Bokrecension: Resa genom Sverige år 1804 (I-II) | Ernst Moritz Arndt

Ernst Moritz Arndt på äldre dagar

Resa genom Sverige år 1804 (I-II) (ty. Reise durch Schweden im Jahr 1804) är skriven av den pommerske historikern Ernst Moritz Arndt (1769–1860). 

Verket utkom första gången på tyska år 1806, och i svensk översättning av J. M. Stjernstolpe år 1807. Verket föreligger i fyra delar. Jag har läst del I-II i faksimil från Internet Archive.

* * *

Djupa skogar, vida dalar, höga berg, forsande åar, vackra sjöar kännetecknar väl fortfarande i stor utsträckning Sverige. För en långt större del av befolkningen än i dag måste landskapet varit grundförutsättningen och fonden i det dagliga livet i början av 1800-talet, då den svensk-tyske historikern Ernst Moritz Arndt från Pommern företog sig en resa runtomkring landet, och både besökte städer, smärre orter och landsbygd.

Resan påbörjades i Stockholm den 26 mars 1804, och gick vidare genom Västergötland till Göteborg, och därifrån uppåt Värmland och Dalarna för att omsider utsträckas till Gävle. Dessa strapatser skildras i de två första delarna av Resa genom Sverige år 1804. 

Och detaljskärpan är häpnadsväckande! — Ställe för ställe kan vi rekonstruera hans rutt, och så med ganska stor säkerhet säga var han befinner sig när han utlåter sig om än det ena och än det andra, företrädesvis kvaliteten på och effektiviteten av jordbruket, som särskilt intresserar honom, eller vackra naturscenerier.

Det kan bli en aning långrandigt att läsa de ingående redogörelserna för hur  jorden brukas i olika trakter. Men det finns dock gott också om annat material att fascineras av i reseberättelsen: här och var skriver Arndt några rader om människor ur allmogen som han träffar, stundom får de rentav namn. Seder och föreställningar skymtar fram. En annan världs konturer når oss genom Arndts beskrivningar.

* * *

Arndt disponerar sin text genom att låta resan i sig vara den röda tråden, men vad han möter ger honom anledning till diverse utvikningar och förklaringar, gärna ganska omfattande. 

Systemet med hållskjutsar mellan olika gästgivargårdar är förutsättningen för hela expeditionen, och därmed har Arndt sin inledande exkurs klar: det blir en utläggning av hur hållskjutssystemet fungerar och hur det vuxit fram. På samma sätt får vi på sina särskilda ställen i texten utläggningar om skolsystemet, kyrkans organisation, indelningsverket och annat, alltefter ämnena aktualiseras av resan.

Det tog tid att resa i början av 1800-talet. Likväl berömmer Arndt det svenska hållskjutssystemet, som var mycket väl utbyggt. Ville det sig väl, får vi veta att man kunde ta sig en mil på en timme. Men vädret kunde av naturliga skäl dra ner tempot ordentligt: översvämmade vägar forceras inte så lätt, som Arndt själv också erfar. Dessutom, får vi senare veta, plågas man, särskilt i mer bebodda områden, ofta "af en oändlig mängd grindar och gärdesgårdar."

* * *

För att bara i korthet nämna några arndtska omdömen av svenska orter, kan vi läsa att Stockholm som "[s]tad är icke allenast skön, utan der finnas äfven många goda och vänliga menniskor, och kanske är denna Stad den mest nöjsamma och artiga i verlden för fremlingar."

Köping däremot, "är en usel, illa byggd stad". Västgötska Hova "är ett muntert ställe". Angående Skara, så tror han att ej "någon af Biskopsstäderna i riket kan vara sämre […] den liknar alldeles en liten bondby."

Trollhättan å andra sidan "presenterar sig som en liten hygglig köping". Göteborg "är verkligen en vacker och liflig stad." Och staden har dessutom en "otvungen omgängeston". Munkfors är "ett Paradis".

* * *

Detaljskärpan nämnde jag ovan. Några exempel på sådana detaljer som skänker ögonblicksbilder av Sverige år 1804 vill jag gärna förmedla. 

Så får vi veta hur snöröjningen fungerar på landsbygden. Det åligger närliggande byar att hålla vägen fri, får vi veta. Man kan skotta, eller använda ett slags triangelformade plogar av bräder, som man ofta kan se uppställda vid milstolparna. När snön packas samman vid töväder leder, skriver Arndt, "snö-fogdar", som är "ett slags Vinter-police", bylagen ut för att med "skoflar och spadar" röja bort snön.

I trakten av Rotebro, utanför Stockholm, springer en varg över vägen framför Arndts ekipage, och detta skall ha uppfattats som ett dåligt omen. Utanför Mellerud springer ett lodjur på samma sätt förbi, vilket föranleder skjutsbonden att ta av sig hatten och spotta i den, efter vilket han förklarar vilken ondska detta djur för med sig, ett djur som tydligen "anses för en af Hin ondes äldsta bundsförvandter."

I Lidköping noterar han den besynnerligheten att folk "af ringare Classen" ständigt går barfota, både i och utom staden, men alla har handskar.

En särskilt levande beskrivning får vi av Storgruvan i värmländska Persberg. Arndt bestämmer sig för att stiga ned i den. Han skriver:

"Hvilken förfärande syn! Öppningen visar sig i dagen såsom en ingång till afgrunden, och ofantliga ispelare sträckte sig ännu ifrån densamma ned i djupet."

De tar sig ner på isiga stegar. Förutom iskalla händer 

"kom det det dofva ljud, som hvarje ton väckte, röken af kolelden inunder oss, den rysliga halfdag som utspridde sig omkring oss, och de branta bergväggarna."

Han fortsätter:

"Just under det jag var ned på botten, lossande man flera grufskott. Jag kan icke beskrifva detta underjordiska dunder, och den verkan det hade på mig."

Gruvor av tidig 1800-talstyp har kanske de flesta av oss ringa erfarenhet av i dag, men något annat som Arndt erfar en natt utanför Mora, medan han väntar på att man skall hitta en färjkarl, kan nog de flesta relatera till: mygghelvetet. Han skriver: 

"myggorne vid floden voro också obeskrifligt plågsamma; de kommo flygande i täta svärmar, och här lärde de mig verkeligen för första gången att respectera deras näsvishet."

Nå, det var några få snabba inblickar i ett Sverige såsom det såg ut för drygt tvåhundra år sedan.

* * *

Arndt uppskattar Sverige och högaktar svenskarna. Nog kan han komma med beklaganden kring att man inte nog vinnlagt sig om att utöka den odlingsbara marken eller inte odlar på ett tillräckligt effektivt vis här och var, men han är också snar att berömma jordbruket där det funkar väl. Han tycker uppenbarligen om den svenska naturen, och särskilt hänförande vyer vinner hans gillande.

Det är en aning hypnotiserande att läsa Resa genom Sverige år 1804. Det är som att se landet av i dag avskalat de senaste tvåhundra årens förändringar. Samtidigt som många orter är desamma som vi kan besöka eller se på vägskyltar när vi reser i dag, har en del platser som för Arndt fungerade som nav numera sjunkit ner i lugnare omständigheter, och andra orter svingat sig upp och nämns dagligen och stundligen. 

Visst kan omständligheten med vilken Arndt beskriver svenska förhållanden ibland bli tröttande, men däremellan kommer dessa guldkorn som jag särskilt värdesätter: en replik av en skjutsbonde år 1804, en dråplig iakttagelse eller skymten av folktro eller folksed.
– – –
Ernst Moritz Arndt, Resa genom Sverige år 1804 (ty. Reise durch Schweden im Jahr 1804). Övers. J. M. Stjernstolpe. Carlstad, 1807. Tillgänglig som faksimil från Internet Archive.