Text: Om kyrkogårdarna i Borås

Kanhända kan en text jag skrev om Borås kyrkogårdars historia intressera någon. Ämnet tillhör hursomhelst min egen intressesfär: det hör begravningskultur till.

* * *

Mitt i Borås ligger 1600-talstemplet Caroli kyrka. I sina murar har hon bevarat delar av sin föregångare: Torpa kyrka, den första kända kyrkan i Borås. Runtom den pampiga byggnaden är nu mest gräs och parkområde, där man på somrarna kan se boråsare sitta och sola och umgås.

Men strax under tuvorna vilar många döda. Gräsytorna var nämligen en gång Borås första kyrkogård. Det synes i dag nästan obegripligt hur denna knappa yta kan ha tjänat som kyrkogård åt en hel liten uppväxande stad. Men kyrkogårdar användes på ett annat sätt för några hundra år sedan än idag: hade man blivit begravd fick man finna sig att något decennium senare få sällskap. Och sedan snart än mer sällskap. Och att man kanske rentav fick flytta på sig. De döda klagade inte över trängseln. Men vandrare på kyrkogårdarna kunde nog emellanåt finna, att både doft och synintryck var av det mer makabra slaget.

En lösning på problemet med överfulla kyrkogårdar, blev under 1700-talet inrättandet av benhus, där man helt enkelt lade in påträffade benbitar, enär de dök upp — vid gravgrävningar eller andra tillfällen. I Borås inrättades ett sådant benhus bredvid kyrkan år 1703. Knappt hundra år senare genomgick det en rejäl renovering. Det berättas att det blev möjligt att bokstavligen talat kasta in benbitarna i benhuset.

* * *

En anekdot som kan anföras stammar från början av 1700-talet. Då fick en grupp boråsare tillstånd att gräva upp anförvanters ben, och istället nedlägga dem i nya gravar, med murade sidor.

Tanken var, att dessa sedan skulle täckas med stenblock eller träkonstruktioner. Det verkar dock inte ha genomförts särdeles konsekvent.

Kyrkoherde Reinholdsson uttrycker sig 1789 skarpt om tillståndet. Han menar att gravarna måste täckas, att det inte kan vara meningen att folk ska se de döda otäckta i sina gravar, och att det ur de öppna gravarna stiger ohälsosamma dunster.

Redan 1723 hade det dock klagats på att en avliden rådmans grav had en en så skadad häll, att kyrkbesökare, inte minst på vintern, riskerade att ramla ner i graven om de råkade gå över den och hällen gav vika.

Tanken att på kyrkogården ha en mängd öppna gravar känns i dag tämligen främmande. Men läget var ett annat för bara några generationer sedan.

* * *

När året 1796 kom hade man besvär med att folk före sin död sett ut sin gravplats. Detta gjorde, att man inte sällan, vid gravgrävning, fick svårt med planeringen; man kunde lätt råka på en kista som knappt börjat förmultna, med de olägenheter det innebar. Därför infördes även på Borås kyrkogård linjebegravning. Det vill säga, man började helt enkelt i ena änden av kyrkogården, och begravde folk i rad, allteftersom de gick bort. När man så täckt hela kyrkogården med rad efter rad av gravsättningar, torde det gått en ansenlig tid, och man kunde börja gravsätta på samma ställe där man en gång börjat.

Trots dessa åtgärder, var dock trängseln på kyrkogården påtaglig. Det höga läget gjorde dessutom, att man befarade att osunda vätskor kunde rinna ut i staden från begravningsplatsen. 1810 beslutades uppföra en ny kyrkogård, då utanför stadens tullar — nu snarast i centrum: S:t Ansgars kyrkogård. Platsen invigdes år 1816.

1829 hade också S:t Ansgars kyrkogård blivit för liten. Staden växte ständigt, och därmed ökade också antalet avlidna. Man beslutade sig för att utvidga den nya kyrkogården, något som hade varit omöjligt vad gällde den äldre kyrkogården; den var ju inramad av stadsgeografin. Och ett tag därefter, fick kyrkogården ännu en gång utvidgas.

* * *

Borås tredje begravningsplats, S:ta Birgittas griftegård, började nyttjas år 1893. På 1940-talet kom så den fjärde begravningsplatsen – och den största: S:t Sigfrids griftegård, tydligt inspirerad av Skogskyrkogården i Stockholm. S:t Sigfrids griftegård ligger i vidunderligt vacker, kuperad natur: ett praktexempel på en parkkyrkogård. På S:t Sigfrids griftegård uppfördes också Borås krematorie. För tillfället utvidgas S:t Sigfrids griftegård åt söder — än en gång. Och den som inte varit på begravningsplatsen förut, gör gott i att noggrant studera kartorna vid kyrkogårdens ingång, så att man inte förirrar sig på den ack så stora ytan och de vindlande gångarna.

* * *