Humor, år 1919

Bläddrar i en liten skrift med den nätta titeln: Den muntra sällskaps-boken. Med flera hundrade dels äldre, dels nyare sinnrika gåtor jämte deras uttydning. Samt Önskningar, frågor och svar, angående Per och Lisas karaktär, lycka och böjelser. Till underhållande nöje i glada samkväm och sällskaper. (1919).

Titeln är ganska utförlig med vad de 32 sidorna innehåller, varför knappast någon vidare presentation av materialet torde vara nödvändig. Men jag kan knappast undanhålla några av de finfina gåtor, som i ovan nämnda bok delgives en skojfrisk allmänhet:

* * *

»23. Vid hvilken tid sår bonden lin? — Aldrig: han sår ej lin, utan linfrö.«

»25. När sitter kråkan på trästubben? — När trädet är afhugget.«

»37. När kan man stå på benen och se sig sjelf stående på hufvudet? — Vid en spegelblank källa.«

»96. Hvad är det som ingenting kostar, men hvarmed man kan vinna så mycket? — Höfligheten.«

»111. Hvad behöfs till ett bra bröllop? — Ja ty utan ja kunde aldrig något bröllop ske.«

»117. Hvilket är det bedrägligaste vatten? — Det vatten, som faller ur qvinfolkens ögon när de gråta.«

»137. Jag är det simplaste som ögat ditt har sett. Det skönsta på vår jord jag likväl ursprung gett. — En jordklump, hvaraf qvinnan skapades.«

»174. Hvad finnes mest i kyrkan? — Hufvudhår.«

»201. Hvilka kunna laga Europa om det går sönder? — Jo, kejsaren af Ryssland och konungen af Sverige, ty de båda hafva eller regera öfver Lappar.«

* * *

Och när vi så kvävt våra skrattsalvor och torkat tårarna, kan vi tillsammans konstatera, att även humor har en sådan tidsbundenhet, att den kan bli nattstånden.