* * *
Till varmare länder är onekligen en märklig bok. Centralgestalt är en viss Barbro Enberg, och det hela utspelar sig till största delen rimligen i samma tid som boken skrevs. Barbro lever ett slätstruket svenssonliv, i ett något obalanserat äktenskap, som burit frukt i en liten dotter. Barbro förefaller konstant ha det tråkigt, vare sig hon vet om det eller inte.
Men så börjar breven komma. Brev signerade Bo-Erik — en man som några år tidigare haft en häftig förälskelse i henne under skoltiden. Bo-Erik är uppenbarligen inte en frisk man. Snart börjar han skriva som om han och Barbro hade en relation, som om de vore gifta. Och så berättar han, att han ska iväg på en resa för att hjälpa nödlidande människor. Långt före Barbro förstår det, börjar läsaren ana, att resan är ställd till helvetet. Och breven fortsätter att komma också från denna destination.
* * *
Boken är mycket suggestiv. Berättelsen är uppbyggd dels av Barbros egen berättelse, skriven med vad som ska förstås som hennes egen svenska: ett erbarmligt språk, som innan jag fastnat i texten nästan får mig att avbryta läsandet. Men dels består den också av Bo-Eriks högtravande epistlar.
Långsamt lyckas P. C. Jersild på ett mycket effektivt sätt skruva verkligheten, tills läsaren inte längre känner sig säker på vad som är verkligt, och vad som snarast torde stamma från en dimmig sinnessjukdom. Till varmare länder får mig, när jag väl fastnat, att känna! Jag känner leda vid Barbros urvattnade existens och dåliga språk. Jag känner spänning allteftersom Bo-Eriks brev blir alltmer märkliga i sin hyperrealism. Och jag känner till sist — förvirring.
Det är ingen tjock bok jag läst. Men nog är det en liten juvel.
— — —
Till varmare länder, P. C. Jersild, Bokförlaget Aldus/Bonniers 1964. 139 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar