Bokrecension: Ett fat amontillado | Edgar Allan Poe

"The 'Ultima Thule' Daguerreotype"
Edgar Allan Poe 1848. Beskuren.

Ett fat amontillado är en liten samling texter av Edgar Allan Poe (1809-1848), utgivna av Bakhåll. Boken har försetts med ett informativt efterord av den mystiske Peter Glas.

* * *

Textsamlingen skänker något av ett smakprov på Edgar Allen Poes prosa och poesi. I den ryms fyra noveller samt Poes mest berömda dikt, "The Raven".

Titelnovellen "Ett fat amontillado" handlar om en man som i klassisk romantisk miljö utkräver en iskall och fruktansvärd hämnd. "Det skvallrande hjärtat" är en av Poes klassiska skräcknoveller, som beskriver ett åldringsmord och det övernaturliga sätt varpå det får sin upplösning. "Levande begravd" är en av naturliga skäl klaustrofobisk och viktorianskt klingande spekulation kring ödet att bli just levande begravd.

Kanske starkast intryck på mig gör novellen "William Wilson", där en man som antar detta namn berättar om vägen till sin undergång. Det visar sig snart att han har en mystisk dubbelgångare. Denne dyker upp i allehanda sammanhang, där Wilson är på väg att göra något ondskefullt, i syfte att hindra dettas genomförande. Berättelsen är mycket skickligt utförd, och jag kommer efter ett tag att se på den mystiske dubbelgångaren som ett slags materialiserat samvete.

Bakhåll låter oss också ta del av dikten "The Raven" ("Korpen"). Den har återgetts dels i sin engelska ursprungsversion och dels med en svensk översättning. Efter dikten följer en utläggning av Poe själv, om hur han tänkt när han konstruerat texten.

Jag gjorde som så, att jag läste dikten på svenska, därefter Poes beskrivning, och sist läste jag dikten igen, på engelska, högt för mig själv. Poesi har ju en förmåga att komma särskilt till sin rätt när den läses högt. Klangen kommer fram på ett annat vis då, ja, själva ordmusiken och tempot blir klarare.

"The Raven" utspelar sig också den i skräckromantisk miljö, där en man på sin kammare sörjer sin avlidna flickvän, samtidigt som stormen viner i mörkret utanför. In kommer emellertid en korp som lärt sig det ständigt repeterade ordet "nevermore", som fungerar som svar på vilken fråga mannen än ställer till sin bevingade besökare.

* * *

Jag kan inte låta bli att imponeras av det systematiska tankearbete Poe säger sig ha lagt ner på kompositionen av dikten. Texten förefaller snarast mekaniskt sammansatt, men på ett så effektfullt sätt, att det inte är något mekaniskt alls över slutprodukten: den är idel organisk och känns självklar i sin dysterhet, sitt mörker, sin melankoli.

Tydligen har Poe börjat med att bestämma hur lång dikten skulle bli. Han planerade för hundra rader, och i färdigt skick hade den blivit hundraåtta rader. Sedan fortsatte han med att bestämma tonen, vilken han bestämde som sorgsen eller melankolisk.

Han kom därefter fram till att han ville ha en genomgående refräng, som han väljer att något variera för att förhöja dess effekt. Nyckelordet bestämmer han till "nevermore" på grund av dess klang, eftersom han i detta ord finner de eftersökta bokstäverna som han ville använda: "o" och "r".

Och steg för steg fortsätter han på det här viset, intill dess att dikten växer ut, med början i slutet, till sin fulla utsträckning och form.

Så blir själva "The Raven" ett exempel på hur dikt inte nödvändigtvis (eller kanske snarare blott undantagsvis) kommer till genom en mystisk inspiration, utan genom ett gediget intellektuellt arbete.

* * *

Bakhåll lyckas genom sin samling med Poe-texter definitivt med sitt mål, om målet förutsätts vara att få läsaren intresserad av Poes författarskap. Jag, som nog knappt läst något alls av Poe förut, känner genast att jag vill stifta bättre bekantskap med de mörka vrår hans snille tar med läsarna till. Att sedan rent konkret få lära sig mer om personen Poe och hans korta liv genom Peter Glas' efterord förstärker bara fascinationen; som Glas skriver, så

"... känns hela Edgar Allan Poes levnadshistoria som en enda Edgar Allan Poe-berättelse ..."

Inte minst dess slut, när Poe återfinns svårt förvirrad i någon annans kläder efter att ha varit försvunnen några dagar. Han togs till ett sjukhus och

"... i tre dygn låg han sedan och skrek i mardrömmar och hallucinationer innan han dog, den 7 oktober 1849, 40 år gammal."

– – –
Ett fat amontillado, Edgar Allan Poe. Övers. Måns Winberg. Efterord av Peter Glas. Bakhåll 2013. ISBN: 978-91-7742-373-7.  E-boksproduktion: Elib AB, 2013.

Berättelsen om Liten Karin och hennes heliga ursprung

"Heliga Katarina från Alexandria", A. de Corregio.

Åren 1814-1815 gav folklivsforskaren Arvid August Afzelius (1785-1871) och historikern Erik Gustaf Geijer (1783-1847) ut Svenska folkvisor från forntiden. En senare upplaga av denna, Svenska folkvisor, utgiven 1880, har jag införskaffat. Den är utgiven av Richard Bergström och Leonard Höijer. I denna upplaga presenteras balladerna i olika varianter i ett band. Dessa har sedan försetts med kommentarer i ytterligare ett band.

* * *

Balladerna har ofta en lång historia, och sjöngs fortfarande när de upptecknades, inte sällan i olika varianter på olika platser. Vi ska titta närmare på en av dem, nämligen den som i verket kallas "Liten Karin", och äger beteckningen 3.1.

Den handlar om "liten Karin" som tjänar hos "unga kungen".

Kungen blir emellertid förtjust i Karin, trots att han redan har en drottning. Han försöker på allt sätt tubba Karin att bli hans, med alltmer exklusiva skänker och till sist med hot. Man anar att kungens mål i själva verket är att förmå pigan att ligga med honom. Karin viker icke, och ljuter således till sist döden när hon vägrar ge med sig. Jag återger den första varianten av balladen här:

Och liten Karin tjente
På unga kungens gård;
Hon lyste som en stjerna
Bland alla tärnor små. 

Hon lyste som en stjerna
Allt bland de tärnor små.
Och unga kungen talte
Till liten Karin så: 

"Och hör du, liten Karin,
Säg vill du blifva min?
Grå hästen och gullsadelen
Dem vill jag gifva dig." 

"Grå hästen och gullsadelen
Jag passar inte på;
Gif dem din unga drottning,
Låt mig med äran gå. 

"Och hör du, liten Karin,
Säg vill du blifva min?
Min rödaste gullkrona
Den vill jag gifva dig." 

"Din rödaste gullkrona
Jag passar inte på;
Gif den din unga drottning,
Låt mig med äran gå." 

"Och hör du, liten Karin,
Säg vill du blifva min?
Mitt halfva kungarike
Det vill jag gifva dig." 

"Ditt halfva kungarike
Jag passar inte på;
Gif det din unga drottning,
Låt mig med äran gå." 

"Och hör du, liten Karin,
Vill du ej blifva min,
Så skall jag låta sätta dig
I spiketunnan in." 

"Och vill du låta sätta mig
I spiketunnan in,
Guds englar små de se att jag
Oskyldig är dertill." 

De satte liten Karin
I spiketunnan in,
Och konungens små svenner
De rullade henne kring. 

Så kom det ifrån himmelen
Två hvita dufvor ner;
De togo liten Karin
Och strax så blef de tre.

Vi ser i texten den klassiska balladens alla kännetecken: den brutala och melankoliska historien, den långa, berättande texten, kampen, dualismen och de poetiska upprepningarna.

"Liten Karin" finns även upptecknad i Svenska folkvisor i en alternativ och något längre version. I denna är det kungen själv som rullar omkring Karin i tunnan, men han får oombedd hennes förlåtelse medan hon blöder. Sen sveps hon av "hofvets jungfrur" och sätts i grav, men "alla små Guds englar de stodo der kring".

* * *

Låt oss titta lite närmare på bakgrunden till texten. Kommentarsbandet till Svenska folkvisor kommer väl till pass.

Balladen "Liten Karin" var vid upptecknandet spridd över hela landet, om än i många versioner och på många olika melodier. Vi får också lära oss att en mörk slutvers emellanåt förekommer:

"Så kom två svarta korpar
Dit upp från helvete;
De togo unga konungen,
Och strax så blef de tre."

Också denna vers passar väl in i balladtraditionens ofta kärva och för få ting väjande budskap.

* * *

Men ursprungligen går texten tillbaka på en katolsk martyrhistoria om Katarina av Alexandria. Legenden är belagd i Sverige åtminstone sen 1300-talet.

Katarina ska enligt legenden, som vi lätt kan googla fram, varit dotter till en hednisk kung i Alexandria. Hon besökte kejsar Maxentius för att förmå honom att sluta förfölja kristna. Maxentius anordnade då en slags offentlig debatt, som givetvis slutade med att Katarina övertygade filosoferna om det riktiga i sin kristna övertygelse.

Katarina sattes sedan i fängelse och underkastades tortyr för att avsäga sig sin tro. Det hade ingen verkan, så Maxentius ska ha försökt övertyga den tydligen särdeles vackra prinsessan att istället gifta sig med honom, vilket hon vägrade, eftersom hon ansåg att hennes äkta hälft var Jesus. Det hela slutade med att Katarina halshöggs.

Händelserna anses väl helt och hållet vara uppdiktade, även om de kan rymma reminiscenser av förföljelserna av kristna under Diocletianus tid. Men vad gäller specifikt Katharina av Alexandria finns de första tydliga uppteckningarna av händelserna bevarade först från femhundra år efter när hon skulle ha levt, även om en historia redan hos Eusebios har kopplats till just henne.

Som martyrhistoria har traditionen ändå haft ett liv, som inspirerat till vår svenska "Liten Karin" och alternativa versioner på bland annat tyska och danska. Legenden har omplanterats i stabil språkdräkt och i poetisk must och kraft, och spåren av den plats där den utspelade sig och dess sammanfogning på okänd ort har planats ut.

* * *

Läs mer:
Svenska folkvisor utgifvna af E. G. Geijer och A. A. Afzelius, Utgifven af R. Bergström och L. Höijer. Z. Hægströms boktryckeri. Stockholm 1880.
Wikipedia: Catherine of Alexandria (Läst 2014-03-26)

Bokrecension: De dödas tempel | Jonathan Lindström

De dödas tempel: Om arkeologi och jakten på stenålderns själ är skriven av arkeologen Johathan Lindström (f. 1962).

* * *

1993 grävs de första bitarna fram ur jorden, av vad som skulle komma att bli en fascination för arkeologen Jonathan Lindström. Där, under gräsmattan utanför torpet Gläntan i Sörmland, avtäcktes långsamt vad som fanns kvar av ett dödshus från stridsyxekulturen under stenåldern. Det är om detta dödshus De dödas tempel handlar.

Den arkeologiska undersökningen, som leds av Lindström, pågår under några månader, och när alla fynd – bland annat närmare 2000 krukskärvor och nära 10 000 benfragment – katalogiserats, ritats in på kartor och tagits till vara, fortsätter det oväntade fyndet av dödshuset att sysselsätta Lindström. Det är hans sökande efter fördjupade kunskaper om dödshuset och den värld det en gång stod i, som vi får följa med på.

Och vi lär oss massor. Steg för steg vinner vi med Lindström inblickar i en värld som fanns för omkring 4400 år sedan. Vi tittar närmare på själva dödshusets utseende och tänkbara funktioner, den miljö som det uppfördes i, den kultur som omgav den och de andra stenålderskulturer som fanns i dess närhet.

Något litet träder stenåldersmänniskorna oss till mötes genom sina gravskick, genom keramik och vapen. Vi ser icke deras ansikten, men vi ser dem på ryggen. Även om man ibland suggestivt nog nästan tycker sig höra deras röster. Lindström skriver:

"Arkeologin kan bjuda på så intensiva upplevelser av föremål att det skär i hjärtat."

Jag tror honom.

* * *

Det ligger i sakens natur att det är vanskligt att tala i detalj om hur världen tedde sig i ett skriftlöst samhälle för fyratusen år sedan. För att dra slutsatser behöver man knyta ihop indicier från olika håll, jämföra mytologiska motiv från andra tider, och göra mer eller mindre hypotetiska slutsatser som i sin tur kan bli grund för nya slutsatser. Och spekulera.

Det både spännande och vanskliga med Lindströms framställning, i synnerhet mot slutet när han rekonstruerar dödshuset och dess uppförare, är att han tillåter sig att göra mycket omfattande spekulationer kring byggnaden.

Som skolad i sträng källkritisk metod känner jag mig inte helt bekväm med att han så i färglagd detalj målar upp en bild av hur det var att leva i byn där dödshuset stod, hur människornas tankar tedde sig, och rentav vem som kunde tänkas ha byggt huset: den hypotetiska dödshuskvinnan.

Men å andra sidan skapar Lindströms spekulationer – med element sammansatta av stora mängder ledtrådar och grundade på vetenskapliga rön – en narrativ rymd vari vi kan få en möjlighet att få en slags övergripande bild av stenåldersmänniskorna i allmänhet och stridsyxekulturen i synnerhet.

Även om bilden Lindström målar upp inte nödvändigtvis stämmer exakt med wie es eigentlich gewesen, så visar den ändå på hur det mycket väl kan ha varit. Ungefär som en realistisk roman kan skildra ett samhälle på ett träffande sätt, utan att dess huvudpersoner och handling återspeglar exakta, verkliga händelser.

* * *

Stenåldern tillhör inte de epoker jag är bäst insatt i. Därför är Lindströms bok särskilt intressant.

Jag påminns om att stenåldersmänniskorna inte har mycket gemensamt med de grottmänniskoliknande figurer som de ibland framställs som. De var precis som vi, om än på en teknologisk mindre utvecklad nivå.

Lindström teoretiserar kring vilket språk stridsyxefolket talade. Måhända var det så, som det allmänt menats, att de talade någon form av indoeuropeisk språkform, alltså ett språk besläktat med bland annat nutidens svenska. Men kanske talade de någon form av finskugriskt språk. Eller kanske något i dag helt okänt språk. Måhända var de rentav tvåspråkiga.

"... det jag tror gällde vid dödshuset är att stridsyxingarna redan hade bekantat sig med indoeuropeiskan. Det kan redan ha varit deras förstaspråk, eller ett självklart andraspråk."

Lindström menar att stridsyxekulturen inte alls var ett imperialistiskt i ett erövrarfolk, såsom det tidigare ansetts. Våld kan ha förekommit, men det var nog inte det vanliga sättet som kulturen spreds på. Kulturen, som förvisso skilde sig från omkringliggande och äldre kulturer under stenåldern, spreds på ett mer dynamiskt sätt än så, till exempel genom möten.

Spår av våldsamheter mellan de olika kulturerna saknas och i regel levde man sannolikt i fred och samförstånd med varandra. Ibland bodde representanter för den nya individuellt anslagna stridsyxekulturen i byar bara några kilometer ifrån byar som formats av den äldre, mer kollektivistiska gropkeramiska kulturen.

Säkert var man inte sällan släkt med varandra, och enskilda individer kom kanske genom giften att hamna i stridsyxekulturen, och blev så del i ett nytt och expanderande ideologiskt sammanhang, med nya sätt att förse sig med mat: kornodling och fårskötsel, till exempel, snarare än fiske och jakt.

I stridsyxekulturen förefaller vi dessutom se ett embryo till ett hövdingasamhälle, vars princip kom att utvecklas och bestå i tusentals år.

* * *

Lindström är skicklig på att ge oss en känsla av vilka dessa stridsyxingar var:

"Det är fullständigt anakronistiskt och inte helt rättvisande, men jag brukar tänka mig stridsyxingarna som stela och lättstötta medlemmar av borgarklassen, och gropkeramikerna som deras slafsiga landsortssläktningar."

Och vidare:

"... stridsyxingarna var plågsamt noggranna i allt."

Stridsyxekulturen var, får vi lära oss, en distinkt strömning i stenålderspopulationen.

Lindström berättar, att kulturen sträckt sig från trakterna av Ural, vidare över Baltikum och Finland och resten av Skandinavien. Spår av den finner man i ett bälte som är tvåhundrafemtio mil brett. Man ser inom detta bälte, menar han, ett distinkt begravningsskick och yttringar av den materiella kulturen, där inte minst den mer eller mindre rituella stridsyxan förekommer ymnigt. Möjligen var den en symbol för kraft, eller en statusmarkering, eftersom den näppeligen lämpat sig för strid.

Lindström skriver:

"...för det mesta har den inte kommit till hårdhänt användning."

Och:

"Stridsyxan har utan tvekan varit det mest symbolladdade föremål människorna brukade vid den här tiden."

Vissa vill i stridsyxan rentav se en föregångare till Mjölner, Tors hammare, även om det givetvis är vanskligt att dra ut sådana sambandslinjer, tretusen år genom historien.

* * *

Det är onekligen inspirerande och nästan hisnande hur mycket man ändå kan ta reda på utifrån det som hittas i marken. Genom analys av benen runtom dödshusets ytterväggar kan man konstatera att där begravts ungefär sexton personer – trots att benen i stort sorterats med skallarna för sig och resten av benen för sig.

Genom analys av fosfathalten i jorden i vad som en gång var inomhus i dödshuset, kan vi dra slutsatsen att döda kroppar förvarats där, och antagligen brutits ner på platsen, innan de vid någon punkt kremerades.

Lindström skriver:

"Man får förmoda att en del av [kropparna] har legat där i åratal och har dränkt marken under med fosfater. Sedan har man plockat ut de döda i olika grader av förmultning och skelettering, bränt dem och grävt ner de brända benen i gropar längs dödshusets ytterväggar."

Och genom analys av marken utanför dödshuset kan vi till och med dra slutsatsen, att takdropp inverkat menligt på gräsväxten utmed takskägget – för över fyratusen år sedan.

Genom molekylundersökningar av krukskärvor kan man emellanåt få en uppfattning om vad som en gång förvarades i dem. Vidare kan undersökningar göras på skeletten som säger något om vilken huvudsaklig kost de döda haft: marin eller landbaserad.

Och genom analys av flintdamm kan man till och med dra slutsatser kring var flintknackare vanligen suttit och arbetat — och vilken väg de gått därifrån. Och mycket, mycket mer.

Så den fria narrativa miljö som Lindström ger oss att vistas i har sina tydliga avgränsningar, sina tydliga fasta punkter som den måste ansluta till.

* * *

De dödas tempel är mycket lärorik, och dessutom skriven på ett mycket tillgängligt och behagligt vis.

Visst undrar jag om man kan göra så långtgående spekulationer om stridsyxefolkets uppfattningar om kosmologi och annat som Lindström gör, och ändå mena sig ha ordentligt på fötterna. För hur mycket om kosmologi kan man egentligen utläsa ur hur ben är placerade i högar runtom ett dödshus för fyratusenfyrahundra år sedan?

Men Lindström är kunnig och framställer sina hypoteser med stor ödmjukhet: som möjliga lösningar, eller som förslag på lösningar. Han påvisar samband där han menar att de kan finnas. Han kan naturligtvis mycket väl ha rätt. Men det kan vi kanske aldrig få veta med säkerhet.

* * *

Det som börjar med en utgrävning i en torpträdgård slutar med en storslagen och intagande exposé över människans liv under stenåldern, med ett dödshus som nav, ett hus som kanske bara stod rest under någon enstaka generation.

Och den resa som börjar med några skärvor och brända människorester, fortsätter via stenåldersmänniskans vardagsliv mot hennes tänkbara religio-kosmologiska uppfattningar. Den spricka ljus från en annan tid som de där lämningarna ger oss, använder Lindström för att slå ut vida perspektiv på en tid som är helt annorlunda än vår, men vars människor kanske ändå är förvånansvärt lika dig och mig.
– – –
De dödas tempel: Om arkeologi och jakten på stenålderns själ, Johathan Lindström. Norstedts 2011. ISBN: 978-91-1-303390-7.

E-boksläsare läser mer

En brittisk undersökning utförd av organisationen Quick Reads visar att nästan hälften de som läser e-böcker uppger att den nya teknologin fått dem att läsa mer. Dessutom uppger fler än tre av fem personer att gratis e-böcker fått dem att läsa böcker de annars inte hade läst.

Även några andra intressanta resultat kommer fram i undersökningen.

I genomsnitt läser således en engelsman sex timmar i veckan – en siffra som låter hög. Å andra sidan säger 22 procent att de aldrig läser för eget nöjes skull. 61 procent av de vuxna läser främst fysiska böcker, men hela 15 procent uppgav att de främst läser i eboksläsare. En tredjedel av de vuxna uppgav dessutom, att de läser i längre perioder när de läser i en eboksläsare.

Också något förvånande, visar det sig att bland engelsmännen är det gruppen 65 år och äldre som i högst grad använder e-boksläsare, medan gruppen 18-24-åringar använder dem minst: 19 respektive 12 procent.

Och för egen del kan jag bara konstatera att mitt läsande ökat sedan jag skaffade en e-boksläsare.

Behändigheten är en påtaglig orsak, men till det kommer det extremt stora utbudet till ingen kostnad. Med några knapptryckningar finns världslitteraturen i apparaten, och det är bara att sätta igång att läsa, vare sig man laddar ner obskyr ateistlitteratur från 1800-talet via Project Gutenberg, svenska klassiker man annars kanske inte kommit sig för att läsa via Litteraturbanken eller lånar mer moderna böcker via bibliotekets e-boksutlåning.

Inköpet av en e-boksläsare var följaktligen en av de mest förträffliga investeringar jag gjort.

* * *

Källa:
The National Institute of Adult Continuing Education (NIACE):
Concern that parents are stopping reading with their children too young (Läst 2014-03-22)

Betraktelse 22: Om forn sed

Yggdrasil, Lorenz Frølich

Asatron som begrepp är en förhållandevis modern term. Det lär ha myntats av N. F. S. Grundtvig 1807.

Termen är dessutom missvisande: i den fornnordiska mytologin förhöll man sig inte enbart till asarna som objekt för tron, utan också till den andra gudaätten, som kallades vaner, och av vars släkt Njord, Frej och Freja var. Utöver dessa gudasläkter hade man också att förhålla sig till den mångfald av naturväsen som beskrivs i källorna, främst bland dem de mystiska alverna, som man offrade till.

Men det finns också en annan anledning till varför asatro är olämpligt som begrepp.

Begreppet är snarast kristet färgat, i det att det andra ledet syftar på "tro". Det är en kristen sak att kräva av efterföljarna att de ska tro. Den fornnordiska religiositeten vreds inte omkring det navet. I fornnordisk kultur och religiositet var det seden som var det centrala. Så kallade också de gamla nordborna sin form av kulthandlingar och därmed befryndade yttringar för forn siðr, alltså forn sed.

Vi anar alltså att de religiösa myterna och berättelserna inte främst var en sak att tro på, utan något att förhålla sig till på ett mer dynamiskt vis.

Berättelserna återfinns för den gamle nordbon dessutom i ett komplex av föreställningar, där själva kulturen är religiöst betingad. Rättsskipning, blot, fest och andakt ingår i en växelverkan, baserad på seden, livssättet. Vi kan se det illustrerat i att fornnordiska kultplatser åtminstone på sina håll inte var en exklusivt religiös plats, utan att man – när man samlades till kult – också i närheten såg till att hålla ting och ha marknad.

Även för mig som sekulärhedning och inte tror på gudarna, men känner den litterära kraften i de gamla texterna och den rakryggade stämningen i kulturen, är tanken på den fornnordiska kulten och kulturen som ett levnadssätt snarare än en bekännelse till vissa mer eller mindre metafysiska begrepp tilltalande.

Vi kan i texterna finna många exempel på olika typer av människor med det gemensamma att de hör hemma i den norröna kulturkretsen: vi har de som är fromma anhängare av gudarna, vi har de som bryr sig mindre om dem, och vi har "den egna kraftens män" – ett slags protoateister som förlitade sig mer på sin egen kraft och inneboende lycka än på gudarna.

Ingen av dem är anhängare av den nya seden – kristendomen – och följer måhända icke alls heller de samtida mer utpräglade kultbruken, men de lever och andas samma kulturella luft, den luft som jag själv genom studier och leverne försöker fånga upp en doft av.

Den forna sedens folk är inte utdött. Vi lever fortfarande. Och när domkyrkornas torn rasat in, kommer vi fortfarande att gå i våra av gamla väsen befolkade skogar.

Bokrecension: The Necessity Of Atheism | Percy Bysshe Shelley

"Portrait of Percy Bysshe Shelley", Amelia Curran. 1819.

The Necessity Of Atheism är en pamflett skriven av Percy Bysshe Shelley (1792-1822).

* * *

Först några ord om författaren själv. Percy Bysshe Shelley var en engelsk romantisk poet som dog drunkningsdöden under en segeltur utanför nuvarande Italien år 1822. Han var då bara 29 år gammal. Kroppen spolades i land och kremerades senare på stranden. Lord Byron lär ha varit närvarande vid detta tillfälle, men ska ha lämnat platsen på grund av skeendets obehaglighet. Askorna begravdes i Rom.

Shelleys lämnade sin första hustru 1814. Hon hittades drunknad, död via självmord, och gravid i Hyde Park två år senare. Shelleys andra hustru var Mary Shelley, känd som författare till Frankensteins monster.

Percy Bysshe Shelley kom att slå igenom i de breda massorna först en generation efter sin död, inte minst på grund av sina djärva ställningstagande för ateism, icke-våld, social rättvisa, vegetarianism – och givetvis för sin ordkonst.

Efter att Shelley vägrat förneka författarskap av traktatet The Necessity Of Atheism som han spritt på Oxforduniversitetet blev han år 1811 relegerad, nitton år gammal. Men kritiken mot kristendomen kom att gå som en röd tråd genom hans liv. Men det är pamfletten i fråga som jag har läst, i dess rejält utökade utgåva från 1813.

* * *

Den utökade versionen av The Necessity Of Atheism är uppdelad i tre avdelningar: "There Is No God", "On Life" och avslutningsvis "On A Future State". Första avdelningen behandlar frågan om Guds existens, andra är mer allmänt hållen om livets villkor, och tredje tar upp frågan om liv efter döden. Måhända är det den tredje delen som stått sig bäst under de tvåhundra år som gått sedan publiceringen.

* * *

Så något om Shelleys tankegångar i skriften.

Shelley menar att frågan om Guds existens måste underställas förnuftet, eftersom förnuftet är baseras på den enda informationsingång vi har tillgång till: våra sinnen. Shelley menar då, att utifrån förnuftet måste alla tänkande människor inse att det inte finns några belägg för en gudoms existens.

Guds existens, menar Shelley, tas istället till, när människan inte längre förmår utforska tillvarons långa kedjor av kausalitet. Människan kapar den bekymmersamma situationen, genom att dra in Gud i tänkandet. Gud kommer in som en konsekvens av intellektuell lathet eller av okunskap. Att säga att Gud är orsaken till något, förråder i själva verket att människan är okunnig om de naturliga orsaker som ligger bakom fenomenet i fråga. Följaktligen kan Shelley utbrista:

"If ignorance of nature gave birth to gods, knowledge of nature is made for their destruction."

Det torde ligga något i det. Allteftersom den vetenskapliga metoden gör landvinningar minskar utrymmet för en agerande gudom att vara aktiv: vart än man tittar, ser man honom icke.

Religionens sanningar förmedlas således inte genom kunskap om naturen. Shelley menar istället att den förs vidare genom auktoritet:

"...people adore the God of their fathers and of their priests: authority, confidence, submission and custom with them take the place of conviction or of proofs..."

Och den auktoritet som prästerna framför sina budskap med, vilar i sin tur bara på auktoriteten hos några få, som låtsas känna Gud. Shelley gör reflexionen:

"A God made by man undoubtedly has need of man to make himself known to man."

Att dessa Guds särskilda ämbetsmän inte har någon särskild kunskap om Gud påvisas därav, menar Shelley, att vart man än vänder sig i världen, har dessa präster olika uppfattningar om sin Gud.

Den mest föraktliga sysselsättning, menar Shelley, är viktigare för världen än att syssla med kunskapen om Gud. Och han hade hellre sett att den energi som slösas på sökandet efter Gud hade kommit människan till bättre nytta:

"...to perfect his real sciences, his laws, his morals, his education..."

Nåväl! Om Gud nu verkligen hade velat göra sig känd för människorna, så hade det legat i hans makt. Det effektivaste sättet är uppenbarligen inte att överlåta det åt prästerna. Han hade kunnat manifestera sig själv på ett ovedersägligt vis, snarare än att utlämna mänskligheten åt partiska "private revelations". Gud hade, om han funnes och ville, kunnat göra sin vilja känd på ett mycket bättre vis, än vad som nu är fallet.

* * *

Avdelningen On Life gör på mig ett någorlunda svårchiffrerat eller möjligen lätt förvirrat intryck. Shelley förefaller där argumentera för någon slags universellt medvetande, varav alla människor är en del. Shelley lär visserligen haft panteistiska förtecken, men jag har svårt att se hur till exempel en formulering som den följande passar in i sammanhanget vari han nu skriver:

"The words, I, you, they, are not signs of any actual difference subsisting between the assemblage of thoughts thus indicated, but are merely marks employed to denote the different modifications of the one mind."

Men vi hastar vidare till den mest intressanta avdelningen, alltså den tredje och avslutande, som behandlar frågan om liv efter döden. Den texten är elegant och pregnant formulerad, och Shelley går däri tillrätta med föreställningen att livet skulle fortsätta efter att livet tagit slut.

Utgångspunkten är, återigen, att kunskap i frågan ytterst når oss via sinnena. Vi kan se, att de döda inte längre hörs, ej heller rör sig. Kroppen synes lösas upp, och därmed de organ varigenom människan kan erfara livet. När ögonen ätits upp, hur skulle hon kunna se, frågar sig Shelley. Och hur skulle två högar med förruttnande lera och vittrande ben kunna interagera?

Det är här alltså fråga om en helt materialistisk syn på människan. Människan är sin kropp, och något utöver detta erfar vi inte. För Shelley är det självklart, att sinnet är avhängigt de mänskliga organen och således en del av eller en effekt av kroppen. Därför är det fåfängt att söka sinnet bortom de fysiska förutsättningarna som möjliggör dess verksamhet.

Shelley skriver träffsäkert:

"When you can discover where the fresh colors of the faded flower abide, or the music of the broken lyre seek life among the dead."

Vi kan också observera, att sinnets status är avhängigt kroppens status. Shelley frågar sig, varför sinnet skulle vara undantaget de livets lagar som all annan substans är underkastad. Vid sjukdom eller berusning påverkas sinnet, med hög ålder och senilitet likaså. Sinnessjukdom kan helt utsläcka det. Det visar, menar Shelley, att sinnet följer den fysiska kroppens situation. Och således kan vi dra slutsatsen, att när till sist kroppen dör, så dör också sinnet med den: sinnet följer helt enkelt samma lagar som den livlösa materien.

Det skrämmer givetvis människan.

"The corpse at his feet is prophetic of his own destiny."

Likväl har vi inga belägg för att livet skulle fortsätta efter döden. Vi kan inte finna livet efter döden liksom vi inte kan hitta den falnade blommans färger, eller den trasiga lyrans musik, som anfördes ovan. Enbart våra egna begär kan få oss att inbilla oss, att livet överlever själva livet. Skälen för ett liv efter döden, menar Shelley, övertygar bara dem som vill bli övertygade.

* * *

Shelleys uppfattningar är vare sig kontroversiella eller radikala längre. I västvärlden kan de nog rentav anses vara mainstream eller i vilket fall inte på något sätt apart i bildade sammanhang. Men i sin egen tid, då de nedtecknades, resulterade det i att Shelley blev ansedd som just radikal. I en tid så genomsyrad av den kristendom han bekämpade fanns det de som vägrade att publicera honom, av fruktan för att själva anklagas för hädelse.

I dag är behållningen av en text som The Necessity Of Atheism inte några nya argument. Men formuleringen av argumenten skänks oss i en tilltalande språkdräkt, skrivna med en poets känsliga penna.
– – –
The Necessity Of Atheism, Percy Bysshe Shelley. 1813. Digitaliserad som epub av Feedbooks.

Bokrecension: Nordisk hedendom | Folke Ström

"Tor och Midgårdsormen", Emil Doepler, ca. 1905.

Nordisk hedendom: Tro och sed i förkristen tid är skriven av religionshistorikern Folke Ström (1907-1996).

* * *

De böcker är förhållandevis många som återberättar de fornnordiska myterna. Och väl så! Men för den som önskar komma ett steg vidare, är Folke Ströms Nordisk hedendom en god rekommendation. När man väl orienterat sig i det förkristna, nordiska mytologiska landskapet skänker Ström en fördjupning som ger sammanhang: han går ner i själva den mytologiska och kulturella jordmånen och vänder på den, och låter oss se vad som finns under ytan.

Den förkristna kulten och kulturen är mycket svåråtkomlig. Man är som forskare hänvisad till fåtaliga texter, en del arkeologiska fynd, paralleller från andra kultursfärer, ortnamns eventuellt förkristna etymologi, reminiscenser i folksagor och sådant. Dessutom stammar lejonparten av textmaterialet från västskandinavisk miljö, vilket i någon mån torde lämna östskandinavisk miljö i skuggan.

Ström skriver:

"Det låter sig mycket väl tänkas, att det funnits en östnordisk mytskatt av åtmintone delvis annan färgning än den vi möter i de bägge eddorna."

Med en bild kan man kanske tänka sig det som nordmännen själva kallade "forn sed", som ett pussel, där man saknar en betydande del av bitarna. Och vad gäller de bitar man har, är en del övermålade och andra hör måhända till ett annat pussel. Forskarens uppgift blir då att försöka att rekonstruera så mycket av den totala pusselbilden som bara är möjligt. Det säger sig självt att det är allt annat än lätt.

Ström skriver:

"Jämfört med det av söderns sol belysta klassiska landskapet ter sig det nordiska i mångt och mycket som ett töcknigt dimlandskap."

Men så vitt jag kan bedöma framför Ström många goda förslag kring hur både kulten och kulturen kan ha tagit sig uttryck i Norden. Han leder läsaren igenom forskningsfältet, åtminstone såsom det såg ut när boken skrevs, på sextiotalet. Vissa kollegers teorier kritiserar han, andra tar han upp som plausibla. Och i princip alltid framför han sina uppfattningar ödmjukt, med öppenhet för att det kan ha varit på ett annat sätt.

Ytterligare en sak som jag uppskattar med Nordisk hedendom, är att Ström inte fastnar vid en inkapslad version av religionen, såsom den såg ut under den period som fått namnet vikingatid. Han drar ut linjerna längre än så, hundratals år tillbaka.

På så vis kan Ström finna beröringspunkter mellan olika indoeuropeiska mytkomplex, som uttryckts på olika sätt i olika delar av den indoeuropeiska världen: han hittar således likheter mellan motiv i iranska myter och motiv i fornnordiska myter, som kan tyda på en gemensam stam i ett mycket dunkelt förflutet.

Av synnerligt intresse är den stratifiering som Ström låter antyda, där olika skikt i myter och föreställningsvärld sätts i en viss kronologisk ordning. Så ser han till exempel föreställningen om att den döde fortlevde i sin gravhög som mest ålderdomlig, föreställningen att det finns ett dödsrike, Hel, som därefter uppkommet, och föreställningen om Valhall som yngst. Detta trots att föreställningarna torde ha existerat jämsides under Vikingatiden.

* * *

Nordisk hedendom är en bok att återkomma till. Den är skriven i en akademisk tradition, med allt vad det innebär av vederhäftighet och referenser. Det gör att den känns särskilt pålitlig. Den går både in på detaljer vad gäller särskilda kultbruk eller gudagestalter, och förmår att infånga större drag. Boken varken blundar för detaljerna, eller låter helheten tappas utom synranden.

Dessutom är boken mycket välskriven, rent språkligt.

I Nordisk hedendom belyses således religion och tradition, kult och kultur ur många olika vinklar. Det man måhända är omedveten om vid en rak läsning av mytframställningar framträder då i fler dimensioner. Myterna sträcker sig måhända plötsligt ut genom tiden, och får bibetydelser som annars kanske inte fallit läsaren in.

Läsningen av Nordisk hedendom har på så sätt berikat min förståelse av den kultur som en gång fanns i Norden, och givit mig fler komponenter att räkna in, när jag försöker något litet att förstå den.
– – –
Nordisk hedendom: Tro och sed i förkristen tid, Folke Ström 1967. Första utgåvan 1961. Akademiska förlaget. 263 sidor.

Akademiens vrede löjeväckande

Den fjortonde mars publicerade Peter Englund ett fradgesprutande inlägg på "Att vara ständig", en blogg där han skriver om arbetet i Svenska Akademien.

Orsaken till den ständige sekreterarens vrede är att Mercedes-Benz i en bilreklam använder sig av Karin Boyes vackra dikt "I rörelse".

Användandet kallar Englund okänsligt och genomkommersialiserat. Han ser det som "gravplundring". Dessutom anser han att bruket är "en grov förvanskning" av vad den vänstersinnade Boye själv stod för. Med hjälp av någon slags sluttande planet-argumentation förfasar han sig sedan för hur det kunde bli om Ekelöfs texter användes i blöjreklam eller Stagnelius dito i reklam för bonvax.

Med anledning av detta har Svenska Akademien avsänt ett brev till Mercedes-Benz, där de hotar att ställa företaget inför rätta om de inte slutar sända reklamen. Som stöd för detta krav anförs det så kallade klassikerstödet, som kan nyttjas efter att upphovsrättsskyddet upphört för ett verk, vars författare varit död i fler än sjuttio år.

Den aktuella lagbestämmelsen hittar vi i Upphovsrättslagen, dess 51:a paragraf:

"Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen, äger domstol på talan av myndighet som regeringen bestämmer vid vite meddela förbud mot återgivandet. Vad nu är sagt skall ej gälla återgivande som sker under upphovsmannens livstid."

Svenska Akademien äger rätt att föra sådan ovan omtalad talan.

* * *

Mitt ödmjuka råd till den ärade Akademien är att icke utfara i sådana märkliga, vredesbestänkta utgjutelser. Är det något Sverige behöver, så är det inte strängare bruk av upphovsrätten, utan tvärtom en uppmjukning. Redan de sjuttio stipulerade åren som måste passera efter en författares död innan dennes verk blir fria, är för många. Femtio år hade räckt långt, och långt nog.

Jag kan inte se det som att Mercedes-Benz genom sin reklamfilm på något sätt "kränker den andliga odlingens intressen". Nog hade företaget kunnat infoga att texten är skriven av Boye, men principiellt har de definitivt inte ägnat sig åt någon "gravplundring"; det är ett snarast löjeväckande ordval i sammanhanget.

Vidare är det aningens bisarrt att åberopa hypoteser om vad Boye själv hade tyckt om publiceringen. Hon har varit död i sjuttio år, hennes texter är upphovsrättsmässigt fria, och vad för åsikter hon hade haft i dag, om hon levt och således varit 113 år gammal, kan vi ingenting veta om.

Enklare och bättre hade varit, att glädjas åt att Boyes underbara poesi kommer fler människor till del. Hennes böcker stängs inte för oss, hennes beundrare, för att några av hennes strofer förekommer i en bilreklam.

Hundratusentals människor som aldrig skulle öppna en volym med dikter av Boye, konfronteras nu med hennes ord. Kanhända söker åtminstone någon av dem upp Boyes författarskap och gör hennes bekantskap. Att måhända någon Mercedes säljs på kuppen må väl vara hänt.

Reklamfirman som gjort reklamfilmen heter ANR. Projektledaren för filmen, Fredrik Pantzerhielm, uttrycker sin syn på det hela i en artikel på SVT:s hemsida. Han formulerar sig väl:

"Det är en fantastisk dikt och att använda poesi i reklam är ganska ovanligt. Äldre musik får ju ofta en revival på detta sätt. Jag skulle se detta som ett sätt att popularisera dikten och kanske nå nya människor."

Ett tillåtande förhållningssätt, en "live and let live"-inställning, hade gjort att Svenska Akademien undvikit att, som nu, dra löje över sig, på ett sätt som får mig att fundera kring om de månne icke hade ställt själve Bellman inför rätta för att han på ett okänsligt sätt parafraserade bibeltexter i sina sånger, och kanske rentav fick betalt för framföranden av desamma nån gång emellanåt.

* * *

Boyes dikt är förkortad i Mercedes-Benz reklamfilmsversion. Här följer den i sin helhet, hämtad från Projekt Runeberg, återgiven i kraft av dess status som upphovsmässigt fri litteratur.

I rörelse 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst. 

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd. 

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast. 

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång. 

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Bokrecension: Göring: Förhören 1945 | Niclas Sennerteg

Göring under Nürnbergrättegången

Göring: Förhören 1945 är skriven av journalisten och författaren Niclas Sennerteg (f. 1967).

* * *

Den 15 oktober 1946 tog Hermann Göring sitt liv och lurade så bödeln med några timmar. Göring undslapp galgarna som förberetts åt honom och tio av de andra åtalade vid Nürnbergrättegången.

Görings stjärna hade när han kapitulerade – ett och ett halvt år tidigare – under krigets senare år tvingats se sin stjärna dala i Führerns ögon. Till sist kom en total brytning i krigets absoluta slutskede, och därtill ett föreläggande om dödsstraff utfärdat av Hitlers nye gunstling Martin Bormann, när ryska kanoner hamrade sönder Berlin.

Något underskattad hade en rejält nerbantad Göring till en början lyckats briljera i rättssalen, innan han under bevisens tyngd tvingades erkänna delaktighet i allt fler av regimens människofientliga gärningar. Men i stort förefaller han varit stursk in i det sista. Han försvarade nazismen och sina åtgärder i nazismens namn. Och han dömdes på samtliga fyra åtalspunkter.

* * *

Det är om denne världsberömde, på fotona ofta mefistofeliskt leende djävul i uniform som Niclas Sennerteg skrivit sin annorlunda biografi. För det är egentligen inte en biografi i ordinär betydelse. Utgångspunkten för den berättelse läsaren får del av är istället de förhör som hölls med Göring inför Nürnbergrättegången.

Det ger ett unikt perspektiv på hur Göring uppfattade sig själv, hur han försökte manipulera sina förhörsledare genom vilseledande verbala manövrar och förtiganden, och hur han såg på sin relation till Hitler.

Det framstår i Sennertegs skildring, som om den visserligen konservative och nationalistiske Göring inte drogs till nazismen främst genom ideologiska överväganden. Det allt trumfande för honom var, förefaller det, just att han intogs av och ställde sina förmågor till förfogande för Hitler som person. Han var främst Hitlers tjänare, snarare än ideologins tjänare. Med denna lojalitet kombinerades en extrem makthunger och högt upptrissad fåfänga.

Göring menade emellertid inte, om man får tro förhören, att Hitler alltid var rätt ute. Men till sist var han ändå lojal med sin Führer, även om han menade sig ha insett, att inslagna vägar inte gagnade riket. Och lojaliteten bestod även efter att Hitler i allt högre grad distanserade sig från honom, ju sämre kriget gick.

* * *

Men i Göring: Förhören 1945 utlämnas vi givetvis inte åt Görings egen version av sitt liv och den nazistiska rörelsens utveckling. Sennerteg följer läsaren och parallellställer Görings egna uppfattningar mot vad vi numera egentligen vet om det som Göring uttalade sig om – eller valde att inte uttala sig om.

Läsaren har därför genom Sennertegs bok på många sätt ett mycket bättre utgångsläge än vad åklagarna hade i Nürnberg. Till exempel kunde Görings kunskap om Förintelsen ledas i bevis först åtskilliga år efter att mannen själv var död.

* * *

Men Göring: Förhören 1945 är inte ett försök att måla Hitlers andreman i allra de svartaste nyanser som paletten kan frammana och intet mer. Man ser så lite då. Nyanserna finns istället också med, såsom de måste och skall göra i en historisk skildring av vad det vara månde.

Det är enkelt att konstatera att Göring inte var en person man vill ha i ledande ställning i en stat. Det är svårare att försöka komma åt vad som rör sig under ytan: att analysera hans makthunger och dess konsekvenser och att försöka förstå hans relation till Hitler, att komma åt hur Göring såg på sin egen person och roll under naziregimen. Med allt detta hjälper oss Göring: Förhören 1945.

* * *

Göring: Förhören 1945 är mycket välskriven. Det märks att Sennerteg är van vid författarhantverket, och måhända är hans yrkesfärdigheter till gagn, i och med att texten aldrig förlorar sin spänst, samtidigt som han inte kompromissar med vederhäftigheten, till exempel uttryckt genom den omfattande notapparaten, och förtroligheten med och troheten till källorna.

Och Sennerteg låter min förståelse bli lite större än vad den var före läsningen, både om Göring som fenomen, och faktiskt om vad människor är kapabla att göra. Redan där har vi motivering nog för att göra ytterligare en bok om andra världskriget och nazismen relevant.
– – –
Göring: Förhören 1945, Niclas Sennerteg. Historiska Media 2011. E-boksproduktion: Pulpit 2012. ISBN: 978-9-87263-54-5.

Betraktelse 21: Om runor

Någon gång i högstadiet lärde jag mig att skriva runor. "Du måste ha mycket fritid", kommenterade en lärare... Men runorna tilltalade mig: jag skapade en anknytning till historien och jag fick ett chiffer inte vem som helst kunde läsa. Och jag tror att den enda gången jag fuskat på ett prov, var när jag klottrade några runor på handen, som fick hjälpa mig att komma ihåg något i biologi jag inte memorerat.

Den äldre futharken, som jag pluggade in med hjälp av Faktakalendern, är gammal. Den har rötter i folkvandringstiden, och kanske än längre bort än så.

Just den äldre futharken, med sina tjugofyra tecken, var med variationer en gång utbredd över hela det germanska området. I dag finns några hundra bevarade inskrifter kvar.

Men det är inte dessa äldre runor som användes under vikingatiden. Språket hade från folkvandringstid till vikingatid förändrats, och den äldre futharken ersattes av den yngre futharken, som bara har sexton tecken.

Det är denna teckenuppsättning som vi mestadels finner på de runstenar som är spridda över Norden.

* * *

Steg för steg trängdes runorna ut till förmån för det latinska alfabetet. Och även om varianter fortsatte användas i folkdjupet ända in i modern tid, så var runornas tid ute.

Nu hittar vi dem mest i kärva hälsningar från en annan tid, där någon rest ett minnesmärke. Och nog kan det sägas att stenen fyller sitt syfte: i den mån de finns kvar, finns de sedan länge dödas, men omnämndas, namn registrerade; vi minns dem, fastän ingen längre känner deras anletsdrag eller närmare historia.

Några exempel på meddelanden från Kinds härad må anföras. –

I Tranemo hittar vi en runsten. Den utttydes i mastodontverket Sveriges runinskrifter som:

"asur · sati · stin · þani · iftiR · anuta · bruþur · si"
["Assur satte denna sten efter Anunde, sin broder."]

Och i Svenljunga, några mil bort, finns en annan runsten, som dock flyttats något från sin ursprungliga plats. På den står:

"kuþmutr : karþi : kuml : þusi : eftiR : urmar: sun : si"
["Gudmund gjorde detta minnesmärke efter Ormar, sin son"]

I dag har vi ingen aning om vilka de omnämnda personerna var. Assur, Anunde, Gudmund och Ormar finns nu definitivt i historiens dunkel. Vi vet inte vad som fick fadern Gudmund att resa ett präktigt minnesmärke över sin son Ormar — om sonen dött i en olycka, om han dött utomlands på handelsfärd eller i krig. Om Assur kan vi nog dra slutsatsen att han var kristen, eftersom stenen pryds av ett stort kors.

Men åtminstone fragment har bevarats av ett annars så ogripbart förflutet: några namn, några platser, några släktrelationer. Med runorna som medel ekar de dödas budskap genom seklerna. Dessa hälsningar måste ses som en ovärderlig kulturhistorisk skatt.

Betraktelse 20: Om det goda språket

Det finns en något tröttsam diskussion om hur man bör skriva: om man ska vara progressiv och låta bli att döma det som kan kallas slarvigt språk, eftersom språket hela tiden utvecklas, eller om man ska vara konservativ och värna den typ av skriven svenska som traditionen föreskriver.

Jag har några uppfattningar i ämnet.

För det första är det inget egensyfte att använda ett tillkrånglat språk. Språkets förnämsta funktion är att vara förmedlare av ett budskap. Om avsändarens av budskapet i fåfänga klär ut sitt språk så att det blir onödigt svårbegripligt har avsändaren möjligen visat att han kan en mängd ovanliga ord, men han har samtidigt misslyckats med att överföra sitt budskap på ett så tillgängligt och begripligt sätt som möjligt. Bra språk är enkelt med inte simpelt.

För det andra finns det en poäng i att skriva standardsvenska. Oavsett vad man tycker om det, så påverkar det sätt man skriver på hur läsaren uppfattar en. Om man då slarvar med "de" och "dem" eller med "han" och "honom" eller med stavning eller i ordinarie sammanhang låter "och" bli "å", så skickar man signaler om att man dels inte behärskar språket och dels inte bryr sig tillräckligt om mottagaren för att formulera sig på ett korrekt sätt. En dåligt skriven text förmedlar inte en känsla av att man är genuin, utan av att man är obildad och möjligen lat. Det vinner man inget på. Ett bra språk är således ett korrekt språk.

För det tredje finns det ingen sällan fruktbart att skriva onödigt arkaiserande, utan att det finns särskilt syfte med det – som att låta högtidlig. Men att använda ett störande gammaldags sätt att skriva i ett PM eller i ett brev i dag riskerar att få något av ett löje över sig, i synnerhet om man inte avsett att vara lustig eller raljerande.

* * *

Jag är medveten om att jag själv har en tendens att skriva en standardsvenska som klingar gammaldags.

Det beror säkert på att jag läser mycket äldre litteratur; i mina öron skär sig inte skriven svenska från förra sekelskiftet eller 1800-talet lika mycket som det antagligen gör i deras öron som är mer vana vid modern skrivsvenska.

Men det kanske tydligaste sättet som min böjelse att skriva gammaldags visar sig på, är min kommatering, som blivit någon slags korsning mellan så kallad grammatisk kommatering och någon form av fri kommatering. Men! Så länge man är medveten om sitt sätt att skriva, kan man ju också påverka det, och anpassa det efter sammanhanget.

Således: Jag menar att vi bör sträva efter att skriva enkelt men inte povert, korrekt men inte onödigtvis arkaiserande. Det är inte språksnobbism. Det är vettigt.

Elegi till Baldr

Mörke vandraren fruktade vi,
honom som de hängda skänktes.
Men dig gav vi leenden,
glädje och hopp. 

– Baldr är död. 

Du drogs till dödsriket,
med svek, i småsinthet,
av honom, den föraktade,
den utstötte. 

Vi grät när vi brände dina ben,
när dina drag
förvreds på bålet. 

Men du var redan i Hels salar,
ditt rum tills vintrarna förfrusit gräset
och träden och mossan,
och tills Surts lågor förtärt
allt vad vi känt och sett och vet.   

Nu är du död, Baldr,
och med dig din skönhet.
Men völvan har sagt
att du ska stråla igen
när vi alla är aska,
töad jord
och glömda minnen. 

– Hell Baldr!

Bokrecension: Alexander den store | Bengt Liljegren

Alexander den store på romersk mosaik. Efter äldre original.

Alexander den store är en biografi skriven av läraren Bengt Liljegren (f. 1961). Av Liljegren har jag tidigare recenserat Karl XII: En biografi.

* * *

Alexander den store är en av dessa monumentala gestalter i historien som jag av någon anledning inte stiftat närmare bekantskap med.

Men tack vare Liljegrens biografi, har jag nu fått en utmärkt introduktion. Boken Alexander den Store är inte en djupdykning i den makedoniske erövrarens liv, utan snarare en traditionell beskrivning av vad som hände först och vad som hände sen och vad som hände därefter. Boken ger alltså en lätthanterlig översikt.

* * *

Historievetenskapen har varit delad vad gäller Alexander. Vissa föredrar att se honom som en hänsynslös tyrann, medan andra ser honom som ett mer positivt inslag: en kosmopolitisk kulturspridare. Liljegren ger intryck av att Alexander både hade sina fasansfulla och mer positiva sidor, även om han också slår fast:

"Alexanders styre var en terroregim – det fick hans egna män likaväl som de underkuvade folken erfara."

Uppenbarligen kunde Alexander vara häpnadsväckande brutal, befalla straffexpeditioner och massmord på dem som inte frivilligt lät sig underkuvas av hans framryckande arméer. På åtskilliga vis var han en hänsynslös tyrann.

Ett exempel som inte sticker ut i brutalitet framför andra kan anföras: Den babyloniske kommendanten Batis i Gaza lät Alexander efter förebild i Illiaden, när staden fallit efter två månaders belägring, genomborra bakom hälsenorna, där oxhudsremmar kördes igenom. Remmarna fästes efter en stridsvagn som Alexander själv ska ha kört runt Gaza intill dess att mannen var död. Gazas kvinnor och barn såldes som slavar.

Men samtidigt var Alexander uppenbarligen en enastående begåvad fältherre, som genom sina militära bragder med synergieffekt spred den hellenistiska kulturen långt bortom de trakter där den tidigare funnits. Långt in i modern tid lär fältherrar ha studerat Alexanders taktik.

Liljegren skriver:

"Alexander var tveklöst en av historiens mest briljanta fältherrar och ingen dåtida armé kunde mätas sig med den vältränade och stora makedoniska hären."

På ett tiotal år lyckades den unge mannen – blott i dryga tjugoårsåldern när fälttåget inleddes, som kom att vara hela hans trettiotvååriga liv — underkuva i princip hela den kända världen öster om det ursprungliga grekiska territorierna.

Dock, Liljegren låter oss också ana att Alexander var en känslig karl, som dock hade en självkänsla som blåstes upp till bokstavligen talat gudomliga proportioner mot slutet av hans liv.

Liljegren slår också fast, att Alexander var bisexuell med huvudsaklig dragning åt män. Han drack på makedoniskt vis ansenliga mängder vin. Han var en skicklig talare. Han kunde vara oerhört generös. Han var pragmatisk och hade stor ärelystnad. Och han var en modig krigare ut i fingerspetsarna, och förlorade aldrig något fältslag. Det som satte stopp för expansionen var till slut att hans egna arméer inte längre ville fortsätta.

* * *

En kort utvikning kan måhända tillåtas, rörande Alexanders död och kroppens fortsatta öden efter döden. Detta på grund av att begravningshistoria och -kultur och sådant som hör till det intresserar mig.

Alexander dog i Babylon den 10 juni år 323 f.v.t. Han var då drygt 32 år gammal. Det är, så klart, omdebatterat vad han dog av. Liljegren själv tror att Alexander dog "av en kombination av malaria, ett destruktivt drickande och lungsäcksinflammation", det senare som en komplikation av en svår skada han tidigare fått. Andra menar att han blev förgiftad. Men dog gjorde han.

Därefter balsamerades han. Tanken var att han sedan skulle föras hem till Makedonien, men när den gyllene vagn som kroppen skulle fraktas i till sist blivit klar, efter två år, slutade det med att den togs till Memfis i Egypten. Där gravsattes han i den siste inhemske faraons grav.

Något decennium därefter flyttades kroppen till Alexandria och en där uppförd gravanläggning. Där blev den kvar. Bland annat besökte Octavianus — som senare blev den förste romerske kejsaren och då bar namnet Augustus — graven. Vid detta tillfälle ska Alexanders näsa av misstag ha brutits av.

Vid det laget bör den guldsarkofag som Alexander först placerats i ha bytts ut mot någon typ av glasliknande kista. Graven stängdes omkring år 200 e.v.t. Och vid slutet av 300-talet försvinner graven, troligen i samband med kristna oroligheter i området. Alexanders kropps öden efter detta är osäkra och legendartade, och många försök har gjorts att försöka återfinna honom, men slutgiltiga besked om att så har skett saknas.

* * *

I boken får vi se konturerna av Alexanders liv.

Men vi möter också ett rikt galleri av folk omkring honom: hans mor Olympias, hans far kung Filip II, Alexanders lärare Aristoteles, en ansenlig mängd officerare, däribland hans vän och sannolike älskare Hefaistion. Hans många hustrur. Lägg till detta en mängd olika folk och stammar med deras respektive ledare, som Alexander underkuvar eller krossar på sin väg allt längre österut.

Och för att säga som man brukar säga om Shakespears dramer: "everybody dies", och det mer eller mindre dramatiskt. Nästan.

* * *

Den största delen av Alexander den store är alltså redovisande. Mot slutet har dock Liljegren skrivit några kapitel som är av mer analyserande slag, där han resonerar om Alexanders person och om historievetenskapens möjligheter att lära känna honom och hans motiv.

Själv känner jag inte nödvändigtvis att jag lärt känna Alexander när jag läst färdigt boken, men jag har åtminstone fått en skymt av honom, och jag har tillräckliga kunskaper om honom för att kunna se hans betydelse och ha en grundläggande uppfattning av honom.

Men så är inte heller Alexander den store en tung, vetenskaplig undersökning, dess drygt trehundra fotnoter till trots. Det är fråga om en populärhistorisk framställning. Och som sådan fungerar den alldeles utmärkt och rekommenderas var och en med antydan till intresse för det förflutna i allmänhet och antiken i synnerhet.
– – –
Alexander den store, Bengt Liljegren. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87031-80-9.