fredag 31 januari 2014

Bokrecension: Heresy | Charles Bradlaugh

Karikatyr av Bradlaugh. E. L. Sambourne, ur Punch (1881). Beskuren.
Heresy: Its Utility And Morality. A Plea And A Justification är en tryckt uppsats av brittiske fritänkaren Charles Bradlaugh (1833-1891), först publicerad omkring år 1870.

* * *

Kätteri – "heresy" – är ämnet för Bradlaughs uppsats, eller snarare utövare av kätteri – kättarna. Texten presenterar i rasande fart skisserade porträtt av några av historiens mest framträdande kättare, det vill säga, personer som i någon eller stor mån avvikit från kyrkans antaganden om verkligheten, och i varierande grad förföljts för detta.

Det är givetvis en illuster skara av irrläriga präster, filosofer och propagandister. Hade någon skrivit en motsvarande uppsats något decennium efter Bradlaughs egen tid hade han själv haft en självklar plats i den.

Syftet med uppsatsen, skriver Bradlaugh, är...
"...to show that the civilisation of the masses is in proportion to the spread of heresy amongst them."
* * *

Bradlaugh noterar, att de som ansetts vara kättare i en generation, det vill säga personer som argumenterat för uppfattningar som går på tvärs mot etablissemangets cementerade åsikter, ofta blir nästa generations helgon. Personer som Lord Bacon och Newton fick anklagelser om irrlärighet riktade mot sig, men omhuldas i regel snart av de ortodoxa.

Bradlaugh skriver:
"There are but few men of the past of whom the church boasts to-day, who have not at some time been pointed at as heretics by orthodox antagonists excited by party rancour."
Kättarna har i regel kommit fram till sina slutsatser – vare sig de nu visar sig riktiga eller inte – genom medvetet tankearbete. Det ligger möda och risk bakom att ställa sig utanför flodfåran, att ställa in kursen i en annan riktning än massan.

Bradlaugh menar att samma sak inte gäller de renläriga, de ortodoxa: dessa är i regel, skriver han, födda in i sina uppfattningar, och har alltså fått dem med sig från uppväxten: det är ingen merit att vara renlärig, inte mer än att råka födas som fransman eller engelsman.

Det krävs alltså rörelse, en förändring, för att en kättare ska kunna bli till. En man utan kunskaper, skriver Bradlaugh, kan inte vara riktiga kättare. En kättare måste vara utbildad: "education must be the hand-maiden to heresy".

Undantaget är, att en religiös människa i regel är kättare ur alla andra religioners synpunkt, utom den egna. Här är det fråga om ett medfött kätteri, utan merit. Men den personen är likväl inte kättare i förhållande till den miljö vari han själv verkar. Han går inte på tvären mot det bekanta, utan mot det obekanta.

* * *

Bradlaugh fokuserar i Heresy på 1500-1700-talets kättare. Vi möter då en skara bekanta namn, men också en mängd namn som icke är allmängods längre. Vi möter män – för det är i framställningen uteslutande fråga om män – som något litet vandrat utanför kyrkans reguljära uppfattningar, och vi möter män som var ärkekättare och som bevarat sitt rykte som sådana in i modern tid – som till exempel kända karlar som Thomas Paine och baron d'Holbach, två av mina personliga favoriter.

Till dem som ryms innanför den kristna bekännelsen har vi en gestalt som Luther. Hans kätteri bestod i att han bröt sig loss från katolska kyrkans mer uppenbart märkliga seder. Han kunde också uttrycka sig förbluffande fritt om olika bibelböcker.

Men någon egentlig förbättring ledde måhända inte den protestantiska reformationen till. Luther var inte en mild man, utan tvärtom extremt sträng mot dem som inte delade hans egna religiösa uppfattningar. Inte minst mot judarna riktade sig hans vrede.

Bradlaugh skriver:
"Zuingle, Luther, and Calvin, were as harsh as the Pope towards those with whom they differed."
Den frihet som reformationen innebar i förhållande till katolska kyrkan, innebar inte en frihet från kyrkan och kristendomen som sådan.

* * *

Några andra exempel på personer som meriterat sig för en plats i Bradlaughs kättarkatalog är Montaigne, Godfrey a Valle – som avrättades för sina uppfattningar, Thomas Campanella – som satt 27 år i fängelse för sina uppfattningar, Giordano Bruno – som också avrättades, Michael Servetus – avrättad, Descartes, Thomas Hobbes, Spinoza, John Locke, Matthew Tindal, David Hume, Montesquieu, Voltaire, Claude Adrien Helvétius, och många fler.

* * *

Bradlaugh skriver en mycket tillgänglig prosa. Men hans citeringsteknik är jag inte alldeles bekväm med: långa utdrag ur komplexa filosofers skrifter gör mig nog mer konfunderad, än om Bradlaugh hade valt att själv, med sin kärnfulla stil, sammanfatta samma utdrag med sina egna ord. Kortare citat finns det också gott om, och dessa passar i regel in i sammanhanget på ett bättre sätt.

Heresy ger en påminnelse om att kätteri är en ständig och frisk underström i samhället. Det är inte alltid så, att det som avviker från det allmänt accepterade, det ortodoxa, är rätt ute, men det vitaliserar och kräver ofta motreaktioner från det som löper risk att förstelnas.

Kätteriet befriar med tiden samhället från de vanföreställningar som de attackerar.

Tack vare det som en gång var kätteri är det nu få som känner sig bundna av de antika hebreiska skrifternas auktoritet över liv och leverne. Tack vare kättare har en gudomlig monarki kunnat läggas åt sidan i land efter land. Tack vare kättare har universitet och skolor kunnat växa fram, som inte blott skapar bildning, utan också fostrar förmågan att ha ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt, också till det som somliga kallar heligt.
– – –
Heresy: Its Utility And Morality. A Plea And A Justification, Charles Bradlaugh. Austin & Co., London 1870(?). Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar