Bokrecension: Eddan | övers. Edvin Thall

"Oden rider till Hel" av W. G. Collingwood

Den version av den äldre Eddan som jag läst är Edvin Thalls (1885–1957) tolkning Eddan: Nordiska fornsånger från 1912, utgiven på nytt av Fabel förlag 1995. Äldre Eddan skall inte sammanblandas med Snorre Sturlassons yngre Edda.

Eddan: Nordiska fornsånger är uppdelad i 19 gudasånger — observera dock att en sång som Hávamál splittrats upp i tre separata sånger — och 23 hjältesånger. Thall har valt att i källkritiskt och litterärt syfte ibland kasta om verser och utesluta andra, för att göra texten mer begriplig.

* * *

Den fornnordiska mytologin och kulturen är svår för oss att nå. Vi har viss hjälp av arkeologin, och så har vi de fåtaliga skriftliga vittnesbörden: runstenar, ortnamn, de isländska sagorna, Snorres Edda och – den poetiska Eddan. Den senare sätter oss genom sina sånger nära den pulserande norröna livsåskådningen.

Jag tror att det är rimligt att anta, att en heltäckande systematisering av fornnordiska religiösa uppfattningar inte är möjlig att formulera utifrån de källor vi har kvar. Edvin Thall sammanställer dock en kort sådan, som en efterskrift till sin Eddatolkning, som bygger på Viktor Rydbergs ambitiösa Undersökningar i germanisk mytologi, som i sin tur hade en populärversion: Fädernas gudasaga. Men jag undrar om det inte är att göra våld på källorna.

Istället förefaller vi vara utlämnade åt fragment och brottstycken. Det material vi möter i den poetiska Eddan var inte i första hand avsett att utgöra en instruktionsbok i norrön religiositet, lika litet som hymnen Agnus Dei i den kristna gudstjänsten är avsedd att vara en instruktionsbok i kristen religiositet.

Istället är sångerna återgivningar av myter och berättelser som varit bekanta för lyssnarna en gång i tiden; mycket antas som självklart, och nämns inte. Och vi, sentida läsare, som tappat referenserna i historiens dunkel, får så gott vi kan försöka tolka och tyda det som blivit kvar.

Man måste också minnas, att Eddadiktningen varit en aristokratisk sysselsättning. Skalderna var högt ansedda personer, och vi märker i de isländska sagorna, att stora krigare gärna kunde kombinera sitt krigiska värv med en förmåga att proklamera dikter. Vad allmogen trodde och inte trodde, är ytterligt svårt att nå kunskap om, liksom hur utbredd och enhetlig den kulten av gudagestalterna var i realiteten, och hur denna då såg ut.

* * *

Men några teman kan nämnas, som återkommer frekvent i dikterna.

Naturen är ständigt närvarande. Metaforerna kommer om och om igen från naturen, och skapar en tidig naturromantisk inramning till skaldeverken. Centralt är myten om Yggdrasil, världsträdet, vars exakta position tolkats något olika av olika uttolkare. En del, däribland Thall, verkar mena att resten av världen existerar i själva grenverket. För egen del drar jag åt uppfattningen att trädet är placerat i världen.

"En ask vet jag stånda, • Yggradsil hon heter,
med klara vatten • hon öst varder;
dädan kommer daggen, • som i dalarne faller,
evigt står hon grön • över Urdas brunn."

(Valans spådom)

Bara av denna korta passage ur Valans spådom, som berättar om tiden från världens skapelse, ända till dess undergång och den nya skapelsens entré, märker vi hur närvarande själva naturen är: vi har själva asken, vi har klara vatten, varmed asken blir öst, vi har daggen och dalarna, vi har grönskan och ödets brunn.

* * *

Ordhållandet förekommer som tema åtskilliga gånger i sångerna. 

I en tid före egentlig lag och ordning, och utan polismakt, var det viktigt, att man så långt möjligt kunde lita på varandras ord, i synnerhet på varandras eder. Att vara en edsbrytare ansågs mycket nesligt, varigenom man förlorade sin heder som man. Eder ansågs alltså bindande så långt det var möjligt. 

Nidad (möjligen Mimer) ber i Kvädet om Völund att av Völund få veta vart hans söner tagit vägen. Völund har emellertid dödat Nidads söner, och för att inte hans hustru ska drabbas av Nidads vrede, säger han:

"Eder skall först • du alla mig svärja,
vid skeppsbord • och sköldrand
vid hästens bog • och svärdets egg,
att icke du vredgas • på Völunds kvinna."   

Sedan berättar han vad som hänt sönerna. Men den bedrövade Nidad förefaller hålla sin ed.

* * *

Den tid vari eddasångerna kom till var ett ättesamhälle. Individen kom till sin rätt endast genom sin ätt. Genom sin ätt positionerades man i samhället och ställdes i relation till andra människor. Ett exempel på detta får vi, när Sigurd kommer till Fafner och sticker svärdet i dennes hjärta för att ta hans guld. Fafner frågar då:

"Sven, sven! • Av vem är du sven boren?
Säg mig de fränder du har!"

På så vis kunde Fafner få veta, från vilket håll – från vilken ätt – hans död kommit. 

Ätterna kunde emellertid också delas in i tre huvudätter, som vi får lära oss av Kvädet om Rig. I den besöker gudarnas väktare, ljusguden Heimdall i gestalt av en man kallad Rig människornas boningar. Där ligger han med tre olika kvinnor. Dessa blir havande och föder var och en fram begynnelsen åt en av dessa överätter: genom kvinna Edda föds Träl:

"Han började växa • och väl frodas,
snart han kunde • krafterna bruka;
bast fick han binda • och bördor lyfta,
hem var dag • han risved drog."

Träl var givetvis anfader för trälarnas släkte.

Amma var den andra kvinnan, och hon födde Karl. Han är stamfader för de fribornas släkte, ja, böndernas.

"Han började växa • och väl frodas,
oxar han tämde • och åkern skötte,
lador byggde • och boningar timrade,
kärror han gjorde • och körde plogen."

Den tredje kvinnan kallas Moder. Hon föder gossen Jarl. Denne blir stamfader för den stridande aristokratin.

"Upp där växte • Jarl i hallen,
svängde skölden • och snodde sträng,
krökte bågen, • klöv pilar,
slungade spjut • och svängde lansen,
hetsade hundar • och hingstar red,
kämpade med svärd • och sam på vågorna."

Så är det fornnordiska samhället medvetet indelat i tre klasser, eller kaster. De tjänande, de närande, de stridande. Och den absoluta lejonparten torde tillhört den andra klassen. Slavar togs i regel som krigsbyte, eller kunde också vara en mer eller mindre tillfällig tjänst för den som hamnat i onåd hos sin egen ätt, och inte har möjlighet att föda sig själv och sin familj.

* * *

Den norröna mytologin och världsåskådningen ger genomgående uttryck för en stark ödestro. Det som sker, sker för att det måste ske. Det som sker, sker för att det är så bestämt. Och ödena bestäms av de mystiska nornorna. Dessa sitter under världsträdet Yggdrasil, och bestämmer människornas öden.

"Urd heter en, • den andra Verdande,
– de skuro i trä – • Skuld är den tredje:
de lagar stifta, • de liv kora,
de tälja ödena • för åldrarnes barn."

(Valans spådom)

Man får anledning att dra slutsatsen, att denna uppfattning skänkte en viss trygghet. Stridsmän i eddasångerna är ofta modiga, för de vet, att vad som än händer, så kunde det inte hända på något annat vis. Nornorna har redan bestämt hur deras liv skall se ut. 

"...glad och munter • må varje man
bida sin egen bane."

(Haves ord)

När Frejs tjänare Skirner far för att fria å sin herres vägnar, utbrister han som svar till en herde som varnar honom för de faror det innebär att fria till en jättedotter:

"...icke en dag • till mitt öde kan läggas,
intet i mitt öde ändras."

(Skirners ordskifte)

Denna ödestro är så vanligt förekommande i sångerna, att det är svårt att inte dra slutsatsen, att den också varit allmän bland de människor som åhörde sångerna. Det känns inte främmande, att dra slutsatsen att en sådan ödestro mycket väl kunnat genomsyra hela samhället.

* * *

Vad gäller döden som fenomen i de norröna sångerna är det inte alldeles lätt att bilda sig en uppfattning. I Runosången (som sannolikt är yngre än många andra sånger i Eddan), berättas det att man ska gräva ner lik där man hittar dem, vare sig de dött i sjukdom, i strid eller har drunknat. Man ska dessutom tvätta dem, kamma och torka dem, och sedan lägga dem i en kista. Bruket med kistläggning är, såvitt jag vet, något som annars är okänt ur norrön diktning.

Annars förefaller man gärna lägga sina döda "i hög". Dessa högar är ju som bekant synliga på oräkneliga platser än i dag. Gärna förlade man dem till en särskild begravningsplats på gården, så att tidigare ättemedlemmar på ett sätt var kvar på gården, och befästa dess status av släktens högsäte. Någon gång omnämns att man drar i väg med någon till en mosse, men då som ett straff.

Både kremering av stoftet och nedsättning av det utan bränning verkar förekomma. Balder, Odens son, kremeras. Men när personer läggs i hög verkar detta inte vara aktuellt. Till exempel berättas i Andra kvädet om Helge Hudingsbane om hur Sigrun träffar sin döde make Helge i gravhögen. Då var han rimligen inte kremerad.

Vart man tar vägen efter döden är inte heller alldeles klart. Sigurd säger till Fafner

"...en gång dock • vi alla måste
fara till Hel hädan."

(Fafners ordskifte)

Och det verkar mycket riktigt som att de allra flesta fick sin tillvaro efter döden i detta skuggrike hos Lokes syster Hel. Thall själv menar att det i detta dödsrike finns ett än djupare dödsrike, ett regelrätt helvete, kallat Nifelhel. 

Själv är jag inte övertygad om att källorna ger skäl för en sådan slutsats. Dödsriket som helhet verkar snarare vara besläktat med grekernas Hades än med de kristnas straffanstalt, även om det i Vaftrudners ordskifte antyds, att det finns något som heter just Nifelhel, och att de döda kan dö "ur Hel" dit. Att det skulle vara en plats av särskilt lidande kan dock betvivlas, eftersom det i Balders drömmar antyds, att det i närheten av Nifelhel bereds plats för Balder, som där ska få dricka mjöd. 

Men alla hamnar inte hos Hel. Oden väljer bland slagskämpar på slagfältet ut de bästa åt sin egen privatarmé, som ska kämpa mot kaosmakterna tillsammans med honom och gudarna vid Ragnarök. Dessa kämpar kallas einhärjar, och får bo i Valhall intill slutet, där de fröjdar sig med att äta och dricka gott om kvällarna och träna sig i stridslekar på dagarna.

Det finns också en märklig passage i Dikten om Harbard, där Harbard står och förolämpar Tor:

"Oden får de ädla • som på valplatsen falla,
men Tor trälarne."

Möjligen kan detta tyda, på att en uppfattning funnits, att trälarna när de dog, fick komma till åskguden Tor.

* * *

Man ska vara modig. Det står bortom alla tvivel klart. Det verkar vara den allra viktigaste egenskapen en människa kan ha, sett till vad Eddasångerna säger.

"Mod är bättre • än bitande vapen,
när vrede män gå till vig;
tappre män • såg jag trotsigt kämpa
och segra med slöa svärd."

(Fafners ordskifte)

Det kan vara högst begripligt, att en sådan formlig dyrkan av modet förekommer i Eddan. Eddan kom till i den krigande aristokratins kretsar, där striden var ett sätt att leva. Och en förutsättning för det sättet att leva, är att deltagarna i striden är modiga – åtminstone på den egna sidan.

"Milda och modiga • män leva bäst,
sällan de sorg hysa;
men den fege mannen • fruktar allt..."

(Haves ord)

* * *

Edvin Thalls Eddatolkning är storartad och litterärt högstående. Förut har jag stiftat bekantskap med tolkningarna av Erik Brate, Åke Ohlmarks och Björn Collinder — men denna tolkning är den som tilltalar mig personligen bäst. Eftersom jag inte kan fornisländska, kan jag inte bedöma hur väl den fungerar i sin översättarfunktion, men som idiomatisk översättning, som förmedlare av en känsla på ett oklanderligt språk fungerar Thalls tolkning utsökt. 

Lägg därtill, att upplagan från 1995 i Fabel förlags försorg fått en utmärkt typografi med vackert typsnitt av perfekt storlek, lagom mycket luft mellan raderna och med generöst tilltagna marginaler för egna anteckningar. Själva boken är också gjord i en sådan storlek, att den är ungefär av en pocketboks format, men med hårda pärmar och papper av god kvalitet.

* * *

Mycket, mycket mer skulle kunna bli skrivet om Eddan och dess berättelser. Till exempel om de teorier om tillkomsthistoria som finns, de paralleller i hjältesångerna som finns till historiska gestalter och annat. Men jag hoppas att den som läser detta, åtminstone i någon grad själv blir inspirerad att läsa Eddan, och fundera kring vad den kan säga oss – och kring dess historiska bakgrund.

Det kan nämnas, att Åke Ohlmarks Fornnordiskt lexikon varit till god hjälp för att skaffa sig en fördjupad förståelse av textmaterialet, liksom de namn- och ordförklaringar som finns med redan i Thalls tolkning av Eddan.

* * *

För min del, är fascinationen inför de fornnordiska myterna och den fornnordiska kulturen inte av konfessionell art. Givetvis handlar det inte om att jag på något sätt skulle tro på i dogmatisk mening, att Oden sitter på Valhall eller att Tor slåss mot jättar. Det skulle vara tråkigt att begränsa texterna till en sådan religiös förståelse. 

Tvärtom vill jag se texterna som en tillgång i metaforiskt syfte: jag vill låta berättelserna få liv igen, åtminstone för mig, och fungera som livstolkande poesi, som inspiration — ja, som metaforer för livet här och nu. Då kan jättarna identifieras med vilken kaosmakt eller motståndare som helst, och Tor kan mycket väl få illustrera en kämpe som motar bort dessa kaosmakter, Oden blir en bild för visheten och nornorna för den determinism som jag själv tycker om att fundera kring. 

Och inte blir skogen jag tycker så mycket om mindre tilltalande av att tänka sig, att åtminstone våra förfäder tänkte sig att det kunde bo vättar i stenarna, att fiskarna i bäcken kunde vara förklädda väsenden?
– – –
Eddan: Nordiska fornsånger, övers. Edvin Thall, Fabel förlag 1995. ISBN: 91-7842-1896. 330 sidor.