 |
| Söderberg 1907 |
* * *
Förutom den rent skönlitterära produktionen ägnade sig Hjalmar Söderberg under sina tidiga år i stor utsträckning åt litteratur- och teaterkritik. Han var en flitig skribent i olika tidningar, och han började skriva i unga år. Den första publicerade recensionen infördes i Dagens Nyheter redan 1889, när Söderberg alltså enbart var tjugo år gammal. Några år senare blev han fast medarbetare i Svenska Dagbladet.
Artiklarna är dock i huvudsak tillkomna kring förra sekelskiftet, och ger därigenom en god bild av det litterära landskapet i främst Skandinavien men även i Europa vid denna tid.
* * *
Det är uppenbart att Söderberg måste ha tillgodogjort sig mycket av tidens litteratur. Han jämför till synes bekymmerslöst olika författares verk och olika stilar och litterära skolor. Alltsammans uttrycks med den pregnanta stil som är Söderberg egen, där formuleringar ofta får en snarast aforistisk kraft.
Och det är ingalunda nödvändigtvis oreserverade hyllningar som Söderberg skriver: han blandar friskt av både positiv och negativ kritik, påpekar författares begränsningar och ägnar sig i några fall åt vad som bara kan beskrivas som maliciösa sågningar. Dessa nedsablingar kan sättas i kontrast till den omvittnade personliga mildhet som Söderberg ägde. Men som skriftställare kunde han uppenbarligen vara stenhård.
En av de böcker som drabbas av en tung recension är till exempel Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga.
Den unge Söderberg skriver 1891 att personerna i skildringen förefaller ”för mycket primitivt tillskurna att tillhöra vårt århundrade”, alltsammans ”är som ett skuggspel”, författarinnan har inte med full framgång lyckats ”gjuta människors blod i dessa underliga fantomer”, ett ”språköra” som vant sig vid tidens stil kan inte låta bli att ”revoltera mot stilen i denna bok”, dessutom – ”denna oändlighet av utrops- och frågetecken tröttar förfärligt”. Men även i en recension med så mycket negativ kritik skriver Söderberg också positivt: Lagerlöf har ”konstnärligt mod”, och han skriver ”[n]aturligtvis är det talang”.
Söderberg kunde emellertid långt senare dra sig till minnes recensioner han skrivit. Så återkommer han i ett brev till Karl Otto Bonnier på trettiotalet till en recension av Hugo Tigerschiölds Dikter – som återfinns i denna samling – där Söderberg själv skriver att anmälan 37 år tidigare var ”nedrig”.
Men Söderberg var inte en obarmhärtig recensent i allmänhet. Kritiken han skriver är nästan alltid välbalanserad, om än ytterligheter förekommer i båda riktningarna. – Men jo, hans lätt magistrala men samtidigt lättsamma prosa torde ha kunnat reta folk i samtiden till vansinne, om de råkade ha en från honom avvikande uppfattning.
* * *
Till tjusningen med Litterärt hör den bekantskap man som läsare får göra med författare som i dag fått en undanskymd plats, eller som kanske rentav glömts bort. Det är något vemodigt över detta; ett författarskap som en gång diskuterats i landets främsta tidningar kan dryga seklet efteråt ha skattat åt förgängligheten, åtminstone om man nu icke råkar vara professor i litteraturvetenskap med 1800-talslitteratur som specialitet.
Vi minns Strindberg, Fröding, Heidenstam, Ibsen. Men vem fördjupar sig numera i böcker av Oscar Levertin, Per Hallström eller Gustaf af Geijerstam, så kända i sin tid? Bot och bättring! Jag beställde af Geijerstams Nils Tufvesson och hans moder om Yngsjömordet.
* * *
Det kan kanske också vara på sin plats att ge några exempel på Söderbergs formuleringskonst. Så här följer några citat ur de många artiklarna i Litterärt.
”En tänkare, som icke är nog driven dialektiker att kunna bevisa omkull sina egna teser, är icke någon tänkare.”
”Tiden far hårt fram med våra tankars verk.”
”En dikt är antingen en dikt eller ett stycke papper, som typografiskt sett liknar en dikt.”
”En skeppare kan ljuga hela veckan, och en präst kan predika hela året, utan att någondera av dem menar något vidare med det, annat än att spela sin roll i livet till ända, och vara, den ene en riktig skeppare, den andre en riktig präst.”
”… den retade enfalden är enfaldigare än sig själv.”
”… intellektuellt mod är modet att tänka sådana tankar, som det kräves moraliskt mod att säga …”
”… intet är för en uppåtsträvande natur så oumbärligt som gåvan att kunna betrakta sig själv med diktarens syn och sin granne med psykologens.”
* * *
Så – det är angenäm läsning, Litterärt, både av det skälet att man erfar en viss nostalgi över det förflutna, men också eftersom Söderbergs prosa i sig är så njutbar och elegant. Så det är gott att dessa tidningsartiklar håvats upp ur dagspressens eviga flöde och fått sin plats och därmed skydd mot tidens tand mellan hårda pärmar.
– – –
Litterärt: Varia II, Hjalmar Söderberg. Samlade verk, del 10. Albert Bonniers förlag 1943. 329 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar