Ostindiefararen Finland. Kopparstick av Olof Årre(?)
Min son på Galejan är skriven av Jacob Wallenberg (1746–1778). Boken trycktes första gången postumt 1781. Jag har läst en språkligt något moderniserad utgåva, tryckt 1960.
* * *
Jacob Wallenberg var skeppspräst på ostindiefararen Finland. Tre resor blev det: 1769–1771, 1772 och 1774. Under den första av dessa resor skrev han den skämtsamma, klassiska reseberättelsen Min son på Galejan, som – kanske på grund av att han var präst – aldrig utgavs under hans livstid, utan endast cirkulerade i manuskriptform bland hans vänner.
Och varför skulle då en utgivning inhiberas av författarens ämbetsroll? Jo, Min son på Galejan rymmer nämligen stundom tämligen grovkornig komedi. Skildringen är frisk och slängig, och kan med drastisk humor ge sig in på att beskriva både amorösa äventyr och besvärande magsjuka.
Det är underhållande mest hela tiden, även om skildringen av sällskapslivet i Kap kan upplevas väl utdragen, och skildringarna av livet till sjöss gott kunde fått utbreda sig mer.
* * *
Upplagan jag läst har språkligt moderniserats, men inte mer än att 1700-talssvenskan ständigt lyser igenom; en rejäl ordlista har av detta skäl bifogats boken över de sista sidorna. Där får också de många latinska citaten sin uttydning. I regel har nämligen varje kapitel försetts med ett klassiskt citat som inledning.
Hur självbiografisk berättelsen faktiskt är i relation till hur mycket som är en skröna är omöjligt för mig att avgöra. Berättarjaget har emellertid inte helt och hållet gjorts synonymt med skeppsprästen Jacob Wallenberg; i själva verket får vi veta föga om vem berättaren är. Ingenstans nämns det åtminstone att han skulle vara präst, medan däremot en annan skeppspräst skymtar förbi emellanåt.
Likväl skriver han på ett ställe, som möjligen kan få oss att tro att han bygger på vad han varit med om:
"Det jag skriver är verkeliga händelser. Ty huru vågar jag ljuga, när 150 ögonvittnen dageligen kunna stå opp att beslå mig? Poetiska självsvåldet kan väl insmuggla en eller annan falsk vara uti mina rim, men min prosa är alldeles pålitelig."
Två saker framom annat står i fokus i boken: kvinnlig fägring och drickande. Vurmen för kvinnor är påtaglig, och fascinationen när han inte alls tilltalas av en javanesisk kvinnas utseende tar sig uttryck i de grövsta beskrivningar. – Ja, inte är det så att vi av vår 1700-talsförfattare kan förvänta oss en 2000-talssyn på feminism! Och nog är det alkoholen som verkar sätta fart på skeppsbesättningen i alla väder.
* * *
Wallenberg har begåvning för att skriva vers, och ibland byter han över från prosan till versstycken. Äldre poesi kan ibland trötta, men Wallenberg lyckas med konststycket att hålla versen lika frustande levnadsglad som prosan.
Språket är, som redan antytts, drastiskt. När sjösjukan snart efter avgång griper omkring sig ombord, skriver Wallenberg:
"Får jag lov att beskriva min arma vomerande näste? Rullingen hade redan skakat ballasten loss uti våra nykomnare sjömän. Jag förgäter aldrig, huru många små lustiga sorgespel detta förorsakade ombord. [---] De manhaftigaste höllo sig i friska luften på däck och utsprutade deras elände långs efter sidan, men de svagare måste bära deras upproriska tarmkäxe uti vederbörande kojor."
Wallenberg har dessutom en förkärlek för att via sina linnéskt inspirerade naturaliesstudier göra metaforiska jämförelser mellan dessa djur och figurer på hemmaplan. Det sägs om bidevindsseglaren, en manet, att "[h]an är lik ingen mer än sig själv och synes vara ett utav bara vind utspänt slem", vilka han jämför med fritänkare i religiösa spörsmål. Föga smickrande, men – det erkänns! – en aning lustigt.
* * *
Min son på galejan är alltså en lustig och rejäl historia om en ostindieresa från svenska Göteborg till kinesiska Kanton. Och berättelsen håller än! Glädje hänger vid berättarens ord, och havsvindar rasar mellan raderna, när det inte doftar av hamnens rom eller dansens parfym och svett.
– – –
Jacob Wallenberg, Min son på Galejan. Stockholm: Biblioteksförlaget, 1960.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar