Bokrecension: The Necessity Of Atheism | Percy Bysshe Shelley

"Portrait of Percy Bysshe Shelley", Amelia Curran. 1819.

The Necessity Of Atheism är en pamflett skriven av Percy Bysshe Shelley (1792-1822).

* * *

Först några ord om författaren själv. Percy Bysshe Shelley var en engelsk romantisk poet som dog drunkningsdöden under en segeltur utanför nuvarande Italien år 1822. Han var då bara 29 år gammal. Kroppen spolades i land och kremerades senare på stranden. Lord Byron lär ha varit närvarande vid detta tillfälle, men ska ha lämnat platsen på grund av skeendets obehaglighet. Askorna begravdes i Rom.

Shelleys lämnade sin första hustru 1814. Hon hittades drunknad, död via självmord, och gravid i Hyde Park två år senare. Shelleys andra hustru var Mary Shelley, känd som författare till Frankensteins monster.

Percy Bysshe Shelley kom att slå igenom i de breda massorna först en generation efter sin död, inte minst på grund av sina djärva ställningstagande för ateism, icke-våld, social rättvisa, vegetarianism – och givetvis för sin ordkonst.

Efter att Shelley vägrat förneka författarskap av traktatet The Necessity Of Atheism som han spritt på Oxforduniversitetet blev han år 1811 relegerad, nitton år gammal. Men kritiken mot kristendomen kom att gå som en röd tråd genom hans liv. Men det är pamfletten i fråga som jag har läst, i dess rejält utökade utgåva från 1813.

* * *

Den utökade versionen av The Necessity Of Atheism är uppdelad i tre avdelningar: "There Is No God", "On Life" och avslutningsvis "On A Future State". Första avdelningen behandlar frågan om Guds existens, andra är mer allmänt hållen om livets villkor, och tredje tar upp frågan om liv efter döden. Måhända är det den tredje delen som stått sig bäst under de tvåhundra år som gått sedan publiceringen.

* * *

Så något om Shelleys tankegångar i skriften.

Shelley menar att frågan om Guds existens måste underställas förnuftet, eftersom förnuftet är baseras på den enda informationsingång vi har tillgång till: våra sinnen. Shelley menar då, att utifrån förnuftet måste alla tänkande människor inse att det inte finns några belägg för en gudoms existens.

Guds existens, menar Shelley, tas istället till, när människan inte längre förmår utforska tillvarons långa kedjor av kausalitet. Människan kapar den bekymmersamma situationen, genom att dra in Gud i tänkandet. Gud kommer in som en konsekvens av intellektuell lathet eller av okunskap. Att säga att Gud är orsaken till något, förråder i själva verket att människan är okunnig om de naturliga orsaker som ligger bakom fenomenet i fråga. Följaktligen kan Shelley utbrista:

"If ignorance of nature gave birth to gods, knowledge of nature is made for their destruction."

Det torde ligga något i det. Allteftersom den vetenskapliga metoden gör landvinningar minskar utrymmet för en agerande gudom att vara aktiv: vart än man tittar, ser man honom icke.

Religionens sanningar förmedlas således inte genom kunskap om naturen. Shelley menar istället att den förs vidare genom auktoritet:

"...people adore the God of their fathers and of their priests: authority, confidence, submission and custom with them take the place of conviction or of proofs..."

Och den auktoritet som prästerna framför sina budskap med, vilar i sin tur bara på auktoriteten hos några få, som låtsas känna Gud. Shelley gör reflexionen:

"A God made by man undoubtedly has need of man to make himself known to man."

Att dessa Guds särskilda ämbetsmän inte har någon särskild kunskap om Gud påvisas därav, menar Shelley, att vart man än vänder sig i världen, har dessa präster olika uppfattningar om sin Gud.

Den mest föraktliga sysselsättning, menar Shelley, är viktigare för världen än att syssla med kunskapen om Gud. Och han hade hellre sett att den energi som slösas på sökandet efter Gud hade kommit människan till bättre nytta:

"...to perfect his real sciences, his laws, his morals, his education..."

Nåväl! Om Gud nu verkligen hade velat göra sig känd för människorna, så hade det legat i hans makt. Det effektivaste sättet är uppenbarligen inte att överlåta det åt prästerna. Han hade kunnat manifestera sig själv på ett ovedersägligt vis, snarare än att utlämna mänskligheten åt partiska "private revelations". Gud hade, om han funnes och ville, kunnat göra sin vilja känd på ett mycket bättre vis, än vad som nu är fallet.

* * *

Avdelningen On Life gör på mig ett någorlunda svårchiffrerat eller möjligen lätt förvirrat intryck. Shelley förefaller där argumentera för någon slags universellt medvetande, varav alla människor är en del. Shelley lär visserligen haft panteistiska förtecken, men jag har svårt att se hur till exempel en formulering som den följande passar in i sammanhanget vari han nu skriver:

"The words, I, you, they, are not signs of any actual difference subsisting between the assemblage of thoughts thus indicated, but are merely marks employed to denote the different modifications of the one mind."

Men vi hastar vidare till den mest intressanta avdelningen, alltså den tredje och avslutande, som behandlar frågan om liv efter döden. Den texten är elegant och pregnant formulerad, och Shelley går däri tillrätta med föreställningen att livet skulle fortsätta efter att livet tagit slut.

Utgångspunkten är, återigen, att kunskap i frågan ytterst når oss via sinnena. Vi kan se, att de döda inte längre hörs, ej heller rör sig. Kroppen synes lösas upp, och därmed de organ varigenom människan kan erfara livet. När ögonen ätits upp, hur skulle hon kunna se, frågar sig Shelley. Och hur skulle två högar med förruttnande lera och vittrande ben kunna interagera?

Det är här alltså fråga om en helt materialistisk syn på människan. Människan är sin kropp, och något utöver detta erfar vi inte. För Shelley är det självklart, att sinnet är avhängigt de mänskliga organen och således en del av eller en effekt av kroppen. Därför är det fåfängt att söka sinnet bortom de fysiska förutsättningarna som möjliggör dess verksamhet.

Shelley skriver träffsäkert:

"When you can discover where the fresh colors of the faded flower abide, or the music of the broken lyre seek life among the dead."

Vi kan också observera, att sinnets status är avhängigt kroppens status. Shelley frågar sig, varför sinnet skulle vara undantaget de livets lagar som all annan substans är underkastad. Vid sjukdom eller berusning påverkas sinnet, med hög ålder och senilitet likaså. Sinnessjukdom kan helt utsläcka det. Det visar, menar Shelley, att sinnet följer den fysiska kroppens situation. Och således kan vi dra slutsatsen, att när till sist kroppen dör, så dör också sinnet med den: sinnet följer helt enkelt samma lagar som den livlösa materien.

Det skrämmer givetvis människan.

"The corpse at his feet is prophetic of his own destiny."

Likväl har vi inga belägg för att livet skulle fortsätta efter döden. Vi kan inte finna livet efter döden liksom vi inte kan hitta den falnade blommans färger, eller den trasiga lyrans musik, som anfördes ovan. Enbart våra egna begär kan få oss att inbilla oss, att livet överlever själva livet. Skälen för ett liv efter döden, menar Shelley, övertygar bara dem som vill bli övertygade.

* * *

Shelleys uppfattningar är vare sig kontroversiella eller radikala längre. I västvärlden kan de nog rentav anses vara mainstream eller i vilket fall inte på något sätt apart i bildade sammanhang. Men i sin egen tid, då de nedtecknades, resulterade det i att Shelley blev ansedd som just radikal. I en tid så genomsyrad av den kristendom han bekämpade fanns det de som vägrade att publicera honom, av fruktan för att själva anklagas för hädelse.

I dag är behållningen av en text som The Necessity Of Atheism inte några nya argument. Men formuleringen av argumenten skänks oss i en tilltalande språkdräkt, skrivna med en poets känsliga penna.
– – –
The Necessity Of Atheism, Percy Bysshe Shelley. 1813. Digitaliserad som epub av Feedbooks.