* * *
Öarna är på många sätt en global bok. Huvudperson är en handlande i ovanliga böcker, Deen Datta, som nu bor i Brooklyn, men som har rötter i Indien, och bengaliskt släktursprung.
Han är väl insatt i bengaliska myter och legender, och när han av en händelse kommer att besöka ett nästan bortglömt 1600-talstempel under en resa i Indien, börjar hans eget liv allt mer att smälta samman med legenden om Vapenhandlaren och ormgudinnan Manasa Devi.
Vad Deen in i det längsta vill övertyga sig om, men knappast kan tro, är att allt det som händer honom, akademiker och doktor som han är, har med slumpen att göra. Samtidigt skräms han av hur tråd efter tråd i den gamla legenden flätas samman med hans egen livsväv.
Han träffar en mängd intressanta människor. Den pensionerade venetianska professorn Giacinta Schiavon, internationell berömdhet, blir hans nära vän; hon är mer öppen för det övernaturliga i tillvaron än vad han själv är. En annan kvinna som gång på gång hamnar i hans närhet är experten på havsdjur, Piya, som han omedelbart dras till.
Och finns där är det Piyas skyddsling, den unge sprätten Tipu, och landsbygdskillen Rafi. Tipu och Rafi blir snart riktigt goda vänner, och nog mer än så.
Allt och alla samverkar för att föra Deen precis i utkanten av vad som kan uppfattas som möjligt i den verkliga världen. Händelseförloppen drabbar honom utan egen förskyllan, och mönster uppstår som har kusliga likheter med legenden om Vapenhandlaren och Manasa Devi, en legend som han och professorn steg för steg låser upp och sätter i en historisk kontext: legenden tar kött i teorin om en handelsman från Bengalen som hamnar i Venedig på 1600-talet.
* * *
I bakgrunden mullrar genom hela boken två stora utmaningar: klimatförändringar och global migration. Klimatförändringarna utgör många gånger förklaringen till de märkliga förändringar hos djurliv och väder som gång på gång visar sig i romanen.
Migrationen är ett bärande tema. Deen själv är ju migrant: han kom först till USA för att studera. Men de bengaler som migrerat till Venedig fyller också en stor plats i romanen, för att inte tala om den flyktingbåt på Medelhavets som i romanens final är helt central.
Är då Öarna en politisk bok?
Nå, jag är väl i huvudsak skeptisk till konst som driver en politisk agenda, alltså konst som i någon mån försöker vara uppfostrande. Men jag upplever mycket sällan att Ghosh försöker skriva läsaren på näsan. Hans berättarteknik är dessutom så utomordentligt skicklig, att drivandet av frågor om klimatförändringar och migration inte känns ideologiskt; de är med som teman och självklara sådana i romanen, men de hamras inte in som talepunkter; istället är romanen ett uttryck för mycket bra berättande.
Öarna är en berättelse om sammanträffanden, myter och legender som griper rakt in i en hypermodern värld, där Internet, mobiltelefoner och retuscherade digitala foton är något givet, och där människor kan resa utan problem från den ena delen av världen till den andra: en värld som både genom tekniken och genom resemöjligheterna blivit nästan överblickbar.
Sättet att berätta aktualiserar också en mycket intressant fråga: kanske kan vi hitta illustrationer av de utmaningar vi står inför i dag redan i de rika berättelsetraditioner vi bevarat från förr? På så vis griper det förflutnas världar mycket handgripligt in också i vår egen värld, om än inte på samma nästan övernaturliga vis som för handelsmannen i ovanliga böcker, Deen.
– – –
Amitav Ghosh, Öarna. Övers. Ylva Gislén. Omslag Caroline Bjurman Holgersson. Lund: Palaver press, 2020.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar