tisdag 15 april 2014

Bokrecension: Aniara | Harry Martinson

Aniara är en episk och dystopisk dikt av Harry Martinson (1904-1978).

* * *

Det är en besynnerlig upplevelse att läsa Harry Martinsons klassiska diktverk Aniara. Inte ens när jag läst den kan jag riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Så jag får stanna vid konstaterandet, att det är en läsning jag icke velat vara utan.

I etthundratre sånger tar Martinson oss med på en drömsk – mardrömsk — resa ut i rymden. Verserna är ibland sammansatta med rim eller inrim och ibland friare konstruerade. Man känner sig därmed som läsare inte inlåst i ett allting betvingande formspråk.

Berättelsen förs fram, sång för sång, kryddad med allehanda termer konstruerade av Martinson själv: det gör att ett slags effektfullt främlingskap uppstår, som bidrar till den suggestiva kraften i texten.

Huvudskeendet är som följer,

Jorden, kallad Doris dalar eller Doris land, har förhärjats av krig, som gjort henne obeboelig.
"... i dessa år då Jorden nått därhän
att hon för strålförgiftnings skull beredes
en tid av vila, ro och karantän."
Människorna från skilda länder, i denna odefinierade men tusentals år avlägsna tid, skickas till Mars och till Venus för sin överlevnads skull. Vi förstår snart att strålningen som dödar jorden kommer sig av väldiga krig, som skördat många offer. "Det trettiandra kriget var just slut", berättas det.
"Och stenarna glaserades
intill ett djup av fyra tum.
I vissa trakter gick det djupare:
en smältfot eller mera
av granitens yta kokade.
Men det slapp folk att se.
De hade virvlat före, runt och runt
som lyftad aska."
Evakueringen sker med tusentals stora rymdskepp, kallade goldonder. Ett av dessa är Aniara, som alltså är titeln på dikteposet. Skeppet är sextontusen fot långt och tretusen fot brett, alltså närmare fem kilometer långt och en kilometer brett. Hon har fyratusen rum som härbärgerar åttatusen själar.

Dessvärre kommer Aniara ur kurs, och driver okorrigerbart bort mot stjärnbilden Lyran genom den öde rymden. Den stjärna som är solen blir alltmer avlägsen. Människornas öden ombord på detta skepp förtäljs oss oftast av mimaroben, som sköter den halvt gudomliga datormaskinen ombord, kallad Mima. Men även andra gestalter ombord kommer emellanåt till tals. Mimaroben har inget personligt namn, efter att ha trätt i Mimas tjänst.

Känslan av ödslighet är kompakt. De tusentals människorna ombord är förvisso i varandras gemenskap, men omgivna av en rymdöken så väldig, att den trotsar all beskrivning. Hugsvalelse finner de i Mima som kan snappa upp signaler både från den döende jorden, och från andra civilisationer. Och de söker tröst i religion, sex, och i den förströelse som först Mima skänker, och sedan genom en slags avskärmande tevebilder som med hjälp av strålning visas utanför själva farkosten.

Men Mima bryter samman, går sönder, dör. Och ödsligheten blir än mer tom. Mimaroben försöker reparera henne, hela henne, men lyckas inte. Och Aniara driver vidare i "evighetens oerhörda öknar", år efter år.

Och allteftersom åren går desillusioneras resenärerna – "ingen mer av tröstens ord berördes" – innan de dör i farkosten vari de både skyddas och är isolerade.

Till sist når Aniaras resa sitt slut. Det har då gått femtontusen år, och allt som är kvar av människorna ombord är "ting och ben", "torra växter", "skuldfri mull".

* * *

En så suggestivt och svårfångat poetiskt verk som Aniara lånar sig gärna till tolkningar. Själv är jag benägen att läsa berättelsen som en skildring av en människans obotliga ensamhet, även i gemenskap. Hon försöker, tycks diktaren mena, bryta ledsnaden genom de medel som står henne till buds, men dessa är till sist utanverk, och hon far genom öde rymder ändå: både skyddad och isolerad av det som uppehåller livet.

I en av sångerna heter det:
"Jag säger som det är och som det var:
sin egen tomhet ingen dölja kan."
Och är det något som jag tar med mig efter läsningen av Aniara, så är det Martinsons skildringar av ödsligheten, den klaustrofobiska ödsligheten i evigheten, som näppeligen kan fångas i ord, men som kan utpekas: det är vad Martinson gör, och det med bravur.
– – –
Aniara, Harry Martinson. Bonniers 1956. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

2 kommentarer:

  1. Aniara läste jag för länge sedan, men har inte sett någon föreställning...

    SvaraRadera
  2. Näpp, operan är också av mig osedd.

    SvaraRadera