Bokrecension: Herr von Hancken | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Herr von Hancken är en roman av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utgavs första gången 1920.

* * * 

Herr von Hancken utspelar sig under några sommarveckor 1806, mestadels vid Iglinge brunn dit den fattige och titellöse adelsmannen och kaptenen von Hancken tagit sin tillflykt med sin familj för att kurera sin dåliga hälsa. Med familjen är också den begåvningshandikappade sonen Adolphs unge privatlärare Bror Benjamin Carlander.

Det är i ett fiktivt manuskript av Carlander som vi får berättelsen om vad som timade där vid Iglinge brunn, skrivet långt i efterhand, när Carlander hunnit bli gift, barnafader och prost.

* * *

I mångt och mycket är Herr von Hancken en parodi och en karikatyr. Skeendet kan liknas vid något man kunde tänkas möta vid Vallarnas friluftsteater i Falkenberg, när årets dråpliga fars sätts upp. Men trots det komiska anslaget, rymmer berättelsen under ytan djupaste tragik. I kapten von Hanckens patetiska person ser vi en psykologiskt kollapsande man, ja, en man i gränslandet till vansinnet.

Och liksom von Hancken blir mer en typ än en människa av kött och blod är fallet liknande för åtskilliga av de övriga figuranterna.

Ett helt galleri av snarast arketypiska gestalter möter upp i romanen.

Där är vagabonden och bedräglige franske adelsmannen Lesage. Där är den ömklige, snälle och stormrike köpmannasonen Tomson, som ödet och alla människor verkar vilja driva med och utnyttja. Där är flärdfulla, flirtande vicomtesse d' Aiguille di Rocca Antica, som råkar tala en påfallande västgötska. Och så den mycket överviktiga mamsell Arrenander med sina tre adoratörer.

Dessa och flera invecklar sig i en tämligen invecklad händelsekedja, som bland annat når en kulmen i det förväntade besöket av konung Gustaf IV Adolf på Iglinge brunn, som herr von Hancken trissar upp förväntningarna kring och arrangerar förberedelser inför, bara för att strax efteråt bilda en revolutionär klubb på platsen som skall utropa området som fri republik.

Och så vidare, och så vidare...

* * *

Det är onekligen så, att Hjalmar Bergman här i komedins form på ett skickligt sätt skildrar egentligen synnerligen tragiska människor och omständigheter. Visst är det en berättelse om putslustiga upptåg, snopna situationer och tokroliga människor. Men bakom denna humoristiska yta möter läsaren mörker.

Det är egentligen inget lustigt med kapten von Hancken. Han har mist sin grevekrona redan i mammas mage, och livet har sedan varit en räcka besvikelser av olika grad för honom.

Tomson, den beskedlige och stormrike köpmannasonen, äger ett öde än värre. Genom sin sega och bottendjupa vänlighet urarmar han sig själv istället för att stå på sig och kräva sin rätt, när såväl onda som goda trampar över honom och lever på hans bekostnad, fastän han ursprungligen bara ämnade sig till hans icke av honom själv tilltänkta hustru i Falun. Tomson blir utnyttjad och lurad innan han till sist får vad som skulle kunna vara en bitterljuv hämnd åtminstone på Carlander.

Och samma med flera av de centrala i romanen förekommande personerna: deras lustighet skyler endast näppeligen mörkret därunder.

* * *

Vad säger då en roman som Herr von Hancken en läsare drygt nittio år efter att den kom ut? Jo, den antydda komiken fungerar hjälpligt, men mer fängslande är det som inte är komik; det som tittar ut i gliporna mellan de medvetna karikatyrerna av herrskapsliv i början av 1800-talet. Herr von Hancken är en rappt berättad humoresk med betydande tragiska dimensioner.
– – –
Herr von Hancken, Hjalmar Bergman. Albert Bonniers förlag 1920. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Nässlorna blomma | Harry Martinson

Harry Martinson

Nässlorna blomma är en delvis självbiografisk roman av Harry Martinson (1904-1978). Romanen utgavs första gången 1935. Jag har läst den i Albert Bonniers upplaga från 2012, med utförligt efterord av författaren och litteraturkritikern Staffan Söderblom.

* * *

Martin Tomassons far är död och hans mor har hastigt övergivit familjen. Det får som konsekvens att han utauktioneras i socknen, där lägst bjudande får bidrag för att sörja för hans uppehälle. Platsen är Blekinge, och tiden är i huvudsak 1910-tal.

Martin får flytta från hemman till hemman, och möter en stor mängd nästan arketypiska gestalter från en döende tid och miljö: landsbygdens förtrollade värld av vidskepelse, religiositet, förnämt och bondskt.

Få är vänliga, många är trubbiga eller rent ut otrevliga. Martin blir slagen, men oftare känslomässigt utarmad där han icke så mycket blir en styvson i huset som extra arbetskraft, därtill liten till växten, grubblande, drömsk.

Det är Harry Martinsons egna hågkomster vi får ta del av, omarbetade i fiktionens språk, där detaljerna månne är är trogna uppväxttidens känsla, om än ej i varje fall dokumentära.

Martinson idealiserar på intet sätt sin barndom: han utmålar Martin som svag, inställsam, hukande under ödet. Men gruvligare hämnd tar han, som Söderblom påpekar i sitt efterord, som vuxen författare på dem som plågade eller nästintill förfrös hans inre under de där åren, som han återupplivar med suverän språkkänsla.

* * *

I efterordet skriver Staffan Söderblom en strålande analys av Nässlorna blommor, samt sätter den in i sin kontext, bland annat med hjälp av brevtexter av Martinson själv. Läsaren får många nycklar till att förstå Nässlorna blomma bättre genom Söderbloms efterord.

Jag kan inte nalkas Söderbloms djup i sin genomgång, men några intryck kan jag ändå ge mig in på att skriva ner.

Framträdande är Martinsons goda förmåga att med enkla medel teckna levande porträtt av de personer som hans barndom befolkades av. Man tycker sig snabbt förstå vad de är för typ av människor, om de är kalla eller varma. Enkla är i regel de samtliga, om än med olika grader av förställning.

Men redan den unge Martin verkar i sin egenskap av hukande betraktare se rakt igenom dem och sätta dem i sina rätta proportioner, snarare än de proportioner de tror sig själva genom sin makt ha i förhållande till barnet

Martin är utlämnad och ser alla dem han börjar fästa sig vid försvinna bort.

Familjens relativa välmåga rinner dem mellan fingrarna efter felslagna investeringar, fadern dör, modern rymmer hemmet, systern dör. Och som sockenbarn tvingas han lämna det ena hemmet efter det andra för ett nytt: vart och ett med en ny karaktär.

Fastän planterad i ett bondskt och gammaldags Blekinge tvingas Martin föra en vagabondtillvaro, möjligen med skolan, med lärandet, som en fast punkt; att han har läshuvud verkar dock få förstå. Martinson skriver:

"... han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännu denna kärlek lika stark, kände ännu klarare vad skolan var: en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet."

* * *

Nässlorna blommar är i mångt och mycket en tragedi, även om det förebådade naturliga slutet som Söderblom anar inte kommer: nämligen självmordet. Trots allt överlever Martin, växer upp, och blir till berättaren Martinson, som genom sitt skrivande återvänder till det som varit, till smärtorna, till uppbrotten, till brådmogenhet likväl som självömkan.

Språket är mästerligt, lekande lätt, med ett ständigt poetiskt anslag som inte alls känns ansträngt, utan som det naturligaste i världen.

Det finns inte en tillstymmelse till pekoral. Naturskildringarna blir aldrig sökta, känns aldrig konstruerade. Känslolägena piskas inte fram, utan lägger sig naturligt över textavsnitten. Vi ställs inte inför ögonen att träskorna på Martins fötter är tunga, vi förnimmer det. Ett exempel av hur bilder får skänka stämning kan här återges:

"Vindmotorn sträckte nacke och sågade och sågade med sin galvaniserade plåt. Om det hade kommit svanar flygande skulle de ha sågat halsarna av dem."

Språket är heller inte av det pryda slaget. Det är friskt och frodigt. Det svärs fritt och naturligt. Sexualitet är förnuftigt behandlat. Texten är levande, organisk. Ibland griper berättaren, författaren, själv in i skildringen med framåtblickande reflexioner, som förebådar vad som senare skall ske i berättelsen, och rentav hur Martin som äldre ska se tillbaka på vad som varit.

* * *

Nässlorna blomma är ett dokument som i halvbiografisk och halvfiktiv form ställer oss inför ett svenskt förflutet som sedan länge är begravt.

Men genom Martinsons berättelse kommer tillvaron för ett fattigt sockenbarn påtagligt nära och den frost den unge Martin tvingas vandra i sprider sig ända till oss, i dag.  Maktlösheten frustrerar oss, utsattheten förstummar oss, men vetskapen om att motlutet en dag skulle bli till något som möjligen inte är medlut, men i vilket fall blir jämnare mark skänker boken en aning mer syre, på det att vi icke må kvävas av den tragedi som är Harry Martinsons alter egos uppväxt.
– – –
Nässlorna blomma, Harry Martinson. Albert Bonniers förlag, 2012. ISBN: 978-91-001-3157-9.

Dikt: Baldersbålet | Viktor Rydberg

Baldersbålet 

Världens oskuld vilar
på det vigda bålet.
Genom allt, som andas,
går en iskall rysning.
Blodröd sjunker solen,
fjällens skuggor växa,
och i askens krona
susar tidens höst. 

Gudar stumme bida
kring den bleke Balder.
Fimbulnatten nalkas,
nu må bålet brinna!
Himlens fäste mörknar.
Oden fattar facklan;
ännet, skumt av sorger,
sänkes mot hans bröst. 

Nu är ändad varje
hugfull hjätehärnad,
mänskobarm skall avla
endast onda uppsåt,
stark skall niding stånda,
god i länkar ligga,
tills att Surters låga
över världen far. 

Som i dvale domnad
dröjer vise fadern,
gudens tanke grubblar
över mörka gåtor,
dyker ned i djupen
efter dolda runor,
lyssnar ned i andens
urgrund till ett svar. 

Fann den vise fadern,
vad han fjärran letat?
Lugnat änne lutar
Lopt till Balders änne,
viskar till den döde,
vad ej Valhall vetat,
viskar det som ingen,
ingen anat har. 

Vill du gissa gåtan,
gå en natt i skogen,
lyss till stormens stämmor
i de skumma moar!
Lyss till kvalfull kvidan,
lyss till rop och klagan,
hör den djupa bikten
ur naturens bröst! 

Helig tystnad följer
fridlös fasas verop,
och som orgeltoner
svävar genom skogen
Odens högsta aning,
världsförsoningslöftet:
livets strid har mening,
djupsta fall har tröst. 

– Viktor Rydberg

Bokrecension: Girolamo Savanorala | Hjalmar Bergman

Den historiske Savonarola. Porträtt av fra Bartolommeo (detalj).

Girolamo Savanorala: Munken som tjänade Gud är en historisk roman av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utgavs första gången 1929. Jag har läst den i en nyutgåva av Albert Bonniers förlag från 2014.

* * *

Berättare i Girolamo Savanorala är messer Guidantoni ”Guido” Vespucci, jurist i republiken Firenze, det vill säga Florens. Och vad han berättar om är munken Girolamo Savanoralas uppgång och fall i samma stad under senare delen av 1400-talet.

Vespucci har varit bekant med Savanorala sedan sin tidiga ungdom, då de båda trånade efter samma kvinna. Savanorala var en allvarstyngd gosse som blev en allvarstyngd och fanatiskt religiös man i dominikanerkappa som predikade svavel, bot och bättring. Han predikar mot prästers flärdfulla vanor:

”… det är de fattigas svett och icke Guds heliga blod, som rinner i kalken.”

Savonarola hamnar icke oväntat på kant med både kyrkan — som han vill se reformerad — och påven Alexander VI, också känd under sitt civila namn Rodrigo Borgia, måhända en av historiens mest ökända påvar.

I Florens får munken till stånd ett slags väckelse, där det ropas på Kristus som konung, men där det också finns starka motkrafter. Till sist faller Savanorala och avrättas tillsammans med två lärjungar. Savanorala bränns levande på bål.

Allt detta berättar messer Vespucci om en man som han själv inte tyckte något vidare om. Och det Hjalmar Söderberg gör Vespucci till sagesman om har verklighetsbakgrund. Savonarola fanns verkligen, gick i klinch med sin tids kyrka och avrättades 1498.

* * *

Girolamo Savanorala är märkligt komponerad och det gör den svårläst. För det första använder sig Bergman av ett myllrande persongalleri som det i den relativt korta romanen blir mig nästan omöjligt att hålla reda på, inte minst som att det ibland används förnamn och ibland efternamn. Jag upplever det som att gestalter plötsligt kan dyka upp i skeendet, och sedan glida bort igen.

Vidare är berättandet stukat, hoppigt, uppbrutet. Miljöer och scener bryts mot varandra på ett så tydligt sätt att helhetsintrycket blir att de olika kapitlen och avdelningarna nästan framstår som fragment i förhållande till varandra.

Dessutom använder sig Bergman av en märklig form att skriva dialog, som emellanåt gör det besvärligt att veta vem som säger vad, när markörer saknas eller när en dialog fortsätter genom flera stycken och ett talstreck före styckets början inte på något sätt behöver betyda att det är en ny person som talar.

* * *

Språket i sig är oförvitligt, även om det alltså bryts upp och faller i stycken i den form berättelsen får. Man kan likväl tidvis få glimtar av Hjalmar Bergmans typiska och naturliga humor, även om berättelsen i helhet snarare till genren får betraktas som en vemodig tragedi.

Och särskilt ett citat tar jag med mig från berättelsen om Girolamo Savanorala, ur den böneliknande inledningen:

”Behöva icke små människor stora gudar? […] Behöva icke stora gudar små människor?”

– – –
Girolamo Savanorala: Munken som tjänade Gud, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014579-8.

Konträra katekesen: Tio Guds bud

A V D E L N I N G

T I O  G U D S  B U D

Tio Guds bud

– Vad betyder det?
Tio Guds bud är levnadsregler som vi bekänner som moraliska ledstjärnor. Vi är emellertid medvetna om att de gavs till det judiska folket av guden Jahve, och att de är inspränga strax före bud om hur man bränner offerdjur; detta och många senare bud gäller givetvis enbart judarna före Jesu födelse, inte någon annan, medan kapitlet före gäller alla människor överallt i alla tider.

Första budet

Jag är Jahve, din Gud [, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.] Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig [Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Jahve, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.]

– Vad betyder det?
Vi förkortar detta bud, eftersom hela texten talar om det judiska folket, och vi är kristna, inte judar; skulle delen om den egyptiska fångenskapen finnas kvar, skulle det bli otydligare att buden inte gäller bara judar, utan alla människor överallt i alla tider.

Budet som här får ingå inom klamrar i första budets avdelning om att inte göra sig avbilder brukar vi också lyfta ut, emedan det skulle vara tråkigt om vi skulle behöva ge upp så mycket vacker konst och så många krucifix. Och orden om Jahves svartsjuka tar vi lite senare.

Andra budet

Du skall inte missbruka Jahves, din Guds, namn, ty Jahve kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

– Vad betyder det?
I allmänhet säger vi inte Jahve. Vi säger Herren istället. Därför kan vi egentligen inte missbruka Herrens namn, för vi säger det inte.

Tredje budet

Tänk på att hålla vilodagen [eg. "sabbatsdagen"] helig. [Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.]

– Vad betyder det?
Vi säger i regel ”vilodagen” när vi använder det här budet, eftersom sabbaten firades på lördagen, och inte på söndagen som vi bestämt oss för att ha som helig dag istället, eftersom romarna förbjöd sabbatsfirande på 100-talet och Konstantin lagfäste söndagen som vilodag på 300-talet. Sabbat låter vidare så judiskt, men buden gäller ju alla människor överallt i alla tider. Vi hoppas frimodigt att Jahve inte är så noga med vilken dag som är vilken.

Fjärde budet

Visa aktning för din far och din mor [, så att du får leva länge i det land som Jahve, din Gud, ger dig.]

– Vad betyder det?
Det betyder att vi obetingat skall lyda våra föräldrar, underkasta oss deras auktoritet och inte vara upproriska. Det betyder vidare att vi obetingat skall lyda staten, underkasta oss dess auktoritet och inte vara upproriska.

Vi hoppar över det om att leva länge i landet som Jahve har gett oss, eftersom det handlar om judarna och låter hotfullt.

Femte budet

Du skall inte dräpa.

– Vad betyder det?
Det betyder att vi inte ska döda. Om man nu inte var jude som levde innan vi insåg att en del andra bud i Gamla testamentet inte gäller längre, för innan dess befallde Gud både att vi skulle låta bli att döda, och samtidigt döda homosexuella, män som har sex med kvinnor som har mens, personer som äter blodpudding, dem som blandar mjölk- och köttprodukter, de som äter fett, de som äter svin, de som är magiker, de som hädar, den som söker upp ett medium, den som bryter sabbaten, den som kidnappar någon, den som slår eller förbannar sina föräldrar, den som planterar två olika slags grödor på samma åker, den som rör vid en död gris och en hel del andra.

Men nu vill inte Jahve att vi ska döda längre. Om vi inte är soldater eller poliser som tvingas göra det genom yrket.

Sjätte budet

Du skall inte begå äktenskapsbrott.

– Vad betyder det?
Det betyder att vi ska leva i livslånga äktenskap tillsammans med en person av motsatt kön. Skilsmässa är inte tillåtet annat än genom döden eller genom att den andra parten varit otrogen. Du ska inte ha sex som sambo. Du ska inte ha sex med någon av samma kön. Du ska inte titta på pornografi. Du ska inte ägna dig åt självbefläckelse. Du ska inte titta på någon med begär.

Sjunde budet

Du skall inte stjäla.

– Vad betyder det?
Det betyder helt enkelt att du inte ska ta det som tillhör någon annan, om du nu inte fått det av Gud, som till exempel när israeliterna fick Kanaans land av Jahve, fastän landet redan tillhörde andra.

Åttonde budet

Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

– Vad betyder det?
Du ska inte ljuga. Du ska svara sanningsenligt. Till exempel om nån frågar dig om deras fula unge är vacker, om deras målning är konstfull, om deras bok är välskriven. Då gör du Jahve glad, om än inte människor.

Nionde budet

Du skall inte ha begär till din nästas hus.

– Vad betyder det?
Var inte avundsjuk. Nöj dig med ditt skjul, ditt läckande tak, din mögliga källare och sträva inte efter att få det bättre, såsom din granne har det. Var nöjd och sträva inte. Var passiv. Det är saligt att vara fattig.

Tionde budet

Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller tjänarinna [eg. "slav eller hans slavinna"], hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

– Vad betyder det?
Du ska inte vara avundsjuk på att dina vänner har bättre slavar, oxar och åsnor än du. Nöj dig med de slavar, oxar och åsnor du redan har.


– Vad säger nu Gud om alla dessa bud?
Så säger han:
[Ty] jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

– Vad betyder det?
Det betyder att Jahve inte alls tycker om konkurrens och skulle du trots allt inte hålla hans bud, till exempel om du drar dig för att berätta för din granne att hans dotter inte är särskilt vacker, så kommer dina barnbarn och barnbarnsbarn att bära skuld för det. Allt detta gäller alla människor överallt i alla tider utom det som bara gäller för judarna före Jesu födelse.

Konträra katekesen: Herrens bön

A V D E L N I N G 

H E R R E N S  B Ö N

Fader vår, som är i himmelen

Det är, vi erkänner en person vi ej förnimmer som inte bara existerande, utan därtill som vår Fader, alltså upphov till vår egen existens. Vi ställer honom i våra jordiska föräldrars ställe som styvfar. Denne fader äger icke tillvaro här ibland oss, utan är placerad på en för tanke och handling nu oåtkomlig plats, den plats som antika skrifter kallar himmelen.

Matt. 23:9: ”Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.”
Joh. 3:13: ”Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen.”

Helgat varde ditt namn

Det är, styvfadern äger ett namn som inte ofta används, nämligen Jahve. I rädsla för att missbruka detta den provinsielle krigargudens forntida namn används titlar som just fader, men även Herre. I bönen ber vi att namnet Jahve skall förbli avskilt, heligt och alltså ej tillgängligt för bruk annat än vid särskilda tillfällen, om ens då.

2 Mos. 20:7: ” Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.”

Tillkomme ditt rike

Det är, att vi ber om att en annan världsordning ska bryta fram som inte utgår från behov som växer fram ur människohjärtan, utan ur styvfadern Jahves vilja, vilken vi antar att vi känner och resignerat accepterar. I detta nya konungadöme är Jahve autonom härskare, där varje människa med nödvändighet underkastar sig honom.

Jes. 45:23: ”Jag svär vid mig själv, det jag säger är sant, mitt ord står fast: För mig skall alla böja knä, alla skall svära mig tro het.”

Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden

Det är, att vi bekänner att vår egen vilja underordnar sig Jahves önskningar, som vi inte känner på annat sätt än genom vår egen föreställning och antika mäns nedskrivna föreställningar om samme Jahves önskemål vad beträffar mänskligheten och hela tillvaron. På den plats som antika skrifter kallar himmelen får hans vilja tänkas vara oinskränkt: samma ordning ber vi om införandet av här på jorden.

Ps. 143:10: "Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud."

Vårt dagliga bröd, giv oss i dag

Det är, att vi frånkänner oss förmågan att själva skapa förutsättningar för vårt födande och det vi behöver, utan vi ställer oss för vårt uppehälle och liv i beroendeförhållande till Jahve, som vi önskar skall förse oss det vi för dagen behöver vår ansträngning förutan.

Luk 12:29-30: ”Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte. Allt sådant jagar hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta. Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också.”

Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro

Det är, vi förutsätter att vi förargat Jahve och därför står i skuld till honom. Vi ber emellertid krigsguden att förlåta oss vad än det är vi har felat i gentemot honom, där han är i sin tillvaro bortom tid och rum, eftersom vi här i vår tillvaro förlåter dem som häftar i skuld till oss.

Syr. 28:2: ”Förlåt din nästa den orätt han har gjort, så utplånas dina egna synder när du ber.”

Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo

Det är, vi ber om att Jahve inte skall plåga oss med prövningar, som han annars förutsätts ha utsatt oss för om vi icke bett honom att låta bli. Hellre vill vi att han befriar oss från allt ont, och vi lägger det så på honom att lyfta oss från ondskan, snarare än att själva agerar för att förminska ondskan och dess effekter av lidande. Vi lägger det i Jahves händer att hjälpa, och förutsätter att han inte gjort det vår bön förutan.

Ps. 104:35: ”Må syndarna försvinna från jorden, de onda inte längre finnas till. Lova Herren, min själ!
Ps. 139:19: ”Döda de onda, Gud!”

Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet

Det är, vi erkänner och bekänner att Jahve är den som regerar över det tillkommande riket där vi önskar att blott hans vilja styr, och det är, att vi erkänner och bekänner att Jahve äger makten att styra människoliven, och det är, att vi erkänner och bekänner att också härligheten tillhör honom och icke någon av oss. Och så är det, bekänner vi, utan att tiden sätter gränser för samma förhållande.

Ps. 99:1: ” Herren är konung! Folken bävar, han tronar på keruberna, jorden skälver.”

Amen

Det är, ja, ja, det skall så ske.

Bokrecension: Romerska kejsare i marmor | Viktor Rydberg

Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus

Romerska kejsare i marmor är skriven av Viktor Rydberg (1828-1895), författare och kulturpersonlighet. Boken har nyutgivits med ytterst varsamt moderniserad stavning av Mimer bokförlag 2014.

I sin första upplaga utkom Romerska kejsare i marmor 1877 som en del av det större bokverket Romerska dagar, efter att tidigare ha publicerats som följetong i Svensk Tidskrift under 1875-1876. Romerska kejsare i marmor kompletterades senare med ytterligare text.

* * *

Antiken står i ruiner, men dess ande lever, åtminstone i de böcker som vördar minnet av det som varit i en annan tidsålder, en annan kultur, en annan verklighet. Viktor Rydberg förmår levandegöra det som är dött sedan sekler och årtusenden; hos honom möter vi romarna återuppståndna.

I Romerska kejsare i marmor tar Rydberg i allmänhet avstamp i statyer föreställande romerska kejsare eller berömdheter; utifrån de karaktärsdrag och stämningar som han tycker sig finna i dessa anleten berättar han sedan om deras liv i sin helhet eller delvis. Välvande sina bröstkorgar rör sig så snart det som huggits i sten, därtill förmådda av Rydbergs besvärjande penna.

Fokus ligger i allmänhet inte så starkt på de historiska gestalternas yttre liv, som på psykologiska iakttagelser; Rydberg vill ej blott lära oss personernas dåd, utan fastmer låta oss lära känna dem.

De kejsare och berömdheter som kommer oss till mötes är de följande: Caesar, Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius, Nero, Hadrianus och Antinous, samt Marcus Aurelius.

Särskilt uppehåller Rydberg sig vid Nero, som han tecknar ett särskilt balanserat och djuplodande porträtt av. Neros nattsvarta rykte får däri genomkorsande ljusstrålar: ej var han uteslutande ond. I jämförelse med den elake Caligula framstår han rentav som komplex. I det inte minst på grund av de långa utdragen ur Rydbergs brev från sin Romvistelse intressanta efterordet skriver Mikael Mosesson rentav:

"Uppsatsen om Nero är måhända den bästa sammanfattningen av antikens värld som finns skriven."

Om det än är överord, indikerar omdömet ändå uppsatsens kvalitetshalt.

* * *

Genom antiken ser Rydberg dessutom två tongivande impulser eller ideologier: epikurismen och stoicismen, det vill säga att leva för välbehaget eller att leva för plikten.

Impulserna är hos Rydberg, kan man ana, inte begränsade till sina filosofiska definitioner, utan fungerar som vida strömningar. Hos Marcus Aurelius står stoicismen i centrum, och världen omkring honom anpassar sig och stoicism sköljer över Rom, medan under en person som Nero epikurismen blir tongivande och stoicismen föraktad; denna tiden beskriver Rydberg så:

"Njut denna värld, och försköna njutningen genom konsten och förljuva henne genom deltagandet!"

Rydberg lyckas med inlevelse och litterär gestaltningsförmåga levandegöra de förekommande romarna på ett enastående vis. Han förmår sätta själva historien i vibration genom berättandet.

Även om vi i dag skulle avstå från att dra några långtgående slutsatser utifrån vad ett avbildat anlete förefaller säga om personens egenskaper, så är detta karaktäriserande inte vad Rydberg stannar vid: han vidgar skildringen och vad statyerna tänks uttrycka blir oftast bara avstamp inför ett bestämt steg ut i den romerska kulturen, även om det exempelvis även kan låta på detta vis om Marcus Aurelius drag återgivna i en staty:

"Själsadel och godhet stråla ur anletsdragen: de le mot oss, och likväl vill det synas, att han som ler hade lodat djupet av mänsklig smärta."

* * *

Vi är beredda att med Rydberg instämma:

"Vår odling, så i grunden olik den romerska hon lyckligtvis är, har dock med henne så mycken frändskap, att vi lättare kunna förstå och känna med människorna i Juliernas, Flaviernas och Antoninernas tidevarv än med dem, som levat oss tusen år närmare."

Och nog är dessutom Romerska kejsare i marmor förhållandevis fri från kristna åskådningssätts besmittelse; även om vi emellertid kan notera att Rydbergs skildring av Hadrianus och den senare förgudligade Antinous kärleksrelation förkrymps till blott en platonsk och innerlig vänskapsförbindelse, möjligen i kryperi inför Rydbergs egen tids uppfattningar. Men Romerska kejsare i marmor är mer antikens andas barn än nazarenens.

* * *

Romerska kejsare i marmor är förvisso en konsthistorisk exposé, en historisk lustvandring i antiken, men icke minst dessutom en formidabel uppvisning i virtuos hantering av det svenska språket. Trots att det gått många år sedan Rydberg skrev sina till en bok sammansatta essäer, är formuleringskonsten, årens patina till öppet trots, bland det vackraste man kan läsa. Likt en skicklig pianist vid ett till perfektion stämt klaver skapar musik, skapar Rydberg sina texter med en perfekt avvägd språkkänsla.

Viktor Rydberg är månne en av våra mer underskattade kulturpersonligheter och författare; det är skada och man må stilla offra till gudarna att ett skifte torde ske i denna sak.
– – –
Romerska kejsare i marmor, Viktor Rydberg. mimer bokförlag 2014. ISBN: 978-91-87593-41-3.

Bokrecension: Den nya världen | Lennart Pehrson

Annons ur Dalpilen, 17 februari 1882. Bild via Bläddra.

Den nya världen: Utvandringen till Amerika I är skriven av journalisten Lennart Pehrson (f. 1953) och utgör den första delen i en trilogi om emigrationen till USA. Pehrson är sedan trettio år bosatt i USA och skriver för flera av de största svenska dagstidningarna.

* * *

1909 lämnade min farmors far Sverige för att söka anställning och förtjäna lite pengar i USA. Tiderna hade blivit svåra i byn där han bodde med sin familj. Tanken var nog att de där hemma skulle följa efter med tiden, även om det till slut enbart var en av döttrarna som bosatte sig i det stora landet i väst. Min farmors far själv avled förhållandevis ung och vilar under en vit gravsten i Connecticut.

Vid det laget närmade sig den stora svensk-amerikanska emigrationsvågen sitt slutskede, för att nästan helt ebba ut under 1920-talet. Verkligt märkbar hade den börjat bli under senare delen av 1800-talet, inte minst i samband med nödåren 1867-1869.

Men svenskarnas historia i USA börjar inte med 1800-talet. Lennart Pehrson tar i Den nya världen avstamp i New Sweden, den svenska koloni som anlades vid Delaware-floden under första hälften av 1600-talet och som förblev beståndandes i sjutton år, och för läsaren med genom århundradena fram till den tilltagande urbaniseringen mot emigrationstidens senare skede.

På vägen låter Pehrson läsaren stifta bekantskap med allehanda original och excentriker. Han visar hur de som tog steget att flytta till den nya världen inledningsvis i stor utsträckning var våghalsar och äventyrare, men längre fram i allt större utsträckning drevs av de svåra förhållandena hemma i Sverige, där klassamhället cementerade en persons livsöde på den plats där hon var född, och där möjligheterna att skaffa en egen torva var begränsade för den allmoge av jordbruksproletariat som icke fötts till jord.

Då lockade naturligtvis löften om nästan gratis mark i USA och löften om ett samhälle där en framgångsrik den egna lyckans smed inte räknades som uppkomling utan som en self made man.

Och så fungerar den berömda push and pull-effekten, som Pehrson demonstrerar: att krafter trycker folk från Sverige, till exempel klassamhället, missväxt, jordbrist, och att andra krafter drar folk till USA, såsom möjligheten att skaffa land och att spara ihop pengar. Att själva resandet i sig blev allt enklare både vad gäller restid och kostnad utgjorde i sig givetvis smörjmedel.

* * *

Den nya världen utgör en vindlande men rappt berättad historieskrivning över fenomenet att oräkneliga själar tog sig från det konservativa Sverige i det gamla Europa till den jungfruliga marken på andra sidan havet, där en nation så olik den nation emigranterna kom ifrån växte fram och konsoliderades.

Den nya världen är inte en fackhistorisk bok, utan en populärvetenskaplig. Den är således mycket läsvänlig trots sitt relativt omfångsrika innehåll. Möjligen kan jag hänvisa mer utförliga källhänvisningar, men det hör möjligen till formatets smidighet att sådana fått stryka på foten.

Fokus i boken ligger inte så mycket på teoretiska resonemang, utan på förstahandskontakt med emigranter och på studier av den värld som de kom till. På så vis blir berättelsen om de svenska invandrarna och berättelsen om hur USA formas och blir till den stat som den är i dag. Den nya världen är alltså både en bok om den svensk-amerikanska emigrationen och om USA:s egen historia.

Berättelsen levandegörs dessutom genom de mångtaliga levnadsöden om refereras, även om de emigranter som oftast lyfts upp av kanske naturliga skäl inte är av alldeles representativa, utan ofta av det mer färgsprakande slaget.
– – –
Den nya världen: Utvandringen till Amerika I, Lennart Pehrson. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014333-6.

Fragment: Eyvind Källas tal

Till Olav Tryggvasons saga, kap. 62

Eyvind Källas tal.

"Kung Olav förföljde oss sejdmän. Kung Olav hade ingen respekt för de gamla sångerna och de gamla gudarna. 

Efter att han kallat till ting i Tunsberg, där han talat strängt om trolldom, samlade han alla oss som däromkring var kända för vår konst och för vår kunskap och våra sånger. Han bjöd oss till gästabud. 

Då mjöd och vin ställdes fram på bänkarna hoppades vi att kung Olav ville försonas, men vi hade fel. När vi på natten blivit druckna slogs dörrarna igen och elden tändes vid väggar och på taket. Många vaknade inte ur sitt rus, men jag klättrade upp för takstockarna och nådde rökgången. 

Det brann omkring mig, det brann under mig, det fräste i mina kläder och i mitt hår.  

Men ner kom jag på baksidan av huset, och in i skogen sprang jag så långt jag orkade. Den natten sov jag i skogen, och också natten därefter. Sen mötte jag på en stig några vandringsmän som ämnade sig till kung Olav. Jag sade dem som sant var: att aldrig skulle Olav nå Eyvind Källa, aldrig skulle han tysta Eyvinds sånger. 

När jag kommit till en frändes stuga, höll jag mig gömd där en lång tid, och ingen av kungens män besvärade mig."

Fragment: Olav Tryggvason och Eyvind Källa

Till Olav Tryggvasons saga, kap. 62-63

Kung Olav brände inne
Norges sista sejdmän;
Eyvind, som kom undan,
dränkte han i havet.

Bokrecension: Krigets färger | Arkadij Babtjenko

Krigets färger: Ett vittnesmål är skriven av Arkadij Babtjenko (f. 1977) och översattes till svenska av Ola Wallin. Boken utgavs på ryska 2007, och på svenska Ersatz förlag samma år.

* * *

I Krigets färger skildrar Babtjenko sin tid som soldat i den ryska armén under första och andra Tjejenienkriget. Han skriver i form av längre och kortare fragment. Och bilden som dessa minnesbilder tillsammans skapar är iskall, skitig, hopplös. Det finns inte ett uns av krigsromantik i Babtjekos berättelse.

Detta är inte en redogörelse över de politiska skeenden som ledde fram till krigen i Tjetjenien: Babtjenko fokuserar på sina egna, den enskilde soldatens, upplevelser som en kugge i det väldiga ryska krigsmaskineriet. Han visar hur detta krigsmaskineri är något av en helvetesapparat, hur pennalism knäcker soldater, hur korruption går från menig till general, hur allt är vidrigt, varigt, virrigt.

Och just det nattsvarta i porträttet av det som var verklighet för tiotusentals unga ryska grabbar i uniform under 90-talet och början av 2000-talet gör Krigets färger så oerhört kraftfull, trots att den saknar överord, och snarare är lågmäld, rentav blasé.

Tjetjenerna skonas inte: deras brutalitet finns där. Men inte heller ryssarnas egen brutalitet mot både tjetjener och sina egna är fördold. Jag minns särskilt den by ryssarna når, där ryska soldater korsfästs och kastrerats på bytorget. Ryssarna ser till att fånga in byns män, och som vedergällning kastreras också de.

Men mest handlar ändå Krigets färger om livet på kaserner, i väntan på strid där ytterligare några kamrater faller eller i väntan på hemförlovning. Och i väntan på nästa gång man blir gravt misshandlad av veteranerna, som ser det som sin rättighet att plåga sina egna till deras ansikten svullnat upp. Medan officerare dagar i rad super sig fulla på dålig sprit.

* * *

Arkadij Babtjenko läggs aldrig i en silverfärgad bodybag: han överlever två turer till Tjetjenien och skriver sin bok för att bearbeta vad han varit med om. Boken blir till bland det mest drabbande, råa och osminkade jag läst om krig. Jag kan inte bedöma hur nära sanningen Babtjenko håller sig: jag kan bara konstatera att texten osar av realism liksom den osar av soldaternas svordomar och eviga cigarettrök. Krig är inte ära och heder. Krig är helvetet.
– – –
Krigets färger: Ett vittnesmål, Arkadij Babtjenko. Övers. Ola Wallin. Ersatz 2012. ISBN: 9789186437756.

Bokrecension: Den svenska poesins historia | Staffan Bergsten

Den svenska poesins historia är skriven av litteraturvetaren Staffan Bergsten (f. 1932).

* * *

Som Bergsten själv skriver saknas det en övergripande litteraturhistorisk skildring av svensk poesi. Denna brist söker han med Den svenska poesins historia att avhjälpa. Det är en rejäl bok, vari Bergsten vandrar med läsaren från medeltidens ballader till nutidens Tranströmer under ett ständigt vindlande samtal. I fokus är inte diktarna själva, utan dikterna de skrev.

Det vindlande samtalet känner jag mig emellertid inte konsekvent bekväm med. Jag hade föredragit rejäla block, avgränsade med tydliga rubriker: nu flyter områdena över varandra och analyser av dikter med Bergstens associationer kring begrepp i dem varvas med biografiska noteringar om skalderna. Ja, och så poppar Stagnelius upp om och om igen, denna så lovprisade men för mig nästan helt stendöda versmakare.

Det flödande upplägget gör på mig en aning rapsodiskt intryck.

Det är inte tal om annat än att Bergsten är extremt bekväm i det poetiska landskapet och kan sina dikter och diktare. Men för mig, som inte är  lika hemtam där, synes vissa analyser långsökta, och jag är icke alltid helt övertygad om underliggande motiv och kopplingar. Eller om Stagnelius livaktighet.

* * *

Vad jag stannar till inför är några insikter.

En av dem är att min tidigare snarast automatiska reaktion på dikt som stängts in i olika versmått såsom gammalmodig inte nödvändigtvis stämmer. Jag förstår att poesi som odlas enligt särskilda regler kan äga både sin charm och inte minst sina utmaningar. Och att modernistisk dikt, där varje versmått sprängts och inget rimmar eller går i takt, i själva verket kan uppfattas som en lat dikt, en dikt som inte tillräckligt friserats.

En annan sak jag stannar till inför är de stora temata som återkommer inom svensk dikt genom århundranden. Vi har givetvis kärleken och erotiken. Vi har döden. Och vi har naturen. Denna förbinds emellanåt, men tack och lov inte alltid, av en idag ganska nattstånden fosterlandskärlek.

* * *

Poesi är en konstform, ett ordens konsthantverk. Att skriva poesi, är att låta

"... språket komprimeras och struktureras till högsta uttryckskraft ..."

Moderna mästare som Gunnar Ekelöf är heroer på detta område. Men även dikt som har många år på nacken kan konstateras äga bärkraft fortfarande, inte minst sedan man, till exempel via Bergsten, tagit del av lite förklaringar till mer kryptiska delar av dem.

Så kommer jag alltid att vara Bergsten tacksam, för att han genom Den svenska poesins historia introducerade mig till Olof von Dalin, en 1700-talskulturpersonlighet som jag tidigare gått hövligt förbi, men nu må försöka bekanta mig mer med.

* * *

Den svenska poesins historia kräver en del av sin läsare, främst ett rejält intresse av svensk poesi.

Boken är inte omedelbart lättläst, även om språket inte är inkrökt i facktermer som måste forceras. Svårlästheten består snarare i att boken förväntar sig ett generellt brinnande intresse för poesin i dess flerfaldiga former genom historien. Och ett sådant självklart intresse äger inte jag själv.

Men när Bergsten slår an toner som genljuder med de toner som låter harmoniskt inom mig, så är hans verk storartat. Måhända kan andra toner han slår han finna genljud inom andra människors poetiska bröstkorgar.
– – –
Den svenska poesins historia, Staffan Bergsten. Wahlström & Widstrand 2007. ISBN: 978-91-46-22284-2.

Textkritisk kommentar: "Äger vi rätten över vår egen död?" | Marcus Birro

Marcus Birro lyckas i en krönika i Expressen prestera ett sällsynt märkligt inlägg i debatten om dödshjälp. Min egen inställning i frågan är mycket simpel: lever man ett liv som innebär sådant lidande att det är outhärdligt, bör man få hjälp att avsluta det om man inte förmår göra det själv.

Birros argumentation går ungefär så här:

1. Ateister och vetenskapstillvända människor tror att de själva är gudar och har rätt att avsluta sina liv som och när de vill. 

2. Människan äger inte rätt att avsluta sitt liv, eftersom det är ett brott mot Gud och kränker livet. 

3. Eftersom människor emellanåt fattar beslut som inte är nyttiga för människan själv, borde de inte fatta beslut alls om sin egen död. 

4. Den sjuka människan bör inte avsluta sitt liv, för man kan ännu tillfriskna på samma vis som Birro slutade vara tonårsdeprimerad. Hursomhelst kanske man gärna vill höra ljudet av boksidor som bläddras en gång till. Det kan man inte när man är död.

Jag kan inte undgå tanken att Birro gör det ohyggligt enkelt för sig. Istället för att ge sig in på ett balanserat samtal om liv och död och empati, skär han av all vidare diskussion med ett ”Gud vill det”. Där finns inga nyanser, inga överväganden, ingen panna som läggs i veck.

Livet är heligt, menar Birro, och får därför endast tyna bort — med ohyggliga smärtor när så är fallet. Döden får man inte tillkalla som en utväg där morfin inte längre förmår dämpa ångest och lidande de sista dagarna eller veckorna innan hjärtat på den obotligt sjuke ger upp. Varför? För det är att kränka livet att avsluta det på annat sätt än genom en golgatavandring.

Nåväl. Ingen påstår att människor alltid fattar rationella beslut.

Men det faktum att alla våra val inte är nyttiga, innebär inte att alla våra val är onyttiga. Och jag frågar mig hur Birro kan våga tilltala den döende och terminalsjuke med självklarhet, att valet hon vill fatta om att få somna in är fel, är synd, att hon har en skyldighet att känna kroppen falla samman inifrån innan medvetandet till sist flyr. Därmed omyndigförklarar Birro den mycket svårt sjuka, och tar sig rätten att åt henne avgöra vad som är ett värdigt liv: och ett värdigt liv består tydligen i dennas fall av lidande, lidande resten av det korta återstående livet, lidande in i döden.

Birros text är direkt anstötlig i hans trivialisering av de obotligt och olidligt lidandes smärtor.

Marcus Birro har avskilt livet så långt från döden, att döden riskerar att bli något ont i sig självt som till varje pris ska undvikas. Men det är ju så, att döden inte omintetgör det liv som har levts, liksom att nå en resas destination inte omintetgör sträckan som tillryggalagts.

Livet kränks inte av döden, det når bara sitt slut genom den.

Livets värde förringas inte av döden, det når bara sin punkt genom den.

Låt oss inte förmena människor förmånen att få sätta den punkten där de själva vill, snarare än där Marcus Birro vill placera den.

Bokrecension: Jordproletärerna | Ivar Lo-Johansson

Jordproletärerna: Berättelser är en novellsamling av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Jordproletärerna utgavs första gången 1941.

* * *

Jag har tidigare skrivit om Lo-Johanssons magnifika novellsamling Statarna. Några år efter att dess två volymer utgavs, lät författaren utge ännu en volym, som fungerar som en fortsättning till Statarna, ja, en efterskörd som inbärgat ytterligare 24 noveller. De flesta av dem handlar om statarnas villkor under 1800- och 1900-tal.

Två noveller avviker en aning från grundtemat mönstret. Det är dels den inledande novellen, "Mariebergsdrängarna", som skildrar hur drängar på ett gods kallas samman för att möta ryssen som härjar på svenska östkusten under slutet av Stora nordiska kriget på 1700-talet. Den texten avviker genom när den utspelar sig.

Och dels är det något så oväntat som en novell om August Strindbergs vistelse som ung informant på godset Hammersta, "Informatorn på Hammersta". Novellen har faktabakgrund: Strindberg innehade en tid en informanttjänst på godset, där Lo-Johanssons far samtidigt tjänstgjorde som ung pojke. Denna text avviker genom att det är Strindberg som är huvudperson, icke en man eller kvinna av jordproletariatet.

* * *

Men överlag känner vi igen oss från Statarna.

Det är kärva statare och torpare med kärva livsvillkor. Det är deras liv halvannan meter över jorden.

Det är deras närhet till djuren, vilka Lo-Johansson så inkännande berättar om, att man anar ett andlig släktskap med Jack London. Inte minst blir det tydligt i novellen "Vallhunden", där en sjuklig man in i det sista vill ha sin gamla trogna hund bredvid sig vid sängen, fastän hunden riskerar att föra vidare mannens dödliga smitta till barnbarnet.

Och det är inte utan att en viss nostalgi vidlåder en del texter. Främst i inledningen till novellen "Äreminne över en torpare", där författaren tilltalar läsaren direkt och berättar om hur hjärtat är nära att sprängas av vemod när man ser resterna av ett torp i skogen; han tar läsaren med och pekar ut de olika delarna på tomten: boningshuset, ladugården, åkerlapparna.

Särskilt vill jag också nämna den charmiga texten "En flyttare" som handlar om en ladugårdskarl med särskild läslust. Så snart han hunnit leta reda på varje bok i den trakt där han tjänstgör och tillgodogjort sig dem, söker han plats på ett annat gods, med förhoppning om att där finna fler böcker att låna och läsa av statare och torpare. Sen blir det åter dags för nästa gods igen.

Kanhända kan man se en reflex av statarpojken Lo-Johanssons egen läslust i denna smålustiga novell.

* * *

Precis som i Statarna är berättartekniken i Jordproletärerna kärv och onödigt språkligt lullull saknas. Det är helt enkelt fråga om raka och kraftfulla berättelser som skildrar jordproletariatets icke sällan tragiska livsvillkor från insidan ur de enskilda individernas perspektiv. Och som det anonyma förordet avslutningsvis säger om Lo-Johansson: "Han vet vad han skriver om, ty han har upplevt det själv."
– – –
Jordproletärerna: Berättelser, Ivar Lo-Johansson. Folket i Bilds Förlag 1942. 237 sidor.

Dikt: Jordiska tings obeständighet | Olof von Dalin

Jordiska tings obeständighet 

Jordenes gudar med blixtrande dunder,
   som upp till himlarna svängt med er makt,
träfflige hjältar och världenes under!
   Var är nu all er heder och prakt? 

Skönheter, hjärtans tyranner och nöjen,
   som kostat kronor, blod, sällhet och liv!
Ej leka nu kring er lustar och löjen,
   ej ger er mull nu suckar och kiv. 

Allt är förgängligt! Fast dygderna själva
   få pyramider till stjärnornas loft,
otack och tiden dock snart dem omvälva:
   svartnande glans! tillväxande stoft! 

Vad är då värt i de fotspåren vandra:
   kan jag en dag med mitt liv vara nöjd?
Jo, jag har lust att, förgänglig som andra,
   leva med ro, försvinna med fröjd. 

Olof von Dalin

(1708-1763)

Bokrecension: Around the World in Eighty Days | Jules Verne

Around the World in Eighty Days (fr. Le Tour du monde en quatre-vingts jours, sv. Jorden runt på 80 dagar) är en äventyrsroman av Jules Verne (1828-1925). Boken utgavs första gången 1873. Jag har läst Project Gutenbergs utgåva av texten.

* * *

Jules Verne är något av modern Science Fictions farfar, och det är något av nostalgins behag kring att läsa hans verk: en helt annan tidsanda finns där; känslan av att allt är möjligt har ännu inte blästrats av världskrigens världsbränder. Det finns en alldeles särskild anda i Vernes böcker.

I Around the World in Eighty Days möter vi den totala träbocken och socialt inkompetente engelske aristokraten Phileas Fogg. Han lever sitt liv efter exakta klockslag, och tillbringar stora delar av sin vakna tid på en herrklubb där han är medlem.

Där går han med några bekanta in på ett vad: han satsar halva sin förmögenhet på att han skall hinna jorden runt på åttio dagar: märk väl, i en tid långt före alla flygplan som skulle göra ett sådant äventyr till enkel sak.

Och samma kväll bär det av, tillsammans med den nyanställde, sangviniske, franske betjänten Passepartout. Med båt, tåg, på elefanter och segelförsedda slädar tar de sig från kontinent till kontinent. Till råga på allt med en engelsk detektiv ständigt i hasorna, som fått för sig att Mr Fogg är en efterlyst bankrånare.

I Indien lyckas man till och med rädda en ung kvinna från att änkebrännas, varefter hennes känslor för Mr Fogg inom kort är allt annat än oklara.

* * *

Mr Fogg framstår inte som en särskilt tredimensionell figur. Men just genom att hans träaktighet och fyrkantighet är så konsekvent accentuerad berättelsen igenom, så blir han ändå trovärdig, om än med karikatyrens överdrifter.

Istället är det betjänten Passepartout som är lättast att relatera till. Han utmålas som charmig på sitt sätt, obrottsligt lojal mot sin excentriske herre och måhända en aning naiv, vilket leder till en del bekymmer under den långa resan.

Indiska kvinnan Aouda, som räddas från änkebränning, är och förblir en skiss, en känsla.

* * *

Teknikoptimismen är självklart påfallande: järnvägar spränger fram genom länders ödemark i Indien och i Amerika. Vid sidan av dessa civilisationens vener finns emellanåt de icke västerländskt civiliserade människorna: i Indien ett byfolk som praktiserar änkebränning, och USA attackerande indianer.

Det betyder inte att Verne har ett nedlåtande sätt att beskriva dessa folk; änkebränning var förvisso ett problem i Indien (och, gubevars, är måhända det fortfarande på sina platser), och det hände att Indianer attackerade nybyggare. Men det är från den bildade, aristokratiske européens perspektiv som berättelsen skildras.

Råkar Mr Fogg på problem utmed sin rutt lyckas han icke sällan lösa det genom att erbjuda särskilda betalningar eller rentav mutor. Någon gång köper han en elefant, en annan gång stjäl han en båt, för att sedan betala skepparen ett rejält överpris för sitt rov. Det som inte var legalt, gör Mr Fogg således legalt i fallet med båten: han stjäl, men köper sedan det stulna.

* * *

Around the World in Eighty Days är en spännande och mycket rapp äventyrsroman. Den stannar aldrig upp. Resan är berättelsens övergripande tema och Mr Foggs största drivkraft; allt annat är underordnat i skildringen: romantik märker vi inte mycket av, naturskildringar på turen jorden runt är nedtonade, och någon egentlig fördjupning av Mr Foggs personlighet får vi inte, måhända för att det inte finns något djup att pejla i honom, till skillnad från hos Passepartout.

Och om Mr Fogg vann sitt vad? Ja, det är kanske bäst att inte berätta. Men den reda höga takten i berättandet stannar då inte av under slutspurten. Det kan jag berätta.
– – –
Around the World in Eigty Days, Jules Verne. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Galgmannen | Runar Schildt

Galgmannen. En midvintersaga är ett drama i en akt av finlandssvenske författaren och dramatikern Runar Schildt (1888-1925). Dramat utgavs första gången 1922.

* * *

Ett drama behöver inte uppföras på en scen för att vara effektivt. Tvärtom: ett laddat drama kan vara väl så givande att ta del av i rent litterär form, såsom jag gjort med Schildts Galgmannen.

Dramat, åtminstone Galgmannen, blir en mycket avskalad form av litteratur: borta är inre dialoger, borta är mycket av miljöbeskrivningarna, som man hade funnit i andra litterära genrer — kvar är en driven och koncentrerad dialog, där ordens knapphet ger varje ord en högre valör.

* * *

Dramats titel sätter redan stämningen: vi förstår att det har med en galge, med död, att göra, vi förstår att det är en saga för de mörkaste av nätter. Men vi möter icke monster, ej heller gengångare. Vad vi möter är en liten docka, tillverkad av en flisa av en galge. Dockan skänker dess ägare framgång i livet, men finns den kvar hos ägaren i dennes dödsstund, så blir han dömd att mista saligheten.

Det är dock ej alldeles lätt att göra sig av med galgmannen i tid, ty för varje gång som galgmannen skall överföras till en annan människa, så måste den säljas, och det för ett lägre pris än sist den såldes, vilket gör att de stackars döende människor som vill göra sig av med sin — åtskilliga gånger sålda och köpta — talisman innan den blir till en förbannelse måste komma på något ytterligt värdelöst som köpeskilling.

En man som äger en galgman är överste Christoffer Toll, en finne som gjort en sagolik karriär i den ryska armén efter att han köpt sin talisman av en döende jude. Överste Toll har farit omkring i världen och skördat lagrar, men har till sist återvänt till fädernejorden i Finland, där hans excentricitet och notoritet snart blivit spridd, begapad och begabbad.

Dramats enda andra agerande är hans hushållerska Maria. Mellan överste Toll och Maria utspinner sig ett samtal under en kväll och en natt året 1840, i ett rum på överstens gård.  Mellan de båda finns en spänning; att översten åtrår Maria står klart: hennes egna känslor döljer hon, men läsaren anar att hennes avvisande inställning kanske ej går ända in i hjärtat.

Översten vill ha Maria; han hotar att ta henne med våld, men avstår; Maria parerar med ord, men flyr inte bort – och översten framstår som ett desperat barn med starka nypor, som kämpar mot impulsen att klämma sönder något värdefullt. Han är utan frid och vet sig vara fördömd, och ”vill förtjäna att vara det”.

Översten är vild och sedan ledsen; han känner döden hastigt krypa inpå honom; han tar under den framlöpande natten Maria till sin förtrogna, berättar om sitt liv, sin sällsamma lycka, om galgmannen han bär och om hur man måste bli den kvitt innan livet flyr honom, och hur dess pris måste bli ytterligt lågt, enär han själv köpt den för ett sandkorn från vägen.

Maria finner på råd: hon bjuder översten som köpepenning sin renhet och kärlek – att skändas; dem aktar hon mindre än ett sandkorn från vägen. Av talismanen säger hon sig önska — intet. När hon uttalat detta och gripit galgmannen förvandlas densamma till stoft. Översten faller döende till golvet.

* * *

För Svenska Yle skriver Katja Bargum och Ida Fellman:

”Runar Schildt var isoleringens, vanmaktskänslans och undergångens skildrare.”

Dessa teman är bekanta i Galgmannen.

Översten är isolerad: han känner av det själv; i byn är han misstrodd, och hans själsliga ensamhet är påfallande.

Intressant är också att se hur översten är stadd i vanmakt, trots sin stora faktiska makt och sin yttre framgångar: hur han tvekar att ta Maria till sig med våld, hur han faller till föga för hennes ord, hur han också är ständigt brydd över den välsignelsebringande galgmannen.

Undergången kommer honom till del; han balanserar vid avgrunden när han befrias från den tyngd som hotar att sänka honom i helvetets djup, när den som han hotat i kärlek lyfter bördan från honom, strax innan döden hinner honom.

* * *

Jag känner inte Runar Schildts övriga författarskap. Inte heller vet jag mycket om honom som person. Galgmannen har blivit min introduktion till hans litterära verksamhet. Men i den mån även andra texter av honom bjuder på samma sorts ödesmättade knapphet som detta drama, ser jag fram emot att ytterligare utforska vad Schildt hann skriva, innan han anno 1925 avslutade sitt eget liv.
– – –
Galgmannen. En midvintersaga, Runar Schildt. Holger Schildts förlagsaktiebolag 1922. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Möss och människor | John Steinbeck

Möss och människor (eng. Of Mice and Men) är en kortroman av John Steinbeck (1902-1968). Boken utgavs ursprungligen 1967. Jag har läst den i Albert Bonniers utgåva från 2014, i översättning av Sven Barthel.

* * *

George och Lennie är kompisar. De två är mycket omaka, där de vandrar tillsammans under den amerikanska depressionen, i jakt på tillfälliga arbeten på gård efter gård, där de måhända hoppas kunna samla ihop ett litet kapital.

George och Lennie är omaka, på så vis att  George är kort och förslagen, men Lennie är stor och stark som en jätte, väldig i arbete. Lennie är också med tidens språk en halvidiot, eller med vår tids språk helt enkelt begåvningshandikappad.

Handikappet får Lennie att inte riktigt förstå sin egen styrka eller konsekvenserna av sina handlingar, varför George om och om igen får försöka tygla sin kamrat, så att han helt enkelt inte förstör för sig själv eller för dem båda. Särskilt förtjust är Lennie i att smeka mjuka ting: till exempel en mus – som emellertid visar sig ömtålig och dör i Lennies väldiga händer.

George och Lennie underhåller varandra med En Stor Dröm. Det är drömmen om att skaffa tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett eget ställe, där de kan vara sina egna herrar: en stuga, lite mark, några djur.

George, som väl själv börjat tro på dessa drömmar, förmås berätta om planerna för Lennie gång på gång: om hur Lennie ska samla klöver till kaninerna, om hur de själva kan bestämma över sitt arbete, och så vidare.

George och Lennie får anställning på ännu en gård. Där finns en uttråkad dam med särdeles mjukt hår för stora, oskyldiga händer att smeka.

* * *

Jag noterar att Peter Kadhammar i sitt förord berättar om hur Steinbeck ville skriva sin bok som en teaterpjäs:

"[Steinbeck] ville göra ett försök och skriva en liten roman som pjäs, eller en pjäs som roman."

Detta speciella sätt att skriva berättelsen är tydligt, utan att bli långsökt. Således befinner vi oss alltid i en specifik miljö: en scen. Folk kommer och går, men vi befinner oss avsnittet igenom i samma rum. Ibland kan läsaren ana hur något sker utanför scenen, men likväl befinner sig våra ögon kvar på samma punkt.

Det är också påfallande hur berättelsen är dialogdriven. Replikerna är snärtiga, men ändå naturliga. Visst händer dramatiska ting, men det är dialogen som ger hela romanen sin kontur och sin struktur.

* * *

Steinbeck målar genom Möss och människor en bild av hur det kan ha sett ut för jordbruksproletariatet i depressionens USA. Stramheten skapar realism. Människorna framstår som mycket trovärdiga. Livsbetingelserna är dystra, men också de sannolika: många arbetar för penningar, och använder penningarna på barerna, i bordellerna. Det är ett liv där man lever dag för dag, och när man inte längre kan arbeta på ett ställe, drar man vidare till nästa.

Livet dag för dag bryts i fallet George och Lennie genom illusionen eller drömmen om en ny tillvaro, en ny tillvaro icke som underordnade, utan som herrar över sig själva. Om denna dröm ska ses som en livslögn eller som en faktisk möjlighet lämnas åt läsaren själv att förhålla sig till.

Språket är kärvt, rakt på sak och drivande; det skriver inte läsaren på näsan, utan ger läsaren utrymme att fundera, att reflektera inom berättelsens rymd. Det gör också Möss och människor till en bok som det går att återvända till.
– – –
Möss och människor, John Steinbeck. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-7429-388-3.

Bokrecension: Fråga experten! | Sophia Lundquist (red.)

Fråga Experten! Nationalencyklopedins experter svarar på läsarnas frågor består av sexhundra frågor med svar som sänts in till Nationalencyklopedin på Internet. Närmare hundra experter har varit inblandade vid besvarandet. Redaktör för volymen var Sophia Lundquist.

* * *

Jag berömmer mig av att vara hyfsat allmänbildad. Och min strävan är ganska beständigt att öka på min allmänbildning, och då framförallt inom de intressesfärer som ligger mig särskilt varmt om hjärtat: det mesta som har med humaniora att göra. Jag tror nämligen att livet här i världen blir rikare ju mer man känner till om den.

För den som delar min passion för allmänbildning är en rejäl bok som Fråga experten! rena julafton. I den får vi nämligen vanliga frågor besvarade, men även mer udda. Och det i ämnen om allt mellan himmel och jord och därutanför.

Frågorna har sorterats i tematan, och de lyder så här: ”Jorden och universum”, ”Fysik och matematik”, ”Djur och växter”, ”Medicin” och mina favoriter: ”Kultur och sport” (ja, alltså kultur då), ”Språk”, ”Världsåskådning och filosofi”, ”Historia och samhälle”.

* * *

Låt oss gräva fram några kuriösa faktauppgifter ur boken.

De minsta djuren med tydliga huvuden och ben är omkring 0,1 millimeter stora.

Uppskattningsvis offrade aztekerna omkring 15 000 personer årligen i Tenochtitláns tempel.

Först i början av 1000-talet blev det vanligt att påvarna bytte namn vid tillträdet av ämbetet.

I genomsnitt dog mellan 60 och 65 procent av befolkningen i pestdrabbade orter under Digerdöden i de länder där vi har källor över mortaliteten.

Fåglar flyger i v-formation för att minska luftmotståndet. I flocken byts fåglarna åt att vara ledarfågel.

I USA blev fyrfingrade tecknade figurer standard under 1930-talet.

En snok kan hålla sig under vatten i över en timma.

— Och så håller det på. Svaren varierar i längd: nån gång är de bara någon mening långa, andra gånger fyller de flera spalter. I regel är de förhållandevis koncisa.

* * *

Jag vill inte vara sen med att påpeka att en del av svaren ligger på sådan facknivå att jag inte har alldeles lätt att hänga med: det gäller i synnerhet frågor som berör kemi och dylika ting. Där hade det varit förtjänstfullt om redaktionen försökt göra svaren än mer pedagogiska, där möjligt varit.

Särskilt glad blir jag över att Dick Harrison i stor utsträckning konsulterats: hans enorma kunskaper, liksom hans källkritiska utgångsläge, är alltid en tillgång.

Fråga experten! är inte en bok man sträckläser. Men den kommer till sin rätt som bredvidläsning för små lediga stunder; måhända kan man när lunchen intas inte bara förse sig med lekamlig näring, utan också med andlig spis. För detta ändamål är Fråga experten! perfekt.
– – –
Fråga Experten! Nationalencyklopedins experter svarar på läsarnas frågor, Sophia Lundquist. Nationalencyklopedin 2007. ISBN: 978-91-976243-8-1. 213 sidor.

Bokrecension: Lasse i Gatan | Lars Ericson Wolke

Porträtt som antas föreställa Lars Gathenhielm

Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall är en dubbelbiografi av historikern Lars Ericson Wolke (f. 1957). Första upplagan utkom 1997, jag har läst en utökad utgåva från 2006.

* * *

Ericson Wolke presenterar sin belysande och intressanta bok delvis som en dubbelbiografi om kaparkaptenen Lars Gathenhielm (1689-1718) från Onsalatrakten och hans hustru Ingela (1692-1729), och delvis som en skildring av Stormaktssveriges sammanbrott.

Men på grund av det svaga och ömtåliga källäget drar sig makarna Gathenhielm undan närmare granskning och blir svåra att nalkas; de kan bara anas — i synnerhet gäller det Ingela Gathenhielm. I stort blir boken således ett utforskande av kaparmiljön som dessa två levde i.

Källkritiska problem till trots lyckas Ericson Wolke utan vidlyftiga spekulationer skänka läsaren en hel del kunskap om de livsbetingelser som den kände — eller om man så önskar: ökände — kaparen Lasse i Gatan hade att verka under.

Läsaren får lära sig hur kaparkrigföring fungeraed och var en del av den allmänna krigsansträngningen, framför allt under det stora nordiska krigets sista krutstinkande decennium, då Lasse var verksam och när Sverige ställdes om till ett tillstånd av totalt krig.

Kaparkrigföringen kom då att bli en extra resurs vid sidan av den reguljära flottan, som på Västkusten hade fått se sig bli nedprioriterad.

* * *

Kaparverksamheten förblandas ibland med sjöröveri. Det är emellertid inkorrekt att göra så, även om enskilda kapare av källorna att döma inte så sällan överträdde gränsen mellan vad som sågs som legal och reglerad krigföring och ren piratverksamhet. Ericson Wolke skriver:

”Gränslinjen mellan statliga kapare och självständiga pirater har aldrig varit särskilt klar.”

Ju längre kriget pågick, desto generösare verkar också den svenska regimen ha blivit vad gäller vad som ansågs vara rimligt att ge sig på. Men en kaparkapten förväntades likväl iaktta vissa förhållningsregler, såsom att enbart vissa typer av skepp fick kapas, att lasten skulle hanteras på ett visst sätt och likaså besättningen.

I grunden handlade kaparverksamheten om att enskilda näringsidkare, som Lars Gathenhielm, fick kungligt tillstånd för kaparverksamhet och rustade ett eller flera skepp varvid man möjligen fick låna vapen av kronan, varefter man gav sig ut på havet och där helt enkelt lade beslag på handelsskepp och andra skepp som fraktade varor till eller från fiendehamn.

Det spelade då ingen roll huruvida skeppen själva tillhörde fienden — det vill i synnerhet säga Danmark och Ryssland — utan poängen var att de på något vis genom sin handel kunde underlätta för fiendens krigföring, till exempel genom att frakta vapen eller sånt som kunde komma till nytta vid vapentillverkning och så vidare. Dessutom var det en vinst i sig att störa även fiendens ickemilitära handel och därmed dessa länders ekonomi.

Givetvis kunde detta leda till diplomatiska förvecklingar med skeppens hemländer, när dessa inte var stridande parter i konflikten, vilket Ericson Wolke beskriver. Och skulle en svensk kapare gå över gränsen för mycket, till exempel vad gäller behandlingen av besättningen, kunde straff vänta i hemlandet: avrättningar var inte okända.

Till sist krävde svenska kronan med drakoniskt nit en omfattande samling dokument av kapade kaptener för de skulle kunna freda sina skepp som neutrala. Det synes nästan blivit omöjligt att i allo stycke ha alla papper förberedda i händelse av kapning.

Dessutom, om kaparens tilltänka offer skulle sätta sig till motvärn vid pågående kapning, blev skeppet automatiskt betraktat som lovligt kap, alldeles oavsett dess faktiska neutralitet och last.

När ett skepp bordats med eller utan kamp, skulle det föras hem till Sverige med plomberade lastutrymmen, där en särskild domstol skulle avgöra huruvida skeppet kapats på rätta grunder. Bedömdes så vara fallet, dömdes det som pris, och kaparen hade, sedan 1711, att fritt ta över det och tillgodogöra sig godset ombord, helt tullfritt, som sin egendom. Det torde varit en morot av Guds nåde.

Det är alltså inte märkligt alls att personer som Lasse i Gatan med tiden torde blivit förhållandevis förmögna. Detta, i kombination med sitt omfattande kontaktnät i ledande kretsar i Göteborg, som Ericson Wolke något utforskar, torde dessutom gjort Lasse till en mäktig karl.

* * *

Lasse i Gatan är sägenomspunnen. Sägner om honom spanns och hölls levande långt efter hans död.

Ser vi emellertid till de hårda fakta som blir kvar efter källkritiska undersökningar och som presenteras av Ericson Wolke märker vi att Lasse förvisso var framgångsrik, men hans liv blev kort, och hans aktiva tid som sjöburen kapare än mycket kortare: det löpte blott från 1711 till 1714.

På grund av invaliditet kom Lasse att bli landbunden och han sysselsatte sig då som kaparredare, vilket näppeligen lär ha gjort honom fattigare. Åtskilliga västkustskepp av olika storlekar ägdes av honom.

Lasse dör, möjligen i bentuberkulos, bara 29 år gammal, år 1718, ett drygt halvår före regerande konungen Karl XII. Kaparkriget överlever honom med något år.

Hustrun Ingela övertar efter Lasses död redarverksamheten. Och det är först då, förstår vi på Ericson Wolke, som hon liksom träder fram en aning ur historiens dunkel som självständig individ. Ericson Wolke skriver om henne:

”Hon förekommer bara glimtvis i källmaterialet, och det först, tidstypiskt nog, i egenskapen av änka som hon stiger fram i fullt dagsljus för en sentida betraktare.”

När väl kriget avslutats något år efter Lasses död verkar en icke liten del av hennes liv ha ägnats åt att bestrida och beivra diverse fordringar från och till staten.

Och inte fick hon leva länge efter att maken dött, även om hennes andre och mycket behjälplige make fortsatte affärerna efter hennes död. 1729 begravs hon i sarkofagen bredvid sin förste make i Onsala kyrka. Ätten Gathenhielm utslocknar sedan helt senare under 1700-talet.

Lasse själv synes, utifrån Ericson Wolkes uppgifter, ha varit en vinningslysten och inom sitt värv mycket kompetent karl. Konturerna av Ingela är och förblir betydligt suddigare, även om hon förvisso framstår som en handlingskraftig kvinna.

* * *

Genom Lasse i Gatan sätter Ericson Wolke fingret på en åtminstone för mig och väl i svensk historieskrivning tämligen översedd period, nämligen det under ungefär ett decennium rasande kaparkriget.

Institutionens betydelse för krigsinsatsen som sådan kan diskuteras: i någon mån hade Stormaktssverige redan innan kaparkriget drog igång på allvar påbörjat sin dödskamp. Men kaparkriget hjälpte rimligen till att hålla liv i nationen längre än vad som annars hade varit möjligt, genom att tillfoga fienden skada, och genom att tidvis operera som en förlängning av den ordinarie flottan.

Ericson Wolke använder ett behagligt och tillgängligt språk som är stilistiskt säkert. Han är också mycket pedagogisk i sin framställning. Därtill är volymen väl försedd med illustrationer från tiden som hjälper till att skapa en bild av hur verkligheten såg ut för en Kaparfamilj på Västkusten för omkring trehundra år sedan. Lasse i Gatan blir en på många sätt äventyrsmättad och i någon mån ödesmättad berättelse.
– – –
Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lars Ericson Wolke. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87031-94-6.

Bokrecension: A Clockwork Orange | Anthony Burgess

A Clockwork Orange (ung. ”En apelsin med urverk”) är skriven av Anthony Burgess (1917-1993). Boken utgavs på engelska första gången 1962. Jag har läst den i översättning av Caj Lundgren, utgiven av Modernista 2012. I denna utgåva har den engelska titeln behållits.

* * *

Alex är femton år och ligist med klara asociala, psykopatiska drag.

Om nätterna drar han omkring i en aldrig namngiven stad tillsammans med sitt gäng och misshandlar de som råkar komma i deras väg. Alex drivs av längtan efter våld, blod och sadistiskt sex. Hans föräldrar tror att han tjänar extrapengar efter skolan, men de pengar han får in är stulna.

I gänget uppstår en maktkamp, och vid ett inbrott i ett pampigt hus, där Alex misshandlar kvinnan som bor där, blir han förrådd av kamraterna. Alex blir tagen av polisen och sätts i fängelse.

Efter ett antal år beslutar man sig för att pröva en ny rehabiliteringsmetod på Alex, nämligen den så kallade Ludvicometoden. Den går ut på att man tvingar Alex att se mycket våldsamma filmer, samtidigt som man injicerat ett medel i honom som framkallar starkt illamående.

Efter fjorton dagars mycket smärtsam behandling anses Alex genom denna form av betingning oförmögen att begå illdåd, och släpps ur fängelset som en maskin, utan möjlighet att göra fria val: dömd att vara god.

* * *

Alex värld existerar i en icke närmare specificerad framtid.

Vi befinner oss i Storbritannien, men ett Storbritannien som kantrat. Nätterna ägs av ligor och ligister. Det politiska systemet förefaller fortfarande vara demokratiskt, men det antyds att det regerande partiet har totalitära anspråk. Och ett starkt ryskt inflytande gör sig gällande i samhället.

Det blir bland annat uppenbart genom den rotvälska till slang som Alex talar. I själva verket har den tydligen språkintresserade Burgess i romanen skapat nästan en egen sociodialekt, under starkt inflytande av ryska språket. Det gör att det emellanåt kan låta så här:

”Dim såg väldigt häpen ut med råttan vidöppen och torkade krovis från goberna med rukan och tittade ömsom på det röda rinnande kroviset och på mig.”

Eller så här:

”Jag blev förvånad och kanske en malenkig aning pugglad av att slosa Dim gavarita så där.”

Och eftersom det är Alex som är berättaren romanen igenom, får man helt enkelt se till att vänja sig vid den här typen av språk. Allteftersom lär man sig dock de mer vanliga orden, och kan av sammanhanget förstå andra. Dessutom är boken behändigt nog försedd med en ordlista mot slutet.

Det innebär ett visst läsmotstånd, i synnerhet inledningsvis, att ta sig igenom denna snåriga vokabulär.

Men denna märkliga slang, som kallas Nadsat, tjänstgör också som en buffert mot det brutala våld som skildras: språket höljer sig kring våldet och sätter läsaren på visst avstånd ifrån det, eftersom förståelsen ofta inte är omedelbar och läsaren snarare anar sig till vad det egentligen är som Alex sysslar med.

* * *

Måhända kan man ställas inför vissa existentiella frågeställningar i och med läsningen av A Clockwork Orange. Främst då, huruvida det är gott och lämpligt att stävja kriminalitet genom att så förvandla den brottslige, att han förlorar möjligheten till självständiga val: att han tvingas att göra det goda, vare sig han vill det eller inte.

Naturligtvis skulle sådant ha stora fördelar för samhället — inte minst för den totalitära staten — som därigenom skulle få ett effektivt sätt att korrigera yrkeskriminella och destruktiva individer.

Men vad gör det med människan som korrigeras? Mister hon inte något väsentligt, något djupt mänskligt, när förmågan att göra det onda stympas? Vad händer med individen Alex, när de mest utmärkande dragen hos honom förbyts i sin motsats? Är det som blir kvar, den inverterade psykopaten, fortfarande Alex?

En fängelsepräst talar om vad Ludovicometoden innebär:

”Han upphör att vara en missdådare, men han upphör också att vara en varelse i stånd till en moralisk valhandling.”

En doktor får stå för det pragmatiska svaret:

”Vi sysslar inte med motiven eller den högre etiken. Vi sysslar enbart med att nedbringa brottsligheten …”

Och däremellan spänner frågeställningen: rätten till sina egna val kontra samhällets behov av att motarbeta destruktivitet.

* * *

Burgess lyckas på ett effektivt sätt berätta sin våldsamma och brutala historia genom den tonårige Alex’ ögon. Språket är inte bara späckat med halvt obegriplig slang, utan en viss barnslighet och en viss talspråkighet vidlåder det, ungefär såsom man kunde förvänta sig att en inte särskilt bokligt intresserad yngling skulle skriva. Illusionen vidmakthålls genom språket.

Våldsbeskrivningarna går inte till excess: Burgess gottar sig inte i våldet. Dels är de egentliga våldsbeskrivningarna relativt få innan Alex åker fast, och dels höljs de i slang så att intrycket av våldsamheten mildras till aningar. Våldet är inte huvudsaken i berättelsen: det räcker med att läsaren förstår att Alex är en våldsam och känslokall person. När väl det etablerats i läsningen förs historien vidare.

A Clockwork Orange är på många sätt en dystopisk framtidsskildring, där samhället utstår slag mot sina grundvalar på grund av det nattliga våldet, och metoden samhället tar till för att hävda sin överhöghet ska innebära att ligisterna får sin våldsamhet kastrerad.

Brottslingen förvandlas till en maskin programmerad att enbart göra gott. Så begår, kunde man måhända argumentera för, samhället i sin tur därigenom ett övergrepp mot den kriminelle, när det dödar friheten till förmån för säkerheten.
— — —
A Clockwork Orange, Anthony Burgess. Övers. Caj Lundgren. Modernista 2012. ISBN: 978-91-7499-234-2.

Bokrecension: Katastrofer under 100 år | Rasmus Dahlberg

Släckningsarbete vid General Slocum 24 juni 1904.

Katastrofer under 100 år (da. 100 års katastrofer) är skriven av den danske katastrofhistorikern Rasmus Dahlberg (f. 1977). Boken är översatt av Annica Cardell.

* * *

Tack och lov är katastrofer där mängder av människor dör under dramatiska omständigheter inte något självupplevt för de flesta av oss. Rasmus Dahlbergs Katastrofer under 100 år påminner oss emellertid om hur lätt en katastrof kan ske när missuppfattningar genererar felaktiga beslut, när något som borde fungera havererar, när säkerhetstänkande sätts åt sidan.

* * *

Katastrofer under 100 år är en populärvetenskaplig genomgång av elva stora katastrofer mellan 1904 och 2010. Utöver dessa elva katastrofer refereras till ytterligare katastrofala händelser för jämförelse.

Varje kapitel inleds med ett kort, nästan skönlitterärt, avsnitt där Dahlberg ofta ur en enskild eller några enskilda människors perspektiv beskriver vad som sker alldeles innan katastrofen, intill dess att den blir ett faktum. Därefter utmålas bakgrunden och steg för steg får läsaren del av en mer detaljerad beskrivning av händelseförloppet.

Avslutningsvis använder sig Dahlberg i varje kapitel av en teoretisk modell som konstruerats av en James Reason. Modellen kallas schweizerostmodellen och kan beskrivas som några lager med ost, där varje skiva utgör vad som skulle kunna vara en barriär mot misstag.

Men schweizerostar har hål. På samma sätt kan en barriär mot misstag innehålla hål. När hålen går rakt igenom alla barriärer sker katastrofer.

Dahlberg använder sig av tre lager i sin användning av modellen. Första lagret representerar organisation och design, alltså hur ett företag är organiserat eller hur en maskin är designad. Andra lagret representerar procedurer, alltså regler och policies. Tredje lagret representerar beteenden, alltså hur enskilda människor agerar eller inte agerar.

Utifrån dessa tre lager som mönster sätter sedan Dahlberg fingret på vad som gått snett i varje nivå, som möjliggör att katastrofen sker.

Avslutningsvis drar Dahlberg slutsatser om vad man möjligen kan lära sig inför framtiden av varje enskild katastrof.

* * *

En del av katastroferna som Dahlberg beskriver är mycket välkända: Titanic, Tjernobyl, Estonia. Andra har jag själv aldrig hört talas om: Branden på hjulångaren General Slocum 1904 och tågolyckan vid Mobile 1993 till exempel.

Men både de mer kända och de mindre kända händelserna är skrivna på ett sätt som är givande och intressant och med nya infallsvinklar. Särskilt lyckat är det att Dahlberg är rejält individfokuserad. Det gör att läsaren hamnar i direktkontakt med människor som är drabbats av det som beskrivs.

* * *

Alla katastroferna är tragedier. Men av någon anledning fascineras jag särskilt av den händelse som Dahlberg tar upp i början av sin bok, nämligen hjulångaren General Slocums undergång i New York 1904.

Hjulångaren hade abonnerats av en församling bestående av tyska immigranter för en nöjestur. Båten var stor, och drygt 1300 personer fanns ombord. Fartyget börjar emellertid brinna, elden sprids och det slutar med att drygt 1000 personer blir lågornas rov eller drunknar i East River när de försöker ta sig i säkerhet.

Dahlberg konstaterar flera saker utifrån schweizerostmodellen.

På organisations- och designnivån finner han att fartyget impregnerats med brandfarlig terpentin. Inspektörerna som hade ansvar för att kontrollera säkerheten arbetade på ackord, varför de tjänade på att kontrollerna gick så snabbt som möjligt. Besättningen, förutom kaptenen, var inhyrd och oerfaren.

Vad gäller procedurnivån finner Dahlberg att mannen som upptäckte elden dröjde med att rapportera elden till kaptenen, på grund av den strikta hierarkin ombord. Det fanns vidare inga fungerande riktlinjer för hur man skulle hantera en eldsvåda ombord.

På beteendenivån rapporteras att man stuvat brandfarliga material i rummet där elden först slog upp; sannolikt började elden dessutom genom att en besättningsman slängt en tändsticka som han trodde var släckt på det halmbeströdda golvet i detta rum. Mannen som upptäckte elden stängde inte heller dörren till rummet, vilket gjorde att elden fick tillgång till syre.

Vad menar då Dahlberg att man kan lära sig av General Slocums undergång och de drygt tusen döda tyska immigranterna?

Jo, till exempel att säkerhet endast så lite som möjligt bör vara avhängig enskilda människors beteenden. Säkerheten ska befordras genom till exempel användande av lämpliga material och att man på rent strukturell nivå undviker sådant som gör att inspektörer måhända ej är så noga som hade behövts.

* * *

Katastrofer händer. Och så länge det finns människor inblandade, eller maskiner som tillverkats av människor, så kommer de att fortsätta att hända.

Vad vi kan lära av de många fallstudierna i Katastrofer under 100 år, är att man inte kan vara nog försiktig: att inte tumma på säkerheten för att vinna tid, att hellre dubbelkolla än att vara osäker, att hålla sig med backups, att ha fasta rutiner och klara och smidiga beslutsvägar för alla tänkbara situationer, att hellre överreagera på ett larm än att hoppas på det bästa, att hellre använda väl testade och rejäla material och designer än bristfälligt prövade och billigt men undermåligt material i det som bygger, det som bär, det som fraktar.

På så vis kan vi kanske inte hindra att katastrofer sker. Men måhända kan vi göra dem färre än vad som annars varit fallet.
– – –
Katastrofer under 100 år, Rasmus Dahlberg. Historiska Media 2013. ISBN: 978-91-7545-085-8.