Bokrecension: Schakalen | Frederick Forsyth

Schakalen är en roman författad av Frederick Forsyth (f. 1938).

* * *

Att läsa Schakalen är att få sig en hisnande läsupplevelse. Forsyth har arbetat som reporter, och denna hans genombrottsroman fungerar som ett mycket välskrivet och fantastiskt detaljrikt reportage om en fiktiv händelse. I vanliga fall brukar jag ha svårt att stå ut med romaner som förlorar sig i detaljer; men här fungerar de. Berättelsen vibrerar av realism.

* * *

Upplägget är i korta drag det följande.

Året är 1963. Den franska dissidentorganisationen OAS ("Organisation de l'armée secrète") har försökt mörda president de Gaulle vid upprepade tillfällen och misslyckats. Man misstänker att det beror på att den egna organisationen är alltför infiltrerad av rättsväsendet, och allmänt opålitlig. Den yttersta ledningen beslutar sig då, för att i största hemlighet anställa en utländsk lönnmördare, utan kopplingar till OAS. Valet faller på den mystiske mannen med kodnamnet Schakalen.

Schakalen skrider så till verket. Forsyth tecknar med intelligens hur en professionell mördare skulle kunna tänkas fungera. Emellanåt balanserar Schakalen på gränsen åt det övermänskliga, men det vägs upp av den otur han emellanåt har.

Polismakten får veta att något är på gång, och försöker, med den erfarne kommisarie Lebels hjälp att i största hemlighet dra igång den största människojakten i Frankrikes historia.

* * *

Schakalen utspelar sig i ett Frankrike vi möjligen väl känner till. Verkliga gestalter återfinns i berättelsen — och då alls inte bara presidenten själv. I berättelsen, som berättas med en medveten berättarröst med några års perspektiv, förekommer ideliga referenser till verkliga händelser i samtiden. Det gör givetvis intrycket av realism än större. Boken kunde i stora stycken vara ett verkligt långreportage om något som hänt.

* * *

Läsaren hålls på halster. Jag känner ständigt en vilja att läsa lite mer, få veta vad som händer bakom nästa knut, hur Schakalen eller polisen löser nästa problem de ställts inför. Schakalens gåtfulla gestalt lockar i sig fram läslusten: vem är karln egentligen, vad är hans bakgrund? — Det är en mystik som inte riktigt skingras, utan även efter bokens slut, står läsaren blott med antydningar kvar.

* * *

Schakalen är inte en bra bok. Den är inte en mycket bra bok. Den är en utomordentligt bra bok. Deckare är inte min genre, och kanske är inte Schakalen en klassisk deckare; jag upplever den, för att använda terminologi från teve-sidorna i tidningen, som en thriller. En ovanligt bra, flerfaldigt oscarbelönad thriller. Storyn är bra. Karaktärerna målas upp trovärdigt. Detaljrikedomen skänker djup åt historien, utan att trötta läsaren. Och själva kampen engagerar.

Visserligen är persongalleriet mycket omfattande. Jag börjar snart skriva upp de personer som verkar viktiga, men slutar efter ett tag. Många gestalter skymtar bara förbi, spelar sin korta roll, och försvinner igen. Man lär sig vilka personer man ska hålla ögonen på, och vilka som fungerar som, välplacerad, rekvisita i berättelsen.

För egen del kände jag först hur mina sympatier låg hos den iskalle och effektive mördaren, som kämpade för den ack så bittra och missnöjda OAS-rörelsen, för att sedan stegvis känna allt större sympati för kommisarie Lebels arbete och alla de olika instanser som engageras i jakten. Jag imponeras av Lebels slutledningsförmåga likväl som av Schakalens utstuderade attentatsplan.

Kort sagt: Forsyth har med Schakalen helt enkelt skapat en engagerande och beundransvärt välskriven historia.
— — —
Schakalen, Frederich Forsyth, Albert Bonniers förlag 1974. ISBN: 91-0-038113-6. 371 sidor.