Fragment: I mörkret mellan avlägsna solar

Ett fragment, när man känner sig sådär lite bohemiskt alienerad...

»I rymden mellan de avlägsna solarna, där går mitt vandringsstråk.«

Kanske är det en förutsättning för att vara en medveten människa, en fri ande, att faktiskt ha sina vandringsstråk i andra terränger än på de allfartsvägar där hjorden manas fram. Och för oss fria läsare, vad kan väl det innebära? — Kanske: ett fantastiskt läsande av det obskyra, bortglömda, gamla, ofräscha, avgrundsmörka, avskyvärda, upplyst annorlunda... ett sökande efter poesin också i den fyrkantigaste text... Ett läsande i mörkret mellan de avlägsna solarna. —