Bokrecension: Odens öga | Anders Andrén (red.) m.fl.

"Oden som vandringsman" av Georg von Rosen (1886)

Odens öga: mellan människor och makter i det förkristna Norden är sammanställd av Anders Andrén och Peter Carelli och består av en mängd artiklar som presenterar olika aspekter av den samtida forskningen kring det förkristna och tidigkristna Norden. Boken presenterades i samband med utställningen med samma namn på Dunkers Kulturhus i Helsingborg, 1 april 2006 till 28 januari 2007.

Förutom att artiklarna finns på svenska, finns de i boken dessutom översatta till engelska. Boktiteln har således även en engelsk titel: Odin's Eye: Between people and powers in the pre-Christian North.

* * *

Detta är en hutlöst intressant volym för oss som intresserar oss för den förkristna kulturen på våra breddgrader. Genom artiklarna belyses nyare forskningsrön och teorier inom mängder av olika fält, såsom fornnordisk kosmologi, djuren i fornnordisk kultur, smidets betydelse, begravningsskick, juridik, kristnandet, guldgubbarna, hur nordisk mytologi brukats och missbrukats genom historien, och diverse olika arkeologiska fynd, med mera.

En del material får väl anses tämligen spekulativt, som tesen om att nordborna möjligen i sitt vapensmide inkluderade krossade och brända benbitar från förfäderna. Annat synes vila på bättre belagda teorier och är mer genljudande i de källor och arkeologiska fynd som vi har tillgång till.

* * *

Den förkristna perioden framstår i visst skimmer för mig, det ska jag redan från början tydligt uttrycka. Den fornnordiska religionen ger sken av att ha varit ett synnerligen tolerant konglomerat av traditioner, myter, kulter och sedvänjor. Först med kristendomens intåg och senare stadfästelse, som möjliggjordes genom nordbornas tolerans för det främmande och förmodligen genom deras vilja att närma sig Europa, blev intoleransen tydlig: genom kristendomens absoluta krav på tro och tänkande.

Det är viktigt att minnas, att asatron inte var en religion med gudomliga skrifter eller bekännelselitteratur av något slag. Den fornnordiska religionen — eller kulturen, för att vara mer vittfamnande — bestod i sina traditioner, där gudarna bara var en del av en större helhet av riter och seder.

Det bevarade källmaterialet av arkeologisk och skriftmässig art tyder däremot på att fornnordiska traditioner var mycket heterogena. Olika riter torde ha förekommit på olika platser, och olika religiösa motiv betonades olika. Till exempel verkar guden Tor haft en särskilt stark ställning i områdena kring Mälaren, där hans namn ofta förekommer som förled i ortnamn.

"Den fornnordiska religionen hade inget givet regelverk och var ständigt föränderlig, i rörelse." (sid. 21)

Vissa motiv återkommer emellertid starkare än andra. Man förefaller till exempel ha värdesatt kunskap och vishet, förkroppsligat i Odensgestalten, som offrade sitt egna öga för att vinna kunskap och som varje dag lät sina två korpar flyga ut över världen för att samla information om människorna. Genom sitt offer illustrerar ju Oden tydligt, att ny kunskap inte ska tas för given som en självklarhet, utan är något som ska tillkämpas, man behöver offra för att nå den. Odensgestalten kan för övrigt spåras redan hos Tacitus år 98 e.Kr.

Ytterligare ting som kan nämnas i sammanhanget är en utbredd ödestro. De mytologiska nornorna, möjligen tre till antalet, skapade livstrådarna för var och en, och varje människa hade sin särskilda tråd, sitt särskilda mål och sitt särskilda slut. Vidare var samhället ett utpräglat hederssamhälle: hedern var det viktigaste en man ägde; att gå ed på något innebar att man satte sin, och i förlängningen väl släktens, heder på spel, viket man verkligen inte tog lätt på. Tron på sejd och magi synes också varit utbredd. Man värnade om gästfrihet och att gåva kräver gengåva.

* * *

De främsta källorna till fornnordisk kultur, religion och fornnordiska traditioner är de två Eddorna och en mängd främst isländska sagor. Dessa har det gemensamt, att de i regel nedtecknades först i kristen tid, och vi löper därmed risk, att texterna färgats av nedtecknarnas eventuella kristna tolkningsbias. Det kan antas att texter i Eddorna har anor tusentals eller hundratals år tillbaka i tiden. Men det är alltså mycket svårt att dra några säkra slutsatser.

Till svårbegripligheten kommer det, att i synnerhet den äldre Eddan, som innehåller guda- och hjältesånger, är full av s.k. kenningar, det vill säga omskrivningar, som nästan är hopplösa att begripa, utan att man satt sig in ordentligt i den nordiska mytologin redan på förhand.

Till detta kommer inskrifter på runstenar och andra föremål, samt rent arkeologiska upptäckter och slutsatser som kan dras utifrån detta. Ytterligare material kan vi hitta i en del utomnordiska källor, som Tacitus Germania och andra skrifter, samt i äldre ortsnamn.

Den fornnordiska kulturen är således lagd i ett ganska dovt dunkel, och för den som ger sig i kast med att ta sig an den och nå bortom 1800-talets nationalromantiska skapelser har säkert möjlighet att ägna hela sitt liv åt ämnesområdet. Därför är det extra tacksamt med antologier av det slaget som Odens öga är, som ger oss lekmän på fältet i alla fall en viss inblick i forskningen.

* * *

Kristendomen smög sig på nordborna. Man fick kontakt med religionen genom handelskontakter och senare genom enskilda missionärer som sändes norrut, av vilken Ansgar var ett berömt exempel, även om det finns belägg för att engelska missionärer varit väl så viktiga vid omvändelsen av Norden som de söderifrån komna tyskarna. Nordborna gav representanter för kristendomen lov att bygga kyrkor och predika, och stegvis antog de olika nordiska länderna genom sina härskare eller råd kristendomen. Och så utvecklades den fria Norden till ett geografiskt område ställt under katolska kyrkans skäppa.

Övergången synes ha gått förhållandevis långsamt och förhållandevis fredligt till väga. De torshammare som vissa i dag bär av det föga smickrande skälet att markera nån sorts nationalism — och som jag bär för att markera min faiblesse för fornnordisk kultur — börjar i det arkeologiska materialet att dyka upp under 800-talet, och då främst i kvinnogravar. Det är en vanlig uppfattning att torshammare började bäras som en motreaktion mot kristendomen och de kristna halskors som även de funnits i kvinnogravar.

"I detta kulturmöte verkar torshammaren ha skapats som en ny symbol för 'det gamla sättet att leva'". (sid. 35)

* * *

Min vana trogen kan jag inte låta bli att något gå in på förkristen, nordisk begravningssed. Särskilt Fredrik Svanberg tar upp detta ämne i sin artikel "Dödsritualer, identitet och religion" och Ann-Mari Hållans i sin artikel "Att lägga minnen på hög – historiebruk i de förkristna Skandinavien".

Gravar förefaller ha funnits av mångahanda slag. Huruvida man kremerades eller jordbegravdes varierade från trakt till trakt; först med kristendomen dök ju som bekant ett förbud mot kremering upp. Över vissa döda restes stora monument i sten, i andra fall restes knappt någon markering alls. På sina håll, där kremering var vanligt, kunde man helt enkelt resa en gravhög över själva bålet, efter att det brunnit ut.

Gravarna, i synnerhet de aristokratiska, låg gärna i anslutning till de eller de gårdar som de begravde hade hemortsrätt i. På så sätt markerade man tydligt den koppling den döde hade till jorden där han levt, och där släkten levde vidare. Och genom att ha graven direkt på de egna ägorna, fungerade de rimligtvis även som rättsmarkörer: här ligger mina förfäder begravda, alltså är jorden min. Gravområden kunde användas i hundratals år, ibland uppåt tusen år.

Det finns dessutom exempel från Västergötland på att gravplatser använts fram till ett sekel efter Kristus, och sedan återigen börjat användas 500 eller 600 år senare.

Rikare människor synes ha begravts med en myckenhet av ting.

"Framför allt den viktigaste mannen och kvinnan på gården begravdes med föremålsutrustningar som signalerade deras position." (sid. 147)

Mot skicket att ha sin familjegrav på de egna ägorna följde alltså ett stort brott, när kyrkorna centraliserade gravplatserna till områdets kyrkogård.

Ja, Hållans skriver rentav, att gravarna kunde fungera som "arvsdokument i det förkristna och kanske också det tidigkristna samhället" (sid. 157). Omställningen torde därför ha varit omfattande.

* * *

Nå, det kunde skrivas mycket mer om Odens öga. Men jag stannar här för denna gången, med en rekommendation till den som intresserar sig för historia och religion — och i synnerhet av fornnordiskt slag — att skaffa och läsa denna utsökta sammanfattning av forskningsläget i dag.

Vad gäller typografi lämnar den något att önska. Nytt stycke föregås varken av blankrad eller begynner med blanksteg. Det gör texten mer massiv än den hade behövt göra. Man har också valt att lägga brödtexten i ett typsnitt utan serifer, som åtminstone jag är ovan att läsa. Men detta är petitesser i förhållande till det rika innehållet.
– – –
Odens öga: Mellan människor och makter i det förkristna Norden (Odin's Eye: Between people and powers in the pre-Christian North), Anders Andrén & Peter Carelli (red.), Dunkers kulturhus 2006. ISBN: 91-974550-5-9. 347 sidor.