Bokrecension: Odens öga | Anders Andrén (red.) m.fl.

"Oden som vandringsman" av Georg von Rosen (1886)

Odens öga: mellan människor och makter i det förkristna Norden är sammanställd av Anders Andrén och Peter Carelli och består av en mängd artiklar som presenterar olika aspekter av den samtida forskningen kring det förkristna och tidigkristna Norden. Boken presenterades i samband med utställningen med samma namn på Dunkers Kulturhus i Helsingborg, 1 april 2006 till 28 januari 2007.

Förutom att artiklarna finns på svenska, finns de i boken dessutom översatta till engelska. Boktiteln har således även en engelsk titel: Odin's Eye: Between people and powers in the pre-Christian North.

* * *

Detta är en hutlöst intressant volym för oss som intresserar oss för den förkristna kulturen på våra breddgrader. Genom artiklarna belyses nyare forskningsrön och teorier inom mängder av olika fält, såsom fornnordisk kosmologi, djuren i fornnordisk kultur, smidets betydelse, begravningsskick, juridik, kristnandet, guldgubbarna, hur nordisk mytologi brukats och missbrukats genom historien, och diverse olika arkeologiska fynd, med mera.

En del material får väl anses tämligen spekulativt, som tesen om att nordborna möjligen i sitt vapensmide inkluderade krossade och brända benbitar från förfäderna. Annat synes vila på bättre belagda teorier och är mer genljudande i de källor och arkeologiska fynd som vi har tillgång till.

* * *

Den förkristna perioden framstår i visst skimmer för mig, det ska jag redan från början tydligt uttrycka. Den fornnordiska religionen ger sken av att ha varit ett synnerligen tolerant konglomerat av traditioner, myter, kulter och sedvänjor. Först med kristendomens intåg och senare stadfästelse, som möjliggjordes genom nordbornas tolerans för det främmande och förmodligen genom deras vilja att närma sig Europa, blev intoleransen tydlig: genom kristendomens absoluta krav på tro och tänkande.

Det är viktigt att minnas, att asatron inte var en religion med gudomliga skrifter eller bekännelselitteratur av något slag. Den fornnordiska religionen — eller kulturen, för att vara mer vittfamnande — bestod i sina traditioner, där gudarna bara var en del av en större helhet av riter och seder.

Det bevarade källmaterialet av arkeologisk och skriftmässig art tyder däremot på att fornnordiska traditioner var mycket heterogena. Olika riter torde ha förekommit på olika platser, och olika religiösa motiv betonades olika. Till exempel verkar guden Tor haft en särskilt stark ställning i områdena kring Mälaren, där hans namn ofta förekommer som förled i ortnamn.

"Den fornnordiska religionen hade inget givet regelverk och var ständigt föränderlig, i rörelse." (sid. 21)

Vissa motiv återkommer emellertid starkare än andra. Man förefaller till exempel ha värdesatt kunskap och vishet, förkroppsligat i Odensgestalten, som offrade sitt egna öga för att vinna kunskap och som varje dag lät sina två korpar flyga ut över världen för att samla information om människorna. Genom sitt offer illustrerar ju Oden tydligt, att ny kunskap inte ska tas för given som en självklarhet, utan är något som ska tillkämpas, man behöver offra för att nå den. Odensgestalten kan för övrigt spåras redan hos Tacitus år 98 e.Kr.

Ytterligare ting som kan nämnas i sammanhanget är en utbredd ödestro. De mytologiska nornorna, möjligen tre till antalet, skapade livstrådarna för var och en, och varje människa hade sin särskilda tråd, sitt särskilda mål och sitt särskilda slut. Vidare var samhället ett utpräglat hederssamhälle: hedern var det viktigaste en man ägde; att gå ed på något innebar att man satte sin, och i förlängningen väl släktens, heder på spel, viket man verkligen inte tog lätt på. Tron på sejd och magi synes också varit utbredd. Man värnade om gästfrihet och att gåva kräver gengåva.

* * *

De främsta källorna till fornnordisk kultur, religion och fornnordiska traditioner är de två Eddorna och en mängd främst isländska sagor. Dessa har det gemensamt, att de i regel nedtecknades först i kristen tid, och vi löper därmed risk, att texterna färgats av nedtecknarnas eventuella kristna tolkningsbias. Det kan antas att texter i Eddorna har anor tusentals eller hundratals år tillbaka i tiden. Men det är alltså mycket svårt att dra några säkra slutsatser.

Till svårbegripligheten kommer det, att i synnerhet den äldre Eddan, som innehåller guda- och hjältesånger, är full av s.k. kenningar, det vill säga omskrivningar, som nästan är hopplösa att begripa, utan att man satt sig in ordentligt i den nordiska mytologin redan på förhand.

Till detta kommer inskrifter på runstenar och andra föremål, samt rent arkeologiska upptäckter och slutsatser som kan dras utifrån detta. Ytterligare material kan vi hitta i en del utomnordiska källor, som Tacitus Germania och andra skrifter, samt i äldre ortsnamn.

Den fornnordiska kulturen är således lagd i ett ganska dovt dunkel, och för den som ger sig i kast med att ta sig an den och nå bortom 1800-talets nationalromantiska skapelser har säkert möjlighet att ägna hela sitt liv åt ämnesområdet. Därför är det extra tacksamt med antologier av det slaget som Odens öga är, som ger oss lekmän på fältet i alla fall en viss inblick i forskningen.

* * *

Kristendomen smög sig på nordborna. Man fick kontakt med religionen genom handelskontakter och senare genom enskilda missionärer som sändes norrut, av vilken Ansgar var ett berömt exempel, även om det finns belägg för att engelska missionärer varit väl så viktiga vid omvändelsen av Norden som de söderifrån komna tyskarna. Nordborna gav representanter för kristendomen lov att bygga kyrkor och predika, och stegvis antog de olika nordiska länderna genom sina härskare eller råd kristendomen. Och så utvecklades den fria Norden till ett geografiskt område ställt under katolska kyrkans skäppa.

Övergången synes ha gått förhållandevis långsamt och förhållandevis fredligt till väga. De torshammare som vissa i dag bär av det föga smickrande skälet att markera nån sorts nationalism — och som jag bär för att markera min faiblesse för fornnordisk kultur — börjar i det arkeologiska materialet att dyka upp under 800-talet, och då främst i kvinnogravar. Det är en vanlig uppfattning att torshammare började bäras som en motreaktion mot kristendomen och de kristna halskors som även de funnits i kvinnogravar.

"I detta kulturmöte verkar torshammaren ha skapats som en ny symbol för 'det gamla sättet att leva'". (sid. 35)

* * *

Min vana trogen kan jag inte låta bli att något gå in på förkristen, nordisk begravningssed. Särskilt Fredrik Svanberg tar upp detta ämne i sin artikel "Dödsritualer, identitet och religion" och Ann-Mari Hållans i sin artikel "Att lägga minnen på hög – historiebruk i de förkristna Skandinavien".

Gravar förefaller ha funnits av mångahanda slag. Huruvida man kremerades eller jordbegravdes varierade från trakt till trakt; först med kristendomen dök ju som bekant ett förbud mot kremering upp. Över vissa döda restes stora monument i sten, i andra fall restes knappt någon markering alls. På sina håll, där kremering var vanligt, kunde man helt enkelt resa en gravhög över själva bålet, efter att det brunnit ut.

Gravarna, i synnerhet de aristokratiska, låg gärna i anslutning till de eller de gårdar som de begravde hade hemortsrätt i. På så sätt markerade man tydligt den koppling den döde hade till jorden där han levt, och där släkten levde vidare. Och genom att ha graven direkt på de egna ägorna, fungerade de rimligtvis även som rättsmarkörer: här ligger mina förfäder begravda, alltså är jorden min. Gravområden kunde användas i hundratals år, ibland uppåt tusen år.

Det finns dessutom exempel från Västergötland på att gravplatser använts fram till ett sekel efter Kristus, och sedan återigen börjat användas 500 eller 600 år senare.

Rikare människor synes ha begravts med en myckenhet av ting.

"Framför allt den viktigaste mannen och kvinnan på gården begravdes med föremålsutrustningar som signalerade deras position." (sid. 147)

Mot skicket att ha sin familjegrav på de egna ägorna följde alltså ett stort brott, när kyrkorna centraliserade gravplatserna till områdets kyrkogård.

Ja, Hållans skriver rentav, att gravarna kunde fungera som "arvsdokument i det förkristna och kanske också det tidigkristna samhället" (sid. 157). Omställningen torde därför ha varit omfattande.

* * *

Nå, det kunde skrivas mycket mer om Odens öga. Men jag stannar här för denna gången, med en rekommendation till den som intresserar sig för historia och religion — och i synnerhet av fornnordiskt slag — att skaffa och läsa denna utsökta sammanfattning av forskningsläget i dag.

Vad gäller typografi lämnar den något att önska. Nytt stycke föregås varken av blankrad eller begynner med blanksteg. Det gör texten mer massiv än den hade behövt göra. Man har också valt att lägga brödtexten i ett typsnitt utan serifer, som åtminstone jag är ovan att läsa. Men detta är petitesser i förhållande till det rika innehållet.
– – –
Odens öga: Mellan människor och makter i det förkristna Norden (Odin's Eye: Between people and powers in the pre-Christian North), Anders Andrén & Peter Carelli (red.), Dunkers kulturhus 2006. ISBN: 91-974550-5-9. 347 sidor.

Tidningsklipp: Själfmord | Göteborgs Weckoblad 1892

Numera publicerar tidningar nästan aldrig notiser om självmord. Undantaget kan vara, om ett självmord skett offentligt och att många blivit åskådare till handlingen, eller när andra specifika omständigheter kan motivera ett omnämnande.

Det var inte på samma sätt förut. Både olyckor och självmord beskrevs ofta i detalj i tidningar. Så också i det följande exemplet, från Göteborgs Weckoblad, torsdagen den 19 maj 1892.

* * *

Själfmord. Tjänstemannen i Sundsvalls enskilda banks afdelningskontor i Stockholm, K. G. Bacher fanns i lördags morse liggande död i sängen med högra tinningen genomborrad af en revolverkula.

Några ekonomiska svårigheter e. dyl. lära icke hafva varit orsaken till den unge mannens — han var endast omkring 24 år — hemska beslut, utan tros anledningen, säger St. Aftonbl., vara att söka i den omständigheten, att hans ögon voro så klena, att han hade svårt att sköta sin befattning, samt att läkare uttalat tvifvel om deras förbättring.

* * *

Tidningsklipp: Det odöpta barnet | Borås Tidning 1862

Ett klipp ur Borås Tidning av fredagen den 27 juni 1862, får bli en illustration av den kristna kulturens hegemoni under mitten av 1800-talet, samt vad den kunde få för konsekvenser för någon med avvikande uppfattningar. Jag infogar viss styckebrytning.

historia, religion, text,

* * *

"Uppsala. I tidningen 'Uppsala' läses: Förliden April månad afled i Lundaby, Dänmarks socken, odöpte sonen till hemmansägaren Johan Aron Jonsson, och blef såsom dödfödd begrafwen.

Fadren, som förut warit i tjenst hos f. d. skolläraren i Waksala G. L. Sparrman, hade för sin wägran att låta wederbörligen döpa barnet, som wid dödstillfället war 2 år 7 månader och 12 dagar gammalt, undergått flerfaldig warningar och erinringar af både pastorsembetet i församlingen, domprosten och domkapitlet, men alltid förgäfwes: inga föreställningar werkade på den förwillade fadrens åsigter, utan lät han sitt barn dö utan att wara i christna församlingen upptaget.

— Straxt efter det lilla likets bisättning befanns wid en begrafwning den lilla grafwen till hälften fylld med watten, hwilket gaf den åldrige enkeman, såm då jordade sin aflidna hustru, ankledning till den träffande anmärkningen: 'då man ej förr welat gifwa gossen watten i det heliga dopet, så har wår Herre nu gifwit honom det i stället.'"

* * *

Tidningsklipp: "I en wiß tysk stad..." | Borås Tidning 1862

Hittar en förskräcklig notis i en 150 år gammal upplaga av Borås Tidning. Berättelsen bär vandringssägnens alla kännetecken, men bara tanken på att nåt sånt som beskrivs skulle ha inträffat i verkligheten förfärar.

Således, med vissa styckeindelningar införda, ur Borås Tidning, 23 maj 1862. —

* * *

"I en wiß Tysk stad skall enl. rykte följ. hafwa tilldragit sig: Ett barn till rika föräldrar dör; man begrafwer det sedan man lagt barnets älsklingsdocka i likkistan.

Händelsen will att det döda barnets moder går genom en wälbekant gata och der observerar ett barn, som håller hennes döda barns docka i armarne. Hon stannar och erfar af barnet, på tillfrågan, att deß far är dödgräfware, och att hon nyligen erhållit dockan af denne.

Frun blir förskräckt, skyndar hem och berättar händelsen för sin man; denne angifwer genast saken för polisen och fordrar uppgräfning af barnets likkkista. Grafwen öppnas och man finner en tom kista. Widare efterforskningar ådagalägga, att dödgräfwaren uppgräft många lik och med dem gödt sina swin, som woro föremål, med hwilka han dref betydlig handel."

* * *

Bokrecension: Nattens barn | Jack London

Nattens barn och andra berättelser är en novellsamling av Jack London (1876–1916).

Det är nåt särskilt med Londons stil, som påminner mig om Hemingway — i synnerhet i de noveller som ryms i denna volym. Prosan är avklädd, persongallerierna är begränsade och koncentrerade, brutaliteten är närvarande, men ömsint skildrad. Och så är en levande natur ständigt närvarande – i form av djur, växtlighet, vildmark. Ja, Nattens barn samlar tio noveller som jag tycker mycket om. Samtliga.

* * *

Den första berättelsen, som lånat sin titel till hela samlingen, "Nattens barn", handlar om en man som för många år sedan ute i vildmarken träffade på en självständig vit kvinna som aldrig känt sig hemma i den vanliga, trånga civilisationen, utan som sökt sig bort, ut. Nu sitter hon som ledare för en indianstam. London gör henne inte frigid eller till någon sorts övermänniska. Hon är helt enkelt en människa som ville få ut nåt annat av livet, än att knega för sin make i ett äktenskap utan kärlek. Men kvinnan pulserar likväl av värme. Hennes initiativkraft och naturliga attraktionskraft attraherar honom.

Den andra novellen heter "John Harneds bärsärkaraseri" där vi befinner oss i Sydamerika. Gringon John Harned är en boxningsfantast som övertygas att följa med på tjurfäktning. Väl där grips han av starkt medlidande med djuren, som inte har en sportslig chans: som kommer ut på arenan bara för att dö. Och en verbal kamp börjar där på läktaren mellan Harned, kvinnan som tagit honom med, och en man som väl helst skulle vilja se, att kvinnan inte varit så förtjust i denne gringo. Det är inte utan att också jag som läsare fylls av medlidande — och vrede — över djurens blodiga öden, genomrända med spjut och till sist dödade av matadoren.

"Då världen var ung" är titeln på den tredje texten. Nu tar London läsaren med in i en värld av naturmystik, där affärsmannen Dave Slotter inte bara är just en framgångsrik affärsman, utan i sig härbärgerar en andra personlighet, en människa som väl hamnat fel i tiden, tretusen år fel i tiden. Slotter försöker tillfredsställa båda sina personligheters krav och önskningar genom att leva två liv, där det ena tar vid där det andra slutar.

Därnäst följer den rätt komiska "Ett tvivelaktigt fall", vari en akademiker besöker sina barndomskvarter, och märker att de helt förslummats. Han hamnar oförskyllt i konflikt med ett råskinn, och råkar illa ut inför den korrumperade rätten på orten. Men nog får akademikern möjlighet att ge igen.

Den femte novellen är "Hårda knogar", och nu är läsaren ombord på en båt i Söderhavet. Berättelsen är förhållandevis kort, men utan att avslöja hela händelseförloppet, kan det väl sägas att det finns starka personmotsättningar ombord. Och hela tiden är vindarna och vattnet närvarande.

Än kortare är "Krig". Berättelsen ger oss en läxa i hur orättvis tillvaron kan vara, om man är alltför mild mot sin nästa — i synnerhet i ett rått krig.

"Under soltältet" är en mycket tragisk skildring av en mycket hjärtlös kvinna. Novellen börjar med att en man uttalar frågan: "Kan en man — en gentleman, menar jag — kalla en kvinna för ett as?" Detta betvivlas av hans kamrater. Men en av dem har då en historia att förmäla, om en kvinna som möjligen kunde förtjäna ett sådant epitet.

I "Att döda en människa" råkar en förmögen kvinna ut för en inbrottstjuv. Och i den nionde novellen, "Mexikanen" kommer vi i kontakt med en av mexikanska revolutionsrörelsens amerikanska utposter och en viss bitter yngling vid namn Rivera. Revolutionsrörelsen är i stort behov av penningar, och Rivera förser dem med vad pengar de behöver genom att fungera som sparringpartner på en boxingklubb. Men så blir ett riktigt stort belopp blir nödvändigt, för att vapen ska kunna inhandlas och man på allvar kunna rulla igång den efterlängtade revolutionen. Rivera lovar att ordna fram dem. Och antar en utmaning.

Den avslutande novellen är en festlig berättelse om en utpressare som använder en brevduva för att offret ska kunna kommunicera med honom. Texten heter "Den bevingade utpressaren".

* * *

Kamp är ett motiv som ständigt återkommer i berättelserna. Dels kampen mellan människa och människa, men också kampen mellan människa och natur, eller kampen för människan i naturen, i vildmarken. En ofta förljugen och falsk civilisation ställs mot den fria vildmarken med sin natur.

Vilden, personifierad som indianen eller eller den urgamla personligheten i Dave Slotter, är något i grunden sunt, något naturligt, utan den förkonstling man möter i samhället. Och också djuren spelar framträdande roller; de framställs som kännande varelser, om än inte lika antropomorfiskt som i Skriet från Vildmarken.

London skriver också en mycket stringent prosa. Han håller hela tiden fokus på det som driver historien framåt. Subplots saknas i princip helt, vilket väl är naturligt i det korta format som novellen är. Därmed blir berättelserna mycket klara och tydligt avgränsade. Känslan av klarhet förstärks genom den koncisa stil som är Londons, och som vi även finner hos Hemingway.

Nattens barn är en samling trivsamma berättelser, trots att innehållet inte är milt. Det är en god berättare som författat dem, och på något sätt skulle jag vilja — förlåt att jag blir pittoresk — sätta mig i en länsstol vid en öppen eld och läsa dem högt, en sen höstkväll.
— — —
Nattens barn och andra berättelser, Jack London, B. Wahlströms Bokförlag 1976. ISBN: 91-32-30634-2. 252 sidor.

Text: Balladen om den bortsålda

"Den bortsålda" är en medeltidsballad av okänd men möjligen hög ålder. I Geijer och Afzelius berömda uppteckningar finns den med som nummer 14, och då i en version "från stränderna af Vettern och Norra skogsbygden af Vestergötland."

Jag återger den ur deras volym med vissa typografiska ändringar och tillägg.

* * *

Jungfrun
"Min fader och min moder de hafva lidit nöd;
Då sålde de mig för en liten beta bröd,
Allt intill det hedniska landet att förödas."

   Omkväde
   Och krigsman han kasta sina åror till att ro:
   Skön jungfru lilla vrider sina händer uti blod.
   Och trösta den som skall komma till det hedniska landet
   att förödas.

Jungfrun
"Och kära min krigsman, ni vänten liten stund!
Jag ser väl hvar min fader kommer ifrån rosendelund;
Han håller mig så kär,
Han tager sina oxar och löser mig därmed;
Så slipper jag att komma till det hedniska landet att förödas."

Fadern
"Och inte har jag mer än de oxarna två:
Den ena skall jag nyttja, den andra låta stå.
Du slipper ej att komma till det hedniska landet att förödas."

   Omkväde
   "Och krigsman han kasta sina åror till att ro:
   Skön jungfru lilla vrider sina händer uti blod.
   Och trösta den som skall komma till det hedniska landet
   att förödas."

Jungfrun
"Och kära min krigsman ni vänten liten stund!
Jag ser väl hvar min moder kommer ifrån rosendelund.
Hon håller mig så kär,
Hon tager sina gullskrin och löser mig dermed;
Så slipper jag att komma till det hedniska landet att förödas."

Modern
"Och inte har jag mer än de gullskrinen två;
Det ena skall jag nyttja, det andra låta stå.
Du får väl lof att komma till det hedniska landet att förödas."

   Omkväde
   Och krigsman han kasta sina åror till att ro:
   Skön jungfru lilla vrider sina händer uti blod.
   Och trösta den som skall komma till det hedniska landet
   att förödas.

Jungfrun
"Och kära min krigsman ni vänten liten stund!
Jag ser väl hvar min syster kommer ifrån rosendelund:
Hon håller mig så kär,
Hon tager sina gullkronor och löser mig dermed;
Så slipper jag att komma till det hedniska landet att förödas."

Systern
"Och inte har jag mer än de gullkronor två;
Den ena skall jag nyttja, den andra låta stå.
Du slipper ej att komma till det hedniska landet att förödas."

   Omkväde
   Och krigsman han kasta sina åror till att ro:
   Skön jungfru lilla vrider sina händer uti blod.
   Och stackars den som skall komma till det hedniska landet
   att förödas.

Jungfrun
"Och kära min krigsman, ni vänten liten stund!
Jag ser väl hvar min broder kommer ifrån rosendelund.
Han tager sina fålar och löser mig dermed;
Så slipper jag att komma till det hedniska landet att förödas."

Brodern
"Och inte har jag mer än de fålarna två;
Den ena skall jag nyttja, den andra stilla stå.
Du slipper ej att komma till det hedniska landet att förödas."

   Omkväde
   Och krigsman han kasta sina åror till att ro.
   Skön jungfru lilla vrider sina händer uti blod.
   Ack! stackars den som skall komma till det hedniska landet
   att förödas.

Jungfrun
"Och kära min krigsman, ni vänten liten stund.
Jag ser väl hvar min fästman kommer ifrån rosendelund.
Han tager sina guldringar och löser mig dermed,
Så slipper jag att komma till det hedniska landet att förödas.

Och kära min fästman, ni hållen mig så kär;
Ni tagen edra guldringar och lösen mig dermed;
Så slipper jag att komma till det hedniska landet att förödas."

Fästmannen
Och inte har jag mer än guldringar tolf.
Med sex skall jag lösa dig: de andra skall du få.
Så slipper du att komma till det hedniska landet att förödas.

* * *

Ur Svenska folk-visor från forntiden vol. I, E. Gust. Geijer och A. Aug. Afzelius, 1814. Tillgänglig via Google Books.

Det kan även noteras, att folkmusikgruppen Garmarna spelat in en version av balladen, med bland annat den anmärkningsvärda textförändringen, att "Så slipper jag att komma till det hedniska landet att förödas" blivit "Jag vill ej komma till det judiska land till att vandra."

Kort textkritisk kommentar | Christian Kastö: "Öppen kyrka mycket mer än HBT"

Läste i Borås Tidning en märklig replik på en insändare. Skrev en kommentar till repliken, och återger den nedan.

* * *

Några kommentarer till Christian Kastös replik (BT 15/5) på Andreas Jonssons debattartikel (BT 10/5)

Christian Kastö skriver, att han inte kan uttala sig om Jesusmanifestationen. Däremot har han ett antal luddiga funderingar kring HBT och kyrkan i största allmänhet. Eftersom Kastö tar sig rätten att tala om ämnet, gör jag detsamma. Fastän jag inte är kristen, men homosexuell och i grunden religionsvetare.

Samhället har blivit allt öppnare för HBT-personer. När kyrkor emellanåt och alltmer sällan uttalar sig avvisande gentemot samkönade relationer, sticker de av mot samhällsutvecklingen i övrigt. Att journalister och privatpersoner då vill undersöka dessa antikvariska uppfattningar är knappast märkligt. Inte märkligare än att det skulle väcka uppseende om en kyrka inte tillät färgade medlemmar.

Kastö tycker dock att det är konstigt. Frågan om huruvida man som kristen HBT-person får vara med i en församling anser han uttryckligen vara oviktigt. För de kristna HBT-personerna är det emellertid inte ovidkommande om de är välkomna på samma villkor som alla andra, eller inte.

Pastorn skriver också, att "många HBT-person har sin läggning som tolkningsmall för nästan allt". – Jag för min del väger det mesta i tillvaron mot min naturalistiska livsåskådning. Vad det har med min läggning att göra begriper jag inte. På vad sätt andra HBT-personer i sina liv gör annorlunda är svårt att se. HBT-personer till vardags är som alla andra: de har olika politiska uppfattningar, olika livsåskådningar, olika religioner.

Kastö menar också, konspiratoriskt, att HBT-personer påtvingar denna fiktiva ”tolkningsmall” på kyrkan. Snarare är det så, att de kristna HBT-personerna endast vill en sak: att bli accepterade i gemenskapen, på samma sätt som alla andra. Att de ska kunna gå till kyrkan bredvid sin partner lika naturligt som Kastö kan gå bredvid sin. Det är inte fråga om särskilda privilegier. Det är fråga om att få samma privilegier som andra tar för givna.

Slutligen menar Kastö att "vår strävan" (vilka som åsyftas med "vår" förklarar han inte) ska vara "att ha Bibeln som tolkningsmall i alla frågor". Det är en livsfarlig hållning. Med samma argument kunde man försvara vad vansinnigheter som helst, som förekommer eller förordas i Bibeln: att man bör aga sina barn, att det är okej med folkmord när det är Gud som står för dem, att kvinnan ska vara underordnad mannen, och så vidare.

Christian Kastö inordnar sig välvilligt i en kristen tradition av fördömande av det annorlunda. En stor del av kristenheten försöker göra upp med sin befläckade historia och gå vidare: vissa delar har nått mycket långt. Christian Kastö har inte gjort det. Hela hans text osar av den beklämda känsla han verkar ha, av att de kristna HBT-personerna kommit för att fördärva kyrkan, för att ta dess sälta ifrån den. Jag tror bara de vill ha del av samma gemenskap kring Kristus, som Kastö själv har.

* * *

Bokrecension: Järnhälen | Jack London

Jack London 1914

Järnhälen är en dystopi, författad av Jack London (1876–1916).

* * *



Jag fick först upp ögonen för Jack London när jag läste hans utomordentligt gripande The People of the Abyss, vari han berättar om de månader 1902 då han for till London och levde undercover bland de allra fattigaste. Känslan för det tragiska finns också i den vackra Skriet från vildmarken.

Och nu ramlade jag av en händelse över framtidsskildringen Järnhälen. Boken är skriven på ett ultrarealistiskt sätt. Tanken är att själva brödtexten är ett manuskript från början av 1900-talet, som sedan hittas sjuhundra år in i framtiden. Den fiktive utgivaren har sedan försett manuskriptet med textkritiska anmärkningar i fotnotsform.

När London ger ut boken 1908 befinner sig de händelser som manuskriptet berättar om fortfarande några år in i framtiden. Den framtid han gestaltar har för längesen passerats, och det som beskrivs inträffade inte. Hur det blir med den fiktive utgivarens värld, som man emellanåt anar i kommentarerna, återstår att se.

* * *

Jack London var socialist. I Järnhälen lägger han fram sina marxistiska teorier i romanens form. Författare till manuskriptet sägs en ung före detta socitetsdam Avis Everhard vara, vilken skriver boken för att berätta om den kamp mot kapitalisterna som hon och den socialistiske ledaren, tillika hennes make, Ernest Everhard fört. Manuskriptet har stilen av en text, skriven i en hast, med utvecklingar och kanske en del upprepningar. Och så slutar den tvärt, halvvägs genom en mening. Tillsammans med de fortlöpande kommentarerna, suggegerar texten fram en hög känsla av realism.

Boken berättar om hur något händer i USA i början av 1900-talet. Kapitalismen förfaller till en oligarki med en härskande klass. Arbetarna och "avgrundens folk" under dem förtrycks. Socialisterna är många och organiserade, men med lagens hjälp eller genom att töja på lagen, marginaliseras de mer och mer av de makthavande, intill dess att öppna, våldsamma konflikter bryter ut.

Genom kommentarerna får vi tidigt klart för oss, att det Avis Everhard berättar om, endast är den ringa begynnelsen till en lång tids oligarkidiktatur, som kommer att innebära många stora upplopp, innan man till sist når det himlalika, klasslösa samhälle, som utgivaren uppenbarligen lever i.

* * *

Berättelsen är spetsad, och förutsätter att de makthavande oligarkerna med sin lilla klass är mer eller mindre genomonda, som inte drar sig för att använda legosoldater för att döda upprorsmän, och som infiltrerar deras organisationer och såsom femtekolonnare drar igång upplopp, för att eliten ska få förmånen att krossa dem. Londons urspårade kapitalism är en mardrömskapitalism, där allt gått fel och demokratin satts ur spel, domstolarna, kyrkan och en del fackförbund hamnat i oligarkernas händer, och parlamentet upphört att fungera som en folkrepresentation.

Mest roande tycker jag den debatt är, där Ernest Everhard går i klinch med ett gäng kyrkliga potentater, när de alla samlats på samma middagsbjudning. Med utsökt vältalighet låter London Ernest argumentera sönder deras metafysik, till förmån för en medveten materialism. Mest gripande blir en av dessa biskopars omvändelse — när han blir medveten om de fattigas situation, och aktivt börjar verka för deras sak. Med den följden att han först spärras in på mentalsjukhus.

* * *

London var duktig på att hantera språket. Trots att hans egen stil här i någon mån kanske får stå tillbaka för att skapa känslan av att det är en ung kvinna från sociteten, som blivit frälst för socialismens sak, som skriver, så märks han av just genom sin frånvaro: hans specifika berättarröst döljs under Avis Everhards prosa. Det fungerar således utmärkt.

Järnhälen är en fin dystopi. Trots att jag inte delar Londons samhällssyn, utgör texten en illustration av hur illa det kan gå, och hur snabbt det kan gå illa, när centrala funktioner i en demokratisk stat manipuleras eller slutar att fungera.
— — —

Järnhälen, Jack London, Folket i Bilds förlag 1958. 275 sidor.

Fragment: Trollen i Skurugata

Utifrån sägnen "Trollen i Skurugata", upptecknad av Herman Hofberg i Svenska Folksägner.

* * *

Det fjärde stopet öl drack Pelle Katt lika fort som det tredje, andra och första. Gamle Efraim satt bredvid. Det var inte många där på krogen.
   ”Hur är det, Pelle?”, sa Efraim.
   ”Du skulle inte tro mig”, sa Pelle Katt.
   ”Jag har hört många historier, och aldrig skrattat åt nån.”
   ”Jag gick på jakt i dag. Ända borta mellan bergen i Skurugata.”
   ”Då har du gått långt i dag. Varför är dina händer blodiga?”
   ”Jag gick där i dalen, och så kom det en flicka. Och hon bar på en hund och sa, att jag skulle få en slant, om jag sköt den. Hon sa, att hennes mor skickat henne.”
   ”Det bor inget folk därute”, sa Efraim och tömde sitt glas.
   ”Jag vet. Jag fattade väl var det var för en. Och jag fattade väl vad hennes mor var för nåt. Men pengarna behövde jag. Så när hon ställt ner hunden lyfte jag bössan och sköt rakt genom huvudet på'n. Och då försvann hon. Och när jag såg på hunden, var den förvandlad.”
   ”Vad var det under pälsen?”
   ”Under pälsen var det ett barn. Det var min son!”
   ”Var han död?”
   ”Hans huvud var nästan borta. Det var blod och ben och...”
   ”Men trollflickan visade sig igen?”
   ”Ja. Hon stod bredvid mig, när jag såg mig om. Hon slängde åt mig guldslanten.”
   Pelle Katt öppnade handen och där blänkte en gyllene slant, fläckig av blod och jord. Han fortsatte berätta.
   ”Och det är denna slanten jag betalat öl efter öl i kväll. Den ligger i fickan igen så snart jag släppt den ifrån mig.”
   ”Vad hände sen?”, sa Efraim.
   ”Trollungen tog pojken och sprang bort. Jag sprang efter, men slyn var tät och branten var svår att klättra i. Hon försvann bort i berget. Jag kastade slanten efter henne. Men när jag kände i fickan så låg den där igen.”
   Pelle Katt gav slanten åt krogägaren, som tog den och fyllde på hans stop. Pelle Katt drog ner handen i fickan, och tog upp samma gyllene slant som han nyss gett bort.
   ”Jag har sett det förut”, sa Efraim, ”nu finns det inget hopp för dig.”
   ”När jag kom hem stod tanten och grät. Vår pojke är borta, sa hon. Jag sa att trollen tatt honom, och att de lurade mig att skjuta sönder huvudet på honom. Då hoppade hon på mig med kniven, men jag vred den ur handen på henne. Sen gick jag hit.”
   Pelle Katt tömde stopet med öl och fortsatte:
   ”Kan jag inte göra nåt?”
   Efraim vände bort blicken och skakade på huvudet.
   ”Då ska jag gå tillbaka till Skurugata och skjuta trollet. Jag ska skjuta trollet som det lurade mig att skjuta min son.”
   Pelle Katt reste sig från stolen och gick ut.
   ”Honom ser vi aldrig igen”, sa Efraim till krogägaren.

* * *

Eldbegängelsens återkomst: En notis 1892

Den första kända svenska kremeringen i modern tid ägde rum i Stockholm lördagen den 15 oktober 1887. Ernst Kjellerstedt från Örebro genomgick då eldbegängelse.

Kyrkans motstånd var länge kraftigt mot denna urgamla sed att hantera den döda kroppen — och är det än på sina ställen. Men samma dag som disponenten Kjellerstedt kremerades ansökte Svenska Likbränningsföreningen om att få metoden legaliserad. Så skedde den 15 december 1888. 1957 blev det tillåtet att sprida ut askan i en minneslund. Men ända fram till 1961 krävdes för kremering ett intyg där den avlidne uttryckligen bekräftade sin önskan att bli kremerad.

Tiderna har förändrats. 2010 kremerades 77 procent av alla avlidna svenskar. Och räknar man då med ett årligt dödstal på en bit under hundratusen människor, innebär det att antalet genomförda kremeringar i Sverige ligger på omkring sjuttiotusen årligen.

* * *

Vid förra sekelskiftet torde eldbegängelse fortfarande ha hört till ovanligheterna. Och detta till den grad, att man tydligen fann det relevant att i tidningen rapportera, när en kremering ägt rum. I Göteborgs Weckoblad av torsdagen den 28 april 1892 står det skrivet på förstasidan:

"Likbränning. Å krematoriet här i staden brändes i måndags liket efter godsägaren C. V. Langenberg."

* * *

Läs mer:
Lars Bondeson: Seder och bruk vid livets slut (recension)
Fonus: Kremering

Text: Barnamörderskan Wanselius ångerfulla tankar

Följande text beskriver mordet av ett spädbarn i Stockholm 1826, och vad som hände med mördaren. Denna typ av texter var förhållandevis vanliga vid tiden, komplett med from, dödsberedande psalmtext mot slutet.

Häftet finns att beskåda i orignal hos Archive.org. Texten är även återgiven hos Projekt Runeberg.

* * *

Barnamörderskan

Brita Christina Wanselius'

ångerfulla tankar före sin afrättning,

uttryckta i en uppbygglig och rörande

Wisa,

förutgången af en Berättelse om hennes

grufliga brotts uppdagande

CEDERHOLM

Wennlundska Boktryckeriet, 1827

* * *

Lördagseftermiddagen den 2 September 1826 upptogs ett spädt goßbarn ur sjön wid Skeppsholmsbron.

Söndagen den 10 i samma månad arresterades, såsom barnets mörderska, Timmermans-Enkan, Brita Christina Wanselius, 33 år gammal, på anledningar, som uppgifwas i följande berättelse, hemtad ur Stockholms Dagblad för den 13 September samma år:

'Sistlidne Söndags-eftermiddag' (den 10 Sept.) 'anmälde Coopvaerdi-Kapitenen Mathias Löfgren för Polis-Gewaldigern Flodberg och Upsyningsmannen Grönroth, att deß piga Lovisa Catharina Wennström, då hon läst den i Stockholms Dagblad införda Kungörelse, angående nu ifrågawarande barn, hade fästat uppmärksamhet wid den å barnets klädsel lemnade beskrifning, och genast yttrat, att hon af denna beskrifning trodde sig finna, att det i sjön wid Skeppsholmsbron upptagna barnet wore hennes, den 13 sistlidne April å Allmänna Barnbördshuset här i Staden framfödde Son, Johan August, hwilken hon, efter sitt tillfrisknande lemnat till Hustru Hedwig Elisabeth Kron, som åtagit sig hans wård mot öfverenskommen betalning.

I anledning häraf infunno sig bemälde Polisbetjente hos Pigan Wennström, för att erhålla närmare underrättelse. Wennström upprepade för dem hwad hon redan förut yttrat till sin husbonde ohc tillade, att barnets fader, Skomakare-Lärlingen Johan Abraham Röding, anmodat enkan Wanselius, att emottaga barnet och söka skaffa det in i Barnhuset, hwilket Wanselius ock lofwat, och af denna orsak tagit barnet ifrån Kron. Då Wennström sedan frågat efter sitt barn hos Wanselius, har denna swarat, att det redan blifwit intaget på Barnhuset och derifrån utlemnadt till någon person på landet'

'Sedan Flodberg och Grönroth inhemtat deßa upplysningar, togo de pigan Wennström med sig och gingo att uppsöka Enkan Wanselius, hwilken de träffade i hennes hemwist uti huset N:o 2 Qwarteret Sjöhästen wid Jungfrugatan å Ladugårdslandet. Hon tillfrågades hwarest det af henne emottagna barnet nu funnes, och swarade, att då hon afhemtat detsamma från Hustru Kron, hade hon på gatan träffat en okänd qwinna, som funnits willig, att det emottaga, hwarföre hon, utan widare betänkande, och utan att fråga efter den okändas namn, lemnat barnet till henne.

Då denna förklaring icke ansågs nöjagtig och Wanselius i öfrigt gneom sitt tal och uppförande gjorde sig mißtänkt, blef hon insatt i Kastenhoffshäktet, der hon, ytterligare tillfrågad, erkände brottet.'

'Wid förhör i Kongl. Polis-Kammaren, förlidne Måndag, förklarade Wanselius, att hon, öfwertalad af barnets föräldrar, emottagit detsamma, för att, under föregifwande det föräldrarne wore döda, söka få det intagit å Barnhuset. Hon hade ock gjort ett försök i detta afseende, men utan framgång; hwarefter hon, i nsamråd med en okänd qwinna, gått att kasta det i sjön, från midten af Kongsholmsbron. Härwid hade den okände i så måtto warit henne behjelplig, att hon bundet stenen wid barnets hals. Orsaken hwarföre Wanselius emottagit barnet och icke welat återlemna det, war att hon af föräldrarne fått 7 R:dr, med wilkor att skaffa barnet in på Barnhuset.' — och ur samma Blad för den 21 September:

'Den för mord anklagade Enkan Wanselius förhördes ytterligare den 12 dennes. Hon återkallade då sin förut gjorde uppgift, att en okänd Qwinnsperson warit henne behjelplig wid barnmordet, och erkände att hon ensam, så snart hon emottagit det ifrågawarande Barnet af Hustru Kron, directe begifwit sig till Skeppsholmsbron, der hon bundit stenen om Barnets hals och kastat det i sjön, hwarefter hon gått till Carl 13:des Torg och uppehållit sig der till kl. omkring 10 på aftonen, wid hwilken tid hon återgått hem och berättat, att Barnet redan wore å Barnhuset emottagit.'

Från Polisen hänwistes målet till wederbörlig Kämnärs-Rätt, och sedan såwäl denna Domstol som Kongl. Swea Hof-Rätt öfwer henne fällt dödsdom, hwilken Hans Maj:t Konungen under den 23 Januari 1827 bekräftade, insattes Enkan Wanselius den 19 Februari i beredelserummet å Smedjegården. Härefter sökte hon ännu nåd och förskning från lifsstraffet; men under den 14 Juni utfärdades Kongl. maj:ts ytterligare resolution, att mißdåderskan borde halshuggas och å bål brännas, hwilket straff å henne erkställdes den 28 Juli 1827 på afrättsplatsen utom Skanstull, sedan hon först i häktet blifwit kristligen förberedd till döden.

* * *

O, milde Gud, det brott förlåt,
Hwartill mig Satan ledde!
Den onda fiendens försåt
Mig detta fall beredde.
Jag nu det ser, han förde mig
Med list uppå förderfwets stig,
För att min själ bortröfwa.

Hwad gjorde mig det späda barn,
Att jag det skulle döda?
Snärd i den swarta Andens garn
Begick jag brottet snöda.
Mig Mammon till det steget bragt,
Att jag en mordisk hand har lagt
På ett oskyldigt wäsen.

Mig också hämnden nådde snart:
Man mig i häkte förde;
Mitt brott blef genast uppenbart,
Men sådant mig ej rörde.
Jag länge, med förhärdadt mod,
I syndabojan ännu stod,
På bättring icke tänkte.

Jag hoppades att bli förskont
Från dödens straff, det hårda;
Att warda med min Gud försont,
Jag mig ej månde wårda;
Men när jag afslag sist bekom,
Och såg att afgjord war min dom,
Då waknade min ånger.

O Gud, Du ser min ändring nu,
Hur jag min synd begråter;
Från ewigt straff mig rädde Du,
O Jesu, som ej låter
Den gröfsta brottsling från Dig gå,
Blott Du får leda honom så,
Att han sig redligt ångrar.

Mitt brott är swårt, mitt brott är stort,
Kan icke här försonas,
Och för den styggelse jag gjort
Med rätta jag en skonas;
Dock, Herre, måtte straffet här
Mig fria ifrån domen der
På andra sidan grafwen!

* * *

O Jesu, ångerfull jag flyr
Till dig, som uppfyllt lagen.
Den synd, jag nu botfärdig flyr,
Blir i ditt blod aftwagen.
I denna tro jag mig beger
Till dödens möte, som ej mer
Min själ med bäfwan fyller.

Jag kläder af förgänglighet,
Blir lös af syndabandet,
Ikläder mig stor salighet
Uti det goda landet,
Der lifwets krona för mig står,
Den jag af Herrans hand nu får,
Ty Jesus den förwärfwat.

Mun hydda, som här fallen är,
Skall Herren der upprätta.
Ett paradis Gud mig beskär,
Ett ewigt lif för detta.
Min ögon öppnas, warda klar'?
Jag lif i döden funnit har;
Nu tar min sorg en ända.

Kom Jesu, du min Frälserman,
Kom, för mig till det lifwet,
Som, i de ewigt sällas land,
De Dina warder gifwet.
Lär alla wandra så sin stig,
Att själen tages upp till Dig,
Till de utwaldas skara!

* * *

Säljes a 2 sk. B:co i Tryckeriboden wid Tyska Brunn.

Citat: J. C. Oates om att läsa utan hänsyn

"Read widely, and without apology. Read what you want to read, not what someone tells you you should read."

— Joyce Carol Oates

Bokrecension: De ovanliga | Åke Mokvist

De ovanliga: Människor som går mot strömmen är skriven och innehåller fotografier av Åke Mokvist (f. 1944). Boken kom ut första gången år 2000, och sedan dess har Mokvist även gett ut en uppföljare: De ovanliga 2: Där friheten är viktigare än tryggheten.

* * *

De ovanliga innehåller tjugotre porträtt i text och bild av olika typer av original och excentriker. Några av porträtten gäller syskonpar, men de flesta enskilda personer, som av någon anledning på något sätt lever utanför det vanliga samhället.

Många av de gestaltade är så udda, att de väl i en annan tid hade framlevt sina dagar i en institution. Men nu får de leva sina liv som de vill, även om det innebär att man bor i ett fallfärdigt ruckel långt ut i storskogen, där man sitter och snickrar ihop sin egen livsfilosofi i samklang med naturen. Många, men inte alla, av de porträtterade lever snarast eremitliv. Man känner med dem och den enkelhet de har valt, framför ett liv bland människor. Men samtidigt finns det de bland dem, som verkar så knepiga, att man har svårt att tänka sig att de skulle kunna fungera i en normal, samhällelig kontext.

Vi har mannen som såg till att bli prästvigd för en liten kyrka i Norge, och som hade för vana att våldgästa begravningar och hålla predikningar vid graven. Vi har bröderna som sköter sitt lantbruk som om det fortfarande varit år 1850. Vi har den åldrade kvinnan som håller till i sitt ihopfallna hus. Vi har den unga kvinnan som förkunnar maskinsamhällets undergång, och menar sig ha förmåga att kommunicera inte bara med hästar och hundar, utan även med växter — som med gräset. Ett grässtrå på Nya Zeeland lärde henne till exempel: "Vi har bara olika roller, men alla är lika mycket värda."

Ett av de mer kända originalen som Mokvist besökt, fotograferat och intervjuat, är den ultrakonservative vegetarianen och naturälskaren greve Magnus Stenbock på Herrborum, som gick bort för några år sedan. Till och med kungen lär ha uttalat sig om att tiden står still på Herrborum. Och trots sin ultrakonservatism, inte minst i sin kvinnosyn, framstår greven som en sympatisk karl.

* * *

Många av de gestaltade har tydliga drag av paranoia. Det moderna samhället är skit, alla politiker ljuger. De konflikter de haft med släktingar och andra människor antyds av Mokvist, men tillåts inte ta mycket plats: detta är originalens berättelser, inte deras släktingars.

Livsödena är många. Åtskilliga har rest omkring en hel del, och sedan, av någon anledning, fastnat — frivilligt eller inte — i en livssituation som innebär ensamhet och isolering. Andra har bara blivit kvar i sina rutiner, samtidigt som världen omkring dem farit vidare, och lämnat de ovanliga på efterkälken.

Säkert skulle många av Mokvists bekantskaper ha mått bäst av att ha blivit omhändertagna. Fått mänsklig kontakt, terapi, medicin. Men åter andra har faktiskt gjort medvetna val, att leva sina liv vid sidan av, i enlighet med sina egna ideologier och önskningar.

* * *

Texterna i De ovanliga är ofta fragmentariska: de börjar och huggs av. De ger en snabb inblick i de omtalades liv, och sedan rycks man undan från dem. Mokvist förskönar inte vad de säger, utan låter dem komma till tals, endast undantagsvis med små försonande ord. Så har vi till exempel en bibelläsande farbror, som vid köksbordet fyller sida upp och sida ner med bibelhänvisningar, som misstror läkarvetenskapen — något huvudpersonerna gör nästan samtliga — och säger sig tappa tron på Svenska kyrkan när 

"dom börjar med homofiler och bögar i kyrkan [...] Två män kan inte föda barn och inte heller två kvinnor, därför missar dom något väldigt väsentligt här i livet. Dom för folket bakom ljuset och jag tror vi har problemen mitt i byn och att det kommit folk hit som har sådana böjelser."

Nog framstår lejonparten av gubbarna och gummorna som beskedliga. Men det ligger också något djupt oroväckande i deras hemsnickrade filosofier, där man måste hålla sig väl med gårdstomtarna, där alla politiker är onda, och där världen som sådan konstant håller på att gå åt helvete.

* * *

Bland det mest fantastiska i De ovanliga, är Mokvists fantastiska fotografier. Bilderna är nära, varma, personliga. Färgåtergivning, kontraster, disposition: allt professionellt. Boken hade varit värd att skaffa, om den så uteslutande hade innehållit dessa vackra fotografier.

* * *

Trots mina blandade känslor inför originalen, är jag alltså glad att jag läste boken. Den visar upp en del av landet man sällan ser, och författaren har tagit sig tid att tala med de människor som annars sällan får tala till punkt — på gott och ont. Jag ser fram emot att skaffa uppföljaren, för att se hur det gått med personerna några år senare, och för att introduceras till ytterligare några av dessa ovanliga människor.
— — —
De ovanliga: Människor som går mot strömmen, Åke Mokvist, Balkong förlag 2010. ISBN: 978-91-85581-00-9. 254 sidor.

Bokrecension: Jorden de ärvde | Björn af Kleen

Jorden de ärvde är skriven av journalisten Björn af Kleen (f. 1980).

* * *

Kanske hänger det i någon mån ihop med mitt intresse för historia — men jag fascineras av gammal adel, gammal jordägande adel. Mina fördomar om samhällsgruppen är rätt cementerade: de skyr brackighet och konstlade manér, de går klädda i dyra – men diskreta – kläder, väl anpassade för ett liv på landet. De kör definitivt inte Lamborghini eller Rolls Royce, hellre en stor Volvo eller en Range Rover. De lever sina liv på sina herrgårdar, långt från Stureplan och utanför rampljuset. De är socialt kompetenta, artiga och fostrade till ledarskap. De behöver inte hävda sig för att bevisa att de är något — de vet det instinktivt.

I viss mening bekräftar af Kleens bok mina fördomar. af Kleen skriver sin reportagebok om just den jordägande adeln, och hur egendomar ärvs inom släkter och vidmakthåller aristokratin som en särskild grupp i samhället, med egna regler och något av en egen kultur.

* * *

I fokus, åtminstone för första delen av boken, ligger fideikommisset. Ett fideikommiss var, får jag lära mig, ett slags kontrakt som förr av besittaren av ett gods kunde instiftas, vari stipulerades att den äldste sonen i familjen efter faderns död skulle överta godset odelat, varvid övriga syskon till den så kallade fideikommissarien kan komma att bli helt utan arv, även om det i fideikommisset ofta också uttryckligen befalldes, att arvtagaren skulle ha försorg om sina syskon.

af Kleen bedriver något av en stillsam polemik mot fideikommisset. Formellt vill staten upphäva alla fideikommiss, men det är fortfarande möjligt att åberopa sig på en undantagsklausul, som gör att fideikommissen från 1700-talet ännu kan få fortsätta att gälla — ett tag. Och därmed blir möjligen alla syskon till en godsherre arvslösa, förutom äldste sonen.

Nå, det här kan man kanske reagera på. Jag blir emellertid inte upprörd. Jag ser det inte på något sätt givet, att en testator inte skulle kunna skänka sin kvarlåtenskap till vem denne behagar, till exempel till sin äldste son, även om det innebär att övriga barn blir arvlösa. Schysst? Kanske inte. Men alternativet blir måhända att den som ändå övertar gården av barnen måste köpa ut sina syskon, med konsekvensen att han måste ta så stora lån, att det inte är möjligt att behålla egendomarna på längre sikt, eller att de måste styckas av betänkligt.

Problematiken kring dessa fideikommiss och dess konsekvenser upptar hursomhelst en hel del av af Kleens granskning.

* * *

Men det är inte allt. af Kleen träffar eller får sig berättat om en mängd aristokrater. En del excentriker, och en del — de flesta — snarare skickliga entreprenörer, med ett särskilt medvetande om sin egen börd och släktens historia. Många har lyckats lägga om föråldrad verksamhet till mer ändamålsenlig dito. Några har valt att öppna upp sina gods för samhället de lever i, och verkligen verka mitt i byn.

Och där finns en hel del skvaller med. Gamla konflikter kommer upp till ytan. En del av dem som deltagit som intervjuoffer har efteråt hävdat att af Kleen givit dem falska förespeglingar om vad boken skulle komma att handla om. Han går i någon mån därmed under cover. Och att höra av sig och be att få vara med på en särskild adelsmans moders begravning och minnesstunden efteråt — ja, det kanske inte är finkänsligt. Jag tror inte att af Kleen nödvändigtvis är särskilt populär i de kretsar där han vistats för att skaffa material till sin undersökning.

* * *

Björn af Kleen avslutar Jorden de ärvde med ett mycket personligt kapitel. Av namnet kunde man tro att han själv tillhör adeln. Så är inte fallet. Han har en anfader som adlades på 1800-talet, men adelskapet var då av sådan art, att det inte kunde ärvas, och egentligen kan prefixet "af" i släkten endast bäras av äldste sonen i rakt nedstigande led från stamfadern. af Kleen noterar på en släktträff, hur frågan "Vem är du" i de mer bördsmedvetna släktingarnas medvetanden inte självklart är synonymt med vad man sysselsätter sig med, utan snarare var man hör hemma i släktträdet.

* * *

Personligen är jag intresserad av min egen släkts historia. Att känna till sina förfäder så långt som det är möjligt ser jag nästan som en personlig plikt; ja, ett sätt att hålla dessa, utan vilka jag inte hade funnits till, kvar i minnet, i själva verkligheten. Jag inbillar mig att en sådan hållning kanske inte är alldeles självklar hos de flesta, i synnerhet inte hos ofrälse individer som jag själv.

Men hos den jordägande adeln är detta, förstår jag av af Kleens bok, mycket viktigt. På väggarna hänger familjeporträtt av sedan länge döda släktingar. Möblerna är gamla. Man drar sig för att mista jord som förfäderna samlat in och lagt under samma gods. Man vet var man kommer ifrån. Ibland nästan otroligt långt tillbaka, som friherre Robert Montgomery-Cederhielm, vars anor möjligen kan spåras till en Roger Monte-gomerie som slogs med Vilhelm Erövraren på 1000-talet. Nå, hur ackurat det är vågar jag inte gå i god för. Men det historiska medvetandet finns där.

* * *

af Kleen skriver en god och rapp prosa. Fastän jag kan tycka att skvallret tenderar snaskighet ibland, och att han kanske kan anas vara något njugg mot aristokraterna, är skildringen mycket intressant, och ger kanske en liten, blixtsnabb inblick i hur den svenska jordägande adeln lever och fungerar i dag.
— — —
Jorden de ärvde, Björn af Kleen, Weyler 2011. ISBN: 978-91-85849-25-3. 324 sidor.

Citat: Om diktandets begriplighet

"If the poem can be improved by the author’s explanations, it never should have been published."

— Archibald MacLeish (1892–1982)

Text: Norskt naturfenomen | Post- och Inrikes Tidningar 1846

Min faiblesse för gamla tidningstexter får mig att lägga ut ytterligare ett klipp, nu ur Post- och Inrikes Tidningar, 14 maj 1846, sid. 1.

Månne kan vi kalla innehållet en nedteckning av en tidig, norsk UFO-observation. I mina amatörögon synes det ha varit fråga om en kulblixt — om nu såna verkligen existerar.

Notera den sarkastiska tonen hos artikelförfattaren...

* * *

"= Naturfenomen. Från Drammen berättas den 5 Maj att ett par bönder, som natten till den 18 April voro uppe i fjellen vid Sandsvær, emot kl. 2 varseblifvit en svag ljusning åt öster, liksom tidigt vid soluppgången. Plötsligt störtade med förfärande gnissel en stor eldkula nedåt himlavalfvet. Bönderne, som trodde att yttersta dagen var förhanden, gömde sig bakom en klippa, och observerade således icke länge eldkulan; men förnummo strax derefter flera häftiga knallar samt en skakning liksom af jordskalf. En af dem påstår också, att kulan höll 10 à 12 fot i diameter och att den beskref en mängd zigzag under sin framfart; förmodligen har dock förskräckelsen försett honom med förstoringsglas. Vädret var stormigt och atmosferen mulen."

* * *

Bokrecension: Den gamle och havet | Ernest Hemingway

Den gamle och havet är skriven av Ernest Hemingway (1899–1961). I volymen jag läst ingår, förutom texten titeln anger, dessutom novellerna "Snön på Kilimandjaro", "En kort tid av lycka för Francis Macomber", "Femtitusen lock" och "Världens huvudstad". Det var bland annat Den gamle och havet som åt Hemingway säkrade Nobelpriset i litteratur 1954.

* * *

Ämnet i Den gamle och havet är kanske bekant. Den åldrade fiskaren ger sig ut på havet igen, efter att dag in och dag ut fått återvända därifrån utan fångst. Den här gången hugger emellertid något stort och starkt på kroken, och en kamp som varar i flera dygn tar sin början. Det är en kamp mellan människa och natur, skildrad med plågsam intensitet; läsaren känner fiskarens smärta, likväl som fiskens frihetslängtan.

"Snön på Kilimandjaro" handlar om en man och kvinna med betjäning som fastnat med bilen i afrikanska öknen och väntar på räddningen. Dessvärre har mannen drabbats av kallbrand, och förruttnelsen stiger upp för benet — han är säker på att döden väntar.

"En kort tid av lycka för Francis Macomber" följer Mr. Macomber på jaktsafari i Afrika. Mycket i skildringen kretsar kring Macombers eventuella feghet i kontrast med jägaren Wilsons uppenbara mod, och Macombers relation till sin hispiga hustru Margaret.

"Femtitusen lock" berättar om boxaren Jack, som ska gå en ödesmatch.

"Världens huvudstad" berättar om Paco, en ung kypare på ett pensionat i Madrid, vars högsta dröm i livet är att bli matador. En dag får en kollega för sig att testa Pacos mod. Det tar en ände med förskräckelse.

* * *

Jag har sagt det förut, jag säger det igen: Hemingway är ett stilideal av Guds nåde. Man får leta efter utfyllnad av typen metaforer och verbal snickarglädje; det ligger inte för honom. Berättelserna är istället råa, rakt på. Meningarna är korta, huggna.

Och utan att behöva höja rösten, utan att någonsin bli sentimental kan Hemingway så på ett mycket effektivt sätt få fram de tragedier, som berättelserna innehåller — för alla berättelserna i Den gamle och havet är på ett eller annat sätt tragiska. Några synnerligen tragiska. Och själva handlingen får bära sig själv. Orden är aldrig komplicerade, förutom de facktermer som emellanåt är nödvändiga för att få berättelserna trovärdiga.

Inte heller handlingen är komplicerad. I regel är det ett huvudmotiv som skildras: den gamles kamp med fisken, förberedelserna för boxningsmatchen, den unges längtan efter att bli matador. Och läsaren får följa handlingen från dess begynnelse till dess slut.

* * *

Man bör läsa Hemingway för de spännande, koncisa texterna. Men man bör också läsa Hemingway som exempel på utsökt prosa.
— — —
Den gamle och havet, Ernest Hemingway, Albert Bonniers förlag 1954. 232 sidor.