Betraktelse 15: Om ett ryskt problem

Mitt intresse för sport och idrott är obefintligt. Därför borde arrangemangen vid det annalkande OS i Sotji vara mig fullkomligt främmande. Omständigheter gör dock, att det är mig närmare än något OS tidigare varit.

För människorättsfrågor bryr jag mig om. Inte minst ligger frågor som rör homosexuellas situation i världen mig nära: det är en hjärtefråga.

Och där kolliderar för mig det i sig ointressanta OS-spektaklet med den för mig högintressanta frågan om förföljelse av homosexuella.

För så här är det: I Ryssland är det illegalt att, om minderåriga kan möta det, offentligt framställa samkönade relationer som jämställda med heterosexuella relationer. Bär du offentligt en regnbågsflagga kan du bryta mot lagen. Likaså om du skriver positivt som samkönad kärlek på Facebook.

Du kan bli straffad för att framföra homovänliga åsikter, enligt en komplicerad skala. Är du utlänning riskerar du böter, fängelsestraff eller deportation.

Allt detta är vidrigt och ovärdigt ett civiliserat land på 2000-talet. Likväl är detta situationen som råder. Vi kan notera att en europeisk HBT-organisation rankar Ryssland som det land i Europa som erbjuder minst skydd för HBT-personer. Och inrikesministeriet i USA har gått ut med en varning till amerikanska HBT-personer, vad gäller att resa till Sotji. Och själv säger borgmästaren i Sotji att det inte finns några homosexuella alls i staden...

International Olympic Committee (IOC) hänvisar till Regel 50, där politisk, religiös eller rasbaserad propaganda förbjuds på platser där OS hålls och ser därför inte med blida ögon på de idrottare som önskar visa sin solidaritet med Rysslands utsatta HBT-minoritet. Inte heller har IOC gjort något uttalande med anledning av den ryska lagstiftningen som drabbar HBT-personer i det land där de valt att förlägga OS.

Och det stör mig. Mycket.

För här har vi en möjlighet att få ett genomslag för idén om alla människors jämställdhet. Om man från IOC:s sida lät bli att blunda för att det land som är värd för spelen har en vidrig lagstiftning som går i strid med vad den olympiska andan borde stå för, och istället lät olympierna agera fritt, hade mycket varit vunnit.

Små, små symboler av sympati kan betyda mycket: ett regnbågsarmband på en elitidrottare, ett besök av höga tjänstemän inom IOC på en lokal gaybar, skapande av plattformar för samtal om homosexualitet i sportmiljö, etc.

För det går inte att vara neutral i frågor som rör medmänsklig omsorg och människovärden. Det är inte bara "politik", det är större än så. Man står antingen i kampen för utbredande av civilisationen var den än riskerar att barbariseras, eller så vänder man ryggen till, stänger av empatin och låtsas som att folk inte far illa, inte lider, inte lever under förtryck.

Det, mina vänner, är inte värdigt.