Tidningsklipp: Af starka drycker öfverlastad | Folkets Röst 1852

Folkets Röst (1841–1861) var en radikal och kontroversiell tidning på sin tid, som kämpade mot liberalismen. Dess redaktör, Franz Sjöberg, använde den inte sällan för att föra ut antisemitiska uppfattningar, som åtminstone en gång ledde till att han fick avtjäna ett fängelsestraff.
Med prästen i inlägget nedan känner väl en nutida läsare snarast medlidande; för Folkets röst blev fallet ett exempel på hur de burgna klasserna höll varandra bakom ryggen.

Vi klipper ur Folkets Röst, onsdagen den 30 juni 1852. Styckebrytningar införda. —

* * *

Redan förra onsdagen meddelade vi i denna tidning huru vice pastorn i Leksands pastorat i Dalarne, Winnberg, söndagen den 6 dennes kommit så full i Djura kapell, der Winnberg då skulle förrätta gudstjensten, att församlingsboarne måst bära honom ur kyrkan, och att, i följd deraf, gudstjensten äfven blifvit inställd.

Sent omsider meddelar tidningen för Fahlu stad och län nu följande upplysning om denna snygga affär:

"Ett obehagligt rykte har under den passerade veckan cirkulerat, rörande en prestman i en af dalsocknarne, hvilken under tjensteförrättning söndagen den 6 dennes, befunnits af starka drycker så öfverlastad, att gudstjensten måst inställas.

Skrifvelse om förloppet lärer afgått från vederbörande till domkapitlet.

Vi beklaga djupt de felsteg, som flera individer af detta stånd tillåtit sig begå under de sednare åren, och som till stor del icke varit af beskaffenhet att kunna föras under den beqvämliga rubriken "mensklig svaghet".

Prestkappan är med rätta den aldratunnaste täckmantel för sådant, som länder hvarje menniska till blygd, och de moraliska fläckarne falla med rätta aldraskarpast i ögonen, då de vanpryda den svarta rocken, allvarets och ärbarhetens symbol. Att lefva så som han lärer, bör vara prestens förnämsta uppgift, enär man genom motsatsen häraf lätt kan finna hvilka tankar måste påtränga sig hans åhörare."

Då man kan vara förvissad, att om en stackars fattig bonde eller arbetare kommit full i kyrkan, vederbörande skulle rifvit upp himmel och jord öfver den förskräckliga händelsen, så måste det sannerligen förundra, att Fahlutidningen icke ens uppgifver prestens namn eller kyrkan der den fyllkajan huserat.

Men, kan tänka, presten är en medlem af bildningen och förmögenheten, och om dessa mörda, stjäla, bedraga, supa och svina huru mycket som helst, skall det sopas öfver med hartassen, medan en stackars satan till bonde eller arbetare skoningslöst utställes på offentlighetens schavott till och med för den obetydligaste förbrytelse.

* * *

Tidningsklipp: Religionsfrihetswännerna | Tidning för Wenersborgs Stad och län 1853

Tidningsklipp ur Tidning för Wenersborgs Stad och län, onsdagen den 29 juni 1853. Styckebrytningar införda.

* * *

Den 17 dennes på eftermiddagen slutade allmänna prestsällskapsmötet sina öfwerläggningar och förrättades derefter gudstjenst i storkyrkan, hwarwid magister Lundbergson höll predikan. 

Dagen derpå började religionsfrihetswännerna sina öfwerläggningar, hwari en stor del af prestsällskapsledamöterna deltogo. De flesta af deltagarne talade warmt för religionsfriheten, såsom ett nödwändigt willkor för andlig utweckling. Det upplystes att både i Ryßland och Turkiet är fri religionsöfning och att blott Swerge wore det enda land som numera tillfullo upprätthåller religionstwånget. 

Mötet slöts den 20 dennes.

* * *

Tidningsklipp: "Äfwentyrlig resa" | Falu-Posten 1873

Tidningsklipp ur Falu-Posten, lördagen den 28 juni 1873. Styckebrytning införd.

* * *

Äfwentyrlig resa. Några wåghalsar rusta sig till att segla öfwer hafwet från San Diego i Californien till Japan, i ett fartyg, som endast är 30 fot långt. Höjden af detta lilla skepp är 4 1/2 fot och bredden 10. Det är spetsigt i båda ändar och har 8 tons drägtighet. Fartyget skall ha 4 mans besättning kaptenen inberäknad, samt proviant för 6 månader.

De tro sig kunna uppnå Japans kuster efter 6 weckors seglats. Efter att en tid ha roat sig med jagt och fiske, ämna äfwentyrarne återwända till Californien i sitt nötskal.

* * *

Tidningsklipp: F. kassören Falk återfunnen | Gotlands Tidning 1867

Tidningsklipp ur Gotlands Tidning, torsdagen den 27 juni 1867. Styckebrytningar införda.

* * *

F. Kassören J. O. Falk, hwilken alltsedan den 2 dennes saknats i sin bostad, men qwarlemnat ett bref, af innehåll, att han kommit på balans och derför beslutit taga lifwet af sig genom dränkning i Å.stasjön, har man draggat efter, utan att finna den döda kroppen. Häraf tog man sig anledning förmoda, att F. genom det efterlemnade brefwet endast sökt att underlätta sin rymning för att undgå det straff för förskingring, som förestod honom.

Att f. kassören Falk likwäl icke rymt, utan fullbordat det uppsåt, som nämnda bref antydde, har nu bekräftat sig, i det hans döda kropp d. 18 på morgonen uppflutit i Å.stasjön.

* * *

Tidningsklipp: Häftigt owäder | Dalpilen 1858

Tidningsklipp ur Dalpilen, lördagen den 26 juni 1858. Styckebrytningar införda.

* * *

"Carlstad. Från Jösse härad skrifwes: 'Söndagen den 18 dennes uppkom wid middagstiden ett häftigt owäder med regn, hagel och åska. Åskan slog ned i det till Sölje bruk hörande hemmanet Mörtnäs, hwarest 4 personer blefwo mer och mindre swårt skadade. En hustru och en piga fingo så swåra kontusioner att de i flera dagar warit sängliggande.

Haglet, som war af hasselnötters storlek och i skuggan låg qwar till följande dagen, nedslog och förstörde rågen dels på Sölje gård, dels på åtskilliga ställen deromkring. Det häftiga störtregnet bortspolade de nysatta potäterna, på sådana åkrar, som lågo i backslutningar. På sölje lära blommor och trädgårdswexter blifwit alldeles förstörda; äfwen en och annan fönsterruta lärer blifwit krossad af haglet.

Såsom wanligt sträckte sig regnet icke särdeles widt omkring, och haglet gjorde icke minsta skada på östra sidan Glafsfjorden. — Klöfwerwallarna ha af den starka wärmen drifwits till blomning, oaktadt klöfwern ännu är temligen kort.'"

* * *

Tidningsklipp: "Skalperad" | Falu-Posten 1873

Tidningsklipp ur Falu-Posten onsdagen den 25 juni 1873. Styckebrytningar införda.

* * *

Skalperad blef i Lördags en wid Bergs bolag i Norrköping anstäld fabriksarbeterska.

I likhet med förhållandet å andra fabriker äro äfwen å den nyßnämnda arbeterskorna förbjudna att inom lokalen wistas med upplöst hår.

Detta förbud öfwerträddes dock af den omtalade arbeterskan, hwars hår wid tillfället kom för nära en i gång warande machin, hwilken också totalt afslet håret jemte skinn och kött från hufwudet, så att hufwudskålen blottades.

Hon affördes till lasarettet, och finnas godt hopp om hennes tillfrisknande, men den lösslitna skalpen förwaras å sjukhuset, inlagd i sprit.

* * *

Tidningsklipp: "Baptismen" | Kalmar 1876

Tidningsklipp ur Kalmar, måndagen den 24 juni 1876. Styckebrytning införd.

* * *

Baptismen. Baptistpredikanten C. W. Pettersson från Norrköping har, för det han i Östra Stenby, Östra Husby samt Kuddby och Konungssunds församlingar, mot wederbörande kyrkoråds förbud, hållit religiösa föredrag, af Björkekinds och Östkinds häradsrätt blifwit dömd till sammanlagdt 300 kronors böter.

Om dessa böter förwandlas till watten- och brödstraff, hwilket, för den händelse swaranden saknar tillgångar, kommer att inträffa, får han umgälla sin öfwerträdelse af lagens stadgande i detta fall med 17 dagars fängelse wid watten och bröd. (Dagst.)

* * *

Tidningsklipp: "Mamsellerna Larsson" | Wenersborgs stad och län 1862

Tidningsklipp ur Wenersborgs stad och län, måndagen den 23 juni 1862. Styckebrytning införd.

* * *

Mamsellerna Larsson, hwilka under en längre tid wistats på Trollhättan, der de tagit en mängd lyckade fotografiporträtter, hafwa på begäran hitkommit och uppställa nu sin atelier på planen wid browaktarehuset, hwarest officerskåren wid Westgötadals kongl. regemente lärer ämna att låta porträttera sig i flere exemplar, för att kamraterne emellan göra utbyte till minne för framtiden.

Denna idé är otwifwelaktigt wacker och berömwärd, och torde finna efterföljd flerestädes, samt föröfrigt icke i ringa mån bidraga till förökandet af den goda kamratskapsanda, som i allmänhet utmärker swenska arméns officerskår.

* * *

Tidningsklipp: "Olyckshändelse i sundet" | Norra Skåne 1883

Tidningsklipp ur Norra Skåne, fredagen den 22 juni 1883. Styckebrytning införd.

* * *

Olyckshändelse i sundet. I Torsdags e. m., f. v., kantrade en båt i sundet ungefär midt emellan Skovshed och Charlottenlund, hvarvid ett menniskolif gick förloradt.

Ett par fiskarefamiljer, af hvilka den ena på förmiddagen begraft en son, hade tillika med en i Skovshoved boende arbetare begifvit sig ut i en segelbåt, och då denna kommit ett stycke ut från land, äntrade arbetaren i masten för att göra seglet klart. Härvid kantrade båten.

Personer, som från land observerat olyckshändelsen, skyndade till hjelp och lyckades rädda fyra af båtens passagerare, två män och två qvinnor. Arbetaren, en ung, nygift man, blef deremot förd i land som lik.

* * *

Tidningsklipp: Åsknedslag | Blekingeposten 1859

Tidningsklipp ur Blekingeposten, tisdagen den 21 juni 1859. Styckebrytningar införda.

* * *

"Göteborgs-Posten berättar:

Den 27 sistl. Maj nedslog åskan hos torparen Olof Josefsson på Myren under Nedra Hoga af Stahla socken på Oroust.

Josefsson, som satt i s. k. stugan, sysselsatt att ituskära potatis för pågående sättning, tillsade sina fyra i stugan warande barn att gå till ladugården och under åskwädret lössläppa hans enda ko.

Just som barnen werkställt detta, nedslog åskan genom lagugårdswäggen, i hwilken ett rundt hål bildades midt för det ställe der kon förut haft sin plats. Af de fyra barnen nedföllo de trenne afswimmade; det fjerde sprang in till fadren, för att omtala hwad som händt, men fann honom liggande död och utan andra yttre märken än några blånader å halsen och i ansigtet. Bredwid honom låg knifwen ännu till hälften inskuren i en potatis.

Åskan hade således samtidigt genomgått bonings- och uthuset. Den antände icke; och barnen waknade snart åter till medwetande om sin förlust."

* * *

Bokrecension: Tusen varv runt månen och tillbaks | Johannes Sandreyo

Tusen varv runt månen och tillbaks är en ungdomsroman författad av Johannes Sandreyo (f. 1983).

Thao är en grabb i tolvårsåldern. Han kommer från Vietnam, men har hamnat i Sverige. Modern är död och hans nuvarande familjesituation verkar inte särdeles bekväm. Till råga på allt blir han svårt mobbad i skolan av den uppenbart psykopatiske Zacke och dennes gäng. Men så händer då det märkliga, att Thao får en biljett till det märkliga regnskogslandet Quasamba. Dit far han med ett mystiskt tåg från en nedlagd station. Väl där hamnar han i en kamp på liv och död. Och blir bästa vän med en talande tiger.

Där har vi ingången till berättelsen om Thao och hans äventyr. Sandreyo skildrar pojkens äventyr med närhet och ett omedelbart språk, som upplevs som genuint och allt annat än tillrättalagt: ungdomarna låter som ungdomar, inte som lillgamla figurer med slang från 70-talet. Svordomarna haglar, och de nedsättande omdömena kamrater emellan är ocensurerade. Det är en befriande tillgång för att ge sagan realism.

Läsaren svävar in i det sista i okunskap om exakt vilken grad av verklighetsanknytning som Thaos äventyr har. Finns Quasamba i verkligheten? Reser han verkligen dit? Sker resan i hans huvud? Ett drömskt skimmer ligger över hans inträde i det fjärran landet, som gör att man inte riktigt vet hur det ligger till.

* * *

På vissa sätt påminner grundupplägget i Sandreyos bok om en annan berättelse: C. S. Lewis böcker om Narnia, där några syskon – som bekant – genom en garderob får tillgång till en alternativ verklighet, där de har nyckelroller att spela i den alternativa verklighetens öden. För Thaos del har vi paralleller. I Tusen varv runt månen och tillbaks finns också den parallella verkligheten, en tydlig kamp mellan gott och ont, och Thao kommer att spela en huvudroll i det drama som utvecklar sig.

Dock gestaltas inte ondskan i Sandreyos bok som en satansliknande häxa, utan i form av djurplågare, tjuvjägare, regnskogsskövlare; det ger oss paralleller som passar bra in i vår omvärld i dag.

* * *

Det är inte en gullig saga som Sandreyo skrivit. Om jag försöker anlägga ett perspektiv som en läsare i målgruppen, vilken får antas vara ungdomar i Thaos egen ålder, så får man nog säga att berättelsen är ryslig. Den är våldsam och osminkad. Livets drama skildras med dynamik, utan att väja för det grymma, hänsynslösa, blodiga. Också det är en tillgång. Det kan måhända vara värt några mardrömmar, för att få en rejäl litterär upplevelse. För en sådan tror jag Tusen varv runt månen och tillbaks är förmögen att ge sina unga läsare.
– – –
Tusen varv runt månen och tillbaks, Johannes Sandreyo, Vombat förlag 2012. ISBN: 978-91-86589-11-0. 101 sidor.

Tidningsklipp: Grämelse öfwer mißlyckat kortspel | Dalpilen 1857

Klipp ur Dalpilen, lördagen den 20 juni 1857.

* * *

Helsingborg. Den 3 Juni har smeden Nils Löfgrens son Per afhändt sig lifwet genom hängning. Motivet för detta förtwiflade beslut lärer hafwa warit grämelse öfwer mißlyckat kortspel.

* * *

Tidningsklipp: "Wildsint tjur" | Gotlands Tidning 1878

Klipp ur Gotlands Tidning, onsdagen den 19 juni 1878. Viss styckebrytning införd. Längre ner följer mer information om i texten omtalade Nils Carlsson.

* * *

Wildsint tjur. En sorglig olyckshändelse inträffade wid Stora Annerbäck i Tuna socken tisdagen den 11 dennes.

Torparen N. A. Carlsson, som war sysselsatt med arbete å åkern ett stycke ifrån sitt hem, torpet Tallstugan, lydande under nämnda gård, hade wid middagen gått in i en till Lilla Annerbäck hörande hage för att spisa sin matsäck, hwarefter han lagt sig att sofwa, oaktadt han förut blifwit warnad för en der betande ilsken tjur.

En tjensteflicka som wid denna tid i närheten war sysselsatt med mjölkning fick höra jemmerrop och skyndade till Carlssons hem samt underrättade hustrun, att mannen troligen blifwit öfwerfallen af elaka menniskor.

Hustrun ilade till stället och fann sin man som frisk och sund om morgonen lemnat hemmet såsom ett blodigt lik, af den ilskna tjuren uppkastat i ett stenrös. Kroppen war söndersargad, hufwudskålen krossad så att hjernan utrunnit, och den olyckliges kläder woro, med undantag af stöflar och halsduk, nästan fullständligt afslitna från kroppen.

Djuret blef dödadt.

* * *

Emellanåt kan man få mer information om de personer som flimrar förbi i notiser som dessa. På en släktforskningssida har den olycklige Carlsson ovan en egen avdelning. Vi får där bland annat veta, att Nils Carlsson föddes 5 augusti 1821, och att han således var 56 år när han dog. Hustrun som också omnämns ovan, torde varit Josefina Vilhelmina Henriette, som föddes 1931 och dog 1896. Deras två barn, en dotter och en son, dog båda på 1950-talet.

Tidningsklipp: Landstigning | Dalpilen 1864

Klipp ur Dalpilen, lördagen den 18 juni 1864.

* * *

Helsingborg. I Öresunds-posten för d. 7 d:s berättas:

Då ångfregatten Vanadis i förra weckan ankrade i närheten af Hwen och större delen af manskap och befäl stego i land derstädes för att roa eller öfwa sig, så trodde man på hela ön att det icke war fråga om någonting mindre än en rysk landstigning, hwilket satte en panisk skräck i hela befolkningen.

För att möta och afwärja faran skyndade sig ställets länsman att buda upp alla den lilla öns stridbara män, hwilka i hast samlades med liar, hötjufwor, skjutgewär och andra till hands warande wapen, och för denna utwalda trupp tågade länsmannen med dragen sabel i téten för att jaga bort ryssarne och gifwa dem en skräck, som betoge dem lusten att widare försöka någon holmgång på de swenska kusterna.

Mißtaget blef emellertid upptäckt och Hwenensiska hjeltarnes tillernade wapenbragd mot ryssar och kosacker upplöste sig i en liten sexa med äkta swensk banko, der skålar å ömse sidor haglade likaså talrikt som bomber wid Dyppels intagande. Så går historien; red. kan dock ej answara för deß tillförlitlighet.

* * *

Tidningsklipp: "Mord" | Bollnäs Tidning 1880

Klipp ur Bollnäs Tidning, lördagen den 24 april 1880. Vissa styckebrytningar införda.

* * *

Mord. Fredagen 9:e april påträffades i Walö socken å en hemmanet Wreta tillhörig skogsmark liket af en yngling, fastbundet wid ett träd med ett omkring halsen i twå hwarf lagdt strumpeband. Bredwid honom på marken stod en trälåda, innehållande diwerse småsaker. Omkring trädet hade eld warit uppgjord.

Ynglingen igenkändes af personer såsom warande i lifstiden idkare af handel med kramwaror och, enligt egen uppgift, född i Lenna socken i Norrteljetrakten. Han hade sagt sig heta Karl och wara 14 år gammal.

Starka anledningar funnos genast att mißtänka, det ett mord här blifwit begånget. Sedan liket blifwit fördt till sockenmagasinet, och kronolänsmannen i orten, Oskar Mellin, undersökt det samma och inhemtat närmare upplysningar af personer, som i lifstiden känt ynglingen, stegrades mißtanken till wißhet. Så t. ex. syntes å ena tinningen märken efter ett hårdare slag. En penningsumma, som ynglingen för kort tid tillbaka innehaft, war spårlöst förswunnen tillika med portmonnän.

För mordet mißtänktes en illa känd, af lagen förut fyra resor straffad mansperson, wid namn And. Peter Karlman-Kolldin, från Skjärplinge by i Öster-Löfsta socken. Den döde hade 15:e sistl. mars åtföljt denne från Wamsta och sedan deß ej warit synlig.

Efter denna tid hade Kolldin, som förut icke egt några penningar, haft sådana och bjudit på cigarrer af samm sort som ynglingen köpt hos handl. I. Matson i Wamsta. Kronolänsman Mellin böjrade för den skull anställa spaningar efter i fråga warande person, hwilken kröntes med den framgång, att han 12:e april greps i Elfkarleby socken.

Efter en stunds nekande, erkände han det rysliga brottet, men förnekade att han tagit mer från den döde än 25 cigarrer. Enligt mördarens utsago, hade han och ynglingen, betydligt druckne, kommit i kif med hwarandra, under det de suto och wärmde sig wid en i skogen uppgjord eld. I wredesmod hade han slagit ihjel ynglingen och bundit fast honom wid trädet för att komma folk att tro, det ett sjelfmord här blifwit begånget.

Kolldin wardt förpaßad till kronohäktet i Norrtelje, der han nu sitter för att afbida slutlig ransakning och dom.

* * *

Tidningsklipp: En fasansfull syn | Bollnäs Tidning 1878

Tidningsklipp ur Bollnäs Tidning, lördagen den 18 maj 1878. Viss styckebrytning införd.

* * *

"Kalmar. Härifrån skrifwes i B a r o m e t e r n:

Ombord å transit n:o 2, på nedgående turen från Stockholm, timade i fredags på morgonen följande tilldragelse. Det war inemot 9-tiden. En af passagerarne hade erhållit nyckeln till afträdesrummet. Det dröjde imellertid länge, innan han kom tillbaka, hwarföre man slutligen beslöt att se efter, hwad han kunde hafwa för händer.

Dörren war låst, och oaktadt upprepade knackningnar och förfrågningar erhölls intet swar, hwarför man till slut nödgades med wåld uppbryta den samma. Den syn, som här mötte, war fasansfull.

På knä framför klosetten med hufwudet nedlutadt i den samma, fann man den man sökte; bredwid honom låg en rakknif. Wid närmare efterseende befanns, att den olycklige med ett par snitt, sträckande sig nästan rundt om hela halsen, tagit lifwet af sig. Kroppen war redan kall, då man påträffade honom.

Wid undersökning af den dödes fickor fans ingen ting, som kunde gifwa upplysning om hwem han i lifstiden warit. Allt som påträffades woro 16 kr. i penningar och några tryckta bibelspråk.

Man förmodar, att religionsgrubbel warit orsaken till den förtwiflade gerningen. Ingen ombord hade imellertid obserwerat någon sinnesswaghet hos mannen i fråga. Omkring en och en half timme, förrän mordet skedde, hade han rekvirerat och förtärt en kopp kaffe.

— Den döde aflemnades till polismyndigheterna i Westerwik."

* * *

Tidningsklipp: "Kungligt understöd åt en småländska" | Wernamo Tidning 1877

Klipp ur Wernamo Tidning, fredagen den 15 juni 1877. Styckebrytningar införda.

Konungen som åsyftas är Oscar II (1829 – 1907, regerade 1872 – 1907). Berättelsen som helhet har väl något av vandringssägen över sig.

* * *

"— Kungligt understöd åt en småländska. I Sm. P:n läses: En länsmansdotter från Småland grubblade natt och dag på hvad sätt hon skulle blifva satt i stånd att få i Stockholm undergå en kurs i telegrafi.

Slutligen föll hennes tanke på konungens hjelp härtill. "Ja, kungen skall hjelpa mig", sade hon. Beslut och handling äro ett hos — framförallt en småländska. Hon skref till en af våra riksdagsmän från orten och bad honom för konungen framställa hennes bekymmer och åstundan, "ty pappa har inga penningar till att hålla mig i Stockholm."

Han svarade henne visserligen först, att hans majestät har så många bättre behöfvande att gifva åt, att försöket knappt skulle lyckas, men flickan var envis och för att tillmötesgå henne affordrades hon sedan för ändamålet prestbevis m. m. som ansågs behöfligt.

Vid ett tillfälle då riksdagsmannen jemte andra kamrater var inbjuden af konungen att öfvervara en skeppsgosseexamen nämnde han sig hafva ett särskilt ärende till h. m:t, som dock icke nu vore lämpligt att framställa. "Nå, då kan du ju komma upp till mig en dag", sade konungen. Så skedde, och då framstäldes flickans begäran om understöd till i fråga varande ändamål.

Konungen, småleende, frågade anledningen hvarför hon just vände sig till honom. "Jo", svarade riksdagsmannen, "hon hade bestämdt fått för sig att hon skulle få hjelp af konungen och hon är en småländska!" På konungens fråga hvad kursen ungefärligen skulle komma att kosta, svarades: "omkring 300 kr.", hvarpå hans majestät genmälte att detta säkerligen vore för litet, och "då nu flickan är min, så får hon icke inskränka sig allt för mycket", hvarpå konungen gaf riksdagsmannen en anvisning på 500 kr. för flickans räkning.

Det unga fruntimret skall nu i höst resa till Stockholm att genomgå sin telegrafiska kurs."

* * *

Tidningsklipp: "En sorglig händelse" | Norrköpingskuriren 1859

Ett klipp ur Norrköpingskuriren, fredagen den 18 mars 1859. Klippet kommer i sin tur från Carlskrona Veckoblad, där texten var införd lördagen före. Jag har lagt till några styckebrytningar.

* * *

"— Man läser i Carlskrona Veckoblad för den 12 mars:

En högst sorglig händelse tilldrog sig härstädes förliden torsdag. Trenne flottans officerare hade nämnde dag på eftermiddagen begifvit sig ut i båt för att jaga sjöfogel i skärgåden. Anlände till närheten av kastellet Drottningskär fingo de i sigte en skock fogel, som flög upp icke långt ifrån dem.

En af jägarne, sekundlöjtnanten Braune, som satt vid styret, fattar då i brådskan med ena handen en laddad bössa i pipan, med mynningen riktad mot sig, för att lemna den åt en af kamraterne, som får tag i kolfven med endast ena handen. Men i det bössan lyftes, hoppar en i båten liggande jagthund upp från sin plats och stöter till bössan, som faller jägaren ur handen ned i båten, dervid hanen slår mot toften, så att skottet brinner af och träffar löjtnant Braune, som ögonblickligen faller död ner, utan att gifva ett ljud ifrån sig.

Skottet, laddadt med en mängd större hagel eller s. k. "snärpor," hade gått tvärsigenom hufuvdet, straxt vid tinningen och förfärligt vanställt ansigtet. Den aflidne, endast 25 år gammal, sörjes af trenne syskon och moder, förut hårdt pröfvad genom förlusten af en make, som gick bort i sina bästa år, och af en ung dotter."

* * *

Bokrecension: Till varmare länder | P. C. Jersild

Till varmare länder är skriven av P. C. Jersild (f. 1935). Boken gavs ut första gången 1961, och är författarens första utgivna roman.

* * *

Till varmare länder är onekligen en märklig bok. Centralgestalt är en viss Barbro Enberg, och det hela utspelar sig till största delen rimligen i samma tid som boken skrevs. Barbro lever ett slätstruket svenssonliv, i ett något obalanserat äktenskap, som burit frukt i en liten dotter. Barbro förefaller konstant ha det tråkigt, vare sig hon vet om det eller inte.

Men så börjar breven komma. Brev signerade Bo-Erik — en man som några år tidigare haft en häftig förälskelse i henne under skoltiden. Bo-Erik är uppenbarligen inte en frisk man. Snart börjar han skriva som om han och Barbro hade en relation, som om de vore gifta. Och så berättar han, att han ska iväg på en resa för att hjälpa nödlidande människor. Långt före Barbro förstår det, börjar läsaren ana, att resan är ställd till helvetet. Och breven fortsätter att komma också från denna destination.

* * *

Boken är mycket suggestiv. Berättelsen är uppbyggd dels av Barbros egen berättelse, skriven med vad som ska förstås som hennes egen svenska: ett erbarmligt språk, som innan jag fastnat i texten nästan får mig att avbryta läsandet. Men dels består den också av Bo-Eriks högtravande epistlar.

Långsamt lyckas P. C. Jersild på ett mycket effektivt sätt skruva verkligheten, tills läsaren inte längre känner sig säker på vad som är verkligt, och vad som snarast torde stamma från en dimmig sinnessjukdom. Till varmare länder får mig, när jag väl fastnat, att känna! Jag känner leda vid Barbros urvattnade existens och dåliga språk. Jag känner spänning allteftersom Bo-Eriks brev blir alltmer märkliga i sin hyperrealism. Och jag känner till sist — förvirring.

Det är ingen tjock bok jag läst. Men nog är det en liten juvel.
— — —
Till varmare länder, P. C. Jersild, Bokförlaget Aldus/Bonniers 1964. 139 sidor.

Tidningsklipp: "Den första förbränningen af ett lik" | Wermlands Läns Tidning 1874

Klipp ur Wermlands läns tidning, lördagen den 13 juni 1874.

* * *

"Den första förbränningen af ett lik i Tyskland egde rum i Dresden annandag pingst och werkställdes medelst den s. k. Siemenska apparaten. Sorgeskaran märker intet af förbränningsprocessen; likkistan nedsänkes i en fördjupning, och först sedan falluckorna öfwer denna blifwit tillslutna, går kistan derifrån widare ned i ugnen, der förbränningen försiggår."

* * *

Varför lägga ut klipp ur gamla tidningar?

Jag älskar historia. Jag älskar att rota i historien. Jag älskar att försöka nå fram till historien, genom töcknet, genom allt det som skiljer — för att få en beröringspunkt med det som var. Tidningsurklippen fungerar som sådana beröringspunkter med det förflutna.

Ofta är det förflutna otillgängligt. Det mesta av det som nån gång skett är glömt, borttappat, förstört, utan att lämna några spår. Och det finns kanske ingen kvar som kan vittna om hur det var. Minnena har slocknat med de människor som hade dem. Då har kontaktytorna med det förgångna försvunnit.

Texter, till exempel ur gamla tidningar, fungerar dock som ställföreträdande minnen. De är de dödas minnen. När de finns, får vi i alla fall en chans att rekonstruera fragment av det som en gång var.

Så ja, jag tycker gamla tidningsurklipp fyller en viktig funktion, eftersom jag värdesätter möjligheten att komma i kontakt med det som en gång var och som ingen längre har egna minnen av. Den som ger blanka fan i vad som en gång varit får knappast ut mycket av det. Men jag söker kontaktytor med det förflutna.

Text: "Olyckshändelse" | Göteborgs Weckoblad 1875

Notis ur Göteborgs Weckoblad, lördagen den 17 juli 1875.

* * *

Olyckshändelse. Vid pågående arbete med Hornborgasjöns sänkning har en arbetare vid namn Ström från Grästorp sprängts i luften. För att skydda sig mot ett laddadt bergskott hade S. sprungit in i en s. k. kur, hvarest åtskillig materiel, deribland äfven 17 skålpund dynamitpatroner, förvarades. I hastigheten hade han råkat beröra en bundt dylika patroner, som härigenom kreverade. Ögonblicket derefter voro såväl hus som karl försvunna från platsen. Vid eftersökandet fann man här och der delar af den dödes kropp helt och hållet splittrade.

* * *

Bokrecension: Berättelser om det okända | Clas Svahn

Berättelser om det okända är skriven av journalisten och författaren Clas Svahn (f. 1958), som även är ordförande för UFO-Sverige. Kanske kan man kalla denna bok en fristående fortsättning på Det okända.

* * *

I Berättelser om det okända ger Svahn fritt utrymme åt sin fenomenala berättartalang. När han berättar om diverse mer eller mindre besynnerliga fenomen och märkligheter, har han ofta en mycket finstämd ironisk ton, som aldrig slår över i sarkastiska elakheter gentemot de troendes skara, vare sig de tror på mumiens förbannelse, Atlantis eller slagrutor. Svahn är alltid respektfull, aldrig nedlåtande.

Boken består i stor utsträckning av en mängd rapporterade anekdoter. Många har hämtats från äldre tidningsartiklar, och Svahn torde ha gjort ett imponerande arkivarbete för att samla in sitt material. Men ambitionen stannar inte där, blott vid ett återrapporterande och refererande. Många gånger får vi som läsare följa med några steg längre, och författaren spårar upp rötterna till de olika händelserna. Inte sällan visar det sig, att berättelser om fantastiska ting antingen har endast några få eller någon enstaka sagesman, eller så visar det sig att anekdoten från början helt enkelt stammar från fiktionen — som i fallet Rudolph Fentz.

Rudolph Fentz, berättar Svahn, sades plötsligt ha dykt ur tomma intet upp på Times Square 1950, verkat förvirrad, gått ut i trafiken och blivit ihjälkörd. När man undersökte kroppen, visade papper att mannen var Rudolph Fentz, en man som 1876 skulle ha försvunnit när han gick ut för att röka. En mängd detaljer återges i rapporterna om fallet. Emellertid granskade en spanjor fallet, och kunde dra slutsatsen att alltihop, ända ner till de förekommande namnen, är påhitt och hämtat från en novell av Jack Finney.

* * *

Anekdoter av det här slaget är Berättelser om det okända full av. Varje kapitel har ett särskilt tema. De första kapitlen ger något av en bakgrundsskildring om anekdotsamlare, spåkonst, och science fiction innan science fiction myntats som begrepp. Åter andra kapitel handlar om sådant som dödsstrålar, folk som menar sig kunna leva på luft allena, havsmonster, tidsresor med mera. Exemplen kommer från hela världen, med tonvikt på Amerika och Europa, och — för oss särskilt intressant — Sverige.

Clas Svahn skriver i sitt förord:

"'Berättelser om det okända' är på flera sätt en studie i folktro."

Precis så uppfattar också jag det, efter att ha läst boken. Numera är det relativt få som säger sig tro på troll i skogarna och näcken i bäckarna. Desto vanligare är det att ana en viss vurm för allehanda halvockulta läror, teorier och uppfattningar. Genom Berättelser om det okända lär vi känna en del av det materialet och får dessutom en provkarta på de märkligheter som trots allt sker, och som vi åtminstone i bland ännu inte har nån riktigt rimlig förklaring till.
– – –

Berättelser om det okända, Clas Svahn, Bokförlaget Semic 2008. ISBN: 978-91-552-3533-8. 240 sidor.

Textkommentar: "Den blomstertid nu kommer"

Med anledning av den årliga makalösa populariteten av psalmen "Den blomstertid nu kommer" i insändarspalter kring skolavslutningstiden gör jag här några textkommentarer till textens tre första verser, som brukar förekomma på skolavslutningar.

Texten som presenteras är J. O. Wallins bearbetning av densamma, som inte justerats av Britt G. Hallqvist. Därför är texten inte copyrightskyddad. I dag återfinns psalmen som nummer 199 i Den svenska psalmboken.

* * *

Den första versen är naturromantisk och lyder:

"Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött."

Texten som sådan skildrar sommarens pånyttfödande av naturen. Den fungerar dock även som en bekant liknelse för uppståndelsen i kristen mytologi: att liksom sommaren återföder jorden, skall de döda återfödas på uppståndelsens dag. Parallellen är uppenbar i inomkristna sammanhang.

Vers två:

"De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om."

Texten ger uttryck för tanken, att naturens all rikedom icke kommer av sig själv eller av sin inneboende kraft, utan skall härledas till den kristna guden. Ja, hela syftet med naturens skönhet sägs här vara, att vi ska påminnas om att Gud är god, så att vi tänker på att Gud har nåd som ständigt räcker.

Naturen och dess skönhet får alltså inte vara ett ändamål i sig självt, utan skall mana oss till eftertanke om den metafysiske kristne guden som i sig själv är bortom naturen och skapelsen, och dennes nåd med människorna, som alltså skall vara outtömlig: den "räcker året om".

Exakt vad denna nåd består i är inte utskrivet, men i relation till traditionell kristen teologi, får vi här dra slutsatsen, att det i själva verket rör sig om korsdödens nåd: att Jesu människooffer på korset på något magiskt sätt gjort, så att människan inte av Gud döms till helvetets eld, utan har möjlighet att tillbringa evigheten tillbedjandes den kristne guden.

Vers tre:

"Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!"

Iakttagelsen av att fåglarna sjunger skall sätta press på oss, att vi ska lovsjunga den kristna guden, som här bekänns vara vår Herre, alltså den som bestämmer över oss, och så att säga i praktisk mening äger oss.

Inte nog med att vi ska manas till denna lovsägelse av den kristne guden, vi ska dessutom upphöja denne gudens ära och sjunga av glädje över denne guden. Det är alltså fråga om en gud, en herreman, som skall prisas för att han vill "nära" oss, det vill säga, förse oss med näring. Äran skall icke gå till bonden, till chaukteristen, till vem det vara må: äran ska gå till den kristne guden.

Det konstateras även att denne guden vill "fröjda" oss, göra oss glada. Varför vi skall glädjas framgår inte explicit, men rimligen kan konstaterandet hänföras till den nåd som omtalas ovan, den nåd som den kristne guden genom korsdödsoffret förmåtts ha över oss, för att vi bryter mot den ordning han själv stipulerat.

R E F L E X I O N

Genom de vid snabbt påseende oförargliga tre första verserna till "Den blomstertid nu kommer" exponeras vi i själva verket för stora delar av den religiösa kristna världsbilden:

– Uppståndelsen från de döda och därmed förnekelsen av människans dödlighet.
– Gud som skapare av naturen.
– Nåden som följer på offerdöden på korset.
– Människans plikt att underordna sig Gud.
– Bekännelsen av Gud som Herre.
– Gud som den som förser människan med mat.

Det kan därmed konstateras, att texten inte på något vis är en sekulär visa eller på något vis kan passera som en konfessionslös eller religiöst urvattnad text.

Bokrecension: Människors barn | P. D. James

Människors barn är en dystopisk roman skriven av P. D. James (f. 1920).

I romanen tas vi med till en inte särskilt avlägsen framtid, även om den var något decennium längre bort när James skrev sin bok 1992. Men nu befinner vi oss i Oxford år 2021. 1995 föddes det sista barnet, och därefter blev, av okänd anledning, alla män sterila. Världen åldras långsamt, byar och samhällen avfolkas, och England under diktatorn Xan förbereder sig på att långsamt avveckla sig självt och göra tillvaron så uthärdlig som möjligt för de som blir kvar längst.

Den aristokratiske Xan är inte en särdeles ond diktator. Han är ingen Hitlergestalt. Genom sitt råd styr han England så gott det nu är möjligt, samtidigt som en desillusionerad befolkning alltmer ger upp hoppet om att testerna av befolkningen till sist ska ge som resultat att en fertil man hittas.

Huvudperson, varken hjälte eller antihjälte, är emellertid Xans kusin, litteraturläraren vid Oxfords universitet Theodore Faron, filosofie doktor. Theo är en förhållandevis självupptagen person, en distanserad människa med, vad det verkar, vissa emotionella problem.

Av en händelse blir han dock halvt motvilligt involverad i en mikroskopisk rörelse, som vill motarbeta regimen, och främst sätta stopp för den grymma behandlingen av brottslingar och statens eutanasiprogram för åldringar.

Och så har vi uppställningen klar för romanen.

* * *

Den största behållningen av Människors barn har jag av den känsla som den i sina finaste stunder lyckas skapa, av en värld som insett att den är döende och en mänsklighet som berövats sitt hopp. Det är den ruskiga och obehagliga ton som hänger kvar i mig efter att ha lagt ifrån mig boken. En känsla av ödslighet.

Själva händelseförloppet tappar paradoxalt nog fart efter ungefär halva texten, när ett stilla betraktande sätt att berätta övergår till ett mer actionspäckat upplägg. Ja, berättelsen som fängslar mig i början, får mig att tappa intresset mot slutet. Kanske delvis på grund av den romans som uppstår inne i motståndargruppen, och som tillåts ta så mycket plats att den skymmer situationen de befinner sig i.

Människors barn innehåller, för min smak, för många ord. Det karga i miljön som målas upp motsvaras inte av en karghet i språket. Den är absolut inte dåligt skriven. Och översättningen av Elsa Svensson är förtjänstfull. Men jag vill inte bara se ett panorama målas upp framför mig. Jag vill känna orden slå mot bröstet, avslipade, hårda, vassa.
– – –
Människors barn, P. D. James, Månpocket 1994. ISBN: 91-7643-048-0. 286 sidor.

Bokrecension: Idéer och äventyr | Magnus Bergsten (red.)

Idéer och äventyr: en antologi om svenskt 1700-tal är en samling texter som tidigare publicerats i tidskriften Populär historia, och här under redaktion av Magnus Bergsten samlats i en volym.

* * *

Jag gillar det fragmentariska anslag som en antologi av detta slaget måste ha. Det enda övergripande som förenar texterna, är att de ur olika aspekter och på olika nivåer skildrar olika personer, ting och fenomen under 1700-talet. För jag tror historien måste skrivas så, i stor utsträckning; jag tror inte på ett stort förklarande system. Endast skärvor återstår av det förgångna, och vi får försöka samla ihop dem, och ta oss an dem, en och en i taget.

Nåväl. De flesta texterna i Idéer och äventyr är mycket välskrivna, och ger inblickar i sånt som jag tidigare varit helt ovetande om.

I kapitlet om kaparkriget, av Lars Ericson, får vi till exempel veta att minst 156 svenska fartyg var inbegripna i verksamheten från år 1709 och ett decennium framåt. Inte få av ägarna var dessutom hemmahörande på Onsalahalvön. Under ungefär samma tidsperiod kapades minst 136 skepp på Västkusten av svenska kapare, av vilken den kändaste och kanske mest framgångsrike var Lasse i Gatan – det vill säga Lars Gathenhielm, som dog bara 28 år gammal 1718.

Kaparkrigföring var ett effektivt sätt att skära av sina fienders resurstillflöde, även om det innebar att länder neutrala i den aktuella konflikten hamnade i kläm. Det var alltså en form av statligt bemyndigat sjöröveri, helt enkelt.

Väl inne på sjöfarten, kan det vara värt att nämna något även om Ostindiska kompaniet, som Tore Frängsmyr skriver förtjänstfullt om. Frängsmyr beskriver kompaniets relativt korta existensperiod – 74 år – som en makalös framgångshistoria, om än dyr i människoliv. 132 expeditioner blev det, och åtta fartyg förliste. Totalt beräknas cirka tvåtusen människor ha dött på nämnda expeditioner.

Men om man överlevde tjänade man gott om pengar, och om man reste några gånger, kunde man nog förtjänat tillräckligt för att kunna köpa sig ett hemman. Något som varit mycket svårare att uppnå om man istället tjänstgjort som dräng hemmavid.

En viktig poäng som Fränsmyr gör, är att Ostindiska kompaniet stod för något mer än bara rätt och slätt handel. Genom handeln och hembringandet av allehanda lyxprodukter spreds också en viss vurm för kinesisk kultur i Sverige, till exempel kinesisk trädgårdskonst.

* * *

Utan att referera hela volymen, vill jag dock även sätta ljuset lite på en artikel av Björn Furuhagen, som på ett effektivt sätt beskriver 1700-talets dragkamp mellan allmogekultur och kyrkans vilja att styra folket. Kyrkan hade sina egna uppfattningar om hur folket skulle bete sig, till exempel under de gudstjänster som folket kommenderats att närvara vid. Naturligt nog satte prästerna i regel betoningen på den religiösa aspekten: folket ska sitta ner och hålla tyst. Samtidigt verkar det som en stor del av folket snarare såg poängen med kyrkobesöket i dess sociala betydelse: att träffa folk, munhuggas och kanske senare ägna söndagsvilan åt festande.

Furuhagen skriver dock även att lagstiftningen visserligen sade, att det var obligatorisk närvaro för folket under gudstjänsterna, men att man i praktiken inte var så krävande: i regel förefaller det ha räckt om en person per hushåll infann sig.

Mot slutet av sin artikel avfyrar så Furuhagen denna förklaringsmodell till kyrkans bemödanden om att hålla folk i Herrans tukt och förmaning:

"Statens och kyrkans gemensamma strävan att reformera den folkliga kulturen gick ytterst ut på att inordna människorna i en enhetlig statskyrklig ideologi som betonade lydnad, skötsamhet och underordning."

En nog inte alldeles vilsekommen iakttagelse.

* * *

Förutom härovan något grundligare refererade artiklar kan man i Idéer och äventyr även läsa om Karl XII, Christina Piper, skönhetsideal, Gustav III, Badin, Marstrand som frihamn – särdeles intressant läsning – och om Peter Forsskåls äventyr i Jemen.

* * *

Jag tycker om tanken att samla några av de bästa artiklarna ur tidskriften Populär Historia och ge dem förlängt liv genom att ge ut dem i bokform. En tidskrift hamnar lätt på undantag, men en bok har en mer bestående existens, och fungerar i vilket fall för mig bättre som referenskälla, om man vill söka information om något särskilt. Därför försöker jag nu samla på mig de antologier med artiklar som getts ut av Historiska Media. De till volymen små och ganska tunna böckerna är verkligen guldkorn att ta vara på.
– – –

Idéer och äventyr: En antologi om svenskt 1700-tal, Magnus Bergsten (red.), Historiska Media 1999. ISBN: 91-88930-46-7. 142 sidor.

Citat: Det skrivna ordets fördelar

"Det skrivna ordet har fördelen att det är varaktigt och kan bevara tankar och känslor klädda i ord över både tid och rum. Det ger oss möjligheten att kommunicera inte bara med människor här och nu, utan också med dem som befinner sig långt borta, liksom med kommande generationer."

– Anki Mattsson

"Enkla retoriska knep", ur Bästa språktipsen, Prodicta 2011.

Bokrecension: Intet | Janne Teller

Intet är en ungdomsroman skriven av danska författaren Janne Teller (f. 1964).

Måhända har jag fördomar om vad en ungdomsroman skall handla om. Jag tänker mig pekorala kärleksäventyr och den outtalade kampen mellan barnens värld och vuxenvärlden. Intet har ett annat, djärvare, anslag. Den handlar om meningslösheten i tillvaron, dödens oundviklighet och jakten på det som betyder något.

Det är nämligen så, att första dagen i skolan efter sommarlovet lämnar Pierre Anthon klass 7A i Tæring, med orden:

"Ingenting har någon betydelse [...] Det har jag vetat länge. Så det är ingen idé att göra något. Det har jag just kommit på."

Och så sticker Pierre Anthon hem, sätter sig i ett träd och börjar betrakta intigheten. När hans klasskamrater dagligen passerar förbi hans hus, utgjuter han över dem sina nihilistiska cynismer gentemot tillvaron, och tar för vana att kasta plommon på dem.

Denna inställning till livet – att ingenting egentligen skulle ha någon betydelse – retar klasskamraten och berättarjaget Agnes och hennes kompisar till vansinne, och de bestämmer sig tillsammans för att försöka hitta "betydelsen". I en pakt beslutar de sig för, att var och en av dem ska offra något som har betydelse för dem själva och lägga till en hög. Och det som börjar oskyldigt med ett plagg eller en cykel, tar sig snart allt grymmare uttryck, och offren som avkrävs blir allt större. Allt blodigare. Allt kännbarare.

* * *

Jag kan tänka mig att en bok som Intet skulle passa bra som diskussionsunderlag i skolan. Varför inte redan i högstadiet? Med ett ytterst tillgängligt språk och ett bra driv ställer Teller frågorna om vad som egentligen spelar någon roll — ja, om ens något egentligen spelar någon roll.

Pierre Anthon blir ett talrör för någon sorts E. M. Cioran i ungdomsformat. Och på så vis kan filosofins stora frågor nalkas även av en publik där dylika frågor väl annars sällan får lov att ta så stort utrymme. Möjligen är det så, att vuxenvärlden inte ens tycker att det är önskvärt, att de unga på allvar funderar kring huruvida livet egentligen är meningsfullt, har en betydelse.

Men med hjälp av Tellers bok får man en naturlig ingång till frågeställningen. Och inte bara frågan om livets mening, utan också frågor om annorlundaskap, grupptryck, alienering från vuxenvärlden och annat.

Intet är en bok anpassad till en ungdomspublik. Men själv tyckte jag läsningen var intagande, och tror att den goda berättartalang som Teller är och den knappa men dynamiska prosan fungerar även hos en betydligt äldre publik.
– – –
Intet, Janne Teller, Bazar 2005. ISBN: 91-7028-020-7. 142 sidor.