Dikten är storslagen och fullkomligt omistlig för vår förståelse av den fornnordiska kosmologin och mytologin. Genom stroferna förs vi med från världens gryning till dess undergång och den spirande dagen därefter. Men dikten är inte bara viktig som källa till kunskap om den fornnordiska föreställningsvärlden, utan den är viktig också i sin egen rätt som en utsökt litterär skapelse.
Det hela börjar med en högstämd invokation:
"Hören mig alla heliga släkten,Völvan, en slags fornnordisk sierska, tilltalar således både gudarna i höjden ("alla heliga släkten") och människosläktet ("större och smärre söner av Heimdall").
större och smärre söner av Heimdall"
Förklaringen till den senare formuleringen finner vi i en annan eddadikt, nämligen Rigstula, där det fornnordiska klassamhället förklaras genom att Heimdall personligen görs till urfader för alla ätterna: fader till trälarna, till de fria bönderna, till krigarna. Dessa är de "större och smärre" sönerna. Och völvan tilltalar dem alla.
* * *
När völvan väl fångat publikens uppmärksamhet fortsätter hon med att förkunna, att hon berättar på uppdrag av Oden själv. Det är Oden som vill, att hon berättar vad som skedde i tidens begynnelse. Völvan skådar tillbaka genom sekler och årtusenden.
"... du vill ju, Valfader, att väl jag täljerDärefter beskriver hon hur världsordningen blir till. Hon börjar i begynnelsen och vandrar framåt. Vi får en aning av hur gudarna i denna tillvarons morgon lever i ett slags gyllene urtillstånd: de bygger, smider – och leker.
forntida sägner, de första, jag minnes."
Sedan följer beskrivningen av det första kriget, det mellan de två gudasläkterna, asarna och vanerna.
Vi vet inte mycket om hur man tänkte sig denna konflikt. Händelseförloppet är dunkelt, eftersom så mycket av den kunskap Völvan förutsätter hos sina lyssnare nu har gått förlorad för oss. Det verkar som om bråket har sin upprinnelse i en konflikt med någon slags trollkvinna, alltså också hon en völva, som bland annat "trollade förryckthet". Möjligen var hon av vanersläkt, och asarna försökte – utan att lyckas – dräpa henne.
"Tre gånger brände de den tre gånger borna,De upprepade försöken att göra slut på völvan genom eld misshagar hursomhelst vanerna. Kriget bryter ut, och vanerna hade god lycka i striden.
ofta, ej sällan, dock ännu hon lever."
"Brutet var bröstvärn på borgen hos asar,Vanerna verkar alltså få asarna på reträtt, men med tiden kom de två släkterna att sluta fred. Från annat material vet vi, att denna fred innebar ett utbyte av gisslan för att garantera fredens bestånd: det var vid detta tillfälle som vanergudarna Njord, Frej och Freja bosatte sig hos asarna.
över vapentagna fält kunde vanerna tränga."
* * *
Nåväl; genom antydningar om nu okända eller blott anade myter och motiv förs vi vidare genom världshistorien intill dess slut, när kaosmakterna rister världen och till sist får den på fall, till priset av både sin egen och gudavärldens undergång. Vi kallar det Ragnarök.
"Solen börjar svartna, jord sänkes i havet,Men när världsordningen och det gamla förbränts i eld skall något nytt komma. Balder kommer åter, den dräpte asen. Där ska finnas en sal täckt i guld. Men allt är icke frid ens i den nya världen. Völvan avslutar ödesmättat:
från fästet falla flammande stjärnor;
upp ångar imma, och elden lågar,
hettan leker högt mot himlen själv."
"Då kommer dunklets drake flygande,
en blank orm, nedifrån, från Nidafjällen.
I fjädrarna bär, och flyger över slätten,
Nodhogg lik. Nu skall hon sjunka."
* * *
Vi känner inte Völuspas ålder. Det kan verka rimligt att anta, att det förflutit dryga tusen år sedan den nedtecknades, men att det som nedtecknades redan var gammalt i kultursfären. Möjligen är rentav dikten en skicklig sammansmältning av flera dikter.
Det äldsta bevarade manuskriptet av texten i sitt nuvarande skick återfinns i Eddaupplagan Codex Regius som bör stamma från omkring år 1270. Diktens ursprung anses i allmänhet vara västskandinaviskt – norskt eller isländskt. Och kanske mest sannolikt just isländskt.
Någon vill se kristet inflytande framförallt i Völuspas senare partier med Balders återkomst och en vers om "han som styr över allt", medan andra i dikten ser mer ursprungligt fornnordiskt mytstoff med källa i urgamla indoeuropeiska traditioner, mycket äldre än kristendomen själv.
Måhända uttrycker världens pånyttfödelse icke det linjära och paradisiska slutet på historien som vi är vana vid från abrahamitisk tradition, utan snarare en cyklisk förnyelse, på känt indoeuropeiskt manér. Detta att presentationen av ett hotande element avslutar dikten, kan tyda på det senare: redan i pånyttfödelsen finns fröet till ännu en undergång.
Själv är jag benägen att tro, att Völuspa till sin absoluta huvuddel är genuint hednisk, men att kristna interpolationer eller kristen påverkan kan ha skett mot slutet, främst i denna vers:
"Där kommer den mäktige till maktdomen,Men det är givetvis inget som hindrar att "den mäktige" syftar på Valfadern själv, som måhända liksom sin son Balder kunde komma till liv igen. Inte minst i sin skepnad som dödsgud torde Oden haft särskilda förutsättningar att icke begränsas av döden.
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt."
Inte heller behöver "maktdomen" syfta på någon slags yttersta dom: stycket kan tolkas annorlunda, som i eddaöversättaren och språkvetaren Björn Collinders tolkning:
"Då kommer den mäktige till myndighet och välde ..."Åsikten har också framförts, att poeten bakom Völuspa visserligen själv varit hedning, men haft kännedom om kristendomen. Völuspa kan då ha varit en ansträngning i riktning mot att hävda hedendomens höghet och komplexitet; att element som påminner om en kristen tankegång då letar sig in i verket är inte alldeles långsökt. Måhända finns de där raderna om "den mäktige" som en påminnelse om att tankegångar som dessa även finns eller kan finnas inom den norröna föreställningsvärlden, och icke tillhör den "nya seden" enkom.
* * *
Något jag särskilt uppskattar med Völuspa, är att dikten ger en sammanfattande bild av en förfinad kosmologi och en utarbetad mytologi som kanhända fjärmar oss en aning från föreställningen om den hedniske nordbon som den barbariske vikingen som blott söker rov och blod.
Naturligtvis kan vi inte bortse från vikingen som fenomen under vikingatiden. Men vi gör rätt i att vidga perspektivet och förstå att fornnordisk historia innehåller så mycket mer än vikingar. Till exempel den mest finstämda poesi, som kan tävla i skönhet med vilken världslitterär diktkonst som helst.
Visst är det troligt att Völuspa skrevs i aristokratisk miljö och främst speglar de föreställningar som fanns i det yppersta samhällsskiktet, men de föreställningarna kan näppeligen ha existerat avskilt från mer folkliga förståelser för de stora, kosmologiska skeendena.
Litteraturhistorikern Peter Hallbergs beskrivning av Völuspa må avsluta denna lilla betraktelse kring ett av den norröna kulturens yppersta litterära verk:
"Hög, ren, sträng är några epitet som inställer sig, då man söker återge sina intryck av denna dikt. Den slår en mäktig valvbåge över tillvaron, från urtid till framtid, från skapelse till skapelse. Med samma suveräna konstnärskap gestaltas den svala ron som det glödande tumultet."
* * *
Not: När ej annat anges har jag ovan använt mig av Erik Brates översättning av den äldre Eddan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar