"Åren ha vingar, tunga kråkvingar, lätta fjärilsvingar, men alltid, alltid vingar."Inte minst blir det undflyende livet uppenbart i vid begravningar, när officianten eller prästen på några minuter ska försöka sammanfatta ett helt liv; tusentals möten och intryck, tusentals minnen och händelser ska då koncentreras till kanske femhundra ord som uttrycker det mest särskilda, det mest utmärkande.
Frågan man kan ställa sig då är: var det livet?
Ja och nej.
Livet är mycket mer.
Och för att försöka fånga och konservera detta "mycket mer", livet i dess mindre beståndsdelar, skriver jag dagbok. Det har jag gjort i omgångar i många år, med längre eller kortare uppehåll. I år börjar jag igen, efter att länge låtit det vila.
Livet flyr, och dagarna flyr. Frågar du någon vad hon gjorde på dagen för en månad sedan, kan hon nog sällan dra sig det till minnes, oavsett hurudana ansträngningar hon gör sig. Så kan det åtminstone vara för mig. Stunden är förlorad: och minns man ändå en särskild händelser, kan man kanske inte alltid binda den i tiden till den eller den dagen, före eller efter det eller det. En del av sammanhanget har gnagts av genom avståndets nötning.
Dagboksskrivandet häver den glömskans tyngd som vilar över våra dagar. Dagboksskrivandet reser ett skelett över det förflutna, som våra minnen kan sätta kött och blod, känslor och färg på. Dagboksskrivandet låter oss genom några ord resa i tiden och ur minnets djup dra upp det som man annars kanske aldrig hade tänkt på igen.
Dagboksskrivandet är ett uppror mot förgängligheten.
Och när vi en gång är borta, och år har gått sedan våra kroppar upplösts eller blivit till aska, så finns förhoppningsvis de där anteckningarna kvar som mer eller mindre tillgängliga berättelser om ett liv som var så mycket mer, så oändligt mycket mer än det som kan sammanfattas i femhundra ord vid begravningen. Så kan också de som kommer långt, långt efter oss få en skymt av vilka vi var och de liv vi en gång levde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar