Fragment: Resecentrum

På ett Resecentrum som nästan är övergivet. Länge bort står en man i en dunjacka som ser vintage ut. På ryggen en ryggsäck från Fjällräven. Han är långhårig och skäggig. På våningen nedanför sitter en mörkhårig kvinna och läser i en Metro. En fläkt mullrar. Sjuttiotalsmannen ser på skärmarna för ankommande och avgående. Utanför ser jag en buss: »Ej i trafik« lyser det i fönstret. Chauffören pillar med nåt. Sjuttiotalsmannen går omkring och ser ut som att han väntar – jag förmodar att det är just vad han gör. Nån i mörk kapuschong går förbi utanför och får de automatiska dörrarna att öppna sig. — Resecentrum, en vardagskväll.

Bokrecension: Babij Jar

Babij Jar: En dokumentärroman är skriven av Anatolij Kuznetsov (d. 1979).

När tyskarna invaderar Kiev är Kuznetsov några och tio år gammal. Babij Jar är hans berättelse om hur livet tedde sig för en ukrainsk gosse inom den ockuperade zonen, och inom hörhåll för massavrättningsplatsen Babij Jar, utanför Kiev.

Berättelsen framträder inför läsaren nästan fragmentarisk. Kronologin hoppar, och hela kapitel heter saker som »Författarens anmärkning«, där han intygar att det han skriver är sanning och blott sanning. För att förstärka autenticiteten i det beskrivna finns emellanåt citat ur olika samtida källor insprängda, som tyska dekret om hur lokalbefolkningen förväntas bete sig. Samtliga med källhänvisning.

Det är en intressant källkritisk situation man hamnar i som läsare 2011. Mycket av berättelsen utspelar sig när Kuznetsov är tretton, fjorton år gammal. Och boken ger han ut 1967. Hur mycket av hans minnen hinner förändras under den tiden? Hur mycket minns han i detalj – såsom dialoger – och hur mycket måste han fabricera utifrån sin känsla av hur det var? — Emellertid, skildringen framstår i vilket fall som högst autentisk, och jag tror att man som läsare i stora drag kan förlita sig på, att de generella dragen i den stämmer med hur Kuznetsov upplevde dem.

Översättningen lämnar en del att önska. Meningsbyggnaden är ibland märklig, och i synnerhet interpunktionen. Om detta speglar originalet eller inte kan jag inte säga, men det gör texten mer svårläst. En extra korrekturläsning hade nog kunnat råda bot på det.

* * *

Kuznetsov var inte jude. Han var inte zigenare och inte särskilt i vägen, så ung han var. Hans morfar, som bodde i hushållet, var till en början protysk, och gladdes åt tyskarnas ankomst och sovjeternas tillbakadragande. Det var en inställning som snart kom att bytas i dess motsats. Kuznetsov räknar på ett ställe upp tjugo anledningar till att han borde skjutits av tyskarna, för att han brutit mot deras regler, till exempel: han angav inte en judisk vän, han gömde en sovjetisk flagga, han lämnade inte ifrån sig livsmedelsöverskott, han hade jobbat svart, han hade rymt från tyskarna vid två tillfällen efter att han tagits ut som arbetskraft, han hade gömt ett gevär, han hade inte registrerat sig som arbetskraft när han fyllt fjorton (varvid han skulle ha skickats till Tyskland för att arbeta), han gömde sig kvar i Kiev efter att tyskarna befallt dess utrymning.

Kuznetsov överlevde dock, med stor möda, med hjälp av sin mor. De åt möglig mat och drack regnvatten och försökte gömma sig och hålla sig ur vägen så gott det gick. Tyskar kom och gick: somliga mötte de – och en del av dem ville ta livet av Kuznetsov, och andra var mer vänligt inställda och bjöd till och med på mat.

* * *

Men Kuznetsov berättar inte endast sin egen berättelse. Han återberättar även Davydovs berättelse. Davydov satt som fånge i det läger som upprättats vid Babij Jar. Och Babij Jar i sig självt var en numera ökänd ravin utanför Kiev, där massarkebuseringar av kanske drygt hundratusen människor ägde rum.

Davydov, som senare lyckas rymma, ger Kuznetsov tillgång till information om hur det gick till inne i lägret, och vad som skedde i Babij Jar.

Han berättar om när en ukrainsk polis befalles att skjuta sin bror, som var partisan. Han skjuter, och bryter ihop.

Han berättar om hur arbetet med uppröjningen i Babij Jar gick till. Tyskarna förutsåg väl att det kunde ligga i deras intresse att förstöra bevisen för deras gärningar där, så man befallde helt enkelt fångar att röja upp: att gräva upp liken som där redan begravts under sandmassor, att bränna dem, att ta vara på guldplomber. Olika fångar fick olika funktioner i uppröjningsarbetet.

Kuznetsov återger Davydovs berättelse:

»BYGGARNA sysslade med uppbyggandet av ugnarna. Under stark bevakning gick de genom hela ravinen till dess motsatta ända — till judekyrkogården, där tyskarna visade vilka stenmonument som skulle tas sönder.

Fångarna slog sönder monumenten och bar dem till ravinen. De lade ut hällarna i rader. På dem byggde de, åter under Topajdes ledning, upp en utspekulerad, tekniskt fulländad, en och en halv meter hög ugn med rör för drag och invecklade gångar och galler. Den proppades full med ved, och uppe på gallret placerades kropparna med huvudena utanför. Nästa rad lades tvärsöver för att hålla fast den förra, sedan följde ett lager ved, och så vidare, tills där vuxit upp en stapel som var tre meter hög och sex meter lång.

I stapeln ingick ungefär två tusen döda. För att lägga upp dem, reste man ställningar som på byggen och bar upp liken på dem. När arrangemanget var färdigt besprutades det hela med bensin ur en slang, och en speciellt installerad kompressor pumpade upp bensinen ur en tunna.« (sid. 224)

* * *

Kuznetsovs berättelse är intressant. Särskilt intressant blir den, eftersom den anlägger ett perspektiv vi inte är alldeles vana vid: författaren är varken förövare eller i direkt mening offer: han är någon som lever precis vid sidan av tyskarnas raseri, och ibland drabbas av det. Läsaren får således en unik inblick i livet under tysk ockupation.
– – –
Babij Jar: En dokumentärroman, Anatolij Kuznetsov, Wahlström & Widstrand 1967. 285 sidor.

Annons 1899: Till Amerika på 9 dagar!

En annons i Almanack 1899 från Killbergs bokhandel, Helsingborg:

* * *

»Till Amerika
på 9 dagar!
Med Cunard-Linien reser man bäst, säkrast och fortast till
New-York & Boston.

Verldens största passagerarångare, 'Campania' och 'Lucania' hvardera om 12,959 r.-tons, 30 tusen hästkraft. maskiner, hafva gjort snabbaste resorna öfver Atlanten på 5 1/3 dygn. Från Helsingborg afgå passagerare två gånger i veckan antingen direkt till England eller med järnväg via Göteborg eller Esbjerg. Begär tur- o. prislista från Hufvudkontoret, N:o 5, Norra Strandgatan, Helsingborg. Aug. Fredin.«

* * *

Tretton år före Titanic-katastrofen, i en tid då utvandringen fortfarande var stark... Månne någon läste annonsen, beställde turlistan, och bestämde sig för att ta sina tingestar och fortsätta sitt liv nånstans i Amerika. —

* * *

Den i artikeln åsyftade ångaren »Campania«.
Skeppet sjönk vid en kollision 1918.
»Campania« vilar nu i sundet någon kilometer norr om Edinburgh.

Gengångare, av Dan Andersson

Gengångare

Är du ensam vid din mila i din koja i kväll,
håll öppen, håll öppen din dörr!
Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll
komma vi, komma vi som förr.

Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå
och vilat våra gammalmansben –
vi ha vaknat för att skönja om himlen är blå,
för att värma oss i månens sken.

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting
medan nordanvinden härjar hård,
må vi bänka oss ned i en domarering
på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro
i de gravar som svälten har grävt,
och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,
vårt hat har den aldrig kvävt.

Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat
som skall spöka tiderna ut,
och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,
och vår jämmer är utan slut.

Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav
för att krämares domare bli –
de män som skuro vår plågas stav
äro döda och vandra som vi.

– Dan Andersson

Ja, så var det ju det här med bokrean

Jag besökte en bokhandel. Det är ju bokrea. Som vanligt verkar det hela mest vara till för dem som föredrar kokböcker i alla möjliga utföranden, fjolårets deckare i gottköpupplagor – specialupptryckta just för bokrean, och de obligatoriska böckerna om Bob Dylan, John Lennon, och så vidare.

Men jag köpte i alla fall två böcker:

Ord med historia av Gösta Bergman – den klassiska uppslagsboken med miniessäer om drygt 2500 ords etymologiska ursprung.

Universums historia av Trinh Xuan Thuan, som synbarligen har skrivit en översikt om världsalltets historia på 160 sidor. Nog så intressant för en humanist som jag själv.

Men, om några veckor hittar jag kanske några bortglömda, fantastiskt prisnedsatta volymer på Ica också, som jag måhända köper. —

Textkritisk övning: »Västvärldens inre upplösning«

I den kristna, biblicistiska veckotidningen Kyrka och Folk publicerades i nummer 5, 2011 en ledare vid titel »Västvärldens inre upplösning«. Kyrka och Folk är huvudorgan för Kyrkliga Förbundet och en av skymningskyrkans röster i Norden. Man står formellt fri från Missionsprovinsen – som är en konservativ utbrytargrupp ur Svenska kyrkan – men åtskilliga av dess medarbetare är djupt engagerade i just provinsen, exempelvis som präster. En av dessa präster är Per-Anders Grunnan, som skrivit nämnda ledare.

Låt oss göra en liten djupdykning i texten. Jag hade gärna publicerat hela, men då begått brott mot copyrightslagstiftningen. Jag nöjer mig därför med att bemöta ett antal påståenden som Grunnan gör i sin ledare.

Jag har på tidningens webbplats kommenterat ledaren, och andra med mig, men i skrivandes stund har de inte kommit igenom kommentarsgranskningen hos Kyrka och Folk.

Men, till påståendena. —

* * *

1. Det romerska riket underminerades av moralisk upplösning.

Man gör det för enkelt för sig, om man hävdar att moralisk upplösning var orsak till romarrikets fall, även om uppfattningen är synnerligen populär bland kristna grupperingar. Intressantare är istället, att betrakta vad som ideologiskt sker i det romerska riket, nämligen en stor förskjutning av religiositeten: de hedniska gudarna förskjuts och förbjuds, och kristendomen införs. Först därefter faller romarriket samman. Rom är kristet när det faller, och har så varit i hundratals år.

* * *

2. En könsneutral hållning är grovt hednisk.

Vad som menas med en »könsneutral hållning« kan diskuteras. Jag förmodar att Grunnan syftar på en uppfattning, där samkönade relationer är accepterade på samma villkor som särkönade. Och visst kan man kalla en sådan hållning för hednisk, om man därmed menar icke-kristen. De kristna har nämligen i alla tider, främst under inkvisitionen, förföljt, baktalat och tagit livet av folk som attraherats av personer av samma kön. Man har lemlästat, bränt, torterat och hittat på mängder av fiffiga sätt att döda homosexuella. Eftersom de ansågs vara avvikande från en judeokristen hållning. Homosexuella relationer har däremot varit vanliga i antikens Grekland, i romerska riket, i Japan, i Kina, bland indianstammar. Men inte bland monoteismernas folk. Där har man avbrutit dem med våld, om nu inte utövarna råkat vara kyrkliga potentater eller väl världsliga sådana och kunnat få skydd därigenom.

* * *

3. En könsneutral moral har blivit »något av en överideologi i EU och...« Sverige.

En inställning att det står var och en fritt att utöva sin högst personliga sexualitet så länge man inte skadar någon annan är ett stort mål inom upplysningsandan som föder och formar en modern etik (kyrkan har knappast monopol på etiken: den hör hemma hos filosoferna, inte hos de som cementerar en stamkultur i årtusende efter årtusende...), anpassad efter människan och inte efter antaganden som inte grundas i annat än fördomsfulla, spretiga papyrusdokument från järnåldern. – Men en överideologi? Knappast i större utsträckning än att de mänskliga rättigheterna i allt större utsträckning får utrymme i enskilda länders lagböcker, där det stipuleras: »Alla människor är lika i värde och rättigheter. Det betyder att ingen får diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av [...] sexuell läggning...«

Det är inte skrivet i pergament från järnåldern. Det är uttryck för en människotillvänd etik som vi tillkämpat oss.

* * *

4. Det västerländska samhället har utvecklats onaturligt och destruktivt på en rad områden.

Utveckling är inte organisk, utan kausal. A följer på B som följer på C. Det finns ingen filosofisk möjlighet att samhället kan utvecklas onaturligt, emedan allt är naturligt. Destruktivt kan det emellertid utvecklas: destruktivt för individen, för stater, för personer med fördomsfulla antaganden i bagaget som vill omsätta dessa i praktik. Det beror följaktligen helt på vilket perspektiv man anlägger. Att utvecklingen generellt går mot ett allt mer människocentrerat och frihetligt samhälle är något att applådera: på så vis får både vi överväldigande många ickekristna frihet att leva våra liv utan religiös inblandning, men även de religiösa får möjlighet att föra ett religiöst liv – så länge de inte skadar någon annan.

På det stora hela går samhällsutvecklingen framåt: barnadödligheten går ner, den förväntade livslängden går upp, sjukdomar som man inte hade susningen av en chans att bota för trettio år sedan, kan man bota i dag, de fattigas fattigdom minskar, relativt sett, medan även de rikas rikedomar stiger. Världssvälten minskar för varje år. Folkväldesrörelser slår igenom i land efter land som dignat ner under diktaturer: religiösa såväl som sekulära.

* * *

5. Förbud mot kristen förkunnelse i undervisningen leder till själviskhet i näringslivet, gatuvåld, våld i hemmiljö, självmordsökning, förvirrad könsidentitet, terrorbrott, svårigheter för arbetsgivare att hitta trogna arbetare bland de unga.

Grunnan förutsätter här att kristen etik är den enda etiken som påverkar människors liv. Det är inte sant. Människan satt utan religiös förmyndare, är nu fri att forma sin egen etik, som sociala kontrakt med medmänniskorna. De mänskliga rättigheterna är exempel på sådan humanistisk etik. Men, det ligger inga imperativ i den, inga du skall icke. Etiken hålls ständigt på en nivå, där den inte är låst, utan dynamisk. Nya situationer möjliggör nya etiskfilosofiska ställningstaganden.

Själviskheten i näringslivet har knappast ökat. Jämför en kapitalist av i dag med en kapitalist av år 1850 och du ska se att graden av altruism knappast minskat. Få företagare kan idag ignorera den sociala aspekten av sitt värv, t.ex. genom att se till att arbetarna har en dräglig tillvaro.

Brottsförebyggande rådet gör klart att gatuvåldet de senaste åren ligger på en konstant nivå, och har således inte ökat. Däremot har nog medias rapportering om fenomenet ökat, så att man därav kan dra slutsatsen att allt går åt helvete på gator och torg. Inte heller tror jag att våldet i hemmiljö ökat. Snarare har benägenheten att anmäla gått upp, allteftersom i synnerhet kvinnan tillerkänts fullt medborgarskap (något som inte var självklart under den kristna eran), och därmed är fri att agera som en fri person. Att det skulle förekomma mer våld i villorna i dag, än vad det gjorde i bondstugorna av i går är rimligen en illusion.

Ser man till den svenska självmordsstatistiken, är det bara att läsa innantill: antalet självmord snarare sjunker än ökar: således är Grunnan antingen oinformerad, eller så ljuger han.

Förvirrad könsidentitet? Tja, eftersom det faktiskt blivit möjligt för män och kvinnor, unga och gamla att fundera på vilket biologiskt kön de identifierar sig med, utan att riskera att fängslas eller att stämplas som mentalsjuk, är det mycket möjligt att funderingar kring detta har ökat bland folk. Men att kalla det förvirring är att ge fenomenet en alltför vinklad beskrivning.

Terrorbrott: inga större terrorister har funnits än de militant kristna grupperna, från korståg via inkvisitionen till häxbränningar... Och till den mentala terror prästerna under hela sin existens pådyvlat sin – förr – ofta obildade församling... Terrorbrotten må öka, men kanske mest som en konsekvens, av att stater i allt större utsträckning avvecklar kriget som konfliktlösning (det kallar jag utveckling).

Huruvida det är svårt att få tag på trogna arbetare kan jag rimligen inte besvara. Men varför unga skulle vara i mindre behov att sälja sina arbetstjänster i dag, än tidigare kan jag inte förstå. Med ett stort utbud arbetslösa, finns det naturligtvis en större kvot personer som söker till jobb för vilka de inte är lämpade eller kvalificerade. Att arbetsgivare då emellanåt möter arbetstagare som inte motsvarar deras förhoppningar är bara att förvänta sig. Men människan som fenomen har knappast blivit en sämre arbetare än vad hon varit, annat än att hon idag möjligen sätter större värde på sin fritid och sina rättigheter som arbetstagare, än vad hon tidigare gjort: nu arbetar man för att leva, snarare än att man lever för att arbeta. Det tycker jag är sunt. Man lever trots allt bara en gång...

* * *

6. Det finns ett samband mellan Guds buds försvagade ställning och en mer omfattande lagstiftning.

Grunnan presenterar ingenting som stöder ett sådant påstående. Det kan därmed antas vara taget direkt ur luften såsom önsketänkande.

* * *

7. De kristna lärarinnorna skapade arbetsro i skolan.

Eventuellt skapade de ro genom att prygla de elever som inte behagade hålla tyst eller uppföra sig i enlighet med konvenansen och den kristna, påtvingade moralen...

* * *

8. Den (kristna) värdegrund som byggde västerlandets frihet och välfärd har förkastats.

Kristen etik har inte skapat västerlandets frihet och välfärd. Det är en mycket grov lögn (eller i bästa fall missuppfattning). Västerlandets frihet och välfärd grundar sig på upplysningsprojektet på 1700-talet.

* * *

9. EU visar sin mörka sida genom att pressa länder som Litauen ekonomiskt när de förbjuder "hbt-propaganda" i skolorna.

Tja, väljer man att kalla information om homo-, bi- och transsexualitet »propaganda«, så sätter man agendan. Litauen begår ett grovt övergrepp på sina unga HBT-personer, när de inte skänker dem information om vad det är de egentligen känner, och när de inte får veta, att de enligt modern psykologi och biologi inte anses vara sjuka, utan en naturlig variation, som även om och om och om igen kan observeras i djurriket.

* * *

10. Barnen i grundskolan ska bli tvingade att se RFSU:s nya film där homosexuell läggning ges oproportionerligt stor plats.

Filmen »Sex på kartan« är inte obligatorisk. Det är bra att homosexualitet tas upp. Andelen homosexuella personer i populationen är omdebatterad. Man hör siffror mellan 4 procent och 20 procent. Men om vi antar den lägre siffran, är det ändå en av tjugofem personer, eller åtminstone en person i varje klass, som kan klassificeras som homosexuell. Inte är det väl för mycket begärt att den personen också ska få ett tilltal i filmen, och även de som inte själva är homosexuella, för att få en bild av vad homosexualitet egentligen är.

* * *

11. Traditionella länder i öst (islamistiska) reagerar mot västerlandets liberala syn på abort och hbt-frågor.

Ja, något annat är väl inte att förvänta. Om religiösa diktaturer eller halvdiktaturer reagerar mot vår syn på abort och HBT-frågor, så kan det väl nästan tas som ett tecken på att vi är på rätt väg.

* * *

12. Muslimska konvertiter hävdar att avsaknad av moral är norm i västerlandet.

Och det är trams. Avsaknad av en religiös etik innebär inte avsaknad av etik som sådan. Som jag redan gått igenom.

* * *

13. Mycket tyder på att Sverige och EU kommer att utveckla en övervakande stat utan förståelse för religiös tro.

»Mycket« är inte ett särskilt konkret begrepp. Att man inte tillåter religiösa övergrepp på ickereligiösa medborgare kan väl knappast kategoriseras som brist på förståelse. Snarare ett tecken på att man förstår alltför väl...

* * *

»Västvärldens inre upplösning« är ett skolexempel på en demagogisk text, som med obelagda antaganden skriver läsaren på näsan hur hon skall läsa världen... Helst utan att hon överhuvudtaget tänker eller tolkar på egen hand, ty författaren, såsom Guds språkrör genom sin förmenta bibeltrohet, har den rätta uppfattningen. Det finns ingen ödmjukhet i Grunnans text. Bara självtillräcklighet, dömande och alltför grunda kunskaper om den värld som både han och vi alla lever i. Ett mischmasch av skymningskyrkans mest träskartade uppfattningar.

Det hade varit spännande att utverka tillstånd att kopiera och använda Grunnans text vid grundkurserna i universiteten, som en text att undersöka och dissekera under kurser i källkritik. Därtill är den tillräckligt kort, och tillräckligt full med material...

* * *

En gång arbetade jag på Kyrka och Folk. Att jag då kunde vara så blind för det som är så klart nu, är bara ytterligare ett belägg för vikten av att alltid ha analytiska, källkritiska ögon på allt man möter, att anlägga olika perspektiv och att alltid fråga varför då? – Då gjorde jag inte det. Nu tar jag igen det.

Bokrecension: Hundra fristående kolumner i Dagens Nyheter

Hundra fristående kolumner i Dagens Nyheter är just hundra samlade krönikor av P. C. Jersild.

Det är något särskilt med skarpa krönikor. De kan driva en tes, de kan vara polemiska. Utrymmet är begränsat, vilket tvingar den skicklige att koncentrera sig och att koncentrera också sin stil. Krönikeformatet passar uppenbarligen författaren och läkaren P. C. Jersild utmärkt.

Jersild själv delar i registret in sina krönikor i ämnena »Inrikespolitik«, »Utrikespolitik«, »Sjukvård och medicin«, »Etik och filosofi« samt »Diverse«. Själv skulle jag vilja dela in dem i ämnena »Miljö och djurrätt«, »Sjukvård och medicinsk etik«, »Religion«, »Politik« samt »Biologi« – och jag tror att en sådan indelning skulle vara ganska täckande för vad Jersild i sitt urval av krönikor väljer att ta upp.

Tidsmässigt spänner materialet mellan 1988 och 2001, med en tillskrift från 2002. Således fungerar krönikorna också som tidsdokument. Sedan länge glömda konflikter och politiska intermezzon passerar... en liknelse om Ian Wachtmeister och Bert Karlsson känns tidstypisk och tidsbeskrivande... Spänningen inför val, som vi nu vet utgången av, beskriver också stämningar vi inte längre med självklarhet minns...

* * *

P. C. Jersild värnar om vetenskaplig integritet och ger en och annan gliring åt religiösa förespråkare och den kristna högerns representanter i Sverige: Kd(s). Han diskuterar ingående vikten av att fler personer ställer upp som organdonatorer och avvisar religiösa invädningar mot detta, liksom han effektivt problematiserar frågan om abort: vad som utgör livets begynnelse är lika svårt att sätta fingret på vad som utgör livets slut (när hjärnan dör? när hjärtat slutar slå? när lungorna slutar andas? när organen slutar fungera?)... — Jersild framför den tilltalande uppfattningen, att de religiösa inte bör få ha monopol på frågor som rör etik, utan att etiken med rätta hör hemma hos filosofien.

Politiskt är det svårt att sätta fingret på var Jersild själv hör hemma. Han talar sig dock varm för socialliberalism, och är avgjort mer avogt inställd till högern, än till socialdemokratin. Han ser gärna ett starkt, vänsterorienterat Folkparti, och menar att Centern tillsammans med Folkpartiet och Socialdemokraterna i koalition nog vore det bästa för landet.

Jersild försvarar också effektivt en utvecklad djurrätt, och diskuterar frågan var gränsen mellan människa egentligen går. En tanke att ta vara på, som Jersild framför, är att om vi menar att smärta i sig är att betrakta som ont, vad säger då, att smärta hos varje varelse som kan känna sådan inte också är att betrakta som ont? – Det är något jag är beredd att skriva under på. Vi kan inte hantera djur hur som helst med en sådan etiksyn. Dock, »Inför djur är praktiskt taget varenda svensk en oreflekterad fascist.« (sid. 25) Jersild förespråkar att vi ser oss som »varsamma förvaltare« (sid. 125) hellre än som härskare över djur och natur.

* * *

Ja, religionen. Jersild är i dag med i Humanisternas styrelse. Men redan 1992 förutsäger Jersild att Svenska kyrkan och staten kommer att gå skilda vägar. Och, som sagt, bör inte den kristna etiken ses som en självklarhet i vår kultur:

»Etiken verkar ha blivit ett slags överlevnadsrefug för kristna dogmer. Men etiken är egentligen ett ämne inom den praktiska filosofin, en filosofi obunden av trosläror. Detta hindrar inte att många teologer är både docenter och professorer i etik. Men kristen etik är en speciell form av etik som arbetar med förutsättningen att kristna värden är överlägsna andra värdesystem. Genom att många litet slarvigt sätter likhetstecken mellan etik och kristen etik leder det till att kristna fått ett obefogat stort inflytande i dessa frågor – i varje fall om man sätter det i relation till en påstådd religionsfrihet.« (sid. 72f.)

Väl talat!

— Jersild ser en statskyrka, där yngre, intellektuella präster helt enkelt låter bli att vara konkreta, och dekonstruerar sina egna trosbekännelser. Han frågar sig hur detta kan tänkas tas emot av klassiskt kristna i församlingen, som faktiskt konkret tror på det som kyrkans trosbekännelser konstaterar...

* * *

Jersild ägnar också en del text åt kritik av postmodern filosofi och hyperfeminism. I det första fallet kritiserar han uppfattningen att ingenting kan tas som konkret, utan att allting med postmodernismen förs tillbaka till ett förmodernt stadium, där var och en uppfattning blir jämställd, alldeles oavsett om de förefaller ha fog för sig eller inte. Jersild är avgjort en positivist. Han ställer sig frågan, huruvida medicinen, inom vars fält han själv varit yrkesverksam, mår bäst av ett positivistiskt arbetssätt eller en arbetssätt där alla uppfattningar anses vara blott konstruktioner. Svaret är givet. »Förnuftets motbild är oförnuftet« (sid. 131), konstaterar han pregnant.

När det gäller hyperfeminismen kritiserar han de radikala uppfattningar han mött, som att det är fel att tala om spermien som aktiv och ägget som passivt, eftersom det skulle uttrycka någon form av patriarkalt synsätt... Likaledes tar han upp Sandra Hardings uppfattning, att Newtons Principia Matematica kan ses som en »rape manual« (sid. 192f) och konstaterar väl att det var vara någon måtta: »Det kan inte gärna finnas en multiplikationstabell för män och en för kvinnor.« (sid. 194)

* * *

P. C. Jersilds samling med krönikor är god litteratur. Han ger sällan oss givna svar, utan problematiserar istället frågeställningar, belyser dem från olika vinklar, tar läsaren i handen och för honom till nya perspektiv på ett ämne. Jersild skriver med skarp penna, men ändå lättsamt, emellanåt med humor. Jersild kommer verkligen till sin rätt i krönikans pregnanta form.
– – –
Hundra fristående kolumner i Dagens Nyheter, P. C. Jersild, Albert Bonniers förlag 2002. 315 sid. ISBN: 91-0-057913-0.

Fragment: Söndagshandla

»Ta tvåan också då« – två mörka män letar filmer på Ica Maxi. »De är grymma, de är jävligt bra.« — Det är lugnt på söndagskvällen. Erbjudanden överallt. Rören går i taket. Lysrören lämnar knappt några skuggor. — En dam går förbi, fort. Hon skjuter en kundvagn med vimpel – den är för barn. En anställd går omkring i röd Ica-skjorta. Teveapparater visar ett och detsamma på en vägg längre bort. Nära mig – rader av nattståndna cd-skivor. — Söndagskväll, Ica Maxi.

Akademibokhandeln byter fot. Äntligen!

Även om jag köper 9 av 10 böcker via nätet eller antikvariat eller ställen som Röda korset, gläder det ändå ordentligt att läsa nyheten hos Svensk Bokhandel: Akademibokhandeln byter strategi.

Den inslagna vägen om att satsa på bestsellers framför ett bredare sortiment gör man nu helt om på: ett bredare facklitterärt utbud ska man erbjuda, skriver Svensk Bokhandel, och genom kommunikation med omvärlden ska man i större utsträckning betona läsningens betydelse – vad nu det kan tänkas betyda rent konkret. Nya mottot: »Vi kan böcker bäst av alla«.

* * *

Tips från Eva Swedenmarks Värld, via Författarcoachens blogg.

Grekiskt epigram

Ett ursprungligen grekiskt epigram från antiken, av en okänd författare. Det lär gärna ha citerats av kejsar Tiberius och kejsar Nero. —

»Då jag är död, må jordens rund i eld förgås.
Jag bryr mig ej därom, ty själv har jag det gott.«

Citerad ur Grekisk poesi, Fredrik Böök m.fl. (red.),
Albert Bonniers förlag 1929. Sid. 342.

— Se, förkristen vishet!

Fragment: I mörkret mellan avlägsna solar

Ett fragment, när man känner sig sådär lite bohemiskt alienerad...

»I rymden mellan de avlägsna solarna, där går mitt vandringsstråk.«

Kanske är det en förutsättning för att vara en medveten människa, en fri ande, att faktiskt ha sina vandringsstråk i andra terränger än på de allfartsvägar där hjorden manas fram. Och för oss fria läsare, vad kan väl det innebära? — Kanske: ett fantastiskt läsande av det obskyra, bortglömda, gamla, ofräscha, avgrundsmörka, avskyvärda, upplyst annorlunda... ett sökande efter poesin också i den fyrkantigaste text... Ett läsande i mörkret mellan de avlägsna solarna. —

Citat: Jersild om det under marsipanhöljet

Så här vackert kan det låta, när en författare även är läkare:

»Vårt inre kan vi studera i spegeln och på foton – men vad vet vi egentligen om vårt inre? Det fascinerande är ju att vi innanför kroppens slätstrukna marsipanhölje bär ett helt landskap som skiftar i palettens alla brokiga kulörer: en rödbrunglänsande lever, en varmt grön och sidenvattrad gallblåsa, en benfärgad pelarlik aorta, regnbågsflimrande hinnor, revolutionsrött blod och en svalt grågul hjärna. Allt detta bär vi i oss utan att konfronteras med det så som vi gör med vårt yttre.«

– P. C. Jersild

Hundra fristånde kolumner i Dagens Nyheter, sid. 22.

Tips: Böcker bundna i människohud

Föreställningen som måhända någon går och bär på, att nazisterna var först med att binda in böcker i människohud kan vi skrota. På Fantastiskt Aparta Bokjävlar i Udda Categorier kan vi läsa en högintressant essä om böcker bundna just i hud från människor, till exempel en bok om den år 1828 avrättade William Corders brott: den lär ha bundits in i Corders eget skinn.

Läs essän Böcker bundna med människohud.

Humor, år 1919

Bläddrar i en liten skrift med den nätta titeln: Den muntra sällskaps-boken. Med flera hundrade dels äldre, dels nyare sinnrika gåtor jämte deras uttydning. Samt Önskningar, frågor och svar, angående Per och Lisas karaktär, lycka och böjelser. Till underhållande nöje i glada samkväm och sällskaper. (1919).

Titeln är ganska utförlig med vad de 32 sidorna innehåller, varför knappast någon vidare presentation av materialet torde vara nödvändig. Men jag kan knappast undanhålla några av de finfina gåtor, som i ovan nämnda bok delgives en skojfrisk allmänhet:

* * *

»23. Vid hvilken tid sår bonden lin? — Aldrig: han sår ej lin, utan linfrö.«

»25. När sitter kråkan på trästubben? — När trädet är afhugget.«

»37. När kan man stå på benen och se sig sjelf stående på hufvudet? — Vid en spegelblank källa.«

»96. Hvad är det som ingenting kostar, men hvarmed man kan vinna så mycket? — Höfligheten.«

»111. Hvad behöfs till ett bra bröllop? — Ja ty utan ja kunde aldrig något bröllop ske.«

»117. Hvilket är det bedrägligaste vatten? — Det vatten, som faller ur qvinfolkens ögon när de gråta.«

»137. Jag är det simplaste som ögat ditt har sett. Det skönsta på vår jord jag likväl ursprung gett. — En jordklump, hvaraf qvinnan skapades.«

»174. Hvad finnes mest i kyrkan? — Hufvudhår.«

»201. Hvilka kunna laga Europa om det går sönder? — Jo, kejsaren af Ryssland och konungen af Sverige, ty de båda hafva eller regera öfver Lappar.«

* * *

Och när vi så kvävt våra skrattsalvor och torkat tårarna, kan vi tillsammans konstatera, att även humor har en sådan tidsbundenhet, att den kan bli nattstånden.

Böcker jag hade velat läsa

Några böcker jag hade velat läsa och äga —

Markisens hemligheter: En psykoanalytisk studie av Markis de Sades publicerade verk, bara för att det vore fantastiskt intressant...

Nietzsche: Samlade verk, i en pocketboks storlek, satt i minimalt men läsligt typsnitt, två spalter per sida. Så att man alltid kan ha vägkost med sig. (Ja, men nu tänker vi tanken, att det vore möjligt...)

Begravningsdikter: Dikter vid begravningar, 700 sidor med vår bästa utländska och inhemska lyrik som avhandlar temat död, begravning och sorg – till hjälp för alla begravningsentreprenörer, borgerliga officianter och präster. Skinnband med guldsnitt.

Kyrkan och homosexualiteten: En studie i brott, tre band om kyrkans förbrytelser mot homosexuella under hela sin existens.

E. M. Cioran: Samlade verk, för de saknas på svenska.

Skeptikerns bibelkommentar, en bibel med vers- för verskommentering av våra främsta ateistiska och religionskritiska filosofer och forskare, lika omfattande i sina detaljer, som någonsin en bibelkommentar av pastor Fjellstedt.

Samtal mellan Ayn Rand och Bertrand Russell, den fantastiska publiceringen av nyupptäckta nedteckningar av tidigare okända timslånga samtal mellan Ayn Rand och Bertrand Russell.

* * *

Nåväl, jag har fortfarande tillräckligt med böcker i bokhyllorna för att underhålla mig själv ett bra tag framöver... Och naturligtvis, på antikvariaten, på Tradera, på Röda korset, på nätboklådor och till äventyrs i vanliga boklådor och i mataffärerna, där finns mängder av mängder av böcker jag bör läsa... Jag ser fram emot nya litterära upptäckter... Men, ändå —

Fragment: Arbetsbeskrivning

Från mitt dagliga id:

* * *

ARBETSBESKRIVNING

Jag sitter hos de gråtande och ställer mina frågor, visar mina bilder, ger mina förslag. Jag pratar med präster och andra officianter, med florister och kockar, snickare, läkare och hembiträden. Jag monterar kistor och bäddar i dem. Jag lägger håret tillrätta på de dödas huvuden och lägger den ena handen över den andra. Jag justerar min slips och pratar långsamt och stramt. I fickan finns handskar av plast. I väskan ett brev från någons barnbarn. — Jag kommer hem och röker en cigarett, och vad jag ser i serier och filmer, kommer aldrig i närheten av min vardag. — Jag lever full av liv, med döden alldeles bredvid.

* * *

Bokrecension: Lysande utsikter

Lysande utsikter (eng. Great Expectations) är skriven av Charles Dickens.

De senaste veckorna har jag varit djupt försjunken i Lysande utsikter. Det är en bok på drygt femhundra sidor som tagit sin lilla tid att ta sig igenom: den är verkligen dryg, men samtidigt mycket givande, att läsa. Läsaren sjunker in i den värld som Dickens målar upp, och tillåts hålla till där en god tid.

Huvudperson och berättare är Philip Pirrip, kallad Pip. Han växer upp som föräldralös i sin systers hushåll. Systern gestaltas lysande som en ärkeregata, som inte försitter något tillfälle att göra den unge gossen illa. Hennes make Joseph, smeden, är däremot en saktmodig och fridsam karl, som är Pips bäste vän. Han gör vad han kan – vilket inte är särskilt mycket – för att hjälpa sin styvson från sin makas patologiskt aggressiva utfall.

På förunderliga vägar kommer Pip i kontakt med den ytterligt bittra miss Havisham. Hon är en minst sagt excentrisk kvinna, som bor med sin fosterdotter Estella i ett äldre hus. Där är gardinerna fördragna och klockorna stannade. Själv sitter miss Havisham kvar i sin grånade bröllopsklänning, sen den dag då hennes fästman lämnade henne i samband med bröllopet. Miss Havisham är uppenbarligen förmögen. Och i den iskalla Estrella finner Pip sitt livs kärlek.

Emellertid, Pip får genom advokaten Mr Jagger veta, att han har en okänd gynnare, som har som enda avsikt att göra Pip till en »fin herre«, varvid han som motprestation endast behöver uppfylla två villkor: att alltid kalla sig Pip, och att inte göra några sonderingar för att få reda på vem gynnaren är. Detta är således Pips »lysande utsikter«.

Så långt hunnit är vi ett hundratal sidor in i romanen, och läsaren är sedan länge fast. Pips nya villkor för honom till London där han får nya kontakter och kan föra en rik ung mans liv, med egen betjänt och allt. London skildras som skitigt och nedgånget, och läsaren känner sig nästan stå i vägrenen och se Pip gå förbi... så ultrarealistisk är ändå denna saga, med alla sina inslag av oerhörda sammanträffanden och möten...

* * *

Berättaren är alltså Pip själv, som en äldre man. Huvuddelen av berättelsen utspelar sig från det att Pip är en helt ung gosse, tills han hunnit bli några och tjugo år. Vi befinner oss då i början av 1800-talet, till någon gång omkring dess mitt. Berättelsen är melankolisk, men inte utan rent humoristiska inslag. Och den framställs i form av femtionio relativt korta kapitel, där många avslutas med någon form av cliffhanger – vilket inte är särdeles märkligt, eftersom boken först publicerades som en tidningsföljetong på 1860-talet. Rimligen var det viktigt för Dickens att hålla kvar läsarens intresse till nästa avsnitt följde.

* * *

Översättningen jag läste gavs ut 1950. Det innebär att textens stil är förhållandevis gammaldags, vilket naturligtvis skänker en måhända illusorisk känsla av autencitet: som om det verkligen var en 1800-talsman som skrivit den om sitt eget liv.

* * *

Lysande utsikter är full av minnesvärda gestalter: Pip själv, en naiv ung man, med gott hjärta. Redan omnämnda miss Havisham. Den uppblåste och närmast outhärdlige Mr Pumblechock, som är snar att vara elak mot Pip när han är arm, men krälar som en mask inför honom när han har goda dagar. Straffången Provis, som dyker upp tidigt i berättelsen som en förhärdad brottsling som utövar utpressning mot Pip, men som senare i berättelsen återkommer som en högst betydande gestalt för den fortsatta utvecklingen. – Och många fler.

* * *

Visst är boken full av osannolika sammanträffanden, och visst sys människornas öden ihop väl vackert. Men det är inget problem för läsupplevelsen. Man får vara medveten om att det är fråga om en saga – och då må sådana sammanträffanden räknas som fullt acceptabla och till och med tillbörliga. Jag känner aldrig någon större sympati för Pip själv. Han är alltför naiv. Istället fängslas jag mer av människorna i hans närhet, deras uselhet likväl som deras vänlighet. Och naturligtvis av de miljöer av 1800-talets England som jag ställs mitt i.

Lysande utsikter är, sammanfattningsvis, en lysande litterär prestation.
– – –
Lysande utsikter, Charles Dickens, Bonniers folkbibliotek 1950. 512 sidor.

En omöjlig definition

En definition som vore omöjlig att formulera på samma sätt i dag – utan vissa tillägg – återfinns i Erik Lindorms (red.) Uppslagsbok för alla från 1942:

»Nationalsociali'sm, riktning som åsyftar samhällets ingripande till de fattiga klassernas förmån och utsträckning av statens kontroll över statsekonomien, men med stark betoning av nationell solidaritet mellan samhällsklasserna och därmed i skarp motsats mot internationell klassbetonad socialism.«

Men samtidigt säger detta textfragment något om aningslösheten inför nazismen vid den tid då det skrevs: där står inget om rasläran som kom att få sådana konsekvenser, att den är det främsta som nationalsocialismen i dag associeras med.

Även det som inte sägs kan emellanåt tala högt nog om en tids föreställningar... —

Citat: Peter Nordström – en afoxysm

»Döden är ett osårbart system. Livet flyter ur sår - och andra öppningar. Papperet är också en hud. Boken är också en stofthydda. Skriften är väl också en dammpartikel. Eller en dammlucka. En blessyr i tystnadens klippa.«

– Peter Nordström

Gravstenskonst och gravstenspoesi

På S:t Sigfrids griftegård pågår en liten gravstensutställning, som väl är tänkt att illustrera morgondagens gravvårdar. Stenen ovan är ett av utställningsobjekten, och har tillverkats av MR Konst & Smide.

Det är gott. Originalitet även i ett så varaktigt minne över de döda må spegla individualiteten i den dödes liv och vandel. Och rått, rostigt järn skulle passa mig fint. På den avbildade stenen bryter hjärtat av för mycket mot materialet för min smak, och det hade jag valt bort. – Annars tänker jag mig en rak, svart, blank gravsten, med tydliga bokstäver inhuggna.

På begravningsplatserna har vi annars idel detsamma: fyrkantiga, grå stenar, ett namn, ett namn till, årtal, kanske datum... Låt oss hugga in mer text i stenarna!

Och jag? Vad skulle jag kunna tänka mig att ha skrivet över huvudet?

»GUD ÄR DÖD«

kanske... Så må det tolkas hur man vill...

Men kanske nåt annat... Från Gunnar Ekelöf, till exempel:

»LEV SÅ LÄNGE DU LEVER«

Nå, det kanske är de efterlevandes uppgift att sätta sista orden i berättelsen om ett liv...

Men låt oss skriva mer på gravstenarna... Så blir begravningsplatserna inte bara de dödas vilorum, utan även en park för poesi... Och för allt i världen, bevara oss från det banala... — Men vad annat är att vänta, när alla utom de få är just – banala.

Tips: Peter Englund om vanliga frågor

Läs gärna Peter Olaussons inlägg »Vanliga frågor och svar« på bloggen Faktoider. Inlägget handlar om Peter Englunds upplevelser av vilka frågor som ställts när han varit ute och hållit föreläsningar – nämligen inte alls de han förväntat sig.

Missbruk av tryckfriheten – för längesen

»...skola såsom missbruk af Tryckfriheten anses:

1:o. Hädelse emot Gud [...]
2:o. Förnekelse af en Gud och ett lif efter detta, eller af den rena Evangeliska läran [...]
3:o. Gäckeri af den Allmänna Gudstjensten, Guds Ord och Sakramenten [...]«

— ur Tryckfrihets-Förordningen §. 3.,
År 1812 (1844, 1845)

* * *

Gud vare tack för att Sverige blivit avkristnat! Således kan vi elaka djävlar ägna oss åt att förneka Gud, livet efter detta, de evangeliska dogmerna och dessutom får vi lov att göra satir av gudstjänsten, Bibeln och sakramenten, utan att vi riskerar att staten springer och konfiskerar våra skrifter...! — Det var ändå inte särdeles längesen vår till äventyrs publicerade ateism var i lag verboten.

Fragment: Ponering

Varför inte?

* * *

»Förhörsledare: Inledande förhör med [...], med anledning av överfallet av [...] och [...] vid [...], på kvällen, lördagen den [...]. Detta förhör spelas in. Är ditt namn [...]?
Jag: Ja.
F: Befann du dig på platsen [...] på kvällen, lördagen den [...]?
J: Ja.
F: Kan du berätta vad som hände?
J: Jag var på väg hem efter en fest. Vid busshållplatsen såg jag två ynglingar bråka med varandra. Jag frågade dem om allting var lugnt. Då började de tjafsa, och en av dem knuffade mig. De sa åt mig att gå. När jag gått några meter ropade grabben som knuffats att jag skulle komma tillbaka. Han ropade också 'jävla hora' och 'fegis'. Så jag gick tillbaka. När jag kom fram fick jag ducka för ett slag. Då slog jag grabben i ansiktet, och han föll till marken. När den andre grabben försökte slå mig, slog jag honom också, med två slag. Då föll han också till marken. Sen ringde jag polisen, som kom efter en kvart. Sedan dess har jag suttit i häktet.
F: Var du berusad vid tillfället?
J: Ja, måttligt.
F: Du är åtalad för misshandel. Hur ställer du dig till det?
J: Jag misshandlade båda personerna, efter att de försökt misshandla mig.
F: Spelade personernas etnicitet någon roll i sammanhanget?
J: Att jag slog dem? Nej.
F: En av gossarna är inlagd på sjukhus med hjärnskakning. Den andre har fått behandling för brutet näsben.
J: Det kan jag tänka mig.
F: Hur känner du inför det?
J: Känner?
F: Ja, hur känner du inför det?
J: Inget.
F: Hur ser du på ditt eget ansvar för det som hände?
J: Jag har inget ansvar. Allting sker som det måste ske. Amor fati och Nietzsche, vet du. Allt sker som det måste ske.
F: Va?
J: Jag kan inte ta ett personligt ansvar för att jag handlade på det sätt som jag var tvungen att handla på. Det hade varit omöjligt att handla på nåt annat sätt.
F: Men du hade ju kunnat låta bli, och gå därifrån.
J: Nej.
F: Jo, men det hade ju bara varit att låta bli att låta sig provoceras?
J: Knappast. Det vore ett brott mot kausaliteten.
F: Va?
J: Det vore ett brott mot kausaliteten.
F: Är du religiös?
J: Absolut inte.
F: Så ingen har något ansvar för nånting som sker?
J: Det stämmer.
F: Löjeväckande.
J: Det är inte min uppfattning.
F: Förhöret avslutas härmed, och [...] får återvända till häktet, i väntan på vidare förhör.«

Found: På en elektrisk skylt

Lite textlig omedelbarhet:

»12:30 1 E Hässleholmen
12:30 8 E Hulta Ängar
12:33 1 B Sjöbo
12:44 3 B Almenäs
12:45 1 E Hässleholmen
12:45 5 E Ängsgården
12:47 5 B Sjömarken
12:48 1 B Sjöbo
12:48 8 B Hestra«

Märkligheterna parar sig med varandra och multiplicerar sitt antal.

Fragment: Äkta ord

jord, mossa, regn, träd, sten, skog, grus, göl, blod, — idel äkta ord...

* * *

Omedelbarhet, konkretion, tyngd. Motsatsen till ord som dessa, kan vara:

filosofi, arg, ande, religion, ljusår, information, vetgirig, metafysik, artificiell

som icke äger tyngd, blott undflyende, i någon mån obskurantik... — Så jag får väl göra vad jag kan för att skriva med ord som är äkta, tunga, omedelbara... Eller i vilket fall skriva med nån sorts medvetenhet om dem, eftersom jag ändå textligt leker alltför mycket, för att kunna vara något ideal troget... —

När Baudelaire våldtar Härlig är jorden

Tanken på Baudelaires okristna texter som penetrerar en ack så vördad och ack så helgad text utövar en viss lockelse... — Försök inte se rim i det här, eller sjunga det på den bekanta melodin: textresultatet är ett kaotiskt övergrepp.

* * *

Härlig är jorden,
härligt är hädiskt övermod,
skön är själarnas pilgrimsgång.
Genom martyrers ångestvrål
och avrättades gråt
gå vi till paradis med sång.

Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas:
– Må jag då bruka svärd
och dräpas av svärd.

Änglars blod
som njutningen betingar –
Skönt från själ till själ det ljöd:
Människa, gläd dig,
frälsarn somnar skönt
likt tyrannen. —

* * *

»Härlig är jorden« av Bernhard Severin Ingemann, översatt av Cecilia Bååth-Holmberg.
»Petrus' förnekelse« av Charles Baudelaire, översatt av Ingvar Björkeson.
– En och annan fog av mig.

Brev: Kalle 1925

Jo, jag samlar på vykort i blygsam skala. Ibland står det något skrivet på baksidan. Det är en fin bonus. På ett vykort som föreställer Hjalmar Brantings begravningsprocession år 1925, står det skrivet, präntat med skrivmaskin:

* * *

»Stockholm d. 6 mars 1925

Kära Föräldrar!

Tack för det saftiga brevet.Roligt att ni äro friska och krya och själv fröjdas jag åt samma förmån. Härmed hjärtliga hälsningar

Er tillgiven
KALLE«

* * *

Vykortet är postgånget samma dag som det daterats – den sjätte mars 1925. Och det är frankerat med tio öre, fördelat på två frimärken om vardera fem öre.

Varför Kalle väljer att skicka sina föräldrar ett foto på en begravningsprocession förtäljer emellertid icke meddelandet.

Citat: Henryk Sienkiewicz

»Läser man länge, så lär man sig någonting, eller glömmer sorgen, eller somnar – men man vinner alltid någonting.«

– Henryk Sienkiewicz

Fragment: Från begravningsbyråns fönster

Jag läser gärna de reflektiva och estetiska texterna på Fragment. Igår skrev Mattias Jeschko-Edberg en utsökt, tidsfångande text där, som fick mig att sätta mig ner, titta ut genom fönstret och skriva i anteckningsboken.

* * *

»– Paus. Tittar ut och ser rondellen. En dyr, vit Audi visar upp bredsidan. Två tjejer, en i vit mössa, skyndar över gatan från hållet där Högskolan ligger. En blå buss, 'Ej i trafik', mullrar förbi. Mitt i rondellen står vårt svarta konstverk (– påminner det verkligen om två ullsaxar, som sambon sa? Kanske.). Det är blött ute, regnar lite – bara så att det precis märks. En ung man äter på något när han går förbi. Han har en randig mössa. Två medelålders kvinnor stannar till och skrattar högt. Så några lugna sekunder. Ingen bil i rondellen. Men – snart ettans buss till Almenäs. – Tisdag eftermiddag, innan en fika.«