Kina.

En sådan handelsresa kan synas vara äventyr nog, och det var nog ett sådant, eller åtminstone livserfarenhet, som den unge mannen var ute efter. Men Brelin skulle möta äventyr även i en grad som torde varit ovanlig för dem som seglade på ostindiefararna. Vi får ta del av dem i hans resebok, som gavs ut 1758.

Det går för det mesta raskt undan och snart befinner vi oss i Asien. 

På morgonen den 3 september 1755 lägger fartyget till en bit utanför Kanton. Brelin kommer att få möjlighet att beskriva området och dess folk relativt ingående, trots en synbarligen relativt allmän misstänksamhet från kinesernas sida visavi de från avlägsna länder ankomna handelsmännen. Ja, Brelin skänker till och med läsaren en kompakt liten språkkurs.

Vad gäller växtlivet stannar han bland annat till inför en växt vid namn ”Bambou”, av vilket kineserna gör allehanda ting: "hus, och tak öfver sina fartyg", och dessutom 

"kläder, segel, skor, hattar, bord, stolar, mat- och drickes-käril, parasoller, solfiädrar, snusdosor, kiäppar, och af rötterna tillaga de en smakelig sallat."

Han noterar också att där finns många vilda djur, som är farliga för invånarna till och med när de är inomhus. Särskilt farliga är tigrarna, "som göra otrolig skada", men där finns också "leoparder, vildsvin, babianer, stenmårdar, räfvar och vildkattor". 

Det finns en varelse till som inte är att leka med. Vi låter Brelin berätta om denna, och avnjuter 1700-talssvenskan:

"Et slags mygg, som kallas Mousquiter, är den största plåga hvarmed man här är besvärad, besynnerligen om nätterna: De finnas til otrolig myckenhet, och deras stygn förorsaka en olidelig sveda. Kackolackar äro ej af mindre antal, dock äro de ej så näsvise som mousquiterne."

Kineserna själva synes Brelin vara välvilligt inställd gentemot. De har "ständigt et gladt och angenämt väsende, och större deleln är af et godt och bevekeligt sinnelag." Det ansågs fint, menar han, bland kinesiska män att äga ett stort omfång, så att man "kan fylla up sin stol, och vara heder för en bordsända". 

Men som kristen kan han naturligtvis inte uppskatta deras religiositet, men han beskriver den tämligen ingående. 

De kinesiska matvanorna synes honom till viss del föga tilltalande: De äter råttor, skriver han, och 

"[d]e äta ock grodor, ormar, flädermöss och mera sådant, så at af dem ingen ting som tienar til kropsens uppehälle, vare så ohyggeligt det nånsin vil, föraktas."

Men efter åtskilliga beskrivningar går resan vidare den 12 januari 1756. 

Också nu går det raskt, och snart är vi förbi Godahoppsudden vid södra Afrika och den 3 maj är vi framme vid den lilla ön S:ta Helena, som sextio år senare skulle bli berömd för att hysa en viss fånge vid namn Napoleon. 

Vid denna tid fungerar ön dock som mellanlandningsplats för ostindiefarare av olika nationer. Eller med Brelins formulering, så var ön ett "förfrisknings ställe".

Nu vänder emellertid snart Johan Brelins lycka, och vad som var en vanlig resa på en ostindiefarare byts i ett helt annat slags äventyr, efter att man den 17 maj når den avlägsna lilla ön Ascension, över hundra mil nordväst om S:ta Helena. 

På Ascension var Johan Brelin med i land och man jagade sköldpaddor. Nu ville det sig inte bättre, än att under en vandring på ön kommer Brelin ifrån sällskapet, går vilse, och ramlar dessutom och drar foten så illa ur led att han inte kan gå. 

När Brelin till sist lyckats kravla sig ner till en strand, visar det sig att han är på fel sida ön, men han kan se att hans fartyg nu är långt ute till havs: han är övergiven på en öde ö utan egentliga resurser och utan friskvattenkällor långt, långt ute till havs. 

Till all lycka visar det sig att han inte helt övergivits av sina kolleger. Dessa har träffat på en fransk skuta som de redan tidigare sett, och dennas manskap har förbundit sig att söka efter den försvunne besättningsmedlemmen, som en ond tunga tydligen baktalat på så vis, att man trott honom medvetet hållit sig undan och övergett expeditionen. Fransmännen räddar Johan Brelins liv när de anländer till Ascension.

* * *

Äventyren är inte slut med det som sagts om vad Brelin råkar ut för, men detta skall inte bli ett referat av hela boken. Nog att säga är, att för Brelin återstår många och stora svårigheter innan han till sist den 28 april år 1757 åter når Stockholm, efter att på vägen från Ascension ha besökt Brasilien, Portugal och Holland samt andra platser, och dessutom råkat ut både för att jagas av kapare och att lida skeppsbrott.

Inte minst värdefull ur historisk synpunkt är hans skildring av Lissabon, som inte långt tidigare drabbats av den svårt förstörande jordbävningen 1755, och vid Brelins besök där står i ruiner. De flesta invånarna där bor numera "antingen uti små af bräder upslagne barraquer, eller i tält af segelduk."

Men Johan Brelin kommer alltså till sist hem, kanske inte minst driven av en vilja av att rentvå sitt namn: han övergav aldrig sina kamrater på Ascension; han baktalades och de övergav honom.

* * *

Något utmärkande för Brelins berättarkonst är att i första hand berätta om det han själv sett. Han kan anmärka att andra hävdat att de sett det ena eller det andra, och kanske berätta vad de sett, men han vägrar oftast att gå i god för något som han inte själv bevittnat, även om han inte är helt konsekvent i metoden. Listan över djur i trakten av Kanton som anförs ovan kan han nog rapportera om för att det inte alls syntes vanskligt ur sannolikhetssynpunkt, fastän han väl rimligen inte personligen sett alla varelserna.

Överlag bär allt det Brelin berättar om sannolikhetens prägel: där finns inget av övernaturligheter. Men hans svåra öden kommer till sista att kompenseras av lyckligare öden, som för honom ända hem till hemlandet, nästan två år efter att han frånåktes på den sydatlantiska ön.

Förutom att Brelin lyckas i sin explicita föresats att förnöja med sin berättelse i kraft av de äventyr han genomlever, så förnöjer det också en sentida läsare att ta del av hans underbara språk, som är rappt och förvånansvärt lättläst, särskilt för att vara författat för över tvåhundrafemtio år sedan. 

Därtill får man anledning att reflektera över den tidens typografi; så är i denna bok de två prickarna över ä och ö ännu utskrivna som ett litet ”e”, vilket uttydes som ae, dvs. ä, och oe, dvs. ö.

Brelins resebeskrivning är en rafflande äventyrshistoria, som inte blir mindre intagande av att, så vitt jag förstår, vara historisk. Det är obegripligt att inte Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57 är mer känd än vad den är. 
– – –
Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57, Johan Brelin. Uppsala: 1758. Tillgänglig som faksimil från Internet Archive.

Bokrecension: Resa genom Sverige år 1804 (I-II) | Ernst Moritz Arndt

Ernst Moritz Arndt på äldre dagar

Resa genom Sverige år 1804 (I-II) (ty. Reise durch Schweden im Jahr 1804) är skriven av den pommerske historikern Ernst Moritz Arndt (1769–1860). 

Verket utkom första gången på tyska år 1806, och i svensk översättning av J. M. Stjernstolpe år 1807. Verket föreligger i fyra delar. Jag har läst del I-II i faksimil från Internet Archive.

* * *

Djupa skogar, vida dalar, höga berg, forsande åar, vackra sjöar kännetecknar väl fortfarande i stor utsträckning Sverige. För en långt större del av befolkningen än i dag måste landskapet varit grundförutsättningen och fonden i det dagliga livet i början av 1800-talet, då den svensk-tyske historikern Ernst Moritz Arndt från Pommern företog sig en resa runtomkring landet, och både besökte städer, smärre orter och landsbygd.

Resan påbörjades i Stockholm den 26 mars 1804, och gick vidare genom Västergötland till Göteborg, och därifrån uppåt Värmland och Dalarna för att omsider utsträckas till Gävle. Dessa strapatser skildras i de två första delarna av Resa genom Sverige år 1804. 

Och detaljskärpan är häpnadsväckande! — Ställe för ställe kan vi rekonstruera hans rutt, och så med ganska stor säkerhet säga var han befinner sig när han utlåter sig om än det ena och än det andra, företrädesvis kvaliteten på och effektiviteten av jordbruket, som särskilt intresserar honom, eller vackra naturscenerier.

Det kan bli en aning långrandigt att läsa de ingående redogörelserna för hur  jorden brukas i olika trakter. Men det finns dock gott också om annat material att fascineras av i reseberättelsen: här och var skriver Arndt några rader om människor ur allmogen som han träffar, stundom får de rentav namn. Seder och föreställningar skymtar fram. En annan världs konturer når oss genom Arndts beskrivningar.

* * *

Arndt disponerar sin text genom att låta resan i sig vara den röda tråden, men vad han möter ger honom anledning till diverse utvikningar och förklaringar, gärna ganska omfattande. 

Systemet med hållskjutsar mellan olika gästgivargårdar är förutsättningen för hela expeditionen, och därmed har Arndt sin inledande exkurs klar: det blir en utläggning av hur hållskjutssystemet fungerar och hur det vuxit fram. På samma sätt får vi på sina särskilda ställen i texten utläggningar om skolsystemet, kyrkans organisation, indelningsverket och annat, alltefter ämnena aktualiseras av resan.

Det tog tid att resa i början av 1800-talet. Likväl berömmer Arndt det svenska hållskjutssystemet, som var mycket väl utbyggt. Ville det sig väl, får vi veta att man kunde ta sig en mil på en timme. Men vädret kunde av naturliga skäl dra ner tempot ordentligt: översvämmade vägar forceras inte så lätt, som Arndt själv också erfar. Dessutom, får vi senare veta, plågas man, särskilt i mer bebodda områden, ofta "af en oändlig mängd grindar och gärdesgårdar."

* * *

För att bara i korthet nämna några arndtska omdömen av svenska orter, kan vi läsa att Stockholm som "[s]tad är icke allenast skön, utan der finnas äfven många goda och vänliga menniskor, och kanske är denna Stad den mest nöjsamma och artiga i verlden för fremlingar."

Köping däremot, "är en usel, illa byggd stad". Västgötska Hova "är ett muntert ställe". Angående Skara, så tror han att ej "någon af Biskopsstäderna i riket kan vara sämre […] den liknar alldeles en liten bondby."

Trollhättan å andra sidan "presenterar sig som en liten hygglig köping". Göteborg "är verkligen en vacker och liflig stad." Och staden har dessutom en "otvungen omgängeston". Munkfors är "ett Paradis".

* * *

Detaljskärpan nämnde jag ovan. Några exempel på sådana detaljer som skänker ögonblicksbilder av Sverige år 1804 vill jag gärna förmedla. 

Så får vi veta hur snöröjningen fungerar på landsbygden. Det åligger närliggande byar att hålla vägen fri, får vi veta. Man kan skotta, eller använda ett slags triangelformade plogar av bräder, som man ofta kan se uppställda vid milstolparna. När snön packas samman vid töväder leder, skriver Arndt, "snö-fogdar", som är "ett slags Vinter-police", bylagen ut för att med "skoflar och spadar" röja bort snön.

I trakten av Rotebro, utanför Stockholm, springer en varg över vägen framför Arndts ekipage, och detta skall ha uppfattats som ett dåligt omen. Utanför Mellerud springer ett lodjur på samma sätt förbi, vilket föranleder skjutsbonden att ta av sig hatten och spotta i den, efter vilket han förklarar vilken ondska detta djur för med sig, ett djur som tydligen "anses för en af Hin ondes äldsta bundsförvandter."

I Lidköping noterar han den besynnerligheten att folk "af ringare Classen" ständigt går barfota, både i och utom staden, men alla har handskar.

En särskilt levande beskrivning får vi av Storgruvan i värmländska Persberg. Arndt bestämmer sig för att stiga ned i den. Han skriver:

"Hvilken förfärande syn! Öppningen visar sig i dagen såsom en ingång till afgrunden, och ofantliga ispelare sträckte sig ännu ifrån densamma ned i djupet."

De tar sig ner på isiga stegar. Förutom iskalla händer 

"kom det det dofva ljud, som hvarje ton väckte, röken af kolelden inunder oss, den rysliga halfdag som utspridde sig omkring oss, och de branta bergväggarna."

Han fortsätter:

"Just under det jag var ned på botten, lossande man flera grufskott. Jag kan icke beskrifva detta underjordiska dunder, och den verkan det hade på mig."

Gruvor av tidig 1800-talstyp har kanske de flesta av oss ringa erfarenhet av i dag, men något annat som Arndt erfar en natt utanför Mora, medan han väntar på att man skall hitta en färjkarl, kan nog de flesta relatera till: mygghelvetet. Han skriver: 

"myggorne vid floden voro också obeskrifligt plågsamma; de kommo flygande i täta svärmar, och här lärde de mig verkeligen för första gången att respectera deras näsvishet."

Nå, det var några få snabba inblickar i ett Sverige såsom det såg ut för drygt tvåhundra år sedan.

* * *

Arndt uppskattar Sverige och högaktar svenskarna. Nog kan han komma med beklaganden kring att man inte nog vinnlagt sig om att utöka den odlingsbara marken eller inte odlar på ett tillräckligt effektivt vis här och var, men han är också snar att berömma jordbruket där det funkar väl. Han tycker uppenbarligen om den svenska naturen, och särskilt hänförande vyer vinner hans gillande.

Det är en aning hypnotiserande att läsa Resa genom Sverige år 1804. Det är som att se landet av i dag avskalat de senaste tvåhundra årens förändringar. Samtidigt som många orter är desamma som vi kan besöka eller se på vägskyltar när vi reser i dag, har en del platser som för Arndt fungerade som nav numera sjunkit ner i lugnare omständigheter, och andra orter svingat sig upp och nämns dagligen och stundligen. 

Visst kan omständligheten med vilken Arndt beskriver svenska förhållanden ibland bli tröttande, men däremellan kommer dessa guldkorn som jag särskilt värdesätter: en replik av en skjutsbonde år 1804, en dråplig iakttagelse eller skymten av folktro eller folksed.
– – –
Ernst Moritz Arndt, Resa genom Sverige år 1804 (ty. Reise durch Schweden im Jahr 1804). Övers. J. M. Stjernstolpe. Carlstad, 1807. Tillgänglig som faksimil från Internet Archive.

Bokrecension: En resa genom Sverige år 1586 | Samuel Kiechel

En resa genom Sverige år 1586 är skriven av Samuel Kiechel (1563–1619), köpman och reseskildrare från riksstaden Ulm i nuvarande Tyskland. 

Kiechels reseskildringar utgavs första gången i Tyskland år 1866, och den del som behandlar vistelsen i Sverige utkom i svensk översättning av B. Schlegel 1892, publicerad i Historisk tidskrift detta år. Verket trycktes åter år 1897 i Föreningen Heimdals Folkskrifter nr 44, under egen titel, och det är si denna version jag tagit del av texten via Projekt Runebergs faksimil.

* * *

Den del av Samuel Kiechels resor som täcker Sverige är inte omfattande i sidantal, men innehållsmässigt är den mycket rik. Texten fungerar som en hel kartong med ögonblicksbilder av Sverige såsom det såg ut mot slutet av 1500-talet, sett med en besökares blick. Att det just är en besökare som skriver om Sverige gör dessutom att saker uppmärksammas som en inhemsk betraktare kanske inte skulle funnit det lönt att skriva om: för den senare hade det framstått som självklart — men inte nödvändigtvis så för Kiechel, och alls inte nödvändigtvis så för oss.

Så är till exempel något som gång på gång ställer till det för Kiechel de dåliga framkomstmöjligheterna: vägarna på land förefaller vara allt annat än lättforcerade. Man reser, som man gärna gjorde, på vintern, då slädar kan nyttjas och framförallt vattendrag frusit till så att isarna blir plana ytor att röra sig över. Kiechel skriver: 

"här i landet reser man mycket litet annat än om vintern, då det ej finnes ordentliga vägar."

I regel tar man sig några mil om dagen. Inte sällan far man vilse innan man åter hittar vägen som för dit man ska. 

Sedan uppstår samma bekymmer varje kväll eller natt: att erhålla husrum för hästar och sig själva och gärna något att äta. Pengar har Kiechel uppenbarligen, men det är långt ifrån någon garanti för att man blir insläppt och bjuden på något. Ofta verkar man anlända till byar eller ensligare ställen sent om nätterna, och dem man knackar på hos är inte överdrivet glada över att ha blivit väckta. 

* * *

Kiechel påbörjar resan den 9 februari 1586 genom att ta sig över Öresund från Helsingör till Helsingborg. Så går färden med släde snett upp över landet till Jönköping och vidare mot Stockholm, varefter man tar sig till Uppsala. Återresan går via Kalmar och sedan in i danska Blekinge och Skåne. 

Kiechel antecknar dag för dag var han – och de han för tillfället reser med – befinner sig och hur lång dagsresan blivit. Många orter känner vi igen, andra skulle man nog med hjälp av fantasi och en detaljerad karta kunde identifiera med viss säkerhet. 

Resedetaljerna vad gäller färdväg, reslängd och tidsåtgång i all ära! — Men riktigt liv får berättelsen genom de många anekdoter som Kiechel fyller sin skildring med. 

Här möter vi 1500-talets svenskar, allmoge, präster, fogdar, hertig Karl på en marknad och till och med konungafamiljen, som Kiechel får se i Kalmar vid ett tillfälle, tack vare att han har ett rekommendationsbrev till en adelsman som har möjlighet att släppa in honom i slottet.

Kiechels reseskildring är alltså mycket värdefull, och dessutom underhållande! — Låt oss titta lite närmare på något av det han berättar för oss om sin äventyrliga resa.

* * *

Om landets geografi får vi del av många intryck. Landet är, förutom "mycket kallt, rått", dessutom ”ringa bebyggdt, bergigt och klippigt samt mycket skogbeväxt". På ett annat ställe beskrivs landet som "uppfylldt med berg, sjöar och branta klippor så att det är både svårt och besvärligt att resa därstädes."

Vid nattkvarter är förhållandena sådana, att alla sover i ett och samma rum i stugorna, och inte nog med det, där håller också en försvarlig del av djuren hus. Däribland de unga grisarna, som tydligen tycker om att hålla till mitt i stugan. Kiechel ogillar detta, eftersom de luktar och "om natten" kommer de "och slicka en i ansiktet, så att för elak smak och stank man förr blir mätt för en ringa penning än af den bästa måltid." 

Vill man vidare bli ordentligt välkomnad bör man komma med gåvor, kryddor till husmödrarna och gärna "mässingsringar, speglar, knifvar eller andra leksaker" till barnen.  

Det svenska folket verkar Kiechel tycka om. Karlarna är "starka, arbetsamma och groft byggda". De når hög ålder och klär sig enkelt och gammalmodigt. Åtminstone landsbygdskvinnorna beskrivs som "sköna, finbildade och hvithylta", rena i klädedräkt, "eljest i medfödda seder, dygder och skönhet icke olika sigenerskorna." — Men även städernas kvinnor kan vara vackra.

Särskilt förtjusta verkar man i hemmen vara i silverskedar, så att man även i annars fattiga stugor helst ser till att ha sådana åtminstone åt husfar och husmor. Riktigt förmöget folk kan annars ha en halv tunna med silverskedar.

* * *

I Strängnäs pågår en marknad, och där får Kiechel syn på hertig Karl, den blivande Karl IX. 

Hertigen skall ha gått omkring och uppmanat folk att vara ärliga mot varandra. Och av en bonde ska Karl fått till skänks två mårdskinn, men Kiechel noterar att bonden fortsätter att följa efter hertigen, tills en i dennes sällskap frågar vad han vill; jo, han undrar om han för gåvan kunde få en häst! — Hertigen skall ha skrattat och sagt åt bonden att besöka honom. 

Kiechel, som får hertigens ord översatta för sig, får höra att Karl inte alls är en högfärdig person, utan "att han ofta tillbringar en half dag hos någon gammal bonde, som har god reda på landets bruk, för att med honom samtala om dagens händelser."

Väl i Stockholm beskrivs denna stad. Kiechel noterar bland annat att staden är av ringa storlek, men att hamnen är djup nog att stora skepp kan lägga till precis vid stranden. 

Ett litet problem fick han där också. Det visar sig att husen inte har dass inomhus, utan man måste gå ut för att göra det man gemenligen gör på sådana ställen. Hemlighusen är då uppställda mot varandra, och på ena sidan står de för män, och på andra sidan de för kvinnor. Den ordningen vet inte Kiechel av, och går på ett dass avsett för kvinnor och får ovett av en gumma för detta tilltag.

En annan detalj som Kiechel tar upp är att svenskarna, åtminstone vid gästabud, synes ta i hand mest hela tiden. Således tar man i hand i samband med att man skålar med varandra, och likaledes tar man i hand efter att man varit ute och kastat vatten. 

* * *

Mot slutet av sin resa kommer alltså Kiechel till Kalmar. Där befinner sig också kung Johan III med sin familj. Kiechel får tillfälle att se konungen och hans familj när de sitter och äter. Han lämnar följande beskrivning av kungens utseende: han 

"har ett vackert, gult, ända ned på bröstet räckande skägg, sådant som jag nästan aldrig sett på någon vare sig hög eller låg person, och som klädde honom mycket väl."

Om de småländska husen delges vi också ett och annat. Husen är ofta fyrkantiga och i en våning. Innerväggarna är inte brädade, och gliporna mellan stockarna tätas med lera eller kogödsel. Det är ont om ljuskällor, i regel endast en fönsterliknande anordning i taket, som i övrigt är täckt med grästorv som djur får beta av under sommaren. 

Dörrarna är mycket låga, och trösklarna höga, det senare för att inte de unga djuren ska komma ut hur som helst. Vintertid är storstugan det rum vari man själv och många av djuren vistas, och där finns husbondefolkets sängar. 

Barnen ligger framför ugnen, drängar och pigor på bänkar. Besökande hänvisas till golvet, om man inte hedrar dem med att få ligga på bordet. Mindre barn ligger i en rund vagga, upphängd från taket. Kiechel noterar att det är husbondens, husfruns och barnens vana att under måltiderna rapa ordentligt, möjligen för att roa besökare.

Omsider når Kiechel danska Malmö. Vid det laget har han köpt sig ytterligare en häst, som emellertid är av det vilda slaget. Då han är ute och prövar sin nya springare tar sig denna för att sticka iväg över en gödselhög, med den konsekvensen att Kiechel faller av. Han är glad att falla i något så mjukt. Annars hade det månne gått illa. Men han beslutar sig för att inte mer rida den hästen.

* * *

Det var några glimtar från ett Sverige år 1586. En resa genom Sverige år 1586 ger ovärderliga inblickar i ett svunnet landskap, beläget här, men sedan länge förändrat. 

Fram träder ett tämligen ödsligt land, fyllt av skogar, svåra att genomkorsa. Men här och var finns stugor och gårdar där den vägfarande med lite tur och vigt munläder kan få lov att övernatta och kanske rentav få något i magen. 

Folket är rustikt, lever med sina djur och försöker överleva i en värld som stora delar av året är frusen. Här och var får vi syn på en fogde, en präst, eller en herreman: som hertig Karl som går omkring på marknaden, eller kung Johan som äter med sina närstående. 

En icke obetydlig del av Kiechels berättelse skildrar svårigheterna att ta sig fram. Det börjar bli vår, och vatten står på isarna, ibland trampar hästarna igenom. Mot slutet kan han inte längre använda släden, utan byter den mot en träsadel. Ofta rider man långt in på nätterna, ofta rider man vilse. 

En resa genom Sverige år 1586 är värdefull som kulturhistoriskt dokument. Genom skriften ser vi inte bara dem som brukar omnämnas i historieböckerna, utan också enskilda, ehuru ofta namnlösa, svenskar ur allmogen, och vi anar något av deras vanor, såsom de såg ut för omkring fyrahundratrettio år sedan. 

De är oss inte helt främmande, men ligger liksom bakom en tidens barriär som Kiechel genom sin berättelse hjälper oss att se igenom. Det är alltsammans en enastående läsupplevelse.
– – –
Samuel Kiechel, En resa genom Sverige år 1586. Uppsala: Föreningen Heimdals Folkskrifter N:r 44, 1897. Tillgänglig som faksimil via Projekt Runeberg.

Bokrecension: Också jag har varit Alfred Vestlund | Daniel Möller (red.)

Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf är sammanställd av litteraturvetaren Daniel Möller och försedd med en inledning av Magnus Halldin. Boken utgavs 2016.

* * *

Jag vill hävda att Gunnar Ekelöf är en av de absolut främsta diktarna på svenskt tungomål. Hans texter rymmer så mycket känsla, med rötter ner i sagor, i myter, i livsproblem av olika slag. De är vida nog att försänka sig i, att vistas i. Och så språket! — Lekfullt, allvarligt, precist.

Redan i sin samtid blev Ekelöf berömd för sin konst. Det gjorde också att han ofta intervjuades eller ombads svara på olika frågor. Nästan samtliga dessa intervjuer och enkätsvar har samlats i Gunnar Ekelöf-sällskapets utmärkta bok Också jag har varit Alfred Vestlund, som med fördel kan fungera både som en ekelöfsk kommentar till de egna verken och den egna verksamheten som diktare, och som ett sätt att komma lite närmare den komplexa, stillsamma, skygga person som Gunnar Ekelöf förefaller ha varit.

För det ligger något skyggt över Ekelöfs framträdande. Skyggt, men resonerande, djupt. Har man hört Ekelöfs röst i de olika klipp som finns tillgängliga är det inte svårt att höra honom långsamt lägga ut texten utifrån de intervjuandes frågor; stundom vändande på frågorna, inte skyggande för paradoxer.

Ett av de drag som framkommer i flera intervjuer är Ekelöfs kärlek till musiken. Vid ett tillfälle beskrivs hur Ekelöf rentav dansar, en bild som naglar sig fast hos läsaren. Matts Rying skriver: 

"jag minns honom fågellik bölja över golvet, de ånga armarna flaxade värdigt i manuettrytm, en säregen och uppspelt balett med måndöd vinternatt utanför fönstret."

Ett annat drag är det inslag av rastlöshet som vilar över skalden. Han kände sig nog aldrig riktigt hemma i Sverige. Han är liksom ständigt på väg: gärna till det honom så närstående Frankrike, eller till Grekland, det senare i ett sammanhang kallat ”modern”. 

I dessa länder erfar han en annan stämning. Hans avoga inställning till Sverige synes åtminstone i någon utsträckning bero på en obehagskänsla inför ett teknokratiskt, byråkratiskt, genomreglerat samhälle, ja, han har ju myntat ordet ”folkhemskt” som är talande nog. Han värnar ett slags utanförskap och säger i samband med att han i Sverige talar om att vistas i Frankrike: ”Jag vill vara utlänning, och det är jag inte tillräckligt här. Jag vill vara turist.”

* * *

Särskilt intressant är det givetvis att läsa Ekelöfs egna kommentarer till sina diktverk: vad han själv uttolkar som deras grund, och vad han önskar säga med dem. Därtill: varur de kommer, vad deras bakgrund är. Så blir till exempel ett kapell som beskrivs i en dikt förklarat som ett faktiskt kapell, som Ekelöf besökt, utanför Mykene.

Vi får också veta något om hur Ekelöf rent praktiskt arbetar med sina dikter. Oftast förefaller det vara ett slags hantverksarbete, där Ekelöf arbetar och arbetar om sina manuskript. Stoff kan han ta ifrån miljön han vistas i, hemma eller utomlands. Drömmar är en annan källa till poesin. 

Ibland kan dock en omedelbarhet komma över honom, där endast ytterst lite ändras i de färdiga dikterna efter att de skrivits ner. Det ständiga arbetet kan också konkretiseras i hur dikter som en gång publicerats i tidskriftsform i en senare bokform har omarbetats.

* * *

Gunnar Ekelöf framstår i intervjusvaren som en människa som i sig själv är enkel, men aldrig grund. Åter och återigen återkommer han till hur han uppskattar sydländsk medmänsklighet, hövlighet, vänlighet. Det vilar en självklar ödmjukhet över honom, som inte skyggar för att gå in på högkulturella spörsmål, där han likväl är hemma som i sitt eget vardagsrum. Författarreferenserna passerar, och vi kan vara säkra på att Ekelöf vet vad han talar om när han utlåter sig.

Nog kräver Också jag har varit Alfred Vestlund ett visst Ekelöf-intresse. Men för den som har ett sådant bidrar samlingen till utökad bekantskap med skalden vars dikter, drygt femtio år efter hans död, ännu i allra högsta grad förmår skaka och beröra – och ofta får läsaren att bekräftande tänka: "ja, just så!" inför någon förlösande formulering.*
– – –
Daniel Möller (red.), Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf. Inledning av Magnus Halldin. Stockholm: Gunnar Ekelöf-sällskapet, 2016.

Bokrecension: Unsheltered | Barbara Kingsolver

Unsheltered är en roman av Barbara Kingsolver (f. 1955). Boken utkom första gången 2018. Jag har läst en upplaga från 2019.

* * *

Unsheltered utspelar sig på ungefär samma plats men i två olika tidsperioder. Det rör sig om den från början utopiskt syftande samhällsgemenskapen Vineland. Där bor i ett fallfärdigt hus någon gång under senare delen av 2010-talet en familj med sina särskilda problem och utmaningar. På samma tomt låg ett annat fallfärdigt hus på 1870-talet där en annan familj med just sina särskilda problem och utmaningar bodde. 

Kingsolver väver skickligt samman berättelserna från de två epokerna och genom båda går som ett tema ett ifrågasättande av en stor berättelse, ett narrativ eller om man så vill – ett paradigm. 

På 2010-talet skakas berättelsen om den amerikanska drömmen och möjligheten till ekonomisk utveckling, särskilt genom de vuxna barnens perspektiv, där dottern Tig står för det antikapitalistiska perspektivet, och sonen Zeke för det framåtsträvande, framgångsjagande.

På 1870-talet skakas en fundamentalistiskt kristen världsåskådning av darwinismens begynnande genombrott, manifesterat i läraren Thatchers kamp mot sin inskränkta rektor och indirekt mot samhällets ledare Landis. 

Den senare blir för övrigt något av en parallell till den Trump som på 2010-talet träder fram som representant för den gamla framgångs-berättelsens ohöljda inkarnation.

* * *

Naturligtvis har Unsheltered en tendens. Den antikapitalistiska, kollektivistiskt inriktade dottern Tig, som dessutom bott på Kuba en tid, skildras särskilt välvilligt. Det är hennes idéer som vinner ingång hos modern Willa, som är den som i första hand fungerar som romanens huvudperson. 

Willa och maken Iano är ett slags akademiska proletärer, hon en frilansande journalist, han en underbetald universitetslärare. Båda framstår som något av klassiska företrädare för en amerikansk vänster, så kallade liberals. 

Men fortfarande har de investerat i Den Stora Berättelsen: de har sökt framgång genom att försöka göra rätt karriärdrag, flytta hit och dit – men likväl står de nu och har inte råd att renovera sitt hus, som alltmer faller sönder omkring dem. 

Dottern visar på andra värden: vikten av att återanvända, att göra saker gemensamt, att nöja sig med vad man har, snarare än att sträva efter fjärran mål som kanske aldrig förverkligas. 

Den högutbildade sonen Zekes flickvän har tagit sitt liv och lämnat honom med en nyfödd son, som han inte kan knyta an till och som föräldrarna och systern får ta hand om. Zeke har fått sitt liv krossat genom flickvännens död, men är likväl kvar i racet: han försöker komma på fötterna inom ekonomisektorn, samtidigt som han dras med enorma studieskulder. 

Zeke är sin systers motbild. Båda är de något av karikatyrer på typer, men broderns drag är tecknade med tjockare linjer än systerns.

* * *

Misstron mot det västerländska, kapitalistiska samhället är vad som går som en ström genom de delar av Unsheltered som utspelar sig nästan i nutid. Misstron mot det gamla, religiösa systemets ovilja att belägga sina påståenden när de möts av ifrågasättande information är strömmen genom delarna som utspelar sig på 1800-talet. 

Thatcher, läraren på 1870-talet, blir en tragisk hjälte i kampen mot den nästan satiriskt ritade rektorn. Tig, dottern på 2010-talet, får väl tänkas vara en motsvarighet: hon pekar på ett alternativ till den då härskande ideologin.

Men det finns många fler personer i romanen. 

Särskilt utmärker sig den grekiske farfadern Nick på 2010-talet: överviktig, fördomsfull och elak, givetvis en anhängare av Trump. Och så har vi den historiska personen Mary Treat på 1870-talet, som står i brevförbindelse med Charles Darwin själv och fungerar som moraliskt stöd åt läraren Thatcher.

Mary Treat tillsammans med Willa är väl de två personer som för mig framträder som de mest realistiskt formade personerna, medan särskilt Willas barn mer blir mer av klichéer, ända ner till det plagg med Che Guevara-tryck som Tig klär sin brorson i.

* * *

Unsheltered är mycket välskriven och väl sammanhållen, om än något lång. 

Någon framåtdrivande story ser man dock inte mycket av. Tyngdpunkten ligger i stället på skildringen av brytningen mellan idéer, mellan De Stora Berättelserna och De Nya Berättelserna. Och väl så. 

— De politiska undertonerna finns där, särskilt mot slutet, men bärs upp av en uppenbar författarbegåvning. Boken sjunker alltså inte ner i det didaktiska träsket, blir absolut inte plakat eller pamflett. Vad romanen framförallt verkar är att skapa utrymme för ett ifrågasättande av de samhällsberättelser vi kanske ofta tar för givna, försjunkna i dem som vi nog ofta är. 

Huruvida det är en framkomlig väg att på Tigs sätt överge tanken på individuella framsteg, skrota det kapitalistiska systemet och börja agera mycket, mycket mer miljömedvetet — det kan måhända diskuteras. Men det är likväl alltid nyttigt att sätta självklarheter i fråga, om inte annat för att få perspektiv på vad man själv tar för givet, men som kanske kunde vara helt annorlunda.
– – –
Barbarba Kinsolver, Unsheltered. London: Faber & Faber Limited, 2019.

Fiktiv genretext: Griftetal I

Griftetal av komminister Gert Berg, hållet under begravningsgudstjänsten i S:t Markus kapell, Göteborg, fredagen den 20 maj 1988.

♦ ♦ ♦

– I Jesu namn.

Vi har samlats för att ta avsked av en älskad make, far, familjemedlem, släkting och vän: Erik Rolf Söderskog, och överlämna honom i Guds händer.

Jag påminns när jag tänker på Eriks liv om den gången Jesus gick på vattnet. Av lika förunderliga slag kan Eriks liv synas vara för oss som inte kände honom närmare: jag har ju bara hört vad ni sagt om honom. Men det blir ändå så tydligt: han företog sig det ena efter det andra och det är nästan obegripligt hur en enda människa kan ha hunnit så mycket under de femtiofem år som han vandrade här ibland oss. – Det var ju nästan något övernaturligt över honom!

Erik gick till sjöss när han var sjutton år. Han anlöpte hamnar i Buenos Aires, Rio, Panama, Singapore, Hongkong, Nordkap, Edinburgh, och inte minst Göteborg, där han fyra år senare träffade Ingela. Och från den ena dagen till den andra bestämde han sig för att gå i land. Utan vare sig lägenhet eller arbete lyckades han efter några veckor på motell ordna också det. Först jobbade han i en kiosk, och sedan på olika fabriker under några år, innan han fick jobbet som resesäljare för Tuxolight. Där sålde han reklamtryck åt olika företag runt om i Skandinavien. 

Det tog ett tag, men han och Ingela flyttade ihop i Biskopsgården och senare gick flytten till Majorna. Lägenheten där hade sina brister, förstår jag, men helgerna ägnade Erik och olika personer i hans bekantskapskrets åt att fixa och ordna, så att det med tiden blev både bekvämt och vackert.

Dock slutade aldrig sjön att ropa på honom. Ni fick möjlighet att skaffa en motorbåt, och så var alla lediga stunder upptagna med att åka mellan öar och kobbar i skärgården, och någon gång över till Danmark, innan motorbåten byttes ut mot Diana, den smäckra segelbåten. 

        Med Diana kunde också allt tagit slut. Ett tag efter att Jonas kommit till världen låg ni ute med Diana i Bohuslän, i närheten av Marstrand. Båten gick på grund, tog in vatten och hotade att sjunka. Men det var inte djupare än att hon lade sig på botten, medan ni tre fick ta jollen in i land. Naturligtvis såg Erik till att bärga, reparera och renovera Diana, och nästa sommar var hon sjöduglig igen, och kanske ännu mer i ordning än hon någonsin varit förut. Och då hade ni också fått tillökning i form av Robert.

När Erik hunnit bli fyrtio år lämnade han Tuxolight och öppnade eget tryckeri, Söderskog Tryck. Affärerna gick lysande, men innebar mycket arbete och många sena kvällar. Erik föredrog i början att göra så mycket som möjligt själv, men efter några år kunde han expandera, och de sista åren hade företaget åtta anställda.

Det var förra året som Erik märkte att något inte var som det brukade. Han blev andfådd lätt och det högg i bröstet. Det visade sig att hjärtat inte var i bästa form. Trots mediciner och en planerad operation orkade inte hjärtat längre än att det till sist stannade en vårdag för snart tre veckor sedan. Då hade Erik varit sängliggande i några dagar, och blivit allt sämre. Och alla ni i familjen hann ta er till lägenheten i Majorna, där han fick vara kvar ända till den sista kvällen, då ambulansen hämtade honom.

Ingela berättade, att nu är det så tomt där i lägenheten. Och hur hon fortfarande kan höra Eriks röst: han ropar eller kommenterar något. — Ja, hon sa, att ibland flyttar han på möblerna, så att fåtöljen står rakt framför teven eller så är stolen där han brukade sitta vid köksbordet utskjuten. Några gånger har hans jacka fallit från sin krok innanför dörren. — Vi märker så hur stark sorgens kraft är att skapa nästan påtagliga minnen, som om de vi saknar aldrig riktigt gått ifrån oss. Något liknande hände mig när jag satt och skrev detta griftetal. Jag hörde en röst över axeln som sa: ”Se nu till att nämna båtarna, de var viktiga”, ja, tre gånger hörde jag samma mening, lika klart som om nån stått bredvid mig. Era minnen har alltså nått även mig och gjort stort intryck på mig. 

Liksom Petrus sjönk i vattnet när han skulle gå till Jesus och inte riktigt trodde, så är det också för oss människor lätt att sjunka i förtvivlan, och tro att vi är ensamma, att vi aldrig mer skall se varandra. Det är dock inte vad kyrkan lär: en dag skall vi se varandra igen, de döda likaväl som de ännu levande. Det är vårt hopp, och håller vi fast vid Jesus i alla stormar och över alla vatten, så skall det hoppet, det tror jag, förverkligas för oss alla. 

        Amen.

Bokrecension: Svenskan i tusen år | Lena Moberg, Margareta Westman (red.)

Svenskan i tusen år. Gimtar ur svenska språkets utveckling är en samling texter om svenska språket, sammanställda under redaktion av Lena Moberg (f. 1936) och Margareta Westman (1936–2000). 

Boken utkom första gången år 1996.

* * *

Svenskan i tusen år rymmer elva essäer eller artiklar som samtliga förhåller sig till svenska språket och ofta svensk språkhistoria. Den första texten behandlar den svenska som talades och skrevs under vikingatiden, och den sista texten ger några prövande och lätt varnande utblickar mot svenskans framtid.

Svenskan som språk, skriver Henrik Williams i sin text, börjar kunna anas på 800-talet. Då har den process börjat som kom att utsöndra de olika nordiska språken – och dialekterna – från varandra ur ett en gång gemensamt urnordiskt tungomål. 

Det innebär emellertid antagligen inte att vi hade kunnat göra oss förstådda i samtal med en vikingatida förfader, får vi veta. Svenskan hade lång väg att gå innan den förändrats till den nysvenska som vi talar och skriver i dag, och som egentligen börjar formas först någon gång på 1500-talet, för att ta ytterligare ett steg i vår riktning under 1700-talet. 

Vid det laget hade andra språk än nordiska sedan länge berikat svenskan, särskilt tyskan, franskan och latinet. 

* * *

Men svenskan som språk är inte något enhetligt, inte ens i våra dagar. 

Dialekterna var sannolikt långt starkare till vardags för drygt hundra år sedan än i dag, men de finns ju fortfarande kvar, om än i något avslipade varianter. Och även om man väl kan ana en talspråkifiering av skriven svenska, så är vårdad, skriven svenska likväl i allmänhet fortfarande något annat än talad svenska, även om vi tack och lov i de flesta sammanhang kommit en bra bit ifrån den blytunga kurial- eller kanslisvenska som en gång var given i många officiella sammanhang. 

Och även om man i media är mer tillåtande än förut visavi dialektala uttal, är ändå en slags rikssvenska stommen och riktmärket i språket, och är det språk som i regel används i de flesta officiella sammanhang, medan dialekterna fortfarande får breda ut sig i närmiljön. 

Jag märker själv hur min egen dialekt blir olika framträdande beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Under en löneförhandling eller i ett universitetssammanhang blir mitt språk stramare och mer riksspråkligt, men i privata eller mer vardagliga sammanhang, alldeles särskilt i samtal med äldre personer från min hembygd, framträder dialekten som en markering som nog vill uttrycka en gemenskap, en tillhörighet.

* * *

Texterna i Svenskan i tusen år är av mycket olika slag, även om ämnena förenas i det språkliga ärendet. En del är ledigt hållna essäer, andra mycket stramt hållna vetenskapliga utredningar i artikelform, med lägre grad av populärt tilltal. Men det som tas upp är konsekvent intressant. 

Vi får, för att bara göra ett urval, lära oss något om hur man möjligen okvädade varandra under 1600-talet. Dragkampen mellan latinet och svenskan i vetenskapliga texter på 1700-talet behandlas, liksom hur arbetarklass och allmoge tillägnar sig ett offentligt språk genom folkhögskolor och nykterhetsloger, och om riskerna med att använda fel typ av språk vid fel tillfälle. 

En analys av massmediespråk bjuds vi på, och vad gäller tidningsprosan utfaller analysen inte alldeles till dess fördel i de fall då den tenderar att motarbeta komplexitet och nyanserade resonemang till förmån för en story med tydliga goda och onda krafter. 

I en avslutande text dras några linjer ut för svenskans framtid; jag kan tycka att texten är av det dystrare slaget, men den varnar oss i vilket fall för att göra oss språkligt urarva, genom att låta engelskan i allt fler sammanhang bli det officiella språket, såsom i det europeiska samarbetet, inom affärsvärlden, inom vetenskapen. 

Vi kan, menar Margareta Westman helt riktigt i denna text, i allmänhet inte tala engelska såsom engelsktalande själva gör, och därmed ger vi oss själva ett sämre utgångsläge när vi ska föra resonemang på ett annat språk än det egna. Att ett exempel på lösning skulle vara att låta till exempel latin bli EU:s grundspråk förefaller mig utopiskt, även om det skulle innebära att alla i sann jämlikhetsiver skulle få lägga ner mer jämställd mängd tid på att lära sig språket och så få mer liknande förutsättningar. 

Engelskans hegemoni är nog här för att stanna, åtminstone under överskådlig tid; samtidigt tänker jag att vi behöver ju inte nödvändigtvis använda oss av engelska i de sammanhang där svenska lika gärna kunde fungera lika väl. 

Ett språk man lär sig i skolan ligger ju sällan lika bra i munnen som ett språk man fötts upp med och talar vid köksbordet. Ja, trots ganska omfattande engelskstudier upplever jag definitivt för egen del att jag har långt sämre precision eller flyt när jag uttrycker mig på engelska än på den svenska jag älskar.

* * *

Artiklarna i Svenskan i tusen år har försetts med litteraturlistor, som kan komma den till god nytta som vill fördjupa sig inom något ämnesområde som adresseras, vare sig det nu handlar om runsvenska, dialekter eller – eller något annat.

Svenskan i tusen år ger en inblick i den språkvetenskapliga ämnessfären som väcker nyfikenhet på att lära sig mer! Själv fastnar jag gärna särskilt vid de specifikt språkhistoriska utredningarna, analyserna och slutsatserna, men den som är intresserad av mer samtida frågeställningar och framtida utmaningar hittar också mycket av intresse i detta verk.
– – –
Lena Moberg, Margareta Westman (red.), Svenska i tusen år. Glimtar ur svenska språkets utveckling. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 81. Stockholm. Norstedts Förlag AB, 1996.

Bokrecension: Stefans lilla gröna | Stefan Sundström, Jeanette Andersson

Stefans lilla gröna. En handbok i utanförskap är skriven av vispopartisten Stefan Sundström (f. 1960) och försedd med fotografier av Jeanette Andersson (f. 1968). Boken utkom år 2010.

* * *

Läser jag Thorueau eller läser jag Stefan Sundström? Ibland är deras livshållningar varandra mycket lika. I Stefans lilla gröna låter Sundström gedigna tips om självhushållning ingå förening med en civilisationskritik som ligger den amerikanske filosofens läror nära. 

Samtidigt som vi får lära oss att göra egentillverkat snus, vikten av kompostering och gödsling, och hur man ska bete sig när man har höns, så finns boken igenom även en ideologisk hållning av kritik mot det samhälle Sundström ser omkring sig: en värld där vinst- och effektivitetsmaximering styrt industrier och kommersen, där maten transporteras globalt, och där man arbetar tills man går i pension, omgiven av klingande reklam – eller propaganda, som Sundström klassificerar den som.

Jag uppskattar den typen av civilisationskritik. 

Jag tror verkligen på de värden som ligger förborgade i att ha en egen stuga med en egen trädgård med egna odlingar, bortom städers stress och hets. Jag tror inte att förvärvsarbete nödvändigtvis är livets mening, även om ett arbete i sig naturligtvis kan vara synnerligen meningsfullt. Men det finns också andra värden: baserade både på gemenskap med dem som är nära, och på förmågan att stå på egna ben så mycket som möjligt, utanför samhällsmaskineriet – ett maskineri där du i värsta fall riskerar att bli en funktion snarare än ett subjekt.

Att jag sedan inte tilltalas av Sundströms slutord, som möjligen antyder behovet av en revolution för att  rädda världen — det är en annan sak. Hans ”levnadsstämning” (för att låna ett begrepp av Vilhelm Ekelund) kan jag djupt sympatisera med ändå. Jag tror att det ligger något väsentligt i att undvika överkommersialisering av det egna livet: ju mindre dina kommersiella behov, desto mindre dina ekonomiska behov. Anhopande av allt annat än nödvändiga ägodelar och statusmarkörer är åtminstone inte något för mig. 

* * *

Stefans lilla gröna är full av goda, praktiska råd för den som vill och har möjlighet att bli mer självförsörjande. Fotografierna är mästerliga och skänker sin särskilda stämning åt verket. Språket är slängigt och mycket ledigt, stundom kryddat med svordomar och talspråkighet; meningarna förses gärna med utropstecken. Tilltalet är okonstlat och naturligt. — Man slås av att Sundström framstår som synnerligen sympatisk, någon man gärna hade suttit och småpratat med en stund.
– – –
Stefan Sundström, Jeanette Andersson, Stefans lilla gröna. En handbok i utanförskap. Stockholm: ETC förlag, 2010.

Bokrecension: Herland | Charlotte Perkins Gilman

Bild: Fernando Aravena, Pixabay (beskuren)

Herland är en roman av den amerikanska författaren och feministen Charlotte Perkins Gilman (1860–1835). Boken utkom första gången på engelska 1915. Jag har läst den i Project Gutenbergs e-boksupplaga.

* * *

Charlotte Perkins Gilman formar i Herland vad som rimligen ska förstås som en utopi. Någonstans i en avlägsen dal, omgiven av branta berg, ligger en hel civilisation fördold. Tre miljoner människor bor där, och samtliga är kvinnor. Och med hjälp av en flygmaskin lyckas tre amerikanska män ta sig dit, efter att ha hört mystiska rykten om platsen. Kulturkrocken är givetvis monumental.

De tre männen, Terry, Jeff och Van, är mest figurer som olika egenskaper projiceras på. 

Terry är den skränige machomannen med en sällsynt misogyn hållning, Jeff är romantikern som gudomligförklarat alla kvinnor, och Van är den vanliga människan, en representant för en rationell genomsnittsman. Det är också Van som är hela historiens berättarjag: det är han som i efterhand skildrar de tre vännernas drygt årslånga tillvaro i landet de kallar Herland.

* * *

I mångt och mycket är Herland som bok en beskrivning av hur detta besynnerliga land fungerar: dess seder och bruk och dess historia samt hur kvinnorna där egentligen ter sig.

Dalen skärmades av från yttervärlden efter en geologisk katastrof för omkring två år sedan. Samtidigt var de flesta männen utanför dalen och krigade. Men, under över alla under, på något sätt födde en kvinna ett flickebarn utan mans inblandning, och sedan dess har ättlingarna till henne i allmänhet fött fem flickebarn var, tills dalen var full i relation till dess resurser, och man genom snarast psykologiska metoder kunde börja med effektiv barnbegränsning.

I Herland råder harmoni och nästan inga brott begås. Under seklerna har man förfinat en slags rashygien, som gör att oönskade egenskaper inte förs vidare. På ett lika praktiskt inriktat sätt har man styrt vilka växter som tillåts förse folket med mat. Och i sin pragmatism har man knappast hört talas om urgamla lagar: lagarna är underkastade ständiga revideringar, alltefter hur folket växer i sin kulturella mognad och ökar i insikter. 

För de är inga vildar. Männen märker att kvinnorna är själsligt högt utvecklade, och inte heller i teknologiskt avseende är de nödvändigtvis särskilt långt bakom resten av världen. All sin håg har kvinnorna inriktat på utveckling och mödraskapet som kollektiva ansträngningar.

* * *

Det är kanske tänkt att kulturen i Herland ska framstå som en idyllisk tillvaro, en feministisk utopi. Men sådan verkar den åtminstone inte för mig. 

Tillvaron är påtagligt blodlös och avsexualiserad och framställer landets kvinnor som ett slags änglalika, könlösa väsen, helt inriktade på nytta, barnuppfostran och utbildning. De är ett annat slags människor än männen som kommer dit. Alla kanter är avslipade så att världen där blivit rosaskimrande och eterisk, utan alla spänningar, utan drama. Berättarjaget säger: ”I never heard a child cry i Herland, save once or twice at a bad fall ...”.

När de tre männen omsider gift sig med tre kvinnor från Herland – äktenskapsceremonin och hela äktenskapsinstitutionen är en eftergift från kvinnornas sida, eftersom äktenskap inte existerar i denna dal – visar det sig att deras hustrur minst av allt är intresserade av något sexuellt samliv. Det är som att deras sexualitet sublimerats till de andra aktiviteter som de har för handen: vänskap, arbete – ja, och nyttan.

* * *

De tre männen börjar sin vistelse i Herland som ett slags fångar, men får stegvis allt större frihet. De lär kvinnorna om världen utanför, kvinnorna lär männen om livet i dalen. De förra är mer nyfikna än något annat, de senare är mest förbluffade. 

Det är i kontrasterandet mellan civilisationerna som en av de snyggaste effekterna ligger i hela boken. Kvinnornas naturliga frågor om kvinnornas situation i männens hemland USA pekar på det – åtminstone då – ofta naturligt tagna men egentligen märkliga i den ojämställdhet som råder: Varför ska kvinnorna vara hemma och sköta hemmet och barnen? Varför ska kvinnorna ta männens efternamn? Varför har kvinnor andra kläder än män? Alltså: Varför ska kvinnornas värld begränsas och underordnas och dekoreras och ställas under mannens överinseende?

* * *

Herland är en i stort sett stillastående skildring – frånsett några inslag av äventyr och mer betydande handling – av en utopisk eller dystopisk värld, beroende på var man lägger emfasen. 

Jag stöts bort av hur romanen utmålar kvinnor och män som i grunden helt annorlunda väsen, där kvinnorna kunde skapa ett asexuellt paradis, om de bara slapp ifrån männen men ändå kunde föröka sig. Därmed förnekas eller förminskas sexualiteten, driftlivet, potentialen till konfliktskapande och våld hos kvinnor. Kvinnorna i Herland mister mycket av sin komplexitet genom att de fråntagits nästan alla mörka kontraster inom och mellan sig själva.
– – –
Charlotte Perkins Gilman, Herland. Digitaliserad som epub av Projekt Gutenberg.

Bokrecension: Den gyllene krukan | E. T. A. Hoffmann

E. T. A. Hoffmann

Den gyllene krukan (ty. Der goldene Topf) är skriven av E. T. A. Hoffman (1776–1822). 

Berättelsen utgavs första gången 1814 på tyska. Jag har läst verket i en svensk utgåva från 1981, i översättning av idé- och konsthistorikern Teddy Brunius (1922–2011), som även skrivit ett förord.

* * *

E. T. A. Hoffman var en tysk jurist, som även ägnade sig åt komponerande och författande. Han räknas till den romantiska skolan. Åtskilliga av hans texter finns översatta till svenska, många redan på 1800-talet.

I Den gyllene krukan tar Hoffmann med läsaren till Dresden, uppskattningsvis någon gång i början av 1800-talet, eller till samma tid då historien kom till. I Dresden låter berättarjaget oss få höra om studenten Anselmus, en något fördrömd figur som råkar in i de mest besynnerliga omständigheter. 

Hoffmann lyckas på ett hypnotiskt sätt blanda samman realism och fantastik: gränsen mellan saga och grå verklighet överträds fram och tillbaka genom hela berättelsen; huruvida en själ kan anses frisk eller sjuk blir en fråga om perspektiv. Men alltmer förs vi in i den magiska värld dit Anselmus öde leder honom. 

Anselmus förälskar sig i en blåögd orm, som han först ser i ett fläderträd på Kristi himmelfärdsdag. Han är nog själv ibland osäker på om hans syn och vad han hört är verkligt, men åter och återigen förs han över gränsen till det magiska. Samtidigt brottas han med sina känslor för sin beskyddares, rektor Paulmanns, dotter Veronika.

Efter att Anselmus fått arbete som kopiator hos arkivarie Lindhorst börjar dock de magiska inslagen i tillvaron att steg för steg uppenbaras för Anselmus. 

Den kunglige statstjänstmannen Lindhorst är inte bara en kunglig statstjänstman: han är inte bara en människa. Nej, han kommer från en annan värld, liksom hans döttrar, varav en är den blåögda ormen Serpentina. Och nog finns där en kraft som motarbetar Anselmus indragning i denna drömska magiska sfär: en svartkonstens representant – en häxa.

* * *

De fantastiska inslagen i Den gyllene krukan blir alltmer halsbrytande. Men de balanseras ständigt av Anselmus omgivning, som stundom för honom tillbaka till sans, till den värld vi alla känner, och stundom slukas av den rusiga kraft som utstrålar från den alternativa verklighet som griper tag om studenten. 

Det är just glidningen mellan realismen och magin som utgör en av de begeistrande styrkorna med denna saga: hur Hoffmann inte tappar läsarens förtroende. Det är en grannlaga sak: en saga som matas med för mycket osannolikheter stegrar sig lätt läsaren inför – det kan bli för mycket. 

Här är osannolikheterna insatta i ett helt system som tillhör en annan värld än den vardag i Dreseden som utgör fond till hela historien, en sagovärld där varelserna inte är av samma slag som i denna världen, där djuren talar, och en orm också kan ta kvinnoskepnad, och tvärtom. Och jag tycker att det fungerar.

* * *

Berättelsen har i någon mån skräck-gotiska inslag. Vi har magin och svartkonsten, och vi har arkivarie Lindhorst rimligen jättestora hus, vi har de övernaturliga inslagen och den själsliga hälsans kantring. Vi har en annan verklighet som på något vis överlagrar den vanliga verkligheten, och mellan vilka någon typ av trafik kan ske, enligt regler som vi aldrig riktigt blir klara över som läsare. 

Den gyllene krukan är en underbar historia som lätt trollbinder med sina vyer mot något som inte är verkligt, men som Hoffmann genom sina ord ändå gör verkligt: en värld där en salamander kan vara en kunglig tjänsteman i mänsklig form och en häxa kan komma till av föreningen mellan en drakfjäder och en rödbeta.
– – –
E. T. A. Hoffman, Den gyllene krukan (ty. Der goldene Topf). Övers. och förord Teddy Brunius. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, Bra Klassiker, 1981.

Bokrecension: Nietzsche | Maximilien Le Roy, Michel Onfray

Nietzsche. Att skapa sig frihet (fr. Nietzsche. Se créer liberté) är en grafisk biografi av Maximilien Le Roy (f. 1985), baserad på en text av Michel Onfray (f. 1959), i översättning av Jim Jakobsson. Boken utkom på franska första gången 2010, och på svenska 2011.

* * *

Den som något sysslar med det västerländska tankelivet under sent 1800-tal och 1900-talet kan svårligen undvika Friedrich Nietzsche. Han står som en portalgestalt som man måste förhålla sig till. Han utmanade vad många uppfattade som självklart, och han missbrukades som kanske få andra av eftervärlden, och har citerats med gillande av både reaktionärer och revolutionärer.

För egen del innebar mötet med Nietzsche något omvälvande. I dag är hans betydelse för mig kanske inte lika stor som den en gång var: jag har överlevt hans inflytande och sökt mig till andra skogskällor för klart, friskt vatten.

Det kan synas kontraintuitivt att det skulle finnas en grafisk biografi om den tyske professorn, diktaren, författaren: ett liv levt bland böcker och bokstäver är inte nödvändigtvis rikt på äventyr som lämpar sig för grafisk framställning. Om jag hade tänkt så, så hade jag motbevisats av Maximilen Le Roys känsligt utförda verk, som baserats på ett filmmanus av den franske filosofen Michel Onfray.

* * *

Nietzsche. Att skapa sig frihet är inte i första hand en bok om de tolkningar av verkligheten som Nietzsche formulerade, även om en parafras av dem givetvis flyter genom en stor del av framställningen. Och man anstränger sig i boken för att visa bort vulgärbilden av Nietzsche som stenhård och – framförallt – trycker man på hur han inte var antisemit, vilket bör vara bekant för var och en som något sysslat med hans texter.

Istället möter vi en svårt lidande Nietzsche, en människa lite utanför tillvaron, en ensamvarg riden av ångest och mött av oförstående. Boken ger nedslag i hans liv, kronologiskt sett från födseln till döden, efter ett decennium av sinnessjukdom. 

Vi får lära känna en Nietzsche som kämpar med att hitta en välmotiverad livsstrategi och tolkning av tillvaron. Ja, där finns det hårda, men också en mild och djupt kännande människa. Där finns lidandet. Om och om igen målas Nietzsche liggande i sängen, vriden i ångest, han, som gjort upptäckten att världen består av så många lögner: kristendomen är en av dem, den fria vilja en annan, moralsystemet ytterligare en annan.

Men där antyds också kärleken till Lou Salomé, och konflikten med systern Elisabeth Förster-Nietzsche. Och så nedbrytandet, sönderfallet, som tystar honom. Och döden, i systerns vård, vilken i boken tydligt framställdes som beredd att utnyttja broderns stigande berömmelse och efterlämnade skrifter för sina egna syften.

Nietzsche. Att skapa sig frihet är en fin introduktion till Nietzsches liv. Teckningarna är expressiva och betonar särskilt den lidande Nietzsche, hans kamp med detta lidande och hans kamp med tillvaron. Att läsa texterna och se bilderna blir förvisso en melankolisk skönhetsupplevelse.
– – –
Nietzsche. Att skapa sig frihet (fr. Nietzsche. Se créer liberté). Maximilien Le Roy, Michel Onfray. Övers. Jim Jakobsson. Höör: Agerings bokförlag, 2011.

Bokrecension: PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson

PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT är en samling texter av Eyvind Johnson (1900–1976), sammanställd och försedd med förord av litteraturhistorikern Örjan Lindberger (1912–1905). 

Boken utkom år 1992.

* * *

Örjan Lindberger förklarar i förordet till PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT att det finns en anledning till att titeln på boken är skriven utan skiljetecken mellan orden: för Eyvind Johnson flöt områdena ihop, menar han. 

Av texterna i samlingen får man intrycket att detta stämmer: Johnson skriver på ett sätt som är nästan kåserande, en aning vindlande, med gott om inskjutna reservationer. Johnson är här en resonör. Det leder givetvis till att en rikedom av överväganden får plats i de löpande texterna. Varför titeln nödvändigtvis skall skrivas med versaler är dock förborgat för mig.

Men för att strukturera materialet är det ändå fördelat under titelns tre ämnesområden. Inte minst det personliga inslaget i texterna är påfallande. Johnsons personliga livsäventyr bildar fond till mycket av vad han i övrigt uttrycker i bokens texter: det är livet i Norrbotten och rötterna i blekingsk och värmländsk jord, det är resorna och vistelserna i Tyskland, Frankrike, Italien. 

Arbetaren och anarkisten som blev välkänd författare och omsider nobelpristagare i litteratur har ett vagabonderande drag hos sig.

* * *

En av de teser som Johnson återkommer till och varierar är hur författare måste utgå från sig själva: att vad de skriver är uttryck för deras egna erfarenheter, och därmed är varje roman i någon mening självbiografisk eller innehåller eller bygger på självbiografiska element. Johnson skriver:

”Självbiografier blir ju oftast förklädda romaner liksom romaner ofta lyder regler som gör dem till självbiografier.”

Och på ett annat ställe:

”Nästan all dikt – ja, all dikt är på ett eller annat sätt självbiografisk. Den berättar i rytmer, i bilder, i repliker, genom förklädda gestalter om diktaren och hans egna upplevelser av sin samtid.”

Och på ytterligare ett annat ställe:

”All diktning är självbiografisk i någon mån, ibland mycket. Det är en av förutsättningarna för att kunna meddela sanning, upplevelse, verklighet.”

Och efter detta sist anförda citat fortsätter Johnson med att förklara att han inte anser att den helt sanna självbiografin heller är möjligt att skriva. 

— Men själv är jag inte övertygad om att en tes om romanernas självbiografiska fundament nödvändigtvis stämmer: jag har större tilltro till författarens föreställningsförmåga, än att utgå från att allt de skriver måste grundas i och på något sätt uttrycka deras egen värld, även om de egna förståelse- och erfarenhetshorisonterna i någon vidare mening givetvis måste utgöra gränser för vad det är möjligt att skriva om. Men nog får vi väl lov att tänka, att en författares fantasi – i åtminstone någon mening –kan sträcka sig ganska långt utanför den egna, personliga sfärens intryck?

* * *

En del av texterna i PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT är däruti publicerade för första gången, andra är artiklar eller föredrag som tidigare kommit i tryck. Den bild av Johnson som man får genom texterna framstår som mycket sympatisk. 

Han förefaller jordnära och i politiskt avseende avgjort fientlig till alla totalitära rörelser, vare sig dessa nu placerat sig åt höger eller vänster. — Johnson står upp för vad vi skulle kunna kalla västerländska ideal, och menar att vi förvisso ska idka självkritik, men inte till den grad att vi inte tycker att denna kultur är värld att försvara. Då är risken, menar han, att vi istället får något som i själva verket är sämre än det vi faktiskt har.

PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT bidrar med intressanta inblickar i Eyvind Johnsons självbiografi, hans ideologiska överväganden och hans syn på författandet. Inte minst för litteraturhistorikern torde texterna vara givande att fördjupa sig i. Men även den allmänintresserade hittar här saker att fästa sig vid: om hur en människa är förbunden med sina rötter, om hur en människa avgjort ställer sig på frihetens sida mot totalitära rörelser och om hur en människa som arbetar som författare ser på sitt eget hantverk.
– – –
Eyvind Johnson, PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT. Urval och förord: Örjan Lindberger. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1992.

Bokrecension: Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma | Olof Lagercrantz

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz utkom 1994.

* * *

Olof Lagercrantz (1911–2002) och Gunnar Ekelöf (1907–1968) var vänner från mitten av 1930-talet till den senares död. Lagercrantz skildrar i Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma vännen Ekelöf. Porträttet som träder fram är ömt utfört, utan försök att täcka över och försköna.

Det är alldeles uppenbart att Lagercrantz värdesatte vänskapen med Gunnar Ekelöf. 

Poeten framstår som påtagligt excentrisk. Vi förstår, att fastän han förlorade sin ärvda förmögenhet miste han aldrig sin air av överklass. Och där finns något lekfullt över honom: han leker med ord och leker med roller, skämtar grovt och kan samtidigt, inför främmande, vara bortvänd. Det är något av icke-anpassning över hans gestalt i Lagercrantz version, något samtidigt sårbart och egocentriskt. 

Något hjälplöst och något genialiskt. 

Lagercrantz beskriver otaliga möten och telefonsamtal med Ekelöf, ett och annat brev anförs. En bärande del är utdrag ur de anteckningar Lagercrantz fört efter att ha haft med Ekelöf att göra. De två samtalar om dikter och motiv, om människor. De verkar prata föga politik och föga om samtiden. Men de samtalar om högt och lågt och möts in i den sista sjukdomens lidande, cancern som till sist ändar Ekelöfs liv 1968. 

Genom Lagercrantz nedtecknade samtal med vännen får man en känsla av att man kommer helt nära människan Ekelöf, innanför den poetiska nimbus som riskerar att omhölja honom som Poeten, från vårt sentida perspektiv.

* * *

Jag får intrycket av att människan Gunnar Ekelöf i mångt och mycket harmonierar med den röst som hörs i hans dikter. Han framstår som en särling vars intressen är vända inåt och bakåt, inte utåt och framåt, ständigt bearbetande och skildrande livets och levandets villkor. 

Men bilden fördjupas också genom boken: alkoholen som både stöd och förstörande kraft finns med, rastlösheten också. Och besynnerliga sociala situationer som kunde uppstå kring Ekelöf.

Jag kan inte utifrån källkritiska överväganden avgöra hur rättvisande Lagercrantz bild är av Ekelöf, hur troget han återger den vänskap som de två männen odlade och vidmakthöll under decennier. Men den ger alla intryck av att vara djupt känd och äkta. 

Inte minst berättar Lagercrantz mycket finkänsligt om processen som Ekelöfs sjukdom och gradvisa hälsoförsämring innebar, en process som ändades med döden. Poeten och människan bryts inte sönder, fastän hans kropp förtvinar och metastaser sprider sig. Ekelöfs gestalt blir i dessa avsnitt ofta påtagligt kroppslig. Hans hustru smeker hans ben. Lagercrantz klappar honom och får alltid en klapp tillbaka. Hans ansikte magrar. — Det är omöjligt att inte bli gripen.

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma — titeln är ett citat ur Ekelöfs poesi — är ett värdigt minnesmonument över en lång vänskap och en stor diktare, och det känns som en ynnest att som läsare få lov att komma så nära, att man nästan inbillar sig att man kan höra Ekelöfs röst eller se honom röra sig i en sal, med huvudbonaden på som vanligt. 

Eller så ser man honom sjuk i sängen med nattmössan på huvudet, med ikonerna på väggen ovanför, böckerna i närheten, lågmält talande om motiv som för tillfället fångat hans intresse och nog skall komma att omsättas i dikt. 

— Ja, Lagercrantz gör genom sin bok vännen verklig också för generationer som fötts efter både att Ekelöf och han själv gått in i skuggornas värld.
– – –
Olof Lagercrantz, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1994.

Bokrecension: Markurells i Wadköping | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Markurells i Wadköping är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Boken utkom första gången 1919. Jag har läst en upplaga från 1930.

* * *

Jag överanvänder ordet ”myller” när jag skriver recensioner. Likväl måste jag ta till ordet igen när jag skriver om Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping. För här är det sannerligen fråga om ett myller av personer. 

I sitt skapande av den fiktiva staden Wadköping, med slott och domkyrka, använder sig Bergman av ett  rikt och realistiskt utformat persongalleri. Särskilt vad gäller stadens aristokratiska överklass blir det faktiskt aldrig riktigt klart för mig hur de olika figurerna står i förhållande till varandra. — Kanske är det rentav meningen: det blir en bild av en tätt sammanknuten klass, där alla är släkt med alla på något vis, eller åtminstone står i någon form av relation till varandra. 

Mot denna klass står uppkomlingen H. H. Markurell, värdshusvärd och lokal entreprenör som inte skäms för att göra mesta möjliga av alla tillfällen som yppar sig för ekonomisk vinning. Wadköpingsborna ser på honom med någon slags blandning av beundran och avsmak. Han har gamla förbindelser med staden genom släkten, men är själv inflyttad, således något av en främmande fågel.

* * *

Hela romanen Markurells i Wadköping utspelar sig under en enda dag: den 6 juni 1913, samma dag som staden har studentexamen, och bland dem som ska förhöras finns unge Johan Markurell, den äldres son. Men sammanhang målas upp genom en hel del tillbakablickar, och faktiskt en och annan blick in i framtiden. Berättaren står över berättelsen, som en bra sagoförtäljare eller förtäljare av en skröna.

Dagen fylls av starka känslor över hela registret, och folket i Wadköping får sina lojaliteter prövade. 

Häradshövding de Lorches storkapitalistiska ställning och grundmurade anseende får sig allt hårdare stötar allteftersom Markurell trycker sina monetära nävar mot hans strupe, till förfäran för den gamla klassens känsla för vad som är rätt och riktigt. 

Drabbande är då också det som avslöjas som gör att skillnaden mellan de Lorches och Markurells arbetsmetoder kanske ändå inte är väsensolika, utan snarare enbart olika till sin grad. Och det blir dessutom allt klarare, att häradshövdingen och Markurell står varandra närmare än vad den senare någonsin kunnat ana.

* * *

Hjalmar Bergman skriver en mästerlig prosa, mättad med både becksvart tragik och lika svart humor. I sin skildring av småstadens skvaller och statusjakt, outsiderns kamp för sig och de sina, gamla, trötta andryga gestalters vård om släkt och heder, träffar han hela tiden rätt, om och om igen. 

Spänningen uppammas skickligt till det maximala, gestalter förs till sammanbrottets gräns, innan luften tillåts pysa behagligt ut när skymningen faller över Wadköping den 6 juni 1913. 

Så lägger sig till sist ändå harmonin över en stad som haft en dag som det väl där länge kommer att talas om. Och läsaren har månne själv gått igenom en katharis.
– – –
Hjalmar Bergman, Markurells i Wadköping. Stockholm: Vårt hems förlag, 1930.

Bokrecension: Från sekelskifte till fyrtiotal | Holger Ahlenius

Holger Ahlenius

Från sekelskifte till fyrtiotal. Svensk dikt och debatt 1893–1943 är skriven av litteraturhistorikern och kritikern Holger Ahlenius (1905–1956). 

Texten publicerades första gången som ”Svensk dikt och debatt 1893–1943” i Den svenska boken under 50 år (1943), red. Georg Svensson och Holger Ahlenius. Jag har läst en upplaga från 1964.

* * *

Det halvsekel som Från sekelskifte till fyrtiotal. Svensk dikt och debatt 1893–1943 behandlar är en exceptionellt intressant tid i svensk litteratur. Vi rör oss då från von Heidenstam och de andra 80-talisterna fram till litteratur som kom under det pågående andra världskriget, med representativa namn som Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist.

Vad Ahlenius gör är att visa hur främst den svenska litteraturen och litteratur översatt till svenska tar intryck av idéer och händelser i kulturen och i konstens form reflekterar eller besvarar dessa. 

Vi möter nationalism, kvinnosaksfrågan, arbetarrörelsen och socialismen, viljeproblematik, psykoterapi, och två krig med allt vad det innebär. Och vi ser detta historiska panorama från en mycket speciell historisk tid: år 1943 kom boken ut, och kriget rasar och frågorna om kulturen och kulturfördärvande krafter är givetvis oerhört aktuell, mitt i massdödens, blodets, destruktivitetens värld och järnhårda ideologiska motsättningar.

I sin krönika lyfter Ahlenius på ett övertygande vis fram hur författare svarat mot vad som rört sig och drabbat i tiden. 

Men verket är inte en steril katalog: Ahlenius låter sitt starka patos för intellektualism, och det han menar vara kristet-västerländska kulturvärden, och sin avsky för absolutism, och drifternas trumfande av anden, ständigt skina igenom. Det gör att somliga författare får sina gliringar, även om han också påfallande ofta söker förklara snarare än fördöma de skriftställarskap som hamnat på den sida som vi ur historiskt perspektiv får se som förlorarnas. Visst finns ett moraliskt driv hos Ahlenius, men inte nödvändigtvis ett moralistiskt.

* * *

Åter och återigen presenterar Ahlenius författarskap och verk som jag märker att jag längtar efter att ta del av. Ibland för att de rent konstnärligt verkar intressanta, ibland för att de har historiskt värde, såsom vittnesbörd om sin tid och miljö. Stundom både-och.

Jag vill läsa Carl G. Laurins Minnen och Våld och väld, August Niemanns Pieter Maritz, Gustaf Hellströms Kaos och Storm över Tjurö samt Det tredje riket, Martin Kochs Guds vackra värld, Olof Högbergs Den stora vreden, Ludvig Nordström, Hans Larssons Reflexioner för dagen, fler av Fredrik Bööks Essayer och kritiker, Herbert Tingstens Idékritik, Wassermann, Maeterlinck, Romain Rollands Jean-Christophe, Tagore, Upton Sinclair, Sven Lidmans Det levande fäderneslandet, Per Hallströms Konst och liv, Elin Wägners Från Seine, Rhen och Ruhr, Ludwig Renns Krig.

Vidare Richard Aldingtons En hjältes död, Robert Graves Farväl till alltihop, Anders Österlings essay- och kritikersamling Dagens gärning, August Brunius' Engelska kåserier, Hans Küntzels Modern tysk litteratur, Johannes Edfelts Strövtåg, Artur Lundkvists Atlantvind, Adolf Johanssons De röda huvudena, Victor Svanbergs Poesi och politik, Pär Lagerkvists Det besegrade livet, Ivar Harries Tjugotalet in memoriam, Torgny Segerstedts Händelser och människor och Ur spalterna, Willy Walfridssons Slavar och Livet börjar i morgon, Torsten Fogelqvists I totalstatens skugga, Bertil Malmbergs Värderingar.

— Det var väl lästips som skall räcka ett tag! Och allt är plockat ur Ahlenius kompakta men innehållsrika och mycket välformulerade litteraturhistoriska översikt.

Med boken nu läst kan jag bara konstatera att den verkat att än mer befästa mitt eget intresse för den aktuella epokens litteratur. Om det är något jag saknar, så är det fler inslag av modernistiska författare och poeter. Gunnar Ekelöf finns således inte med, ej heller de finlandssvenska poeterna Edith Södergran eller Gunnar Björling. Men det kan nämnas att vi Karin Boye får rätt stort utrymme, och i ännu högre grad Pär Lagerkvist.
– – –
Från sekelskifte till fyrtiotal. Svensk dikt och debatt 1893–1943, Holger Ahlenius. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1964.

Bokrecension: Öarna | Amitav Ghosh

Öarna (eng. Gun Island) är en roman av Amitav Ghosh (f. 1956). Boken utkom första gången på engelska 2019. Jag har läst den svenska upplagan från 2020, som översatts av Ylva Gislén.

* * *

Öarna är på många sätt en global bok. Huvudperson är en handlande i ovanliga böcker, Deen Datta, som nu bor i Brooklyn, men som har rötter i Indien, och bengaliskt släktursprung. 

Han är väl insatt i bengaliska myter och legender, och när han av en händelse kommer att besöka ett nästan bortglömt 1600-talstempel under en resa i Indien, börjar hans eget liv allt mer att smälta samman med legenden om Vapenhandlaren och ormgudinnan Manasa Devi.

Vad Deen in i det längsta vill övertyga sig om, men knappast kan tro, är att allt det som händer honom, akademiker och doktor som han är, har med slumpen att göra. Samtidigt skräms han av hur tråd efter tråd i den gamla legenden flätas samman med hans egen livsväv. 

Han träffar en mängd intressanta människor. Den pensionerade venetianska professorn Giacinta Schiavon, internationell berömdhet, blir hans nära vän; hon är mer öppen för det övernaturliga i tillvaron än vad han själv är. En annan kvinna som gång på gång hamnar i hans närhet är experten på havsdjur, Piya, som han omedelbart dras till. 

Och finns där är det Piyas skyddsling, den unge sprätten Tipu, och landsbygdskillen Rafi. Tipu och Rafi blir snart riktigt goda vänner, och nog mer än så.

Allt och alla samverkar för att föra Deen precis i utkanten av vad som kan uppfattas som möjligt i den verkliga världen. Händelseförloppen drabbar honom utan egen förskyllan, och mönster uppstår som har kusliga likheter med legenden om Vapenhandlaren och Manasa Devi, en legend som han och professorn steg för steg låser upp och sätter i en historisk kontext: legenden tar kött i teorin om en handelsman från Bengalen som hamnar i Venedig på 1600-talet.

* * *

I bakgrunden mullrar genom hela boken två stora utmaningar: klimatförändringar och global migration. Klimatförändringarna utgör många gånger förklaringen till de märkliga förändringar hos djurliv och väder som gång på gång visar sig i romanen. 

Migrationen är ett bärande tema. Deen själv är ju migrant: han kom först till USA för att studera. Men de bengaler som migrerat till Venedig fyller också en stor plats i romanen, för att inte tala om den flyktingbåt på Medelhavets som i romanens final är helt central.

Är då Öarna en politisk bok? 

Nå, jag är väl i huvudsak skeptisk till konst som driver en politisk agenda, alltså konst som i någon mån försöker vara uppfostrande. Men jag upplever mycket sällan att Ghosh försöker skriva läsaren på näsan. Hans berättarteknik är dessutom så utomordentligt skicklig, att drivandet av frågor om klimatförändringar och migration inte känns ideologiskt; de är med som teman och självklara sådana i romanen, men de hamras inte in som talepunkter; istället är romanen ett uttryck för mycket bra berättande. 

Öarna är en berättelse om sammanträffanden, myter och legender som griper rakt in i en hypermodern värld, där Internet, mobiltelefoner och retuscherade digitala foton är något givet, och där människor kan resa utan problem från den ena delen av världen till den andra: en värld som både genom tekniken och genom resemöjligheterna blivit nästan överblickbar.

Sättet att berätta aktualiserar också en mycket intressant fråga: kanske kan vi hitta illustrationer av de utmaningar vi står inför i dag redan i de rika berättelsetraditioner vi bevarat från förr? På så vis griper det förflutnas världar mycket handgripligt in också i vår egen värld, om än inte på samma nästan övernaturliga vis som för handelsmannen i ovanliga böcker, Deen.
– – –
Amitav Ghosh, Öarna. Övers. Ylva Gislén. Omslag Caroline Bjurman Holgersson. Lund: Palaver press, 2020.

Bokrecension: Min son på galejan | Jacob Wallenberg

Ostindiefararen Finland. Kopparstick av Olof Årre(?)

Min son på Galejan är skriven av Jacob Wallenberg (1746–1778). Boken trycktes första gången postumt 1781. Jag har läst en språkligt något moderniserad utgåva, tryckt 1960.

* * *

Jacob Wallenberg var skeppspräst på ostindiefararen Finland. Tre resor blev det: 1769–1771, 1772 och 1774. Under den första av dessa resor skrev han den skämtsamma, klassiska reseberättelsen Min son på Galejan, som – kanske på grund av att han var präst – aldrig utgavs under hans livstid, utan endast cirkulerade i manuskriptform bland hans vänner.

Och varför skulle då en utgivning inhiberas av författarens ämbetsroll? Jo, Min son på Galejan rymmer nämligen stundom tämligen grovkornig komedi. Skildringen är frisk och slängig, och kan med drastisk humor ge sig in på att beskriva både amorösa äventyr och besvärande magsjuka.

Det är underhållande mest hela tiden, även om skildringen av sällskapslivet i Kap kan upplevas väl utdragen, och skildringarna av livet till sjöss gott kunde fått utbreda sig mer.

* * *

Upplagan jag läst har språkligt moderniserats, men inte mer än att 1700-talssvenskan ständigt lyser igenom; en rejäl ordlista har av detta skäl bifogats boken över de sista sidorna. Där får också de många latinska citaten sin uttydning. I regel har nämligen varje kapitel försetts med ett klassiskt citat som inledning.

Hur självbiografisk berättelsen faktiskt är i relation till hur mycket som är en skröna är omöjligt för mig att avgöra. Berättarjaget har emellertid inte helt och hållet gjorts synonymt med skeppsprästen Jacob Wallenberg; i själva verket får vi veta föga om vem berättaren är. Ingenstans nämns det åtminstone att han skulle vara präst, medan däremot en annan skeppspräst skymtar förbi emellanåt.

Likväl skriver han på ett ställe, som möjligen kan få oss att tro att han bygger på vad han varit med om:

"Det jag skriver är verkeliga händelser. Ty huru vågar jag ljuga, när 150 ögonvittnen dageligen kunna stå opp att beslå mig? Poetiska självsvåldet kan väl insmuggla en eller annan falsk vara uti mina rim, men min prosa är alldeles pålitelig."

Två saker framom annat står i fokus i boken: kvinnlig fägring och drickande. Vurmen för kvinnor är påtaglig, och fascinationen när han inte alls tilltalas av en javanesisk kvinnas utseende tar sig uttryck i de grövsta beskrivningar. – Ja, inte är det så att vi av vår 1700-talsförfattare kan förvänta oss en 2000-talssyn på feminism! Och nog är det alkoholen som verkar sätta fart på skeppsbesättningen i alla väder.

* * *

Wallenberg har begåvning för att skriva vers, och ibland byter han över från prosan till versstycken. Äldre poesi kan ibland trötta, men Wallenberg lyckas med konststycket att hålla versen lika frustande levnadsglad som prosan.

Språket är, som redan antytts, drastiskt. När sjösjukan snart efter avgång griper omkring sig ombord, skriver Wallenberg:

"Får jag lov att beskriva min arma vomerande näste? Rullingen hade redan skakat ballasten loss uti våra nykomnare sjömän. Jag förgäter aldrig, huru många små lustiga sorgespel detta förorsakade ombord. [---] De manhaftigaste höllo sig i friska luften på däck och utsprutade deras elände långs efter sidan, men de svagare måste bära deras upproriska tarmkäxe uti vederbörande kojor."

Wallenberg har dessutom en förkärlek för att via sina linnéskt inspirerade naturaliesstudier göra metaforiska jämförelser mellan dessa djur och figurer på hemmaplan. Det sägs om bidevindsseglaren, en manet, att "[h]an är lik ingen mer än sig själv och synes vara ett utav bara vind utspänt slem", vilka han jämför med fritänkare i religiösa spörsmål. Föga smickrande, men – det erkänns! – en aning lustigt.

* * *

Min son på galejan är alltså en lustig och rejäl historia om en ostindieresa från svenska Göteborg till kinesiska Kanton. Och berättelsen håller än! Glädje hänger vid berättarens ord, och havsvindar rasar mellan raderna, när det inte doftar av hamnens rom eller dansens parfym och svett.
– – –
Jacob Wallenberg, Min son på Galejan. Stockholm: Biblioteksförlaget, 1960.

Ned i djupet

Jag ska berätta om något märkligt som hände i början av 1800-talet. Då var Borås förvisso redan en stad, men än mer en håla. Grusgatorna var leriga och man kunde hitta några enstaka stenhus men mest fanns där lutande träbebyggelse. Kyrkan reste sig högt över allt annat, och ännu fanns kyrkogårdens lutande träkors kvar. På torget kunde man se gummor med randiga förkläden som sålde kål, och där fanns gubbar med slokande hattar som sålde tyger och sniderier.

    Det var från Borås Anton Efraim Karlsson närmast kom. Han hade tagit in på ett av värdshusen och vilat ut sig efter resan från Göteborg, där han mönstrat av och gått i  land efter många år till sjöss. Nu ville han känna riktig jord under träskorna och se levande träd vaja över sig. Han skulle söka upp födelsebygden neråt småländska gränsen; kanske, tänkte han, fanns där någon plats som dräng. 

    Anton vandrade söderut. Benen kändes stabilare sedan de vant sig av med att inte ha ett ständigt gungande och hävande däck under sig. Över axeln bar han säcken med sina saker: några skjortor, byxor och annat. Några mynt. 

    Han hade kommit iväg sent, och höstskymningen lade naturen i dunkel. När det började bli svårt att se, stannade han vid grinden in till tunet där det reste sig ett mycket stort hus. Det lyste på nedervåningen och övervåningen förlorade sig i mörkret. Han gick ditåt genom en hög allé där träden dött, och tog av mot gaveln där han trodde att köksingången borde finnas.

    Mannen som öppnade när han knackat var rynkig och klädd i svart rock. Ett gråvitt långt hår hängde ner över öron och krage. Anton frågade om han möjligen kunde få övernatta i ett uthus, för mörkret hade kommit och han hade lång väg kvar att gå.

    – Ja, inte brukar jag ha gäster här, men det går bra att komma in och sätta sig i köket, så får vi talas vid, sa mannen.

    Det kunde Anton inte avböja. Snart satt de vid bordet som lystes av en liten lampa och en brand i den öppna järnspisen. Mannen var officer, men som sedan länge fått avsked. Gården var hans ärvda egendom.

    Anton frågade om mannen bodde där själv.

    – Ja, det var längesen folks röster hördes i dessa salar, sa mannen och såg drömmande åt sidan. Han fortsatte: Det går bra att övernatta här i huset, men jag vill då att matrosen ska ta ett rum några våningar upp, och så stanna där hela natten till gryningen, för det är inte lätt att röra sig här utan ordentligt ljus.

    Anton tackade. Tillsammans åt de en enkel måltid på bröd med svagdricka, och sedan tog mannen lyktan i handen och bad Anton att följa honom. Köket ledde in i en stor sal. Efter salen kom en hall, där en trappa ledde uppåt.

    Anton frågade hur stort huset var, och mannen svarade helt kort att det var ganska stort. De gick upp för trapporna. Anton snavade flera gånger men inte mannen. 

    – Förlåt, men vad skall jag kalla farbror? frågade Anton.

    – Majoren säger många. De högtidliga säger major Schulte. Du kan kalla mig Majoren.

    De gick upp för trapporna och en ny våning med knappt skönjbara korridorer gick i båda riktningarna bort från trappan. 

    – En våning till, sade Majoren. 

    Anton häpnade över hur stort huset måste vara, det verkade mer ett slott än en herrgård. Två trappor upp såg det ut som våningen under. Majoren ledde Anton till en stängd dörr. Han förklarade att här fanns ett sovgemak som nog skulle duga för natten.

    Rummet var stort och mot en vägg stod en bred säng. Majoren tände ett vaxljus i en vägglampett mot sin lykta och gick tillbaka mot dörren. Så vände han sig om.

    – Som jag sade, så skulle det glädja mig så om matrosen blev kvar här under natten. Huset är som ni märkt helt stort, och det är lätt att ta miste om vägen och falla över och fördärva sig mot alla mina gamla möbler. Jag kommer hit efter gryningen och hämtar dig till morgonmål innan du fortsätter din vandring. — Ja, och du känner nog till hur gamla hus låter om natten, det är rakt inget att bry sig om. Så önskar jag dig en god natt.

    Innan Anton hunnit svara hade Majoren stängt till om sig och var borta. Anton satte sig på sängens grova överdrag och såg sig omkring. Inte mycket annat att göra än att lägga sig, tänkte Anton och fick av sig byxorna, drog undan sängöverdraget och kröp ner under filten.

* * *

Han visste inte hur länge han slumrat eller sovit när han vaknade, men ljuset i lampetten hade brunnit halvvägs ner. Han visste först inte heller varför han vaknat. Det var helt nattsvart i fönstret och ett litet sus av vinden kunde anas, men störde inte alls. 

    Han kom att tänka på att det inte var bra att ett ljus brann när han sov, och reste sig för att släcka. Då hörde han ljudet. Det var svårt att säga vad det var. Först lät det som gråt långt borta, men sen hörde han att det var sång. Det kan inte vara Majoren, tänkte han. Det här är en yngre röst. Han tystnade och lyssnade. Ja, det var en röst, en klar, vacker röst, som sjöng. Hade inte Majoren sagt att han var den ende som bodde här? — Med ljuset fortfarande brinnande lade han sig i sängen igen, men sången hördes allt tydligare, den letade sig in i hans öron och virvlade runt i hans huvud. Det var nästan som att han såg rösten dansa i märkliga rörelser framför ögonen.

    Anton bestämde sig för att ta reda på vem som sjöng. Med ljuset i handen lämnade han rummet i skjortan och barfota. Sången hördes ännu lite klarare ute i korridoren, men fortfarande långt borta, från någonstans under honom. Han passerade flera dörrar, som alla var stängda. En tjock matta tog bort alla ljud från hans steg. Vid trappan stannade han och tittade ner, men såg bara några steg framför sig, sedan försvann allt i svärtan. Långsamt gick han ned, och ljuset fladdrade i handen och kastade skuggor mot väggarna. Sången hördes ännu klarare nu, och han fortsatte till bottenvåningen. Där såg han att dörren till salen han gått igenom med Majoren var tillstängd. Han såg också vad han inte lagt märke till förut: bredvid trappan upp gick en trappa till, neråt. Den var inte i trä, utan i sten. Och där nerifrån kom sången, högre och starkare. Han hörde inte ord, bara en melodi som vindlade omkring, lekte sig uppåt väggarna och snurrade och vred sig. Han kände att han måste gå ner, han måste veta. 

    Trappan var iskall mot fotsulorna. Bara några steg ner blev också luften isande. Han kunde svurit på att hans andedräkt immade, men det syntes inget i det svaga ljuset. Trappan fortsatte mycket längre än vad som kändes naturligt. Steg för steg gick Anton ner. Och så satte han till sist foten i ett jordgolv. — Han ansträngde ögonen och såg en kort gång med stenmurade väggar som slutade i en port, hälften så hög som han själv. För porten låg en bom av järn. Från andra sidan trängde den vackraste sång han någonsin hört fram. Handen lade han mot träet. Det var grovt tillyxat. Så sade han:

    – Hallå…?

    Sången upphörde. Tystnaden tryckte mot bröstkorgen.

    – Kom in.

    Rösten var mycket lugn, svag, men helt tydlig. Efter kort tvekan lyfte Anton undan järnbommen och ställde den mot sidan. Så hukade han sig ner och drog  porten mot sig. Den gled upp, skrapade mot marken. Han såg ett helt litet rum — och krånglade sig in. Skenet från ljuset i handen lyste upp vad som såg ut som en cell. Stengolv, stenväggar, stenvalv. Några steg långt, några steg brett. En brits i sten. Och på britsen en ung man utan kläder, med långt hår i en färg som inte gick att bestämma i det svaga ljuset.

    – Vad… Vem...? sa Anton.

    – Du ska ha tack, min vän, sa den unge mannen stillsamt och tittade på honom. Jag har suttit inlåst här längre än någon kan minnas. Du har befriat mig.

    Anton såg hur den unge mannen reste sig och gick emot honom. 

    – Men Majoren…?

    – Han är ingen major.

    Den unge mannens stora, kolsvarta ögon var svindlande avgrunder. Anton kunde inte se undan, fastän blicken smärtade att möta. 

    – Nu, sade han, ska jag komma här ifrån. Men jag ska minnas dig. Hör här.

    Så sjöng han melodin igen, och Anton föll bakåt, benen vek sig, och han svimmade av.

* * *

Majoren stod över honom. Ansiktet var lågande rött, ögonen tårade och håret stod som en gnistrande måne kring huvudet.

    – Ditt avskum och helvetets hund! Du har släppt ut honom! Du har låtit honom gå fri!

    Anton blinkade flera gånger, lyfte huvudet.

    – Vad…?

    – Förbannade odjur!

    – Han var fånge, han sa att du fångat…

    – Ja, ja, han var han fånge! Och vi fångade honom — för nittio år sedan! Nu är han lös igen, o herregud och alla helvetets demoner!

    – Vad menar du? Han kan inte varit mer än tjugo?

    Majoren satte sig på britsen där den unge mannen suttit förut. Han lade huvudet i händerna en lång stund och Anton hämtade sig tillräckligt för att sätta sig upp. Han frågade vad i  hela världen det var fråga om.

    Majoren samlade sig och sträckte på sig där han satt och såg rakt på Anton. Han började prata med en behärskad stämma. 

    – Nå, men så hör då. Det är oviktigt vad jag egentligen är. Det viktigare vad den unge mannen är för något. Hos er har han egna namn, där han sitter i strömmar och med musiken drar både gamla och unga ner i vattnet där de dränks och sedan blir hans föda. Strömkarlen, är han bekant? Näcken, månntro? — Vi hade jagat honom — hundratals år, när vi kom nära nog att stoppa åt hans käft och få honom att tiga länge nog för att låsa in honom. Döda honom kan vi inte, det är inte möjligt. Men fjättra honom, låsa honom. För att inte han ska hungra så mycket att han river både huset och hela orten för att få äta, har vi gett honom att äta, inte ofta, men stundom. — Du förstår varför jag släppte in dig? Du skulle inte sett huset, om du inte skulle tjänat syftet. Ingen vet vem du är, ingen vet att du skulle hem. —  Det är förbi nu. Jag berättar för att jag inte får låta dig dö längre, för att du inte ska berätta. Nu är du märkt, och han kommer att söka upp dig. Kanske inte på länge. Men han kommer att visa sig igen. Han kommer att vilja göra sig kvitt sin skuld till dig. — Alla du möter så länge du lever kan vara han. Han kan komma som din dotter eller som din mor, som din präst eller som din vän. Han kan komma som sig själv, som ett troll eller som en uv eller som en häst. Han kommer tillbaka, och han vill betala igen skulden och ingenting som han kan ge kan någonsin gynna dig. Du är dömd och förlorad. Du är dömd inte av oss, utan av honom som du släppte fri. 

* * *

Majoren reste sig och gick. Efter en stund kände Anton sig ut med händerna, och kom till trappan som han trevande tog sig uppför. Det tog en lång tid, men sedan slog ljus mot väggarna, och då nådde han snart upp till dagern. Med ett kliv trädde han ut och där stod han omgiven av ett väldigt stenröse, med stora granar omkring sig. Solen sken mellan grenarna. När han vände sig om fanns där bara sten på sten, ingen väg nedåt. En bäck porlade någonstans mellan stammarna. Och nog tyckte han att det hördes som en vacker musik därifrån?