Bokrecension: En resa genom Sverige år 1586 | Samuel Kiechel

En resa genom Sverige år 1586 är skriven av Samuel Kiechel (1563–1619), köpman och reseskildrare från riksstaden Ulm i nuvarande Tyskland. 

Kiechels reseskildringar utgavs första gången i Tyskland år 1866, och den del som behandlar vistelsen i Sverige utkom i svensk översättning av B. Schlegel 1892, publicerad i Historisk tidskrift detta år. Verket trycktes åter år 1897 i Föreningen Heimdals Folkskrifter nr 44, under egen titel, och det är si denna version jag tagit del av texten via Projekt Runebergs faksimil.

* * *

Den del av Samuel Kiechels resor som täcker Sverige är inte omfattande i sidantal, men innehållsmässigt är den mycket rik. Texten fungerar som en hel kartong med ögonblicksbilder av Sverige såsom det såg ut mot slutet av 1500-talet, sett med en besökares blick. Att det just är en besökare som skriver om Sverige gör dessutom att saker uppmärksammas som en inhemsk betraktare kanske inte skulle funnit det lönt att skriva om: för den senare hade det framstått som självklart — men inte nödvändigtvis så för Kiechel, och alls inte nödvändigtvis så för oss.

Så är till exempel något som gång på gång ställer till det för Kiechel de dåliga framkomstmöjligheterna: vägarna på land förefaller vara allt annat än lättforcerade. Man reser, som man gärna gjorde, på vintern, då slädar kan nyttjas och framförallt vattendrag frusit till så att isarna blir plana ytor att röra sig över. Kiechel skriver: 

"här i landet reser man mycket litet annat än om vintern, då det ej finnes ordentliga vägar."

I regel tar man sig några mil om dagen. Inte sällan far man vilse innan man åter hittar vägen som för dit man ska. 

Sedan uppstår samma bekymmer varje kväll eller natt: att erhålla husrum för hästar och sig själva och gärna något att äta. Pengar har Kiechel uppenbarligen, men det är långt ifrån någon garanti för att man blir insläppt och bjuden på något. Ofta verkar man anlända till byar eller ensligare ställen sent om nätterna, och dem man knackar på hos är inte överdrivet glada över att ha blivit väckta. 

* * *

Kiechel påbörjar resan den 9 februari 1586 genom att ta sig över Öresund från Helsingör till Helsingborg. Så går färden med släde snett upp över landet till Jönköping och vidare mot Stockholm, varefter man tar sig till Uppsala. Återresan går via Kalmar och sedan in i danska Blekinge och Skåne. 

Kiechel antecknar dag för dag var han – och de han för tillfället reser med – befinner sig och hur lång dagsresan blivit. Många orter känner vi igen, andra skulle man nog med hjälp av fantasi och en detaljerad karta kunde identifiera med viss säkerhet. 

Resedetaljerna vad gäller färdväg, reslängd och tidsåtgång i all ära! — Men riktigt liv får berättelsen genom de många anekdoter som Kiechel fyller sin skildring med. 

Här möter vi 1500-talets svenskar, allmoge, präster, fogdar, hertig Karl på en marknad och till och med konungafamiljen, som Kiechel får se i Kalmar vid ett tillfälle, tack vare att han har ett rekommendationsbrev till en adelsman som har möjlighet att släppa in honom i slottet.

Kiechels reseskildring är alltså mycket värdefull, och dessutom underhållande! — Låt oss titta lite närmare på något av det han berättar för oss om sin äventyrliga resa.

* * *

Om landets geografi får vi del av många intryck. Landet är, förutom "mycket kallt, rått", dessutom ”ringa bebyggdt, bergigt och klippigt samt mycket skogbeväxt". På ett annat ställe beskrivs landet som "uppfylldt med berg, sjöar och branta klippor så att det är både svårt och besvärligt att resa därstädes."

Vid nattkvarter är förhållandena sådana, att alla sover i ett och samma rum i stugorna, och inte nog med det, där håller också en försvarlig del av djuren hus. Däribland de unga grisarna, som tydligen tycker om att hålla till mitt i stugan. Kiechel ogillar detta, eftersom de luktar och "om natten" kommer de "och slicka en i ansiktet, så att för elak smak och stank man förr blir mätt för en ringa penning än af den bästa måltid." 

Vill man vidare bli ordentligt välkomnad bör man komma med gåvor, kryddor till husmödrarna och gärna "mässingsringar, speglar, knifvar eller andra leksaker" till barnen.  

Det svenska folket verkar Kiechel tycka om. Karlarna är "starka, arbetsamma och groft byggda". De når hög ålder och klär sig enkelt och gammalmodigt. Åtminstone landsbygdskvinnorna beskrivs som "sköna, finbildade och hvithylta", rena i klädedräkt, "eljest i medfödda seder, dygder och skönhet icke olika sigenerskorna." — Men även städernas kvinnor kan vara vackra.

Särskilt förtjusta verkar man i hemmen vara i silverskedar, så att man även i annars fattiga stugor helst ser till att ha sådana åtminstone åt husfar och husmor. Riktigt förmöget folk kan annars ha en halv tunna med silverskedar.

* * *

I Strängnäs pågår en marknad, och där får Kiechel syn på hertig Karl, den blivande Karl IX. 

Hertigen skall ha gått omkring och uppmanat folk att vara ärliga mot varandra. Och av en bonde ska Karl fått till skänks två mårdskinn, men Kiechel noterar att bonden fortsätter att följa efter hertigen, tills en i dennes sällskap frågar vad han vill; jo, han undrar om han för gåvan kunde få en häst! — Hertigen skall ha skrattat och sagt åt bonden att besöka honom. 

Kiechel, som får hertigens ord översatta för sig, får höra att Karl inte alls är en högfärdig person, utan "att han ofta tillbringar en half dag hos någon gammal bonde, som har god reda på landets bruk, för att med honom samtala om dagens händelser."

Väl i Stockholm beskrivs denna stad. Kiechel noterar bland annat att staden är av ringa storlek, men att hamnen är djup nog att stora skepp kan lägga till precis vid stranden. 

Ett litet problem fick han där också. Det visar sig att husen inte har dass inomhus, utan man måste gå ut för att göra det man gemenligen gör på sådana ställen. Hemlighusen är då uppställda mot varandra, och på ena sidan står de för män, och på andra sidan de för kvinnor. Den ordningen vet inte Kiechel av, och går på ett dass avsett för kvinnor och får ovett av en gumma för detta tilltag.

En annan detalj som Kiechel tar upp är att svenskarna, åtminstone vid gästabud, synes ta i hand mest hela tiden. Således tar man i hand i samband med att man skålar med varandra, och likaledes tar man i hand efter att man varit ute och kastat vatten. 

* * *

Mot slutet av sin resa kommer alltså Kiechel till Kalmar. Där befinner sig också kung Johan III med sin familj. Kiechel får tillfälle att se konungen och hans familj när de sitter och äter. Han lämnar följande beskrivning av kungens utseende: han 

"har ett vackert, gult, ända ned på bröstet räckande skägg, sådant som jag nästan aldrig sett på någon vare sig hög eller låg person, och som klädde honom mycket väl."

Om de småländska husen delges vi också ett och annat. Husen är ofta fyrkantiga och i en våning. Innerväggarna är inte brädade, och gliporna mellan stockarna tätas med lera eller kogödsel. Det är ont om ljuskällor, i regel endast en fönsterliknande anordning i taket, som i övrigt är täckt med grästorv som djur får beta av under sommaren. 

Dörrarna är mycket låga, och trösklarna höga, det senare för att inte de unga djuren ska komma ut hur som helst. Vintertid är storstugan det rum vari man själv och många av djuren vistas, och där finns husbondefolkets sängar. 

Barnen ligger framför ugnen, drängar och pigor på bänkar. Besökande hänvisas till golvet, om man inte hedrar dem med att få ligga på bordet. Mindre barn ligger i en rund vagga, upphängd från taket. Kiechel noterar att det är husbondens, husfruns och barnens vana att under måltiderna rapa ordentligt, möjligen för att roa besökare.

Omsider når Kiechel danska Malmö. Vid det laget har han köpt sig ytterligare en häst, som emellertid är av det vilda slaget. Då han är ute och prövar sin nya springare tar sig denna för att sticka iväg över en gödselhög, med den konsekvensen att Kiechel faller av. Han är glad att falla i något så mjukt. Annars hade det månne gått illa. Men han beslutar sig för att inte mer rida den hästen.

* * *

Det var några glimtar från ett Sverige år 1586. En resa genom Sverige år 1586 ger ovärderliga inblickar i ett svunnet landskap, beläget här, men sedan länge förändrat. 

Fram träder ett tämligen ödsligt land, fyllt av skogar, svåra att genomkorsa. Men här och var finns stugor och gårdar där den vägfarande med lite tur och vigt munläder kan få lov att övernatta och kanske rentav få något i magen. 

Folket är rustikt, lever med sina djur och försöker överleva i en värld som stora delar av året är frusen. Här och var får vi syn på en fogde, en präst, eller en herreman: som hertig Karl som går omkring på marknaden, eller kung Johan som äter med sina närstående. 

En icke obetydlig del av Kiechels berättelse skildrar svårigheterna att ta sig fram. Det börjar bli vår, och vatten står på isarna, ibland trampar hästarna igenom. Mot slutet kan han inte längre använda släden, utan byter den mot en träsadel. Ofta rider man långt in på nätterna, ofta rider man vilse. 

En resa genom Sverige år 1586 är värdefull som kulturhistoriskt dokument. Genom skriften ser vi inte bara dem som brukar omnämnas i historieböckerna, utan också enskilda, ehuru ofta namnlösa, svenskar ur allmogen, och vi anar något av deras vanor, såsom de såg ut för omkring fyrahundratrettio år sedan. 

De är oss inte helt främmande, men ligger liksom bakom en tidens barriär som Kiechel genom sin berättelse hjälper oss att se igenom. Det är alltsammans en enastående läsupplevelse.
– – –
Samuel Kiechel, En resa genom Sverige år 1586. Uppsala: Föreningen Heimdals Folkskrifter N:r 44, 1897. Tillgänglig som faksimil via Projekt Runeberg.