Betraktelse 21: Om runor

Någon gång i högstadiet lärde jag mig att skriva runor. "Du måste ha mycket fritid", kommenterade en lärare... Men runorna tilltalade mig: jag skapade en anknytning till historien och jag fick ett chiffer inte vem som helst kunde läsa. Och jag tror att den enda gången jag fuskat på ett prov, var när jag klottrade några runor på handen, som fick hjälpa mig att komma ihåg något i biologi jag inte memorerat.

Den äldre futharken, som jag pluggade in med hjälp av Faktakalendern, är gammal. Den har rötter i folkvandringstiden, och kanske än längre bort än så.

Just den äldre futharken, med sina tjugofyra tecken, var med variationer en gång utbredd över hela det germanska området. I dag finns några hundra bevarade inskrifter kvar.

Men det är inte dessa äldre runor som användes under vikingatiden. Språket hade från folkvandringstid till vikingatid förändrats, och den äldre futharken ersattes av den yngre futharken, som bara har sexton tecken.

Det är denna teckenuppsättning som vi mestadels finner på de runstenar som är spridda över Norden.

* * *

Steg för steg trängdes runorna ut till förmån för det latinska alfabetet. Och även om varianter fortsatte användas i folkdjupet ända in i modern tid, så var runornas tid ute.

Nu hittar vi dem mest i kärva hälsningar från en annan tid, där någon rest ett minnesmärke. Och nog kan det sägas att stenen fyller sitt syfte: i den mån de finns kvar, finns de sedan länge dödas, men omnämndas, namn registrerade; vi minns dem, fastän ingen längre känner deras anletsdrag eller närmare historia.

Några exempel på meddelanden från Kinds härad må anföras. –

I Tranemo hittar vi en runsten. Den utttydes i mastodontverket Sveriges runinskrifter som:

"asur · sati · stin · þani · iftiR · anuta · bruþur · si"
["Assur satte denna sten efter Anunde, sin broder."]

Och i Svenljunga, några mil bort, finns en annan runsten, som dock flyttats något från sin ursprungliga plats. På den står:

"kuþmutr : karþi : kuml : þusi : eftiR : urmar: sun : si"
["Gudmund gjorde detta minnesmärke efter Ormar, sin son"]

I dag har vi ingen aning om vilka de omnämnda personerna var. Assur, Anunde, Gudmund och Ormar finns nu definitivt i historiens dunkel. Vi vet inte vad som fick fadern Gudmund att resa ett präktigt minnesmärke över sin son Ormar — om sonen dött i en olycka, om han dött utomlands på handelsfärd eller i krig. Om Assur kan vi nog dra slutsatsen att han var kristen, eftersom stenen pryds av ett stort kors.

Men åtminstone fragment har bevarats av ett annars så ogripbart förflutet: några namn, några platser, några släktrelationer. Med runorna som medel ekar de dödas budskap genom seklerna. Dessa hälsningar måste ses som en ovärderlig kulturhistorisk skatt.