Det är nåt särskilt med Londons stil, som påminner mig om Hemingway — i synnerhet i de noveller som ryms i denna volym. Prosan är avklädd, persongallerierna är begränsade och koncentrerade, brutaliteten är närvarande, men ömsint skildrad. Och så är en levande natur ständigt närvarande – i form av djur, växtlighet, vildmark. Ja, Nattens barn samlar tio noveller som jag tycker mycket om. Samtliga.
* * *
Den första berättelsen, som lånat sin titel till hela samlingen, "Nattens barn", handlar om en man som för många år sedan ute i vildmarken träffade på en självständig vit kvinna som aldrig känt sig hemma i den vanliga, trånga civilisationen, utan som sökt sig bort, ut. Nu sitter hon som ledare för en indianstam. London gör henne inte frigid eller till någon sorts övermänniska. Hon är helt enkelt en människa som ville få ut nåt annat av livet, än att knega för sin make i ett äktenskap utan kärlek. Men kvinnan pulserar likväl av värme. Hennes initiativkraft och naturliga attraktionskraft attraherar honom.
Den andra novellen heter "John Harneds bärsärkaraseri" där vi befinner oss i Sydamerika. Gringon John Harned är en boxningsfantast som övertygas att följa med på tjurfäktning. Väl där grips han av starkt medlidande med djuren, som inte har en sportslig chans: som kommer ut på arenan bara för att dö. Och en verbal kamp börjar där på läktaren mellan Harned, kvinnan som tagit honom med, och en man som väl helst skulle vilja se, att kvinnan inte varit så förtjust i denne gringo. Det är inte utan att också jag som läsare fylls av medlidande — och vrede — över djurens blodiga öden, genomrända med spjut och till sist dödade av matadoren.
"Då världen var ung" är titeln på den tredje texten. Nu tar London läsaren med in i en värld av naturmystik, där affärsmannen Dave Slotter inte bara är just en framgångsrik affärsman, utan i sig härbärgerar en andra personlighet, en människa som väl hamnat fel i tiden, tretusen år fel i tiden. Slotter försöker tillfredsställa båda sina personligheters krav och önskningar genom att leva två liv, där det ena tar vid där det andra slutar.
Därnäst följer den rätt komiska "Ett tvivelaktigt fall", vari en akademiker besöker sina barndomskvarter, och märker att de helt förslummats. Han hamnar oförskyllt i konflikt med ett råskinn, och råkar illa ut inför den korrumperade rätten på orten. Men nog får akademikern möjlighet att ge igen.
Den femte novellen är "Hårda knogar", och nu är läsaren ombord på en båt i Söderhavet. Berättelsen är förhållandevis kort, men utan att avslöja hela händelseförloppet, kan det väl sägas att det finns starka personmotsättningar ombord. Och hela tiden är vindarna och vattnet närvarande.
Än kortare är "Krig". Berättelsen ger oss en läxa i hur orättvis tillvaron kan vara, om man är alltför mild mot sin nästa — i synnerhet i ett rått krig.
"Under soltältet" är en mycket tragisk skildring av en mycket hjärtlös kvinna. Novellen börjar med att en man uttalar frågan: "Kan en man — en gentleman, menar jag — kalla en kvinna för ett as?" Detta betvivlas av hans kamrater. Men en av dem har då en historia att förmäla, om en kvinna som möjligen kunde förtjäna ett sådant epitet.
I "Att döda en människa" råkar en förmögen kvinna ut för en inbrottstjuv. Och i den nionde novellen, "Mexikanen" kommer vi i kontakt med en av mexikanska revolutionsrörelsens amerikanska utposter och en viss bitter yngling vid namn Rivera. Revolutionsrörelsen är i stort behov av penningar, och Rivera förser dem med vad pengar de behöver genom att fungera som sparringpartner på en boxingklubb. Men så blir ett riktigt stort belopp blir nödvändigt, för att vapen ska kunna inhandlas och man på allvar kunna rulla igång den efterlängtade revolutionen. Rivera lovar att ordna fram dem. Och antar en utmaning.
Den avslutande novellen är en festlig berättelse om en utpressare som använder en brevduva för att offret ska kunna kommunicera med honom. Texten heter "Den bevingade utpressaren".
* * *
Kamp är ett motiv som ständigt återkommer i berättelserna. Dels kampen mellan människa och människa, men också kampen mellan människa och natur, eller kampen för människan i naturen, i vildmarken. En ofta förljugen och falsk civilisation ställs mot den fria vildmarken med sin natur.
Vilden, personifierad som indianen eller eller den urgamla personligheten i Dave Slotter, är något i grunden sunt, något naturligt, utan den förkonstling man möter i samhället. Och också djuren spelar framträdande roller; de framställs som kännande varelser, om än inte lika antropomorfiskt som i Skriet från Vildmarken.
London skriver också en mycket stringent prosa. Han håller hela tiden fokus på det som driver historien framåt. Subplots saknas i princip helt, vilket väl är naturligt i det korta format som novellen är. Därmed blir berättelserna mycket klara och tydligt avgränsade. Känslan av klarhet förstärks genom den koncisa stil som är Londons, och som vi även finner hos Hemingway.
Nattens barn är en samling trivsamma berättelser, trots att innehållet inte är milt. Det är en god berättare som författat dem, och på något sätt skulle jag vilja — förlåt att jag blir pittoresk — sätta mig i en länsstol vid en öppen eld och läsa dem högt, en sen höstkväll.
— — —
Nattens barn och andra berättelser, Jack London, B. Wahlströms Bokförlag 1976. ISBN: 91-32-30634-2. 252 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar