* * *
Voltaire var, som bekant, en ledande gestalt i den franska upplysningsprocessen. Upplysningen har måhända hamnat lite i vanrykte bland berömda hermeneutiker och postmodernister, men dessa undantagna må perioden lysa med glans och höghet i våra ögon som en tid då vidskepelser bekämpades, hävdvunna sanningar kritiserades och en ny tid randades.
Ett av Voltaires huvudsakliga verk var Filosofiskt ficklexikon, som ursprungligen verkligen var i behändigt format, men som med tiden byggdes på, justerades och svällde alltmer. Den föreliggande boken, som jag läst, innehåller de artiklar som ingick i samlingen 1769, 118 stycken till antalet.
Filosofiskt ficklexikon kan läsas från början till slutet, men fungerar – som namnet anger – som ett lexikon med olika uppslagsord. En del texter återfanns också i den stora franska encyklopedin, en del utgörs av utdrag från andra skriftställares verk, skriftställare under vilkas namn man inte med säkerhet alltid kan säga om eller om icke Voltaire själv möjligen döljer sig.
* * *
På grund av lexikonets just lexikala karaktär är ämnena av skilda slag, även om vissa ämnen, företrädesvis religion, är återkommande. Genomgripande är emellertid Voltaires vurm för tolerans och tankefrihet, hans avsky för krig, och hans bemödanden om att sätta dygd och rättskaffenhet i första rummet.
Gentemot den kristna religionen är Voltaire mycket kritisk. Med utsökt elegans, ironi och satir tar han sig an kyrka, bibel och dogmer med den effekten att de samtliga framstår som löjliga, men alls inte ofarliga: som blodsbesudlade löjligheter, kunde man kanske säga. Voltaire skriver:
"Gud som straffar enligt sin rättvisa ville att de kristnas händer skulle vara sölade av sina förföljares blod så snart de fick frihet att handla."Det betyder inte att Voltaire var ateist. Det var han definitivt inte. Han får snarast beskrivas som deist; han erkänner villigt ett högsta Väsende som är skapare av tillvaron, upprätthållare av den genom sin försyn, och som har någon form av bestraffande eller belönande funktion.
* * *
Voltaire är en sjuhelvetes författare. Stilen är snärtig, spirituell, vitsig, ironisk, satirisk – ja, närapå oemotståndlig. Men det ska inte förnekas att det skaver ibland, som när han skriver om judar, teism eller homosexualitet.
För fastän Voltaire var en intellektuell gestalt av ovanliga mått i sin tid, får vi ödmjukt tillstå att upplysningsivrare i en del frågor i dag har andra uppfattningar än han, inte minst på grund av att han själv banat väg genom slyn och så berett marken för deras egna ansträngningar att ta sig framåt på upplysningens väg. Det är också att följa hans råd, såsom han formulerar det i artikeln Tankefrihet: "Våga tänka själv."
* * *
Många av de problematiseringar som Voltaire formulerar är aktuella. Metafysiker med kristna förtecken har fortfarande att inkomma med genmälen som når hans nivå vad gäller intellektuell redlighet och klarhet. Den esprit som Voltaire skriver med förtar inte allvaret i de anklagelser om obskurantism och absurditeter som han riktar åt kyrkans håll.
Strävan efter tankereda gör Voltaires Filosofiskt ficklexikon till en nyttig bok att studera: både för dem som vill bli upplyst och för dem som fjärmar sig från förnuftets obevekliga krav på tydlighet i tänkandet.
– – –
Filosofiskt ficklexikon (fr. Dictionnaire philosophique), Voltaire. Övers. Olof Nordberg. Med förord och kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis 1996. ISBN: 91-7486-252-9. 465 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar