Jag gick ut i trapphuset och kände doften av husmanskost, varm husmanskost. Och i tankarna slängdes jag tillbaka till mormor och morfar i huset vid den långa backen. Huset som morfar byggde och där de bodde med sina hyresgäster. Mormor tyckte om att laga mat, rejäl mat, mat som luktade mat; doften av potatis, köttbullar, sås, kryddor, morfars vichyvatten, stekos, det klippta gräset utanför fönstren: alltihop mötte mig i trapphuset utanför lägenheten. Jag ser mormor bära uppläggningsfat, kastruller, röra i grytor och lokalradion är på i bakgrunden, ja, jag ser den höga pallen som hon brukade sitta på när vi åt tillsammans och morfar i hörnet som alltid och hennes röst när hon ber mig att ta mer, att äta ordentligt, och jag ser imman stiga från det som stekts, kokats, beretts, gjorts i ordning, jag ser persiljan, de inlagda gurkskivorna, de stora, tunga besticken och jag ser den broderade tavlan på väggen: "Man tager vad man haver sa' Kajsa Varg", står det och den porträtterar en husmor som rumsterar i ett kök. Hon har färgglada kläder på sig. — Jag dricker mjölk eller Loranga som sticker i halsen av kolsyran och äter lite mer än jag egentligen orkar och blir mätt och blir dåsig. Om en stund ska jag nog vila i soffan i lillrummet där hos mormor och morfar i huset som morfar byggde.
Men jag står i trapphuset utanför lägenheten, hemma. Tjugo år har gått och jag har blivit vuxen och mormor och morfar är döda och vilar tillsammans på en kyrkogård. Men i ett nedkylt trapphus slår doften emot mig som får mig att känna av dem igen: levande, glada och lika omsorgsfulla som de verkligen var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar