torsdag 6 mars 2014

Betraktelse 20: Om det goda språket


Det finns en något tröttsam diskussion om hur man bör skriva: om man ska vara progressiv och låta bli att döma det som kan kallas slarvigt språk, eftersom språket hela tiden utvecklas, eller om man ska vara konservativ och värna den typ av skriven svenska som traditionen föreskriver.

Jag har några uppfattningar i ämnet.

För det första är det inget egensyfte att använda ett tillkrånglat språk. Språkets förnämsta funktion är att vara förmedlare av ett budskap. Om avsändarens av budskapet i fåfänga klär ut sitt språk så att det blir onödigt svårbegripligt har avsändaren möjligen visat att han kan en mängd ovanliga ord, men han har samtidigt misslyckats med att överföra sitt budskap på ett så tillgängligt och begripligt sätt som möjligt. Bra språk är enkelt med inte simpelt.

För det andra finns det en poäng i att skriva standardsvenska. Oavsett vad man tycker om det, så påverkar det sätt man skriver på hur läsaren uppfattar en. Om man då slarvar med "de" och "dem" eller med "han" och "honom" eller med stavning eller i ordinarie sammanhang låter "och" bli "å", så skickar man signaler om att man dels inte behärskar språket och dels inte bryr sig tillräckligt om mottagaren för att formulera sig på ett korrekt sätt. En dåligt skriven text förmedlar inte en känsla av att man är genuin, utan av att man är obildad och möjligen lat. Det vinner man inget på. Ett bra språk är således ett korrekt språk.

För det tredje finns det ingen sällan fruktbart att skriva onödigt arkaiserande, utan att det finns särskilt syfte med det – som att låta högtidlig. Men att använda ett störande gammaldags sätt att skriva i ett PM eller i ett brev i dag riskerar att få något av ett löje över sig, i synnerhet om man inte avsett att vara lustig eller raljerande.

* * *

Jag är medveten om att jag själv har en tendens att skriva en standardsvenska som klingar gammaldags.

Det beror säkert på att jag läser mycket äldre litteratur; i mina öron skär sig inte skriven svenska från förra sekelskiftet eller 1800-talet lika mycket som det antagligen gör i deras öron som är mer vana vid modern skrivsvenska.

Men det kanske tydligaste sättet som min böjelse att skriva gammaldags visar sig på, är min kommatering, som blivit någon slags korsning mellan så kallad grammatisk kommatering och någon form av fri kommatering. Men! Så länge man är medveten om sitt sätt att skriva, kan man ju också påverka det, och anpassa det efter sammanhanget.

Således: Jag menar att vi bör sträva efter att skriva enkelt men inte povert, korrekt men inte onödigtvis arkaiserande. Det är inte språksnobbism. Det är vettigt.

2 kommentarer:

  1. han och honom håller på att ändras, även predikatsfyllnad, det tar ca tjugo år när förändringar accepteras i språket. Och ingen vet riktigt vart det lutar, ingen kan sia. När det blir missförstånd, då är det fel. På riktigt.

    SvaraRadera
  2. Arkaiserande, lärde mig ett nytt ord - som även min iPad ville skriva.

    SvaraRadera