Bokrecension: Du sköna nya värld | Aldous Huxley

Dystopin Du sköna nya värld (eng. Brave New World) är skriven av Aldous Huxley (1894–1963), och utgavs första gången 1932.

* * *

Vi befinner oss i år 2540, eller enligt det nya sättet att räkna, i Fords år 632. Platsen är London. Och verkligheten har förändrats mycket, från hur den en gång var. Numera föds inga barn av mödrar; alla barn skapas i flaskor och klonas fram i tusental, och fostras av världsstaten, bland annat genom hypnos under sömnen.

Somliga människor skapas till Alfa-människor, och får intelligens och andra egenskaper för att ta de mest högställda positionerna i samhället. Och sedan finns en fallande skala till Epsilonsemimoroner, vars tilltänkta arbetsuppgifter inte är av avancerad art och framförallt inte intellektuellt krävande.

Men nästan alla är nöjda. Det finns inte längre några krig. Gemenskapen mellan människorna är nästan total. Det må vara högst skamligt att tala om mödraskap, men lika obegripligt är det för människorna i Du sköna nya värld att tala om monogami: vill man ha någon, så tar man någon. Sexualitet är en fritidssysselsättning som man ägnar sig utan några som helst hämningar, och håller man fast vid en och uteslutande en och samma partner under någon månad, så anses man suspekt. Alla tillhör alla, lyder mottot.

Och för att inte bli uttråkade eller lida av ångest, får alla sin beskärda del av en drog som kallas "soma". Det pacificerar människan, ger henne sköna hallucinationer och allmänt välbehag. Resten av fritiden ägnas gärna åt — förutom sex — till exempel sportutövning.

* * *

Bernhard Marx är en Alfa-människa med en hög position på "Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran". Men Bernhard är inte som alla andra. Han har behov av att vara för sig själv, och föredrar inte alltid gemenskapen. Han trånar efter en och samma kvinna. Därmed anses han vara något av en kuf, och skvallret går, att något inte gick riktigt rätt när han var i sin flaska som foster.

Men Bernhard får dock med sig sin kärleks föremål, Lenina, till ett vildmarksreservat i USA, där indianer ("vildar") får leva enligt forna sedvänjor. Där råkar de på en mor med hennes yngling till biologiska son som en gång kommit från civilisationen, men fastnat i reservatet. Det är sedan i mycket genom denne son, "Mr. Vilde", eller John, som berättelsen fortsätter.

För väl i London finner John, Vilden, att inte mycket är som han tänkt sig i det civiliserade samhället. Han längtade bort från stamsamhället han kom ifrån, men trivs inte i den uniforma verklighet som finns där utanför. I den kliniska civilisationen finns till exempel inte längre plats för hans älskade Shakespeare; böckerna hålls undan, och de efterfrågas inte heller. Dissidenter skickas till avlägsna öar för forskningsarbete i avskildhet.

Så uppstår den märkliga situationen, att den sköna, nya världen kontrasteras med Shakespearska ideal, och vilden John kräver rätt till enskildhet, till kärlek till en enda människa. Och han kräver rätten till sitt eget lidande, hellre än den njutningslystnad som regerar i världsstaten.

* * *

Du sköna nya värld kan kanske anses annorlunda som dystopi, genom att samhället den målar upp inte är genomont: lidandet har minimerats, krigen och instabiliteten har utrotats och åldrandet är borta: man är frisk och fräsch nästan ända fram till sin plötsliga död.

Men kostnaden för det, blev att individen dog. Nu existerar bara det skiktade, men kollektiva samhället, där människorna gör vad de gör med bravur, för de har fostrats och formats till det sen före sin födsel. Och för att hålla tankar på död och Gud och lidande och annat borta, förses de med sin drog och sina sporter och diverse platta kulturevenemang.

Den melankoliska, reflekterande människan är nästan borta. Och de gånger hon ändå uppstår och skymtar, så är det bland Alfamänniskorna, de med högst intelligens. De avrättas inte eller så, men skärs bort från kollektivet, och får ägna sig åt sitt kätteri på sina avlägsna öar.

Kvinnosynen i Du sköna nya värld kan kanske diskuteras. Ingen kvinna framstår som särskilt sympatisk. Lenina är platt och ytlig och vill mest ha sex med allt och alla. Vildens mamma Linda verkar egentligen vara av samma slag.

* * *

Kanske kan Huxleys bok i dag mest fungera som en varning mot det förytligade samhället. Som en varning mot att låta platta nöjen tränga bort utrymmet för reflexion, för tankeverksamhet, för litteraturens värld. Kanske vill boken varna oss för att bli ett själlöst kollektiv med alla medicinska fördelar och fred och välmående, men utan någonting under fasaden.

* * *

Jag har läst Du sköna nya värld i svensk översättning av Greta Tiselius, reviderad av Olof Starkenberg. Hur texten som sådan är i original kan jag därför inte uttala mig om; i den svenska version min upplaga är upplever jag dock texten som något otymplig.
— — —
Du sköna nya värld, Aldous Huxley, övers. Greta Tiselius, reviderad av Olof Starkenberg, Wahlström och Widstrand 1963. 210 sidor.

Citat: Carl Sagan om tidsresor genom litteraturen

"One glance at a book and you hear the voice of another person, perhaps someone dead for 1,000 years. To read is to voyage through time."

— Carl Sagan (1934–1996)

Bokrecension: Alla monster måste dö! | Magnus Bärtås & Fredrik Ekman

Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea — ett reportage är skriven av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman.

* * *

Nordkorea står som antitesen till mina egna ideal. Jag vill se fria individer, med fri rörlighet över alla gränser, en minimerad byråkrati och att beslut fattas så nära dem som berörs av besluten som möjligt. Nordkorea är kanske världens mest isolerade och totala diktatur, en kommunistisk, rasorienterad, ultranationalistisk stat, där folket är uppdelat i olika kaster. Den nyligen avlidne Kim Jong-Il, den käre ledaren, skulle utan problem platsa som skurk i vilken James Bond-film som helst.

Men just för att Nordkorea är ett så fantastiskt absurt land, är det också mycket fascinerande. Jag recenserade den utmärkta Nothing to Envy av Barbara Emick 2010. Genom den boken fick jag kanske för första gången upp ögonen lite för hur fantastiskt absurt landet är. Och nu har jag alltså läst Bärtås och Ekmans Alla monster måste dö.

* * *

Bärtås och Ekman är båda verksamma inom den konstnärliga sfären. Bartås är professor på Konstfack, och Ekman är musikdramatiker. Och kanske på grund av deras kulturintresse, har de valt att lägga upp berättelsen liksom på två plan: dels handlar Alla monster måste dö om den gruppresa på åtta dagar som de 2008 är med på. Men det handlar också om skådespelerskan Madame Choi och regissören Shin Sang-ok, två sydkoreaner som tidvis är gifta med varandra. Dessa två kidnappas helt enkelt 1978 av Nordkorea, för att få fart på landets filmindustri.

Bärtås och Ekman har träffat Madame Choi i Sydkorea innan sin resa i grannlandet. Hon är åldrad nu, och det är en tid sedan hon och dåvarande maken, numera avsomnad, flydde.

Så dessa två berättelser löper parallellt med varandra genom texten: dels de två svenskarnas egna erfarenheter av landet allteftersom de föses omkring i flock till de obligatoriska sevärdheterna, kombinerat med informativa fördjupningar om landets historia, och Madame Choi och Shin Sang-oks öden före, under och efter sin tid som nordkoreanska lyxfångar.

* * *

Nordkorea är som en egen värld i världen. Man håller sig till exempel med en egen tideräkning, som utgår från Kim Il Sungs födelse år 1912. Och in i denna världen kommer nu ett tjugotal turister. Att resa på egen hand till Nordkorea kommer inte på fråga. Turisterna kommer att hållas under noga uppsikt, de bor på ett avskärmat hotell i huvudstaden Pyongyang, där bara utlänningar arbetar.

De kommer under sin resa inte att få möjlighet att tala med en enda vanlig medborgare i landet, och deras guider kommer att dela med sig av den officiella nordkoreanska historieskrivningen. Eftersom inga författare släpps in i landet, får Bartås och Ekman presentera sig som konstnärer, vilket tydligen är helt i sin ordning.

Man får känslan av att mycket i Nordkorea är illusioner och kulisser. Bartås och Ekman berättar till exempel, om hur man, när de besöker "Minnesmuseet över fäderneslandets segerrika befrielsekrig", släcker ljuset i de salar de precis gått igenom. Man behöver väl spara på elen. På natten, genom utsikten från hotellet, har de framför sig en stad med miljoner invånare, nästan helt nedsläckt.

En amerikansk statstjänsteman som besökte Nordkorea gjorde dessutom en signifikativ och intressant iakttagelse. Han satt och tittade ut genom sitt hotellfönster på personerna som kom upp ur tunnelbanestationen, och de som åkte ner. Efter en stund lägger han märke till att det är samma personer som kommer upp och åker ner, om och om igen. Allt är skådespel.

Avhoppare har dessutom berättat, skriver Bärtås och Ekman, att upp till tusen personer kan engageras som skådespelare i huvudstaden, för att spela fotgängare och bilister utmed den färdväg som utländska viktigare besökare skall ta sig fram på.

* * *

Folket i Nordkorea är isolerat och hjälplöst i händerna på makten. Det sägs att omkring 200 000 nordkoreaner sitter i fångläger. Det vill säga — koncentrationsläger. Om en person av någon anledning har misshagat ledningen sätts kanske inte bara den enskilda personen i läger, utan hela familjen: i Nordkorea är blodsmystik nämligen högst relevant. En person som man funnit anledning att sätta i läger, smittar ner sin blodslinje i tre led. Man bär sina fäders synder högst påtagligt, följaktligen.

Synderna som kan föra en människa till ett läger är av högst varierande slag: det kan räcka med att man blir påkommen med att ha en bild av ledaren på golvet...

"De flesta av fångarna får inte veta varför de internerats. Man läser inte upp några anklagelseakter och håller inga rättegångar. Många har hamnat där för att någon i deras släkt anses opålitlig. [---] För flyktförsök finns bara ett straff: offentlig avrättning. Då samlas alla fångar för att tvingas bevittna hängningarna."

Och somliga av oss trodde månne att nazisternas grymheter dog med just deras system.

* * *

Det verkar finnas en sorts offentlig sanning i landet. Bärtås och Ekman berättar om den svenske diplomaten Lars Bergqvist, som hade tillfälle att träffa den gamle ledaren Kim Il Sung på åttiotalet. Han lade då märke till att Kim hade en enorm svulst på halsen, varvid han frågade en nordkorean, om inte Kim skulle låta ta bort den. Nordkoreanen svarade helt enkelt, att Kim inte har någon svulst.

Vid ett tillfälle besöker deltagarna på gruppresan "Det revolutionära heliga berget Baekdu", på vars sluttning Kim Il Sung skall ha fötts. Att stugan i fråga där ledaren skall ha fötts, av författarna bedöms vara bygd på åttiotalet stör inte legenden...

Men en guide sveper med handen över bergstopparna på Baekdu och säger i megafon att de alltid är snötäckta. Det är emellertid uppenbart för alla på gruppresan, att ingen snö finns på bergstopparna, vilket de påpekar. Guiden upprepar då helt enkelt: "Bergstopparna på det heliga revolutionära berget är alltid snötäckta." Och så var det med det.

"Kultplatserna i Nordkorea tycks knappt dölja sina egenskaper av kulisser. Benämningarna och orden tycks viktigare än materialiseringarna."

Det verkar onekligen så.

* * *

Boken berättar livfullt om författarnas upplevelser på resan, och mixar på ett utmärkt sätt det historiska berättandet med de dagliga erfarenheterna tillsammans med gruppen.

Givetvis är det fullt av exempel i boken på den galenskap som florerar i Nordkorea, som väl i princip är helt omöjlig för en västerlänning att tänka sig in i. Nordkorea kan ge sken av att vara en nästan komisk karikatyrstat, men man ska inte låta sig luras. Landet har provsprängt kärnvapen två gånger. Anspänningen mellan Syd- och Nordkorea har ökat de senaste åren.

Och när nu Kim Jong-Il nyligen avlidit, och man ännu inte riktigt vet hur hans son, Kim Jong-Un kommer att fylla hans plats, är anledningen till vaksamhet gentemot världens striktaste diktatur stor. Ett sätt att vara vaksam på, är att informera sig om landet och hur det fungerar: Bärtås och Ekmans bok Alla monster måste dö är en utmärkt, svenskspråkig volym att då ta sig an.
— — —
Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea — ett reportage, Magnus Bärtås och Fredrik Ekman, Månpocket 2011. ISBN: 978-91-7232-247-9. 218 sidor.

Fynd: Vadstenadiariet

Ibland gör man riktiga fynd. Oscar Wilde-volymen jag skrev om häromdagen var ett sådant. Ett annat är Vadstenadiariet som jag hittade hos Auctores Bok&Förlag via Bokbörsen.

Det ursprungliga Vadstenadiariet utgör en slags kalender och dagbok som i varierande grad täcker åren mellan 1323–1545. Bland anteckningarna finner man både världshändelser sedda ur Vadstena klosters perspektiv, och lokala händelser. Som källtext är därför diariet oskattbart. Vadstena kloster invigdes 1384, varför vi får anta att de knappa anteckningarna i diariet för ett sextiotal år tidigare hamnat på pränt i kompletterande syfte.

Utgåvan jag fick tag på är solemnt utförd, och utgiven 1996 av Claes Gejrot på "Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia", av vilken den är del 19. I boken finner man en informativ inledning, ett fylligt register, och framförallt själva diariet på latin med svensk parallellöversättning, vartill finns en gedigen notapparat med förklarande texter.

Framför läsarens ögon passerar så en mängd namn: sådana som tillhör dem av vilka vi i dag endast har kvar just namnet, likväl som namn som tillhör kända gestalter ur vår medeltid. Det berättas om pest och bränder, begravningar och annat.

Några exempel:

13 JANUARI 1416

"...på trettondagens oktav begravdes här välboren man Anders Ingvarsson, fogde på Stockholms slott. Ett år tidigare hade han valt sin grav här. För att få räknas bland klostrets välgörare, skickade han hit — medan han ännu levde och var vid god hälsa — 100 mark penningar i svenska mynt av hans landbors avrad; vi får tro att han skaffat sig dem på hederligt sätt."

Av fotnoten får vi så veta, att Ingvarsson var en dansk väpnare, som satt som hövitsman på Stockholms slott från år 1402. Enligt de egna reglerna fick endast gåvor som "införskaffats på ett riktigt och gott sätt" mottagas av klostret, varefter gåvogivaren kunde räknas till välgörarna.

Från 1411 får vi en notering om en viss Lucia:

25 OKTOBER 1411

"Vidare, samma dag begravdes en kvinna som hette Lucia. Hon var en god kvinna. I mer än 35 år hade hon varit i klostrets tjänst och haft hand om mjölkmaten."

En viss — något mer känd — gestalt dyker upp för första gången i diariet 1521:

21 AUGUSTI 1521

"...dagen efter sankt Bernhards fest kom den dådkraftige mannen Gustav Eriksson med stort följe till Vadstena stad för att hålla herredag, vilken varade i nästan en vecka. Och han belägrade tre slott i riket, Västerås, Stegeborg och Stegeholm, som han inom kort erhöll. Därefter belägrade han Stockholms slott och stad."

Fotnoten berättar bland annat, att Gustav Eriksson Vasa under mötet i Vadstena valdes till riksföreståndare.

Mot slutet av diariet märker vi av hur Gustavs reformationsarbete sätter sina tydliga spår i verksamheten i klostret. Den sista anteckningen, odaterad från 1545, lyder:

"Därefter, 1545, rev stadsborna hela klostermuren för oss på sydsidan, som synes."

Klostret kom dock att finnas kvar i någon mån fram till år 1595, då det stängdes, och förblev stängt fram till år 1935.

* * *

Läs mer:
Vadstenadiariet: Latinsk text med översättning och kommentar, utgiven av Claes Gejrot, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar del 19. 1996. ISBN: 91-85104-22-1. 548 sidor.

Bokrecension: Spöket på Canterville och Andra Berättelser | Oscar Wilde

Oscar Wilde
Foto: 1889. Detalj

Novellsamlingen Spöket på Canterville och Andra Berättelser är skriven av Oscar Wilde (1854–1900). Spöket på Canterville var den första novell av Oscar Wilde som publicerades, och året var då 1887.

* * *

Jag hittade en utsökt liten volym på Röda korset: i halvfranska band hade någon låtit binda in en ordentlig samling med texter av Oscar Wilde. Jag funderade först på att först recensera när jag läst hela samlingen, men beslutade mig ändå, för att göra det något mer behändigt, att recensera allteftersom. Således recenserar jag här den första samlingen — den jag nämner ovan. Boken jag fann uppger som tryckår för denna samling 1929.

* * *

I samlingen ingår Spöket på Canterville, Lord Arthur Savilles brott, Sfinxen utan hemlighet, Millionären som modell och Porträtt av mr W. H. Låt oss ta dem en och en, helt kort.

* * *

Spöket på Canterville är en hänsynslös drift med modernitetens konflikt med romantiken. Det förhåller sig nämligen så, att på slottet Canterville håller ett spöke från 1500-talet till. En amerikansk familj köper huset, och med huset kommer spöket. Amerikanerna blir givetvis varnade för det hiskeliga spöket, men sånt bryr sig inte de moderna och synnerligen pragmatiska amerikanerna om.

Till exempel finns på en plats i huset en blodfläck som inte går att ta bort. Sades det. Till dess att nye ägaren, minister Otis, beslutar sig för att använda "Pinkertons Champion Stain Remover and Paragon Detergent" på missfärgningen. Fläcken försvinner, och spöket får ett omak att skaffa fram en ny fläck varje natt, emedan blod är svårt att få tag på. Följaktligen använder han färg: först rött, och sedan helt enkelt vad han kommer över.

Spöket framstår som alltmer löjligt i sina försök att skrämma de blaserade amerikanerna. Endast dottern i familjen känner medlidande med spöket, som blivit kvar eftersom han en gång mördat sin hustru. Dottern och spöket får kontakt, och hela berättelsen lämnar mot slutet den komik den börjat i, och antar renodlat romantiska former.

* * *

Lord Arthur Savilles brott handlar om determinism och berör därmed frågan om fri vilja. Lord Arthur blir spådd i handen att han kommer att döda en släkting. Eftersom Lord Arthur står i begrepp att gifta sig, vill han inte riskera att förstöra ett framtida äktenskap genom sitt framtida mord, utan beslutar sig att försöka få det överstökat snarast möjligt. Lord Arthur snärjs helt av handläsarens ord, och gör vad han kan för att uppfylla sitt förutsagda öde.

* * *

I den korta novellen Sfinxen utan hemlighet får vi möta Lady Alroy som blir kurtiserad av Lord Murchison. Men Murchison har den bestående känslan av att det finns en hemlighet i Lady Alroys liv; liksom ett skimmer står omkring hennes person, och hennes hemlighetsfullhet är uppenbar. Lord Murchison gör således vad han kan, för att komma sin tilltänkta inpå livet. Han vill veta: finns där en hemlighet, och vad är den månne då?

* * *

Millionären som modell är också den en kort novell, vari Hughie Erskine gör en välgärning mot en trashank som avporträtteras av hans konstnärsvän. Men givetvis visar sig trashanken vara allt annat än fattig, varvid Erskine blir rikeligen belönad.

* * *

Märkligast i samlingen är dock Porträtt av mr W. H., vari berättarjaget kommer i kontakt med en teori, om att den vittomsjungne ynglingen i en del av Shakespeares sonetter kan identifieras som en viss Willie Hughes. Berättarjaget är först betagen i teorin, avfärdar den senare, men finner att den får sin försvarare i en vän.

Berättelsen som sådan är väl mer än lovligt nötande, åtminstone för nån som inte är särskilt insatt i Shakespeareforskningsfältet. Men! Och det är ett stort men! — På grund av det kontroversiella ämnet, Shakespeares homoerotiska sonetter, måste berättelsen naturligtvis ha varit kontroversiell i sin samtid. Även om idén om att ynglingen skulle varit denne undflyende Willie Hughes ingalunda var ny. Betänker man Oscar Wildes egen sexualitet och de kretsar av homosexuella som han umgicks i, måste det väl åtminstone för honom varit förlösande att så öppet skriva om något så känsligt.

* * *

Oscar Wildes berättelser utspelar sig i övreståndsmiljöer. Det är Lorder och Ladies överallt. Emellanåt framställs de nästan som karikatyrer; men ytan menar jag är förrädisk. De fyller en funktion i sin stilisering, där de får gå omkring och fälla fantastiskt skarpa repliker, sådana som Wilde ju kom att bli känd för.

Så får den amerikanske ministern blir en symbol för modernismen i Spöket på Canterville. En hertiginna i Lord Arthur Savilles brott får träda fram som symbol för en förytligad överklass, utan andra intressen än att underhållas. Miljonären i Millionären som modell får visa att det lönar sig att vara god mot de svaga: trashanken var stormrik, och kom att bli sin välgörares välgörare.

Att det sen är oemotståndligt charmigt att herrarna springer på sina viktorianska klubbar, det är en sak för sig, och speglar den tid vari berättelserna skrevs, och ett fenomen som väl avtagit.

* * *

Den största behållningen efter läsningen är dock Oscar Wildes fjäderlätta och utsökta stil. Även i Porträtt av mr W. H. behålls den lätta, nästan svävande stilen, som dock aldrig missar sitt mål. Det känns aldrig tungt att läsa Oscar Wildes texter i denna samling. Och trots att översättningen nu har många år på nacken — och är en översättning — lyser Oscar Wildes ordkonst kraftfullt igenom. Citat ur hans skrifter har blivit bevingade och fyller böcker. Denna formulering, ur Lord Arthur Savilles brott, kan jag dock inte minnas sen tidigare:

"Nej, jag är icke alls cynisk, jag har endast skaffat mig en viss erfarenhet, vilket dock kan vara samma sak."

Jag räknar med att plocka upp min Oscar Wilde-volym — köpt för femton kronor på Röda korset — och fortsätta njuta av detta språkgenis konst.
— — —
Spöket på Canterville och Andra Berättelser, Oscar Wilde, övers. Einar Nylén, Världslitteraturens förlag 1929. 192 sidor.

Den litterära skolan: En förhoppning

Malin Siwe skriver i Expressen en text — Trivselterrorn — som får det att vända sig i magen på mig. Den handlar nämligen om skolans brist på boklighet. — Siwe berättar om hur Amanda Fondell, Idol-vinnare och gymnasieelev, på en fråga från DN om vilken bok hon senast läst, helt enkelt svarar att hon inte läser böcker. Siwe skriver också att Eric Saade sagt att han tänkt köpa och läsa Zlatans självbiografi — vilket då skulle bli den första bok han köpt och läst i sitt liv. Vidare skall en viss Måns Zelmerlöf aldrig ha läst en dikt, hur nu det är möjligt.

Fyfan.

* * *

Detta vittnar om två ting.

För det första om några personliga misslyckanden, i det att tre personer, någorlunda kända i musikvärlden åtminstone för tillfället, genom egen förskyllan gått miste om den litterära världen, med dess referenser och berättelser, gestalter och stilar. Men även litteraturens förmåga att forma och utveckla det egna språket.

Hur en musiker med någon vilja att skriva egna texter med genuin livskraft, dynamik och djup helt enkelt kan prioritera bort den litterära erfarenheten övergår mitt förstånd. Jämför ett sådant förhållningssätt med en musikens poetiska gudfader, Morrissey, vars extremt litterära texter skapar ett band mellan honom och hans hängivna lyssnare, som torde vara starkare än de flesta band mellan utövare och publik... —

Men främst vittnar det, som Siwe är inne på, om den svenska skolans misslyckande.

Kan det verkligen vara så, som Siwe antyder, att den svenska skolan slängt litteraturen överbord, för att istället skapa en så trivsam skola som möjligt, en skola med låga trösklar? En skola där man skyggar för att sätta god litteratur i händerna på eleverna, månne med hänsyn till dem som av olika skäl inte kan tillgodogöra sig den?

Själv är jag av den uppfattningen, att skolan behöver mycket mer litteratur, och att en av skolans främsta uppgifter, måste vara att lära och stimulera eleverna till att handskas mer med texter: både att tillgodogöra sig dem, och att utforma dem. Och vad bättre sätt kan finnas att nå detta, än att försänka eleverna i vår mest slitstarka litteratur, att diskutera litteratur, och förhoppningsvis hos eleverna skapa incitament att även ägna fritid åt läsning.

* * *

Jag minns min mellanstadietid. Då läste jag mycket Olov Svedelid, nämligen hans historiska ungdomsromaner. Kanske lades där grunden till mitt idag monumentala intresse för det skrivna ordet. På en vägg långt bak i klassrummet, hade vår lärare satt upp ett stort ark med ett diagram, där man fortlöpande fick skriva in hur många sidor man läst: målet var ettusen lästa sidor. Vid sidan av litteraturens egen förmåga att skapa intresse, gav det diagrammet givetvis ytterligare incitament för läsande: det blev en lek, en tävling.

Genom litteraturen har jag funnit ett medel för själen att uttrycka sig: en dikt av Ekelöf kan sätta medvetandet i darrning, och betyda mycket som en textlig medvandrare, som en tolkning av en känsla, som en illustration av vem jag verkligen är. Under min gymnasietid hade vi en gång att ägna oss åt dikttolkning. Läraren utsåg särskilt åt mig att ta mig an just Ekelöfs "Jag tror på den ensamma människan", som då slog an ett helt ackord i mig. Dels kände jag mig sedd, dels fick jaget i djupet genom dikten ord på sig.

Så skulle jag vilja att skolan fungerade: sätt dikter i händerna på eleverna; inte nödvändigtvis trehundra år gamla kylslagna och gammaldags dito, utan lyrik som kan fungera här och nu, som säger nåt till dem om deras liv, för att travestera Morrissey. Använd litteraturen som utgångspunkt för diskussioner i olika ämnen: filosofi, svenska, historia, språk, religion... Bered mark i elevernas medvetanden, så att de blir mottagliga för litteraturen: sky den icke, vänj dem vid den.

Ingen elev skall behöva ha gått igenom skolan, utan att ha läst en mängd böcker som faktiskt säger något till dem om deras liv. Ingen elev skall behöva ha gått igenom skolan, utan att ha fått alla förutsättningar för att bli litterärt intresserade individer.

RIP Christopher Hitchens

Tidigt i morse fick jag veta att journalisten, författaren, tänkaren, religionskritikern Christopher Hitchens avlidit. Överraskningen blev inte stor — han hade ju länge varit sjuk. Men trots det, så är känslan av förlust påtaglig, trots att jag aldrig kände karln. Med Hitchens död har en osedvanligt vass penna lagts ned för alltid.

Som en ödmjuk hyllning av Hitch återger jag nedan fem goda citat av honom:

* * *

"Human decency is not derived from religion. It precedes it."

* * *

"What can be asserted without evidence can also be dismissed without evidence."

* * *

"Literature, not scripture, sustains the mind and — since there is no other metaphor — also the soul."

* * *

"The essence of the independent mind lies not in what it thinks, but in how it thinks."

* * *

"Everything about Christianity is contained in the pathetic image of 'the flock."

* * *

I juli 2010 skrev jag en recension av Hitchens God is not Great. Den hittar du här.

Bokrecension: Svensk historia | Alf Henrikson

Drakskepp ur Noveau Larousse Ilustré.

Svensk historia är skriven av Alf Henrikson (1905–1995) och försedd med teckningar av Björn Berg.

Mastodontverket Svensk historia, ursprungligen utkommen i två volymer, men i min pocketversion sammanförd till en tegelstenstjock pocket, fick Henrikson i uppdrag att skriva av Bonniers, berättar man på Alf Henriksons Sällskap. Arbetet påbörjades 1952 och gavs ut år 1963, efter ett avbrott för att skriva likaledes mastodontiska Antikens historier. 1964 och 1966 gavs bokverket ut i nya versioner.

* * *

Svensk historia är i mycket ett verk om svenska konungars och aristokraters liv och leverne; visst saknar jag gemene mans levnadsöden. Genom ett sådant framställningssätt, som Henrikson väljer, så ställer han sig i en äldre historieskrivnings tradition. Det gör emellertid inte texten mindre läsvärd.

Med avstamp i antiken över det förvirrande myller av personligheter som träder fram i brottet mellan sagorna och vår äldsta historia och vidare över medeltiden, stormaktstiden, frihetstiden, den moderna tiden och med stopp i den tid vari boken skrevs förs läsaren genom de svenska äventyren. De traditionella berättelserna finns i stor utsträckning med; och Henrikson kommenterar gärna huruvida det fortfarande finns nån som tror på det som berättas, eller om det vanligtvis hänförs till legendens sfär. Den som söker klassisk allmänbildning om svensk historia har således mycket att hämta i Svensk historia.

Henrikson berättar själv i ett efterord, att syftet med texten varit att åstadkomma en journalistisk överblick över fackmännens omvärdering av vår historia: omvärderingen ser jag inte mycket av, men det beror nog främst på att fackmännens omvärderingar nu, nära femtio år efter bokens publicering, är allmängods i skolorna.

Själv har jag den här gången i stort sett valt att läsa utan penna i hand, och bara njuta av berättelsen. Som vanligt är Henriksons berättarteknik enastående, och man får intrycket, att karln nog kunde ha skrivit om vad som helst, och ändå få ämnet fyllt med känsla och dynamik.

* * *

Förutom av själva brödtexten, ingår i boken även en kronologisk framställning av det svenska modets utveckling: från mantlar och rustningar, hättor och kjortlar till cylinderhatt, badkläder och pressveck. Parallellt med denna uppställning följer också en tidsaxel med de nordiska regenternas namn och viktigare historiska händelser. Dessutom finns i boken ett vidlyftigt register med kommentarer, som väl nästan kunde fylla en bok i sig. Registret erbjuder fördjupningar inom allehanda i boken berörda ämnen, men jag skall erkänna att jag i stor utsträckning läser registret selektivt och kursivt.

Till den som önskar en mycket underhållande och fortfarande fräsch kungacentrerad berättelse om den svenska historien rekommenderas Svensk historia varmt. Särskilt nyttig kunde den nog vara för gymnasieeleven som fått smak för historia, eller kanske för nysvensken som vill orientera sig i den svensk historia, men även för var och en som vill ha en systematisk och någorlunda överblickbar sammanställning av vad som en gång skett — eller sagts ha skett — främst nationens ledargestalter.
— — —
Svensk historia, Alf Henrikson, Bonniers 1990. ISBN: 91-0-047053-8. 1027 sidor.

Bokrecension: Karl XII | Bengt Liljegren

Karl XII i Altranstädt 1706-1707.
Teckning av Johan David Swartz. Detalj.

Karl XII: En biografi är skriven av historikern Bengt Liljegren (f. 1961).

Under högstadietiden ägnade jag mycket tid åt Karl XII, och höll på med ett projekt som sträckte sig över två eller tre år, där resultatet blev en uppsats om den gamle krigarkungen. Nå, inte alla lektionstimmar ägnades väl flitigt åt ämnet, men nog var jag fascinerad av av studieobjektet.

Därför är det intressant att åter stifta bekantskap med Karl XII i en modern biografi, och få fakta utbenat för sig, gamla missförstånd raderade, och de större perspektiven något förklarade.

* * *

Bengt Liljegren beskriver konungens liv från födsel till död. Och den Karl som dras fram ur historien är förvisso svår att syna i sömmarna. Hans äventyr är ju väldokumenterade, och den yttre kronologin står fast, men själva personen Karl XII undandrar sig effektivt från att beskrivas i alltför stor detalj. Och det är inte märkligt.

Karl XII var en mycket privat person. Hans inre har vi knappt tillgång till: endast genom fragment anas individen under den ärrade ytan. Men Liljegren kommer en bra bit på vägen ändå, trots det bistra källäget. Liljegrens Karl XII framstår som en något egensinnig gestalt. Han var mycket religiös och trodde väl fullt och fast på den gängse uppfattningen, att riket hade han fått av Gud, och endast inför Gud var han ansvarig. Han tog inte gärna råd från andra, utan handlade enligt sin egen uppfattning. Karl såg rimligen Sverige och alla som fanns i landet som sin personliga egendom. Karl var, på så vis, enväldig diktator över det då så vidsträckta och militärt mycket starka Sverige.

Karl XII var först och främst soldat. Visst var han fältherre och överbefälhavare, men vi behöver bara se på de porträtt som finns kvar: alltid klädde han sig i den enkla blå uniformen, utan gradbeteckningar, och utan tidens närmast obligatoriska peruk på huvudet. Han tillät inte konstnärerna att försköna honom: det stigande hårfästet fanns där, och koppärren från ungdomen kan anas, den framträdande underläppen har inte förminskats. Så blir kung Karl mycket levande och realistiskt framställd i avporträtteringarna.

Hela sitt vuxna liv tillbringade han borta från sin huvudstad, och en stor del av tiden till och med borta från sitt eget land. När Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland anföll Sverige strax efter att han tillträtt tronen, såg han väl det som en personlig förolämpning: det var inte nog att mota tillbaka fienden: de skulle för all framtid betvingas och sättas ur spel. Och hade Karl XII fått något i huvudet, så blev all strävan ställd därefter, som Liljegren visar. Även om det innebär krigsföretag med liten utsikt att lyckas, även om det innebär att lämna sitt eget land år efter år, för att förfölja gäckande fiender.

Karl XII var — vad det verkar — mycket populär bland sina soldater, trots att 200 000 av dem och deras officerare föll i det stora nordiska kriget. Han var, enligt Liljegren, den siste europeiska regenten som personligen ledde sina styrkor vid fältslag, och dessutom den siste av dem som föll i fält.

Så Karl levde ett farligt liv, och var nära döden flera gånger. Sex gånger blev han träffad av projektiler, berättar Liljegren: efter den totala framgången vid slaget vid Narva 1700 föll en kula ur halsduken på honom när han skulle gå till sängs. Strax före slaget vid Poltava 1709 blev han skjuten i foten, vilket fick den ödesdigra konsekvensen att han blev liggande på bår under ett av svensk historias främsta militära nederlag. Under Kalabaliken i Bender brände en kula hans ögonbryn och 1715 blev han träffad i bröstet varvid han svimmade av kraften. 1718 rev en kula upp ett sår på kinden. Och så, 30 november 1718, genomborrades hans huvud av en kula, vilket blev konungens död.

* * *

Ovanligt nog framför Liljegren teorin om att kungen blev mördad såsom högst sannolik, mer sannolik än att det var en lyckoträff från de avlägsna norska befästningarna vid Fredrikshald. Liljegren menar, att Fredrik av Hessen, gift med konungens lillasyster, hade mycket att vinna på att Karl XII försvann från spelplanen.

Som det nu såg ut, stod hertig Karl Fredrik, kungens avlidna äldsta systers son, nära tronen, om det nu skulle gå illa för Karl XII. Men efter att Karl XII dött, handlade Fredrik av Hessen mycket snabbt, utverkade att tronen tillföll kungens lillasyster, som Fredrik alltså var gift med. En kort tid därefter abdikerade hon, och Fredrik blev regent: kung Fredrik I.

Lönnmördaren, berättar Liljegren, kunde gärna ha varit fransmannen André Sicre, förbunden med Fredrik och närvarande i skyttegravarna kvällen då konungen dog. Efter att konungen konstaterats död och lagts på bår, lade Sicre sin peruk och hatt på konungen, för att det inte skulle komma ut vem som var död. Därefter for han iväg och meddelade Fredrik, och därefter skickades han till Stockholm för att meddela Karl XII:s lillasyster — Ulrika Eleonora.

Sicre blev med tiden psykiskt sjuk. Allmänt gick det rykten om att det var han som låg bakom Karl XII:s död, och vid ett tillfälle öppnade han till och med fönstret till sin bostad i Stockholm, och ropade ut att det var han som dödat Karl XII. Han tillfrisknade med tiden, flyttade till Frankrike och dog där, försörjd av kung Fredrik I.

* * *

För egen del är jag knappast tillräckligt insatt för att säga något om kung Karls död. Men Liljegrens teori — som förvisso inte är ny — är intagande. Man får komma ihåg att kriget pågått i omkring 20 år, att landet hade skriande brist på män, i synnerhet som Karl XII efter alla umbäranden lyckats ställa upp en ny, stark armé inför det andra fälttåget mot Norge, varunder han alltså stupade. Karl XII må ha haft sina soldaters beundran, men det är inte svårt att tänka sig, att många inom aristokratin nog varit måttligt roade av kriget som aldrig tycktes vilja ta slut.

Vad gäller Karl XII:s personlighet, får jag intrycket att han var en mycket vänlig man, privat. Han skänkte gärna gåvor anonymt, var i regel inte långsint, och skämtade gärna. Han verkar han ansetts vara en mild man. Privat. För officiellt var han en sträng, protestantisk furste, som tyckte sig ha Gud på sin sida vid bestraffande av sina fiender, även om detta kunde innebära en massaker. Om sin egen säkerhet brydde han sig inte särdeles mycket: hans livsinställning var fatalistisk — den kula Gud avsett för honom, skall också träffa honom den dagen Gud bestämt.

Karl XII var en skärpt taktiker, en mycket framgångsrik organisatör av fältslag, med fantastiska segrar bakom sig, nästan ända fram till dess att det ryska fälttåget inleddes, och avslutades med katastrofen i Poltava, när största delen av svenska armén antingen stupade eller fördes bort i fångenskap, och Karl själv med knapp nöd fick asyl hos Turkiet, fiende till Ryssland. Men man kan samtidigt inte annat än beklaga, att känslan av gudomlig rätt och personlig stolthet var så stark, att han inte hellre förhandlade om fred när sådant var möjligt, än att till varje pris kämpa för att återvinna förlorade provinser och straffa sina fiender.

Karl XII är något av ett mysterium, och eftersom han är det, lär väl fascinationen inför honom bestå, som också Liljegren är beskriver.

* * *

Karl XII: En biografi är rappt skriven. Man förs i hisnande fart genom konungens liv i kronologisk ordning, med inskjutna, intressanta partier av konungens mer privata sidor, till exempel hans omvittnade avståndstagande från tanken på att gifta sig. Vad detta nu kan bero på lär vi väl aldrig få klarhet i. Tanken att Karl XII skulle varit homosexuell eller asexuell ligger väl knappast långt borta, även om han ibland talade om att han kunde tänka sig att gifta sig längre fram.

Språket i biografin är utmärkt och flyter lätt. Detaljrikedomen blir aldrig så överväldigande att själva berättelsen lider av det. En hel del fördjupningar av texten erbjuds dock i ett ordentligt fotnotsystem. Dessutom finns i boken en kortfattad kronologisk sammanfattning av Karl XII:s tid, en rejäl litteraturlista och ett register.

Själva inledningen till boken förtjänar att belysas särskilt, ty den är särdeles utmärkt: Vi förs som ögonvittnen rakt in i en nästan skönlitterär beskrivning av Karls kröning. Därefter är det inte lätt att slita sig från texten. Skildringen av kröningen får en pendang i bokens senare del, där Karl XII:s död beskrivs mycket levande.
— — —
Karl XII: En biografi, Bengt Liljegren, Historiska Media 2010. ISBN: 978-91-89442-65-8. 442 sidor.

Citat: Hemingway om första utkastet

"The first draft of anything is shit."

— Ernest Hemingway

Väl drastiskt, kanske. Men god poäng.

Bygdeböckerna och Åsa Långas grav

En kulturhistorisk skatt som är väl värd att ta vara på är våra bygdeböcker. De flesta samhällen, byar och socknar har väl nån form av publikation utgiven, där man beskriver lite av områdets historia och utveckling genom tiderna.

Själv är jag mest intresserad av vad man i dem kan få reda på om gamla sägner och fornminnen. Sägnerna har väl av tradition mest bevarats muntligt genom släktleden, så deras nedtecknande är en stor tillgång för en historiskt intresserad eftervärld. Inte minst där avfolkning hotar glesbygden, men också rent allmänt, med tanke på folks benägenhet att flytta runt mer än tidigare. Möjligen är det muntliga berättandet av hembygdens traditioner utdöende. Så utmärkt då, när sägnerna tecknats ner! Och icke sällan är de det just i bygdeböcker vi kan hitta dem återgivna.

* * *

Själv har jag vissa rötter i Limmared, en bruksort omkring tre mil söder om Borås. Och genom en kamrats försorg kom jag att få Limmared: Bygden – Bruket — Samhället 1740–1990* till låns. Däri kan jag läsa några stycken om ett av de fornminnen med traditionsbildning som jag hastigt besökte tidigare i höstas, nämligen "Åsa-Långas grav", som finns nära vägen, i skogen mellan Limmareds samhälle och Södra Åsarps medeltidskyrka.

— Nå, åtminstone tror jag mig ha hamnat på rätt plats, med hjälp av den fantastiska appen Kringla, från Riksantikvarieämbetet. Det som kan tala emot, är att det skall finnas en andra rest sten precis i närheten, som jag icke fann. Men den kan ju för all del vara omkullfallen eller övertorvad eller både–och.

I regel har jag med mig en rejäl kamera när jag är ute och spanar efter fornminnen. Men den här gången stannade jag mer av en nyck, och hade bara mobilen att fotografera med. Men så här såg det ut:

Åsa Långas grav
(Koordinater: N 57° 33' 2,37", E 13° 22' 11,81")

* * *

I Limmaredsboken finns en del berättat om platsen. Jag får reda på att Tranemoprästen Kollinius antecknat något om den på 1700-talet, nämligen att den finns i närheten av Åsarps kyrka, och att den finns på "en slät backe som kallas Åsa Långa".

En Ernst Claesson i Uddebo (någon mil därifrån), har på 1800-talet antecknat sägnen om Åsa Långa, och Claesson citeras i boken. Det berättas då, att det i hednatid fanns jättar i trakten. I Åsarp bodde en jättinna som hette Åsa, som hade ihop det med en jätte som hette Måns. De tu blev emellertid osams, och byggde sig varsin borg; borgarna blev sedermera — märkligt nog — Åsarps kyrka respektive Månstads kyrka.

Men med kristnandet drevs jättarna bort, eftersom de inte tålde av klockklangen från kyrkor. Åsa var dock hemskt fäst vid sin borg, som nu blivit en kyrka, och höll sig väl med de kristna. De ville dock inte lämna ifrån sig sin kyrka, men man träffade en överenskommelse om att hon åtminstone skulle få begravas i närheten, på villkor att hon skulle sikta Södra Åsarps kyrkogård, och kasta bort de stenar hon hittade. Överenskommelsen hölls, och Åsa begravdes i närheten av kyrkan, nära utmed vägen.

Nämnas kan dock också, att Claesson verkar peka ut två olika platser för graven; en av dem förefaller dock vara samma plats som numera anges som Åsa Långas grav.

Så långt Claessons berättelse, återgiven i Limmaredsboken.

* * *

Innan Claesson skrev ner sin berättelse, är det väl sannolikt att den funnits som myt under en längre tid i bygden. Hur myten såg ut ursprungligen är omöjligt att säga; men att koka ner den till sina grundbeståndsdelar kan kanske vara en — ehuru vansklig — metod att nalkas dess tidigaste utförande: 1) Jättar fanns i bygden. 2) Kyrkan var ursprungligen en jättes borg. 3) De kristna och jätten träffade en överenskommelse. 4) Jätten fick begravas i närheten.

Så har man en behändig förklaring till gravplatsen. En intressant aspekt kan ju vara, att graven, enligt Riksantikvarieämbetet, möjligen är från järnåldern och skulle således kunna vara anlagd i relativ tidsmässig närhet till kyrkans uppförande under senare delen av 1100-talet.

* * *

Nåväl, jag tänker fortsätta att söka i bygdeböcker efter fler halvglömda sägner och likaledes halvglömda platser med historia att besöka. Ett gott fritidsintresse, en god hobby...!

* * *

* Limmared: Bygden – Bruket – Samhället 1740–1990, Limmareds Hembygdsförening 1990.

Bokrecension: Dr Jekyll och Mr Hyde; Markheim | Robert Louis Stevenson

Robert Louis Stevenson

1850–1894

Dr Jekyll och Mr Hyde samt novellen Markheim är skrivna av Robert Louis Stevenson (1850–1894).

Dr Jekyll och Mr Hyde utgavs första gången 1886, och är en fantastisk och koncis berättelse om läkaren Henry Jekyll, sedd främst genom vännen Mr Uttersons ögon. Dr Jekyll fascineras av att det i individen verkar finnas åtskilliga personer; Jekyll lyckas framställa ett medel, som när det intages förvandlar honom till en personifikation av sitt driftliv; det vill säga — ur viktorianskt perspektiv — sin ondska. När Jekyll, som ser sig själv som en blandning av ont och gott, förvandlas till denna senare person, både till psyke och rent fysiskt, kallar han sig Mr Edward Hyde.

Som Mr Hyde smyger han omkring i London, och låter sina drifter få fritt lopp. Exakt vad detta innebär är relativt dolt i texten, även om den antyder något sexuellt:

"De nöjen som jag skyndade mig att söka i min förklädnad var, som jag sagt, av skamligt slag; jag kan inte använda något annat ord. Men i Edward Hydes händer förvandlades de snart till något monstruöst. När jag återkom från dessa utflykter, förundrades jag ofta över min glupande aptit på det perversa."

Dr Jekyll blir alltså inte besatt; han förvandlas inte till ett från sig själv väsensskilt monster: han blir sig själv, ohämmad av något överjag. Men dualismen accentueras, genom att Jekyll till och med ger denna del av sig själv ett eget namn: Mr Hyde, och i boken får denne senare dessutom en helt egen gestalt, som icke är igenkännbar som den milde Dr Jekyll.

Det kan ligga nära till hands att associera till den samtide Nietzsches tal om att människan i själva verket består av flera jag: att det jag som för tillfället fungerar som ett jag, bara är en del av alla de drifter som finns inom oss. Nietzsches begreppspar dionysiskt och apolloniskt ligger kan ju också — i någon mån — komma till användning i sammanhanget, där Mr Hyde står för det dionysiska i människan, och Dr Jekyll för det apolloniska.

* * *

Efter Dr Jekyll och Mr Hyde finns i min volym även novellen Markheim. Den berättelsen handlar om just Markheim, som sticker ihjäl en antikhandlare, och sedan står i begrepp att råna honom, när ett övernaturligt väsende av osäkert ursprung (Djävulen? Gud?) får honom att överväga hur han bör fortfara: att traska vidare på en invanda vägen av brott och omvända sig på dödsbädden, eller att göra helt om redan nu. Man kan alltså läsa den som en symbolisk skildring av en samvetskris.

* * *

Texten i Dr. Jekyll och Mr Hyde är ren, om än något pratig — i synnerhet mot slutet.

Den oerhörda motvilja som gestalten Hyde väcker hos sina betraktare synes ock något spelad och överdriven; alltså icke helt övertygande. Visst problematiserar Jekyll själv kring sin egen dualism, men det kraftfulla allmänna fördömandet av djuriskheten och driftlivet i människan hade nog lättare att vinna anklang i en tid med viktorianska seder, snarare än i en tid som vår.

Visst är berättelsen en produkt av 1800-talet. Hade den kommit ut i dag har jag svårt att tänka mig att man till exempel hade förtigit vad skamligheter Hyde månne tar sig för: är det prostituerade han kopulerar med? Rent boys? Eller är han ute på helt andra, i dag föga uppseendeväckande, äventyr? — Hydes bana närmar sig sitt slut genom att Hyde begår ett dråp; i dag hade väl banan fått börja ungefär där; annars kan den inte — om ens då — ses som upprörande av andra än de mest konservativa moralisterna.

Dr Jekyll och Mr Hyde är ingen lång berättelse; vi kan kalla den kortroman eller långnovell. Desto rikare är den på innehåll; och om någon månne söker en text att diskutera på en bokcirkel har jag svårt att tänka mig många bättre böcker att använda sig av.
— — —
Dr Jekyll och Mr Hyde; Markheim, Robert Louis Stevenson, övers. Sam J. Lundwall, Bra Böcker 1979. 116 sidor.