Textkritisk kommentar: "Äger vi rätten över vår egen död?" | Marcus Birro

Marcus Birro lyckas i en krönika i Expressen prestera ett sällsynt märkligt inlägg i debatten om dödshjälp. Min egen inställning i frågan är mycket simpel: lever man ett liv som innebär sådant lidande att det är outhärdligt, bör man få hjälp att avsluta det om man inte förmår göra det själv.

Birros argumentation går ungefär så här:

1. Ateister och vetenskapstillvända människor tror att de själva är gudar och har rätt att avsluta sina liv som och när de vill. 

2. Människan äger inte rätt att avsluta sitt liv, eftersom det är ett brott mot Gud och kränker livet. 

3. Eftersom människor emellanåt fattar beslut som inte är nyttiga för människan själv, borde de inte fatta beslut alls om sin egen död. 

4. Den sjuka människan bör inte avsluta sitt liv, för man kan ännu tillfriskna på samma vis som Birro slutade vara tonårsdeprimerad. Hursomhelst kanske man gärna vill höra ljudet av boksidor som bläddras en gång till. Det kan man inte när man är död.

Jag kan inte undgå tanken att Birro gör det ohyggligt enkelt för sig. Istället för att ge sig in på ett balanserat samtal om liv och död och empati, skär han av all vidare diskussion med ett ”Gud vill det”. Där finns inga nyanser, inga överväganden, ingen panna som läggs i veck.

Livet är heligt, menar Birro, och får därför endast tyna bort — med ohyggliga smärtor när så är fallet. Döden får man inte tillkalla som en utväg där morfin inte längre förmår dämpa ångest och lidande de sista dagarna eller veckorna innan hjärtat på den obotligt sjuke ger upp. Varför? För det är att kränka livet att avsluta det på annat sätt än genom en golgatavandring.

Nåväl. Ingen påstår att människor alltid fattar rationella beslut.

Men det faktum att alla våra val inte är nyttiga, innebär inte att alla våra val är onyttiga. Och jag frågar mig hur Birro kan våga tilltala den döende och terminalsjuke med självklarhet, att valet hon vill fatta om att få somna in är fel, är synd, att hon har en skyldighet att känna kroppen falla samman inifrån innan medvetandet till sist flyr. Därmed omyndigförklarar Birro den mycket svårt sjuka, och tar sig rätten att åt henne avgöra vad som är ett värdigt liv: och ett värdigt liv består tydligen i dennas fall av lidande, lidande resten av det korta återstående livet, lidande in i döden.

Birros text är direkt anstötlig i hans trivialisering av de obotligt och olidligt lidandes smärtor.

Marcus Birro har avskilt livet så långt från döden, att döden riskerar att bli något ont i sig självt som till varje pris ska undvikas. Men det är ju så, att döden inte omintetgör det liv som har levts, liksom att nå en resas destination inte omintetgör sträckan som tillryggalagts.

Livet kränks inte av döden, det når bara sitt slut genom den.

Livets värde förringas inte av döden, det når bara sin punkt genom den.

Låt oss inte förmena människor förmånen att få sätta den punkten där de själva vill, snarare än där Marcus Birro vill placera den.