* * *
De ovanliga innehåller tjugotre porträtt i text och bild av olika typer av original och excentriker. Några av porträtten gäller syskonpar, men de flesta enskilda personer, som av någon anledning på något sätt lever utanför det vanliga samhället.
Många av de gestaltade är så udda, att de väl i en annan tid hade framlevt sina dagar i en institution. Men nu får de leva sina liv som de vill, även om det innebär att man bor i ett fallfärdigt ruckel långt ut i storskogen, där man sitter och snickrar ihop sin egen livsfilosofi i samklang med naturen. Många, men inte alla, av de porträtterade lever snarast eremitliv. Man känner med dem och den enkelhet de har valt, framför ett liv bland människor. Men samtidigt finns det de bland dem, som verkar så knepiga, att man har svårt att tänka sig att de skulle kunna fungera i en normal, samhällelig kontext.
Vi har mannen som såg till att bli prästvigd för en liten kyrka i Norge, och som hade för vana att våldgästa begravningar och hålla predikningar vid graven. Vi har bröderna som sköter sitt lantbruk som om det fortfarande varit år 1850. Vi har den åldrade kvinnan som håller till i sitt ihopfallna hus. Vi har den unga kvinnan som förkunnar maskinsamhällets undergång, och menar sig ha förmåga att kommunicera inte bara med hästar och hundar, utan även med växter — som med gräset. Ett grässtrå på Nya Zeeland lärde henne till exempel: "Vi har bara olika roller, men alla är lika mycket värda."
Ett av de mer kända originalen som Mokvist besökt, fotograferat och intervjuat, är den ultrakonservative vegetarianen och naturälskaren greve Magnus Stenbock på Herrborum, som gick bort för några år sedan. Till och med kungen lär ha uttalat sig om att tiden står still på Herrborum. Och trots sin ultrakonservatism, inte minst i sin kvinnosyn, framstår greven som en sympatisk karl.
* * *
Många av de gestaltade har tydliga drag av paranoia. Det moderna samhället är skit, alla politiker ljuger. De konflikter de haft med släktingar och andra människor antyds av Mokvist, men tillåts inte ta mycket plats: detta är originalens berättelser, inte deras släktingars.
Livsödena är många. Åtskilliga har rest omkring en hel del, och sedan, av någon anledning, fastnat — frivilligt eller inte — i en livssituation som innebär ensamhet och isolering. Andra har bara blivit kvar i sina rutiner, samtidigt som världen omkring dem farit vidare, och lämnat de ovanliga på efterkälken.
Säkert skulle många av Mokvists bekantskaper ha mått bäst av att ha blivit omhändertagna. Fått mänsklig kontakt, terapi, medicin. Men åter andra har faktiskt gjort medvetna val, att leva sina liv vid sidan av, i enlighet med sina egna ideologier och önskningar.
* * *
Texterna i De ovanliga är ofta fragmentariska: de börjar och huggs av. De ger en snabb inblick i de omtalades liv, och sedan rycks man undan från dem. Mokvist förskönar inte vad de säger, utan låter dem komma till tals, endast undantagsvis med små försonande ord. Så har vi till exempel en bibelläsande farbror, som vid köksbordet fyller sida upp och sida ner med bibelhänvisningar, som misstror läkarvetenskapen — något huvudpersonerna gör nästan samtliga — och säger sig tappa tron på Svenska kyrkan när
"dom börjar med homofiler och bögar i kyrkan [...] Två män kan inte föda barn och inte heller två kvinnor, därför missar dom något väldigt väsentligt här i livet. Dom för folket bakom ljuset och jag tror vi har problemen mitt i byn och att det kommit folk hit som har sådana böjelser."Nog framstår lejonparten av gubbarna och gummorna som beskedliga. Men det ligger också något djupt oroväckande i deras hemsnickrade filosofier, där man måste hålla sig väl med gårdstomtarna, där alla politiker är onda, och där världen som sådan konstant håller på att gå åt helvete.
* * *
Bland det mest fantastiska i De ovanliga, är Mokvists fantastiska fotografier. Bilderna är nära, varma, personliga. Färgåtergivning, kontraster, disposition: allt professionellt. Boken hade varit värd att skaffa, om den så uteslutande hade innehållit dessa vackra fotografier.
* * *
Trots mina blandade känslor inför originalen, är jag alltså glad att jag läste boken. Den visar upp en del av landet man sällan ser, och författaren har tagit sig tid att tala med de människor som annars sällan får tala till punkt — på gott och ont. Jag ser fram emot att skaffa uppföljaren, för att se hur det gått med personerna några år senare, och för att introduceras till ytterligare några av dessa ovanliga människor.
— — —
De ovanliga: Människor som går mot strömmen, Åke Mokvist, Balkong förlag 2010. ISBN: 978-91-85581-00-9. 254 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar