Bokrecension: Heresy | Charles Bradlaugh

Karikatyr av Bradlaugh. E. L. Sambourne, ur Punch (1881). Beskuren.

Heresy: Its Utility And Morality. A Plea And A Justification är en tryckt uppsats av brittiske fritänkaren Charles Bradlaugh (1833-1891), först publicerad omkring år 1870.

* * *

Kätteri – "heresy" – är ämnet för Bradlaughs uppsats, eller snarare utövare av kätteri – kättarna. Texten presenterar i rasande fart skisserade porträtt av några av historiens mest framträdande kättare, det vill säga, personer som i någon eller stor mån avvikit från kyrkans antaganden om verkligheten, och i varierande grad förföljts för detta.

Det är givetvis en illuster skara av irrläriga präster, filosofer och propagandister. Hade någon skrivit en motsvarande uppsats något decennium efter Bradlaughs egen tid hade han själv haft en självklar plats i den.

Syftet med uppsatsen, skriver Bradlaugh, är...

"...to show that the civilisation of the masses is in proportion to the spread of heresy amongst them."

* * *

Bradlaugh noterar, att de som ansetts vara kättare i en generation, det vill säga personer som argumenterat för uppfattningar som går på tvärs mot etablissemangets cementerade åsikter, ofta blir nästa generations helgon. Personer som Lord Bacon och Newton fick anklagelser om irrlärighet riktade mot sig, men omhuldas i regel snart av de ortodoxa.

Bradlaugh skriver:

"There are but few men of the past of whom the church boasts to-day, who have not at some time been pointed at as heretics by orthodox antagonists excited by party rancour."

Kättarna har i regel kommit fram till sina slutsatser – vare sig de nu visar sig riktiga eller inte – genom medvetet tankearbete. Det ligger möda och risk bakom att ställa sig utanför flodfåran, att ställa in kursen i en annan riktning än massan.

Bradlaugh menar att samma sak inte gäller de renläriga, de ortodoxa: dessa är i regel, skriver han, födda in i sina uppfattningar, och har alltså fått dem med sig från uppväxten: det är ingen merit att vara renlärig, inte mer än att råka födas som fransman eller engelsman.

Det krävs alltså rörelse, en förändring, för att en kättare ska kunna bli till. En man utan kunskaper, skriver Bradlaugh, kan inte vara riktiga kättare. En kättare måste vara utbildad: "education must be the hand-maiden to heresy".

Undantaget är, att en religiös människa i regel är kättare ur alla andra religioners synpunkt, utom den egna. Här är det fråga om ett medfött kätteri, utan merit. Men den personen är likväl inte kättare i förhållande till den miljö vari han själv verkar. Han går inte på tvären mot det bekanta, utan mot det obekanta.

* * *

Bradlaugh fokuserar i Heresy på 1500-1700-talets kättare. Vi möter då en skara bekanta namn, men också en mängd namn som icke är allmängods längre. Vi möter män – för det är i framställningen uteslutande fråga om män – som något litet vandrat utanför kyrkans reguljära uppfattningar, och vi möter män som var ärkekättare och som bevarat sitt rykte som sådana in i modern tid – som till exempel kända karlar som Thomas Paine och baron d'Holbach, två av mina personliga favoriter.

Till dem som ryms innanför den kristna bekännelsen har vi en gestalt som Luther. Hans kätteri bestod i att han bröt sig loss från katolska kyrkans mer uppenbart märkliga seder. Han kunde också uttrycka sig förbluffande fritt om olika bibelböcker.

Men någon egentlig förbättring ledde måhända inte den protestantiska reformationen till. Luther var inte en mild man, utan tvärtom extremt sträng mot dem som inte delade hans egna religiösa uppfattningar. Inte minst mot judarna riktade sig hans vrede.

Bradlaugh skriver:

"Zuingle, Luther, and Calvin, were as harsh as the Pope towards those with whom they differed."

Den frihet som reformationen innebar i förhållande till katolska kyrkan, innebar inte en frihet från kyrkan och kristendomen som sådan.

* * *

Några andra exempel på personer som meriterat sig för en plats i Bradlaughs kättarkatalog är Montaigne, Godfrey a Valle – som avrättades för sina uppfattningar, Thomas Campanella – som satt 27 år i fängelse för sina uppfattningar, Giordano Bruno – som också avrättades, Michael Servetus – avrättad, Descartes, Thomas Hobbes, Spinoza, John Locke, Matthew Tindal, David Hume, Montesquieu, Voltaire, Claude Adrien Helvétius, och många fler.

* * *

Bradlaugh skriver en mycket tillgänglig prosa. Men hans citeringsteknik är jag inte alldeles bekväm med: långa utdrag ur komplexa filosofers skrifter gör mig nog mer konfunderad, än om Bradlaugh hade valt att själv, med sin kärnfulla stil, sammanfatta samma utdrag med sina egna ord. Kortare citat finns det också gott om, och dessa passar i regel in i sammanhanget på ett bättre sätt.

Heresy ger en påminnelse om att kätteri är en ständig och frisk underström i samhället. Det är inte alltid så, att det som avviker från det allmänt accepterade, det ortodoxa, är rätt ute, men det vitaliserar och kräver ofta motreaktioner från det som löper risk att förstelnas.

Kätteriet befriar med tiden samhället från de vanföreställningar som de attackerar.

Tack vare det som en gång var kätteri är det nu få som känner sig bundna av de antika hebreiska skrifternas auktoritet över liv och leverne. Tack vare kättare har en gudomlig monarki kunnat läggas åt sidan i land efter land. Tack vare kättare har universitet och skolor kunnat växa fram, som inte blott skapar bildning, utan också fostrar förmågan att ha ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt, också till det som somliga kallar heligt.
– – –
Heresy: Its Utility And Morality. A Plea And A Justification, Charles Bradlaugh. Austin & Co., London 1870(?). Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Rosenmiraklet | Jean Genet

Omslagsbild: Anna Theodora

Rosenmiraklet (fr. Miracle de la rose) är en delvis självbiografisk roman av franske författaren Jean Genet (1910-1986). Boken publicerades första gången 1946. Modernistas upplaga från 2013, som jag har läst, är försedd med ett förord av Bo I. Cavefors.

* * *

Genet skildrar i Rosenmiraklet sin, eller berättarjagets, tillvaro dels i ungdomsvårdsanstalten Mettray någon gång på 20-talet, och dels i fängelset Fontevrault under den nazistiska ockupationen av Frankrike.

Genet satt verkligen som tonåring i Mettray under två och ett halvt år, men inte på Fontevrault. Rosenmiraklet torde således bestå av en blandning av fiktion och egentliga åminnelser.

* * *

Genet berättar om romantiskt anslagna vänskapsband och den avskilda tillvarons villkor, om sex och om trånad.

Det är en rå berättelse samtidigt som den är oerhört öm och full av vemod. Genet skildrar hur pojkarna på anstalten och grabbarna på fängelset suktar efter kärlek, och finner den hos varandra: i vänskap som antyds genom subtila tecken – där ett erbjudande om en cigarettfimp blir ett en vänlig introduktion, i romanser lika känsliga som snöflingor, och i eroticism med sin tydliga hierarki av "pullor" och "hårda grabbar", älskade och älskare.

Själv suktar Genet efter Bulkaen, som han känt sedan ungdomsanstalten, där Genet säger sig ha hamnat efter att med en pennkniv ha stuckit ut ögat på en pojke. Men samtidigt är Genet själv älskad av Villeroy.

Mycket av Rosenmiraklet förblir Genets egen nostalgiska meditation över vad han varit med om – eller säger sig varit med om – och han vrider och vänder på dem han känt eller dem han skapat, för att få fram vackrast möjliga profil.

* * *

Genom hela den starkt religiöst tonade och mystiska skildringen av de hårda tjuvarna, ligisterna och hallickarna går homoerotiken som en ständig möjlighet. Genet gör brottslingarna till erotiskt färgade och halvt ouppnåeliga helgon, och brottet till något helgande. Fängelset blir "en mystisk enhet, en församling", han "använder det språk som tillhör mystiker av alla religioner".

Och Genet skriver:

"...det är helgonskapet som jag söker i redogörelsen för detta äventyr."

Heligast av alla är Harcamone, "ärkeängeln", som sitter avskild i en cell, i väntan på sin dödsdoms exekverande, då hans huvud skall skiljas från hans kropp. Genet graviterar ständigt mot denne man, som mot ett ouppnåeligt ideal och en outsinlig kraftkälla. Genet menar sig "leva i Harcamone på samma sätt som när man säger leva i Spanien."

Mannen som mördat en flicka och fått livstid och sedan en fångvaktare för att befrias genom ett dödsstraff blir i Genets värld den goda kraften i en grå värld.

Om honom skriver Genet:

"...ur hans mord strömmar rosendoften fram så starkt att han själv förblir fylld av dess vällukt, liksom hans minne och minnet av hans vistelse här intill tidernas ände."

Värderingarna är alltså inverterad i förhållande till samhällets normer. Det sköna har ett direkt samband med blod och våld. Här helgar brottet, det fördömer icke. Genet fortsätter längre fram:

"Blodet renar, höjer den som har utgjutit det till sällsynta höjder. Genom sina mord hade Harcamone nått en sorts renhet."

Notera den religiösa språkapparaten, som blir ytterligt tydlig i en beskrivning av Genets älskade Bulkaen:

"Bulkaen skall vara den benådade Frälsaren, förtrogen och levande."

* * *

Rosenmiraklet är skriven i en flödande stil, där den kronologiska ordningen flyter isär, och det förflutna och det samtida möts i samma ström. Jag har inte alldeles lätt att ta till mig ett sådant sätt att skriva. Mitt ideal liknas enklare vid en stenmur, där varje mening är inpassad precis och exakt med de andra, i en avvägd ordning, där inget flyter ut, utan befinner sig där det känns som att det måste befinna sig.

Boken bryter således mot mitt ideal. De dispositionella friheterna gör min läsning förvirrad och frågande. Jag får svårt att orientera mig. Vad som är självbiografiskt och vad som är dikt är oklart: och det får det väl gärna vara. Men jag hade önskat mig att oftare känna mig säker på vad som är upp och vad som är ner i berättelsen.

Likväl övervinner berättelsen steg för steg min ambivalens och jag som läsare dras med i den suggestiva, halvt drömmande, halvt råa skildringen. Det är en bok lik få andra böcker.
– – –
Rosenmiraklet, Jean Genet, Modernista 2013. Övers. Bengt Söderberg, Marc Ribes. ISBN: 978-91-7499-340-0.

Betraktelse 15: Om ett ryskt problem

Mitt intresse för sport och idrott är obefintligt. Därför borde arrangemangen vid det annalkande OS i Sotji vara mig fullkomligt främmande. Omständigheter gör dock, att det är mig närmare än något OS tidigare varit.

För människorättsfrågor bryr jag mig om. Inte minst ligger frågor som rör homosexuellas situation i världen mig nära: det är en hjärtefråga.

Och där kolliderar för mig det i sig ointressanta OS-spektaklet med den för mig högintressanta frågan om förföljelse av homosexuella.

För så här är det: I Ryssland är det illegalt att, om minderåriga kan möta det, offentligt framställa samkönade relationer som jämställda med heterosexuella relationer. Bär du offentligt en regnbågsflagga kan du bryta mot lagen. Likaså om du skriver positivt som samkönad kärlek på Facebook.

Du kan bli straffad för att framföra homovänliga åsikter, enligt en komplicerad skala. Är du utlänning riskerar du böter, fängelsestraff eller deportation.

Allt detta är vidrigt och ovärdigt ett civiliserat land på 2000-talet. Likväl är detta situationen som råder. Vi kan notera att en europeisk HBT-organisation rankar Ryssland som det land i Europa som erbjuder minst skydd för HBT-personer. Och inrikesministeriet i USA har gått ut med en varning till amerikanska HBT-personer, vad gäller att resa till Sotji. Och själv säger borgmästaren i Sotji att det inte finns några homosexuella alls i staden...

International Olympic Committee (IOC) hänvisar till Regel 50, där politisk, religiös eller rasbaserad propaganda förbjuds på platser där OS hålls och ser därför inte med blida ögon på de idrottare som önskar visa sin solidaritet med Rysslands utsatta HBT-minoritet. Inte heller har IOC gjort något uttalande med anledning av den ryska lagstiftningen som drabbar HBT-personer i det land där de valt att förlägga OS.

Och det stör mig. Mycket.

För här har vi en möjlighet att få ett genomslag för idén om alla människors jämställdhet. Om man från IOC:s sida lät bli att blunda för att det land som är värd för spelen har en vidrig lagstiftning som går i strid med vad den olympiska andan borde stå för, och istället lät olympierna agera fritt, hade mycket varit vunnit.

Små, små symboler av sympati kan betyda mycket: ett regnbågsarmband på en elitidrottare, ett besök av höga tjänstemän inom IOC på en lokal gaybar, skapande av plattformar för samtal om homosexualitet i sportmiljö, etc.

För det går inte att vara neutral i frågor som rör medmänsklig omsorg och människovärden. Det är inte bara "politik", det är större än så. Man står antingen i kampen för utbredande av civilisationen var den än riskerar att barbariseras, eller så vänder man ryggen till, stänger av empatin och låtsas som att folk inte far illa, inte lider, inte lever under förtryck.

Det, mina vänner, är inte värdigt.

Betraktelse 14: Om kyrkliga skolavslutningar

Det är lika klichéartat att skriva att det varje jul och sommar blossar upp en debatt om skolavslutningar, som det är klichéartat att debatten faktiskt blossar upp. Intill dess att frågan är löst, är den emellertid nödvändig.

Själv står jag som ett två meter långt frågetecken inför hela problematiken. Jag kan endast med viss ansträngning förstå att det är en problematik.

För mig är nämligen frågan inte komplicerad. En tillfredsställande lösning är helt inom räckhåll.

Här är grunden: skolan ägnar sig åt att utbilda i vetenskapligt tänkande och orientera barnen i kunskap om omvärlden, även om det är på den allra mest basala nivån tidigt i åldrarna.

Kyrkan ägnar sig åt trosövertygelser och metafysiska antaganden utan vetenskapligt stöd, och driver med dessa i bagaget sin särskilda, religiösa agenda.

Väl så!

Problemet uppstår när dessa två synsätt blandas med varandra, såsom sker vid de kyrkliga skolavslutningsceremonierna.

Jag är alldeles övertygad om att barn i allmänhet inte far det minsta illa av att höra en präst säga något mer eller mindre substanslöst under någon kvart till jul och till sommar. Men det har ingenting alls med saken att göra.

Detta är nämligen en principiell fråga. Och frågan är, om det är rimligt att sammanblanda skolans uppdrag med kyrkans uppdrag, att låta dem gå in i varandra, om än bara någon timme om året.

Jag tycker inte det.

I mina ögon är det oändligt mycket mer intellektuellt hederligt av kyrkan, och oändligt mycket mer respektfullt gentemot religionen av skolan, om man lät vardera regemente sköta sitt för sig.

Ett självklart sätt att justera det otillfredsställande tillstånd som råder på många platser i vår sekulariserade stat, är att skolan deklarerar, att den inte deltar i religiös aktivitet, förutom i studiebesökets format. Och att Svenska kyrkan tar ansvar för sitt arv, genom att särskilt bjuda in sina medlemmars barn till en skolavslutningsgudstjänst utanför skoltid, lämpligen på kvällen samma dag som skolan tar terminsuppehåll.

Liknande lösningar finns redan. Det handlar bara om tillämpning.

På så vis kan skolan värna om sin integritet och livsåskådningsneutralitet ända ner i förskolan. Och på så vis kan kyrkans företrädare utan att ängslas bedja så mycket de vill, sjunga vilka psalmer de önskar, och predika Guds nåd och evangelium utan restriktioner.

Det är en självklar win-win-situation.

Och så skulle man förhoppningsvis slippa den tröttsamma debatten två gånger om året, med intellektuella ateister i ett hörn, uppretade och ofta nationalistiska föräldrar i ett hörn, och traditions- och kyrkvurmande präster i ett tredje hörn.

Bokrecension: Kyrkogårdsdamen och andra noveller | Guy de Maupassant

Guy de Maupassant 1888

Kyrkogårdsdamen och andra noveller är en samling berättelser av Guy de Maupassant (1850-1893), översatta av Hjalmar Söderberg.

* * *

Fransmannen Guy de Maupassant kom att bli en förnyare av novellkonsten. Han skrev direkta, naturalistiska berättelser, som under hans elva verksamma år hann att bli trehundra, utöver sex romaner, tre reseböcker och en poesibok.

Sitt yrkesliv framlevde de Maupassant som ämbetsman. Parallellt med detta kom han att skriva sina noveller, i regel inspirerade av författarens egen omgivning. de Maupassant insjuknade i mentalsjukdom orsakad av syfilis och dog på en vårdanstalt i sitt fyrtiotredje levnadsår.

Berättelserna som samlats i Kyrkogårdsdamen och andra noveller utgör en intagande läsning. Som en professionell konstnär förmår framställa sina motivs själ och karaktär med några få penseldrag, lyckas de Maupassant göra detsamma med enkla och raka ord, en stil "som till den grad är ett med ämnet att den inte märks", som det står i den biografiska anteckningen i slutet av boken, som jag förmodar är författad av Hjalmar Söderberg.

* * *

Alla novellerna i samlingen är juveler, men två av dem ska jag omnämna särskilt.

Den första jag tänker på är titelnovellen, "Kyrkogårdsdamen". Den handlar om en levnadsglad parisisk ungkarl som promenerar på en kyrkogård, och insuper dess melankoliska stämning. Han besöker en älskarinnas grav, och bredvid den finner han en ung kvinna hjälplöst sörjande vid en militärs grav. Han tröstar henne, och det blir inledningen till en kort romans, med en oväntad twist på slutet.

Trots att berättelsen bara är några sidor lång, lyckas de Maupassant teckna ett mycket trovärdigt porträtt, framförallt av den unga, sörjande kvinnan. Man ser hennes lidande och smärta, och förstår hennes försiktighet: man tycker sig liksom ha förstått henne. Och att den kommande romansen finner sitt upphov på en kyrkogård ger en dyster aspekt till berättelsen som månne siar om dess slut.

* * *

Den andra novellen jag tänker på är "Pauls flicka". Den gör mig nästintill häpen, när jag förstår vad den handlar om. Det är nämligen något så ovanligt som en 1800-talsskildring av lesbisk kärlek.

Det tillgår på så vis, att Paul är ihop med sin Madeleine. Han tar henne till ett flytande nöjesetablissemang på floden. Och dit kommer fyra lesbiska kvinnor. Alla är medvetna om att de är lesbiska. De lever tillsammans, och när de kom förbi med sin båt skrålar alla "Lesbos! Lesbos! Lesbos!".

Paul tycker fruktansvärt illa om lesbiska. Han utbrister: "Det är skändligt! De borde dränkas som hyndor med en sten om halsen!". Men hans flickvän Madeleine försvarar dem, med att de borde väl få göra vad de vill, och vad har Paul med den saken att göra.

Det visar sig emellertid, att Madeleine har en relation med en av de fyra kvinnorna. Paul upptäcker deras kärleksmöte, och tar sedan sitt liv.

Berättelsen är alltså tämligen tveeggad: dels berättar den ganska okonstlat om samkönad kärlek, men samtidigt låter de Maupassant den förstöra ett pars relation, vilket slutar med att de bedragna parten störtar sig i strömmen och drunknar.

* * *

Kyrkogårdsdamen och andra noveller innehåller en handfull berättelser. Novellerna vibrerar av naturlighet: det som målas upp för oss som läsare känns helt givet, helt trovärdigt. Den exakta men avskalade stilen som utan åthävor är medel för framställningen är av sådant slag, att jag gärna vill läsa mer av de Maupassant.
– – –
Kyrkogårdsdamen och andra noveller, Guy de Maupassant. Översättning Hjalmar Söderberg. Bokförlaget Forum. Första svenska utgåva 1927, i samlingen Huset Tellier. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2012. ISBN: 978-91-3-713861-9.

Bokrecension: Flowers of Freethought (vol. II) | George W. Foote

George W. Foote

Flowers of Freethought (vol II) rymmer artiklar och texter av George W. Foote (1850-1915). Den är uppföljaren till Flowers of Freethought (vol. I) som jag recenserade för någon månad sedan.

* * *

Flowers of Freethought ger en intressant panoramabild över hur den religionskritiska debatten fördes i England vid slutet av 1800-talet. Det finns ingen servilitet hos Foote, men desto mer av verbal elegans. Språket utdelar dansande sina förintande dråpslag. Det ligger segervittring över orden, och indignation över ignoransen som de bemöter, vare sig den nu sitter hos vanliga debattörer eller en nedlåtande biskop.

George W. Foote var president i National Secular Society efter Charles Bradlaugh, och Foote grundade den NSS närstående men fristående tidningen The Freethinker, som är världens äldsta fortfarande utkommande skeptiska publikation.

De flesta av artiklarna i Flowers of Freethought har sannolikt sitt ursprung i The Freethinker. De har tidningstextens rappa, samhällskommenterande känsla, som visserligen gör ärendena bundna i tiden, men också ger en säregen direkthet, och en befriande känsla av frånvarande högtravande språk. Artiklarna är skarpa och mycket välformulerade.

* * *

Angreppsmetoden artiklarna ofta använder, är att Foote i den allmänna debatten, t.ex. i form av en tidningsartikel eller ett allmänt anförande, stött på något som han vill lämna sina kommentarer till eller producera ett genmäle till. Det kan röra sådant som att en biskop uttalar sig nedlåtande om ateister, eller att någon skriver en bok om de stora fördelarna med kristen tro, etc.

I sina texter avslöjar Foote sig som en litterärt bevandrad man, inte minst är hans bibelkunskaper uppenbara. Han rör sig hemtamt i de trånga gränderna i både Gamla och Nya testamentets obskyra skrymslen. Gärna citerar han poeter eller tar fram sina poänger med hjälp av citat av kända författare.

Språkintresse har han förvisso också. Inte sällan ser man små parenteser eller inskjutna satser som kommenterar språkliga märkligheter eller felaktigheter i motståndarnas texter, utan att det för övrigt har någon direkt relevans för ämnet. Detta kan synas en aning magistralt, men så här långt efteråt skänker det en viss charm åt artiklarna.

* * *

Vad är det då Foote gisslar? Några exempel må ges bland artiklarnas rika flora.

Han attackerar kristendomens usurpering av söndagen som en dag i religionens tjänst, snarare än en rekreationens dag: således tycker han gott att affärer och museer kan vara öppna på söndagar, för att betjäna arbetare.

Skoningslöst analyserar han en karls uttryckta uppfattningar om andens eviga liv, och konstaterar att allt vi kan veta nåt om är kroppen. Något framtida liv finns det inga belägg för; det är blott ett antagande som vi måste dö för att få någon reda på.

Aningens roande är Footes kritik av en spiritistiskt sammankomst, där hans företrädare som president i National Secular Society, den på sin tid välkände Charles Bradlaugh, skulle ha uppenbarat sig och i någon mån tagit tillbaka sin ateism.

Han sätter också skarpt ifråga en religiös mans uppfattning att ateistiska hem skulle vara grymmare än religiösa dito. Han skriver ömt:

"Strike a child once, be brutal to it once, and there is gone forever that look of perfext trust in the child's eyes, which is a parent's dearest possession, and which I would not forfeit for all the prizes in the world."

På samma tema i en annan artikel skriver han:

"Motives to morality do not come from religion. They come from our social sympathies."

Han reflekterar också över att genomsnittsprästen rimligen har sex gånger så hög lön som en gruvarbetare, samtidigt som det är gruvarbetaren som arbetar på riktigt, istället för att dämpa påhittade eldar i ett påhittat helvete.

* * *

Allmänna religiösa föreställningar huggs ner på löpande band. Varför skulle till exempel, menar Foote, en profet aktas särskilt för det han sade för tusentals år sedan, när han hade föraktats och hånats om han sagt samma sak idag? Varför skulle vara ofelbara, för att det de sade sades för längesen?

Foote kritiserar också att man skulle fördömas på grund om man tror eller inte, eftersom tro inte är en viljeakt: tron är ingenting som det går att styra över. Tron följer som logisk konsekvens av de belägg man har erfarit. Dessutom är tron avhängig den miljö man föds in i:

"Nothing is truer than that the religious belief of more than ninety-nine hundredths of mankind is determined by the geographical accident of birth."

Foote går dessutom till rätta med den kristna välgörenheten: främst för att den tar sig an symptom snarare än att verka för samhällelig förändring som minimerar fattigdomen.

Och så ser Foote gärna att prästerna håller sig borta från utbildningssystemet. Han skriver:

"It is only by driving religion entirely out of education, from the humblest school to the proudest college, that we shall ever succeed in breaking tha power of priestcraft and freeing the people from the bondage of superstition."

Foote reagerar på sociala orättvisor. Han är republikan och även monarkin kan få sig slängar. Som något riktigt ont ser han det historiska slaveriet, varvid han noterar att Jesus aldrig uttalade sig emot det, och att inget i Bibeln motsäger institutionen. Han kommenterar vidare att vissa kyrkor haft tiotusentals egna slavar. Han noterar:

"Civilisation, not Christianity, gradually extinguished Slavery in Europe."

* * *

En besynnerlig artikel i samlingen är "Jehovah the Ripper". Den är skriven under den tid då Jack the Ripper hemsökte gatorna i Whitechapel och spekulationerna kring vem mördaren månde vara surrade i pressen.

Foote presenterar sin egen teori om vem det kan vara, nämligen Gud själv.

"The Whitechapel murderer is shrouded in mystery. So is Jehovah. The Whitechapel murderar comes no one knows whence and goes no one knows whither. So does Jehovah. The Whitechapel murderer appears in different disguises. So does Jehovah. The Whitechapel murderer's movements baffle all vigilance. So do Jehovah's. The Whitechapel murderer comes and goes, appears and disappears, with the celerity and noiselessness of a ghost. So does Jehovah, who is a ghost. Thus far, then, the similarity is marvellously close, and a prima facie case of identity is established."

Och så fortsätter han på sida efter sida att med hänvisning till Guds i Bibeln omvittnade grymhet argumentera för, att Gud är en tänkbar gärningsman. Han är hursomhelst berättigad till namnet "Jehovah the Ripper".

* * *

Footes långsiktiga mål ser han tydligt framför sig, och han uttrycker det också utomordentligt tydligt:

"The only hope for the future of society lies in the absolute extermination of Christianity. That is the superstition which fools and degrades Europe, and we must fight it to the death."

Men han är också på det klara med att det är ett företag vars slutförande ligger i framtiden:

"Christianity was not built in a century. It took hundreds of years to complete, as it is taking hundreds of years to dissolve."

Drygt hundra år efter att Foote skrev detta får vi emellertid konstatera att Västeuropa är närmare målet än vad mänskligheten var h hans tid.

* * *

Som fallet var med den första samlingen i serien är också fallet med den andra: samtidens åskådningar lyser ibland igenom på ett oundvikligt sätt. Till exempel i en passage som denna:

"Look at the head of an idiot, and then at the head of Shakespeare; is not the brain difference the obvious cause of the mental difference?"

Och en doft av antisemitism ligger över denna mening:

"The chosen people were infinitely superstitious. They had no head for science, nor have they to this day..."

Även en fritänkare kan således – naturligtvis – bära med sig sin tids sätt att formulera sig och sin tids fördomar.

* * *

Det som förvånar mig mest med Flowers of Freethought är hur rakt och fränt debatten ändå kunde föras vid slutet av 1800-talet. Det var förvisso en brytningstid. Darwin hade kommit och gått (och hyllas av Foote), och Foote kan vara mycket direkt i sin religionskritik, och samtidigt fick han några år tidigare sitta fängslad för en bild i The Freethinker som fälldes för hädelse.

Just rakheten i budskapet och den rent språkliga elegansen gör att texterna, trots sina år, behållit en viss vitalitet och spänst, även om de gulnat något med ålderns rätt.

Flowers of Freethought är nog särskilt givande att studera för oss som intresserar sig för fritänkeriets och ateismens historia. En hel del tankar kan vi nog hämta därifrån och använda också i den debatt som fortfarande pågår. Men den som enbart är sugen på dräpande argument mot teism och kristendom kan nog med fördel gå till en Footes arvtagare, som Christopher Hitchens.
– – –
Flowers of Freethought (vol. II), George W. Foote. London B. Forder, 1894.

Kommentar: Kristna värdepartiet

"Religion should be treated with ridicule, hatred and contempt, and I claim that right." 

Christopher Hitchens

Ambitiösa byggnadsställningar avsedda för ett nytt parti har rests. Idén till sammanslutningen har krupit fram ur regntunga gravar och mörka kapellvrår, släpandes på ett kors omöjligt att dölja. Partiet har fått namnet "Kristna värdepartiet" och består till absolut största delen av kristna fundamentalister och ökända bokstavstrogna hangarounds som föga taktiskt proklamerar att det är mord att utföra abort, och att homosexualitet ska hanteras med samhälleliga handskar.

Partiet kommer aldrig att få något egentligt inflytande. De kommer aldrig att känna doften av riksdagens korridorer. Det finns inte tillräckligt många fanatiska kristna i landet för att nå upp till de trygga spärrarna. Möjligen kan de frammana armsvett ur nån nån ängslig kristdemokrat.

"Kristna värdepartiet bygger på den kristna värdegrunden", står det i principprogrammet. Den som är någorlunda beläst i historia vet hur den värdegrunden uttryckts genom tiderna. Det var en kristen värdegrund som fick Strindberg åtalad för att han drivit med kristendomens kannibalistiska rit som kallas nattvard. Det var en kristen värdegrund som tvingade svenska medborgare att vara organiserat religiösa intill år 1951. Det var den kristna värdegrunden som kriminaliserade homosexuella relationer intill år 1944.

Och det är i åberopande av en kristen värdegrund, som Kristna värdepartiet säger nej till att låta samkönade par få uppfostra barn genom adoption, som vill häva positiv undervisning om det som nedlåtande kallas "den homosexuella livsstilen" i konstlad kontrast till "det heterosexuella äktenskapet", som anspråksfullt förvägrar en outhärdligt lidande och sjuk människa rätten att själv bestämma över sitt eget livs slut.

Nåväl. Sverige är en sekulär stat. Dess värderingar är inte kristna, de är humanistiska. Vi har prövat den kristna värdegrunden: den ledde till förföljelse, förnedring och förringning av de människor som inte kände sig hemma och som vågade protestera.

Sverige är en stat där religiösa föreställningar om tillvaron prövas på sina egna meriter, och inte utifrån dess eventuella kopplingar till några osedda, ohörda gudar.

Sverige är en stat av allt fler fria, emancipierade medborgare, som icke kan tänka sig att tvingas in under ett religiöst färgat förmynderi.

Kristna värdepartiet kan för all del försöka driva utvecklingen tillbaka och försöka rulla upp de många framsteg som gjorts sedan kristna besvärjare och deras idéer övergavs som något kuriöst och löjeväckande. De kommer inte att lyckas. Ett moget och vuxet folk är vaccinerat mot det svarta gardets patetiska framryckningar.

Och kristendomen är död i vårt land. Dess fundamentalistiska anhängare må sitta vid graven och ropa att religionen lever hur mycket de vill: dess inflytande är begränsat till deras egen lärjungarund, och dess makt är knäckt och bruten. De obstinata propagandisterna må ta sin egen mästares ord till sig: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

För när de på det vis som nu sker blandar ihop de två, kommer vi som värnar om frihet, autonomi och alla människors lika rättigheter att strida såsom vi gjort många gånger förut. De kan inte vinna. Jag tror inte att vi behöver anstränga oss märkbart.

"...the gradual and growing rejection of Christianity — like the rejection of the faiths which preceded it — has in fact added, and will add, to man's happiness and well being." 

Charles Bradlaugh

Betraktelse 13: Om antikens Rom

Jag har med stort intresse följt en dokumentärserie i tre delar på Kunskapskanalen: Meet the Romans. Däri får vi följa med en brittisk professor till Roms glömda vrår. Hon berättar om staden, icke såsom vi är vana: från kejsarens och aristokraternas perspektiv, utan från vanligt folks nivå – från hemmafruns, barnens, affärsidkarnas nivå.

Och det är ohämmat fascinerande. Under en tid varifrån vi i Norden bara har några fåtaliga konsthantverk och en mängd stengravar bevarade, blomstrade en civilisation några hundra mil söderut. En civilisation som ur många aspekter är förvillande lik vår egen.

Innan Ale stenar restes i Skåne, och långt innan någon format namnet Stockholm med sina läppar reste sig väldiga monument och höghus med våning på våning i Rom. När vår konst bestod av streckade djurkonturer på stenhällar, frammanade romerska konstnärer helt realistiska avbildningar av människor i marmor. Och när ännu ingen skandinav kunde skriva, författade romerska lärda och skalder dikter, avhandlingar och biografier som håller sig litterärt fräscha än i dag.

Så blir Rom mer levande än många andra epoker i vår historia, som ligger oss betydligt närmare. När nordiska kungar och hövdingar försvinner i ett dis av legender och sagor nånstans vid förra millennieskiftet och man får försöka rekonstruera deras historia utifrån fåtaliga fragment, vet vi detaljer om Ciceros vanor eller Plinius åsikter i mångordiga texter, som ständigt förökas med nya textfyndigheter.

Naturligtvis är Rom också något helt annorlunda än det moderna samhället. Det fanns grymheter i form av det institutionaliserade slaveriet. Men det fanns också en befriande frisk luft att andas: kristendomen hade ännu inte för århundraden framåt förpestat tillvaron, tanken och traditionerna för människorna.

Som Gustave Flaubert skrev:

"När gudarna inte längre fanns och Kristus ännu inte fanns, var det ett unikt ögonblick, från Cicero till Marcus Aurelius, då människan ensam var till."

Det antika Rom är fallet, men kan aldrig någonsin dö.

Bokrecension: Pickmans modell och andra noveller | H.P. Lovecraft

Pickmans modell och andra noveller är en novellsamling av H. P. Lovecraft, utgiven på Bakhåll förlag. Texterna är översatta av Charlotte Hjukström och Mattias Fyhr har författat det informativa efterordet.

* * *

Härförleden recenserade jag novellsamlingen Fasansfulla händelser i Dunwich och andra noveller av Lovecraft, också den samlingen utgiven av Bakhåll. Efter att nu ha läst ytterligare en samling texter av Lovecraft kan jag nog konstatera att hans trollkraft fångat in mig.

Lovecraft har en förmåga att skapa sina alldeles egna världar för sina protagonister. Ofta är det en helt normal och realistisk miljö som berättelserna utspelar sig i, men i denna miljö placerar Lovecraft en anomali ur sin egen mytologi: ett monster eller något annat skräckbetonat, som huvudpersonen eller huvudpersonerna får förhålla sig till, reagera på och kanske fly ifrån.

Man märker snart av att en text är skriven av Lovecraft. Mest bekant är väl de mustiga beskrivningarna av hur fasansfulla, enorma, oheliga och djävulska de olika fenomenen är. Men det finns också andra teman. I förra recensionen nämnde jag hur märkliga böcker ofta finns med i berättelserna. Men typiskt är också, att berättaren ofta är någon form av outsider som i sitt möte med det övernaturliga fruktar för sitt förstånd.

* * *

I Pickmans modell och andra noveller har Bakhåll samlat elva historier.

"Erich Zanns musik" inleder samlingen, och handlar om en förtvivlad musiker som verkar frambesvärja mörka krafter med sitt musciserande. Därefter följer "Kall luft", vari en man förklarar sin rädsla för drag och kyla. I "Festivalen" besöker en man sin ätts ursprungliga hem, där en sekelvis upprepad fest ska firas; i den novellen skymtar också Lovecrafts ökända, fiktiva bok Necronomicon förbi.

"Bortom sömnens barriär" handlar om en läkare som märker att en patient i sömnen får kontakt med icke-mänskliga medvetanden. "Från andra sidan" behandlar märkliga, utomkroppsliga resor, där berättaren genom en maskin får erfara vad som rör sig omkring oss, alldeles utanför vår perceptionsförmåga.

I novellen "Hypnos" återkommer temat med att ställa sig utanför det uppfattningsbara, i form av en man med en mystisk kamrat som i sina drömmar tillsammans gör märkliga och med tiden skrämmande resor.

"Främlingen" hör till de mer mystiska berättelserna. I den lyckas en varelse lämna det i mörker försänkta, märkliga slott där han vuxit upp, och hela hans verklighetsuppfattning förskjuts. I "Dagon" når en i en jolle från tysk fångenskap förrymd sjöman ett land uppstiget ur själva havet.

"Prästmannen" leker med tidsbegreppet när en ondskefull person från det förflutna möter en nutidsmänniska. Titelnovellen "Pickmans modell" berättar om en konstnär som har förmågan att måla de mest verklighetstrogna avbildningar av monster man kan tänka sig: så verkliga att de nästan måste ha målats efter levande modell...

Avslutningsvis möter vi "Templet", som är en både beklämmande tragisk historia och en lätt humoristisk sådan. I den möter läsaren en tysk patriotisk ubåtskapten under första världskriget, som förlist på havets botten med sinande resurser gör ett möte med något uråldrigt.

* * *

Det går att skapa obehag genom litteratur på olika vis. Kafka förmår skapa obehag på ett snarast omärkligt vis, där han med kompakt stämning gör skildringarna nästan svåruthärdliga att läsa: man känner klaustrofobi, ångest. Exakt vad som skapar obehaget är svårt att säga.

Lovecraft befinner sig, vad gäller obehagsskapandet, på andra delen av skalan. Där Kafka låter oss ana oss fram till ett stillsamt obehag, pekar Lovecraft på det hemska och förklarar med adjektiv efter adjektiv hur oerhört vidrigt det är. Båda metoderna fungerar, åtminstone för dessa två legendariska herrar.

Lovecraft uttryckte i något sammanhang:

"Never Explain Anything."

Han är trogen den i skräcksammanhang så effektiva maximen. Vi får inte förklaringarna till Lovecrafts fenomen. Han berättar inte hur det kommer sig att det kryper förskräckliga monster ur brunnen i källaren: vi bara ställs inför faktum och personerna i novellen får helt enkelt förhålla sig till att det finns monster i källaren.

Lovecraft trodde inte på några övernaturligheter. Han nådde dock de alternativa verkligheterna genom sitt skrivande. Och vi, som läsare, får tillgång till monster, demoner och uråldriga varelser genom hans prosa. Så blir Lovecrafts historier exempel på litteraturens förmåga att upprätta en alternativ verklighet att vistas i.

Jag kan bara å det varmaste rekommendera var och en som lockas av det övernaturliga att träda in i den verkligheten, och bit för bit upptäcka Lovecrafts fantastiska nya världar.
– – –
Pickmans modell och andra noveller, H. P. Lovecraft. Övers. Charlotte Hjukström. Efterord av Mattias Fyhr. Bakhåll. ISBN: 978 91 7742 359 1.

Betraktelse 12: Om dagboksskrivande

Vi är nog många som upplever att dagarna flyr. Verner von Heidenstam skrev för över hundra år sedan:

"Åren ha vingar, tunga kråkvingar, lätta fjärilsvingar, men alltid, alltid vingar."

Inte minst blir det undflyende livet uppenbart i vid begravningar, när officianten eller prästen på några minuter ska försöka sammanfatta ett helt liv; tusentals möten och intryck, tusentals minnen och händelser ska då koncentreras till kanske femhundra ord som uttrycker det mest särskilda, det mest utmärkande.

Frågan man kan ställa sig då är: var det livet?

Ja och nej.

Livet är mycket mer.

Och för att försöka fånga och konservera detta "mycket mer", livet i dess mindre beståndsdelar, skriver jag dagbok. Det har jag gjort i omgångar i många år, med längre eller kortare uppehåll. I år börjar jag igen, efter att länge låtit det vila.

Livet flyr, och dagarna flyr. Frågar du någon vad hon gjorde på dagen för en månad sedan, kan hon nog sällan dra sig det till minnes, oavsett hurudana ansträngningar hon gör sig. Så kan det åtminstone vara för mig. Stunden är förlorad: och minns man ändå en särskild händelser, kan man kanske inte alltid binda den i tiden till den eller den dagen, före eller efter det eller det. En del av sammanhanget har gnagts av genom avståndets nötning.

Dagboksskrivandet häver den glömskans tyngd som vilar över våra dagar. Dagboksskrivandet reser ett skelett över det förflutna, som våra minnen kan sätta kött och blod, känslor och färg på. Dagboksskrivandet låter oss genom några ord resa i tiden och ur minnets djup dra upp det som man annars kanske aldrig hade tänkt på igen.

Dagboksskrivandet är ett uppror mot förgängligheten.

Och när vi en gång är borta, och år har gått sedan våra kroppar upplösts eller blivit till aska, så finns förhoppningsvis de där anteckningarna kvar som mer eller mindre tillgängliga berättelser om ett liv som var så mycket mer, så oändligt mycket mer än det som kan sammanfattas i femhundra ord vid begravningen. Så kan också de som kommer långt, långt efter oss få en skymt av vilka vi var och de liv vi en gång levde.

Bokrecension: Godnatt, jord | Ivar Lo-Johansson

Ivar Lo-Johansson

Godnatt, jord är en roman av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Boken publicerades första gången 1933.

* * *

Godnatt, jord är en snarast legendarisk bok om statarnas ofattbart povra situation i Sverige under de första decennierna av 1900-talet. Boken blev Lo-Johanssons publika genombrott och startpunkten för den så kallade statarskolan vars författare skildrade statarnas situation.

Statare levde under en anställningsform, som gick ut på att de brukade jorden på ett gods, och i ersättning erhöll framförallt naturaprodukter och boende. I stor utsträckning arbetade de alltså för mat och husrum. Statarinstitutionen har jämförts med livegenskap. Systemet uppstod under 1700-talet och avskaffades formellt 1945.

* * *

Ivar Lo-Johansson är själv uppväxt i statarsammanhang, och Godnatt, jord är en självbiografisk skildring. Stoffet har han hämtat ur sin barndoms upplevelser och intryck han fått under den tiden. Författarens alter ego heter Mikael Bister, och lever tillsammans med sina föräldrar och sin äldre bror. De är en statarfamilj på friherre Didrik von Spax gård någonstans i Sörmland.

Läsaren följer Mikael Bisters uppväxt, från det att han är något år gammal, intill dess att han lämnar familjen och går ut i världen i femtonårsåldern. Även i stort får vi del av skildringen av statarnas liv och samtidens händelser som sipprar fram till de fattiga statarna genom barnets ögon, ur barnets perspektiv.

Och över en stor del av berättelsen vilar en tung melankoli, förmedlad av det ofta till synes hopplösa över statarnas fastcementerade situation, över regniga dagar på åkrarna, över grymma pojkstreck, över liv som förspills, över en sadistisk lärarinna i skolan.

Statarna i Ivar Lo-Johanssons skildring är ett kuvat folk. Den upproriske Brontén som talar om strejker ser man ned på, och man gläds halvt i hemlighet över hans misslyckade företag för att förbättra statarnas situation. När han försöker införa öppningsbara fönster i statarlängorna fnyser de blott och talar om det farliga med de drag som då skulle uppstå.

När någon föreslår att tandborstning borde införas i skolan, blir man förskräckt, ty man är övertygad om att tänder bara ställer till bekymmer: bäst är att mista dem så snart som möjligt, inte förlänga tiden med dem.

Man arbetar på jorden och man lyder baronen. Man sticker inte ut, utan ska veta sin plats. Särskilt beklämmande blir skildringen av en kamrat till Mikael, nämligen Tore på Dundret. Den skygge gossen är uppenbarligen en begåvad själ, som gärna håller på med sina uppfinningar och manicker.

Men av alla trycks han ner, för att falla in i den mall man förväntar sig att hitta honom i. Hans far skäms över att det talas om att hans son skulle vara begåvad, snarare än en duktig arbetare. I skolan blir Ture mobbad av lärarinnan som inte backar från någon möjlighet att trakassera den inte särskilt läraktige eleven, samtidigt som hon ser mellan fingrarna med Mikaels hyss, ty hans begåvning sitter i läsning och kunskap.

Miljön kväver steg för steg Ture, och mot slutet av romanen är han en bruten ung man, retad av gårdens ungar.

* * *

Men Mikaels frihetslängtan kan inte kväsas. Han är som de kalvar som släpps ut på sommarbete i skogen, men sedan vägrar att låta sig infångas.

Mikael avger ett löfte till sin frisinnade farmor på Himmelstorp, som en gång gjorde skandal med ett äktenskapsbrott. Han lovar att aldrig bli statare. På så vis framlever Mikael sina unga dagar i en slags parallell tillvaro med de andra ungarna på gården. Han är som de, men är icke hemma där. Där hans faders högsta mål är att bryta sig loss och arrendera ett torp, är Mikaels mål mer odefinierat.

* * *

Förutom att vara en gripande skildring av statarnas tillvaro, är Godnatt, jord också en realistisk och rörande berättelse om en ung mans stegvisa uppväxt, med allt vad det innebär av krossade illusioner, pubertet, kärlek och åtrå. Även om jag känner mest för den vilsna existensen Ture — som får stort utrymme romanen igenom — är Mikael uppmålad i levande färger med ett känsloliv som känns helt och hållet trovärdigt.

Ivar Lo-Johansson förmedlar statarnas och torparnas närhet till naturen på ett effektivt sätt. Naturen är alltid med, vare sig det är den brännande sommarjorden som skall brukas, skogarnas enslighet eller den ständigt rinnande åns förvandlingar genom årstiderna. Ja, ån blir rentav en metafor för statarnas liv: ständigt densamma, ständigt i sin fåra, men ständigt inom sig själv i förvandling vår, sommar, höst och vinter. Och sen från början igen.

"Ån betraktade med likgiltighet allt. Den flöt gammal och saktmodig vidare, maklig och litet slapp av solen. Allt föddes, växte, dog, gladdes och led invid den. Den drog oberörd förbi allt som hände."

Godnatt, jord är en bok som man gärna rekommenderar.

Språket är liksom statarna bundet vid jorden, naturligt och kraftfullt. Och det språket berättar om är också det kraftfullt, även när det som skildras är vardagligt. Ty statarnas vardag är något väsensskilt från den verklighet – tack och lov – vi lever i idag.

Så det finns många skäl att leta fram eller ladda ner Ivar Lo-Johanssons genombrottsroman. Läs den både för att lära känna statarnas situation, och för att ta del av en dynamisk berättelse med många intressanta gestalter och öden.
– – –
Godnatt, jord, Ivar Lo-Johansson, Albert Bonniers förlag 1933. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokslut 2013

Antal inlägg: 113 (2012: 213)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 9,42 (17,75)

Antal recenserade böcker: 90 (79)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Den siste athenaren av Viktor Rydberg och Folkungaträdet av Verner von Heidenstam.

Antal besök: 21 968 (2012: 20 069)

Planer för 2014:

Året 2013 koncentrerade jag mig i synnerhet på att recensera böcker, som ju också är huvudsyftet med denna blogg.

Under året skaffade jag mig en e-boksläsare. Den har underlättat läsandet betydligt, på så vis att jag numera alltid kan ha den aktuella boken med mig, oavsett hur omfattande dess textmassa är, samt att mängden litteratur som är tillgänglig gratis är överväldigande. Smidigheten har befrämjat läsandet.

I oktober påbörjade jag en ny vana, nämligen att veckatligen lägga upp en kortare betraktelse. I dessa betraktelser har jag för avsikt att anlägga en något mer krönikeartad och kanske mer personlig ton, i ämnen som intresserar mig.

Under 2014 avser jag fortsätta med dessa veckobetraktelser, samt att på sedvanligt vis fortsätta recensera de böcker jag läser.

Betraktelse 11: Om Oden

Också för den människa som lämnat religionen som trosövertygelse kan religiösa berättelser spela roll. Berättelserna är inte beroende av att vi tror på dem i bokstavlig mening för fungera som inspiration eller för att ha betydelse.

Där vissa ateister månne möter skönhet i en vacker målning av Madonnan eller får sin medkänsla väckt vid betraktandet av Jesu pina, så kan jag söka inspiration hos andra religiösa berättelser.

Mina berättelser är de fornnordiska sägnerna, myterna och sångerna.

Där finns Oden.

Oden är en furste som inte förödmjukar sig. Han är djupt mänsklig och lever inte i en eterisk tillvaro bortom tiden, utan existerar uteslutande i tiden, om än i en värld som inte befinner sig på samma plats som människornas värld.

Oden offrar sig själv utan att dö. Han gör det inte för att försona "världens synd och skulder", ty såna begrepp är den fornnordiska föreställningsvärlden främmande. Nej, han gör det kanske svåraste i sitt liv, för ett högre syfte: att nå djupare kunskap och större vishet.

Så lär oss den dunkla berättelsen om Oden, att insikter inte kommer utan möda, att kunskapsinsamlande kräver ansträngningar och hängivenhet, och inte kommer som en skänk från ovan. Och att sådant är något att kämpa och lida för.

I Oden har vi en hövding, känd för slughet: hos honom är inte existensens mörkare aspekter dolda. Vi vet att han kan skifta lojaliteter och skänka sin gunst än åt den ene, än åt den andre. Han är inte en gud som är oförmögen att ljuga, utan är i detta mänsklig. Han är inte en gud som räds mörker, utan finns också däri. Han är inte en gud som kräver tjänare, utan kämpar som tillsammans med honom står kaosmakterna emot, de som vill tillvarons fördärv.

I berättelserna om Oden möter vi en gestalt som är betydligt mer mänsklig och därmed betydligt mer komplex än vad vi är vana vid i judeokristna sammanhang.

Därför är berättelserna om honom trösterika och intagande.