De senaste veckorna har jag varit djupt försjunken i Lysande utsikter. Det är en bok på drygt femhundra sidor som tagit sin lilla tid att ta sig igenom: den är verkligen dryg, men samtidigt mycket givande, att läsa. Läsaren sjunker in i den värld som Dickens målar upp, och tillåts hålla till där en god tid.
Huvudperson och berättare är Philip Pirrip, kallad Pip. Han växer upp som föräldralös i sin systers hushåll. Systern gestaltas lysande som en ärkeregata, som inte försitter något tillfälle att göra den unge gossen illa. Hennes make Joseph, smeden, är däremot en saktmodig och fridsam karl, som är Pips bäste vän. Han gör vad han kan – vilket inte är särskilt mycket – för att hjälpa sin styvson från sin makas patologiskt aggressiva utfall.
På förunderliga vägar kommer Pip i kontakt med den ytterligt bittra miss Havisham. Hon är en minst sagt excentrisk kvinna, som bor med sin fosterdotter Estella i ett äldre hus. Där är gardinerna fördragna och klockorna stannade. Själv sitter miss Havisham kvar i sin grånade bröllopsklänning, sen den dag då hennes fästman lämnade henne i samband med bröllopet. Miss Havisham är uppenbarligen förmögen. Och i den iskalla Estrella finner Pip sitt livs kärlek.
Emellertid, Pip får genom advokaten Mr Jagger veta, att han har en okänd gynnare, som har som enda avsikt att göra Pip till en »fin herre«, varvid han som motprestation endast behöver uppfylla två villkor: att alltid kalla sig Pip, och att inte göra några sonderingar för att få reda på vem gynnaren är. Detta är således Pips »lysande utsikter«.
Så långt hunnit är vi ett hundratal sidor in i romanen, och läsaren är sedan länge fast. Pips nya villkor för honom till London där han får nya kontakter och kan föra en rik ung mans liv, med egen betjänt och allt. London skildras som skitigt och nedgånget, och läsaren känner sig nästan stå i vägrenen och se Pip gå förbi... så ultrarealistisk är ändå denna saga, med alla sina inslag av oerhörda sammanträffanden och möten...
* * *
Berättaren är alltså Pip själv, som en äldre man. Huvuddelen av berättelsen utspelar sig från det att Pip är en helt ung gosse, tills han hunnit bli några och tjugo år. Vi befinner oss då i början av 1800-talet, till någon gång omkring dess mitt. Berättelsen är melankolisk, men inte utan rent humoristiska inslag. Och den framställs i form av femtionio relativt korta kapitel, där många avslutas med någon form av cliffhanger – vilket inte är särdeles märkligt, eftersom boken först publicerades som en tidningsföljetong på 1860-talet. Rimligen var det viktigt för Dickens att hålla kvar läsarens intresse till nästa avsnitt följde.
* * *
Översättningen jag läste gavs ut 1950. Det innebär att textens stil är förhållandevis gammaldags, vilket naturligtvis skänker en måhända illusorisk känsla av autencitet: som om det verkligen var en 1800-talsman som skrivit den om sitt eget liv.
* * *
Lysande utsikter är full av minnesvärda gestalter: Pip själv, en naiv ung man, med gott hjärta. Redan omnämnda miss Havisham. Den uppblåste och närmast outhärdlige Mr Pumblechock, som är snar att vara elak mot Pip när han är arm, men krälar som en mask inför honom när han har goda dagar. Straffången Provis, som dyker upp tidigt i berättelsen som en förhärdad brottsling som utövar utpressning mot Pip, men som senare i berättelsen återkommer som en högst betydande gestalt för den fortsatta utvecklingen. – Och många fler.
* * *
Visst är boken full av osannolika sammanträffanden, och visst sys människornas öden ihop väl vackert. Men det är inget problem för läsupplevelsen. Man får vara medveten om att det är fråga om en saga – och då må sådana sammanträffanden räknas som fullt acceptabla och till och med tillbörliga. Jag känner aldrig någon större sympati för Pip själv. Han är alltför naiv. Istället fängslas jag mer av människorna i hans närhet, deras uselhet likväl som deras vänlighet. Och naturligtvis av de miljöer av 1800-talets England som jag ställs mitt i.
Lysande utsikter är, sammanfattningsvis, en lysande litterär prestation.
– – –
Lysande utsikter, Charles Dickens, Bonniers folkbibliotek 1950. 512 sidor.
Länge sen jag läste något av Dickens nu, men en reflektion jag gör är hur förvånansvärt bra en del 1800-talslitteratur har stått sig. Dickens, Tolstoj, Dostojevski mfl. Oftare utländsk än svensk har jag ofta tyckt -vilket jag säkerligen har fel i- men kanhända beror det också på en språklig illusion i det att skrifter på det egna språket (skenbart) verkar ha åldrats mest? Vet ej.
SvaraRaderaförutom Ms Havisham m.fl. minns jag raden "Pause you who read this..." (and think for a moment of the long chain of iron or gold, of thorns or flowers, that would never have bound you, but for the formation of the first link on one memorable day. )
SvaraRaderaspinofftips: filmversionen från -98 med ethan hawke, gwyneth paltrow, robert de niro
+ den relativt nya romanen Mister Pip av Lloyd Jones
fabucjonas: Jag tror det ligger nåt i din hypotes. Guillou lär ju ha sagt nåt i stil med att han skrev Arn-böckerna på 1800-talssvenska, för att skapa illusionen av ålder. Och därmed autencitet, får vi förmoda.
SvaraRaderamind the book: Wonderful!
Jo, jag får nog ta och försöka skaffa fram en filmatisering och se framöver! (Tack för tipset!)
Varför heter boken lysande utsikter
SvaraRaderaFörslagsvis för att Pip tänks få lysande utsikter genom vad gynnaren gör för honom. Pips möjligheter blir på så vis mycket större än de annars hade varit.
Radera