Bokrecension: I väntan på Godot

Samuel Beckett har skrivit det tragikomiska dramat I väntan på Godot. Texten är mycket exakt i scenangivelser. Replikerna är minimalistiska och avskalade. Rekvisitan består till största delen av ett träd, en sten och ett par skor. På scenen utspelar sig en surrealistisk historia där Estragon och Vladimir väntar på Godot. Deras verklighet är en verklighet av glömska, tidsflykt, avbrutenhet, frågor, upprepningar.

Dramat är svårtolkat, om ens begripligt i vanlig mening. Men den är mycket läsvärd. Skulle gärna vilja använda mig av Estragon och Vladimirs väntan på Godot (som aldrig kommer) som liknelse, som mytisk berättelse. – För vem är Godot? Är han i själva verket mannen Pozzo som dyker upp två gånger i dramat (ena gången seende, andra blind)? Vad kan man tillåta sig att tolka in? Vad betyder trädet som är utan blad i första akten, men har tre blad i andra akten? Vad står den återkommande glömskan för?

Beckett skriver utomordentligt skickligt. Jag vill läsa dramat igen.

Birro och King

Marcus Birro gillar Stephen King. Det gör jag också. Birro hissar King utan att göra en hemlighet av att han dessutom är förtjust i Proust. Sedär; utmärkt: det ena ger fan i att utesluta det andra.

Bokrecension: Gunillas man försvann

Gunilla Söderholms make Martin – sannolikt fingerat namn – försvann 1991 och tretton år senare dyker han upp igen. Han är då dödförklarad sedan tre år. Och efter sig hade han lämnat stora skulder, som hans hustru blev betalningsskyldig för. Tillsammans med Ulla-Lene Österholm skriver Söderholm boken Gunillas man försvann om bakgrunden till denna händelse, om hur det var att leva under de här omständigheterna, och vad som hände när väl maken återvänt. Det är i mycket en beskrivning av den ensamma människans kamp mot systemet, och Söderholm ikläder sig villigt en offermentalitet som är direkt plågsam att ta del av.

Boken kunde sannolikt ha gjorts hälften så lång. Utvikningarna är många, dialogerna är många, och pregnansen förloras i vindlingarna. Dessutom är boken full av språkfel. Någon redaktör borde suttit ner med en rödpenna och redigerat om texten. Hade den mer koncentrerat ägnat sig åt Söderholms kamp med byråkratin och mer koncentrerat ägnat sig åt de personliga konsekvenserna av makens försvinnande utan alla dessa dialoger och utan självömkan hade boken varit mer läsvänlig.

Skrivråd av Elmore Leonard

Författarcoachens blogg tipsar om en artikel i New York Times. Artikeln är skriven av Elmore Leonard (som jag inte visste vem det var innan jag kollade upp det; han är en författare). Och i artikeln ger han tio råd om att skriva. Råden är de följande:

1. Undvik att beskriva väder i början av en bok.
2. Undvik prologer.
3. Använd aldrig ett annat ord än "sa" för att berätta vem som sagt nåt.
4. Lägg aldrig ett adverb till "sa" i en dialog.
5. Se upp med utropstecken.
6. Använd inte ordet "plötsligt".
7. Se upp med dialekt.
8. Undvik att beskriva romanpersoner i detalj.
9. Undvik utförliga beskrivningar av platser och saker.
10. Utelämna sånt som läsaren troligen hoppar över.

Och Leonard sammanfattar sina punkter i "om det låter som text, skriv om det".

Ett gäng utmärkta råd.

Dark Room

Tingeltangel är distraherande. Enkelhet är föredömligt. Därför rekommenderar jag programvaran Dark Room, som det tipsas om på Författarcoachens blogg.

Gränssnittet påminner om det hos en äldre typ av dator. Texten är i mitten. Och inget mer. Man kan tydligen variera färgerna (en för bakgrunden, en för texten). Ska nog testa det här under en period.

Bokrecension: Kommunistiska manifestet

Förmodar att det är minerad mark att recensera en bok som denna: Kommunistiska manifestet av Karl Marx och Friedrich Engels.

Men jag når inte det revolutionära. Jag känner bara att texten är daterad. Den härör från en tid annan än vår, med andra förutsättningar än vår. Proletariatets diktatur känns inte lockande, i en tid då och på en plats där var och en med förutsättningar för det kan skapa sig en karriär och inkomst. Där klassresor är fullt möjliga. Och där de som inte har möjlighet att bära sig själva bärs av den gemenskap som staten utgör. Så jag ser texten främst som ett historiskt dokument.

"Proletärer i alla länder, förena er!"

Men varför då?

Bokrecension: Kattöga

Margaret Atwood har skrivit Kattöga. Boken driver två parallella historier. Den vuxna Elaine kommer tillbaka till Toronto, där hon växte upp. Hon ska där vara med på ett vernissage där hennes konst visas upp. Interfolierat med den historien, som utspelar sig under någon enstaka dag, berättar Elaine om sin barndom, uppväxt och vuxenliv, tills de två berättelserna nästan möts mot slutet av boken.

Elaine hade ett helvete en tid när hon var liten. Hon berättar om några år av mobbning, på ett sätt som är helt trovärdigt. Grymheten hos hennes plågoandar är påtaglig och mycket realistisk. Genom berättelsen får läsaren sedan följa hur roller kastas om, hur Elaine blir en etablerad konstnär, men hur barndomens plåga förföljer henne. I texten finns många interna referenser till delar av berättelsen som kommit tidigare, och texten blir på så vis ett eget universum, sin egen verklighet, som läsaren sätts mitt i.

Detta är en alldeles utmärkt bok. Språkhanteringen är underbar. Margaret Atwood

"...nämns ofta som en blivande Nobelpristagare"

står det i baksidans presentationstext. Inte mig emot alls.

Kattöga kan köpas från Adlibris för 18 kronor.

Mer om Moleskine

Peter Englund skriver om snobberiet kring Moleskine-anteckningsböckerna. Och varför han återvände till dem.

Bokrecension: Magnum Opus: Ett ockult manifest

Kjell Höglund har skrivit Magnum Opus: Ett ockult manifest. Det är en mycket, mycket märklig bok. Jag försökte se hela volymen som poetisk text (som Höglunds sångtexter). Men till sist gick det inte. Jag måste nog tro att Höglund menar det han skriver. Och han skriver sånt här:

"Kanske är världens oceaner förbundna med hav på jordklotets insida och kanske
strömmar vattnet ut och in genom hålen vid polerna?"

och

"Keopspyramiden är enligt uppgift mycket äldre än vad vetenskapen anser, den ska
ha byggts för 80.000 år sedan – eller mer!"

Det är ingen ände på New Age-inslagen, även om Höglund verkar föredra att kalla ämnena ockulta. Vi har tanken om ett ihåligt jordklot. Reinkarnation söker han belägg för i bibeltexter. Och Moses invigdes i en mysteriekult av egyptierna, men tog med sig något som sedan kom att kännas igen som förbundsarken från Keopspyramiden, när han med israelerna drar ut från Egypten. Förbundsarken är elektrisk och radioaktiv, och det är det som gör att folk dör när de tar i den. Och världsalltet har ett medvetande:

"Världsalltet är en levande varelse. Universum är en levande, tänkande,
kännande, reflekterande, aktiv organism. Det är denna oändligt stora evigt
existerande varelse som religionerna kallar Gud."

Textupplägget är märkligt. Höglund varvar olika berättelser med varandra, och mitt i ett textparti kan ett ämne komma in som inte har med sammanhanget att göra. Höglund gör detta på ett så skickligt sätt, att det blir effektfullt. Jag gillar Höglunds sätt att skriva, förutom de långa citaten.

Boken lämpar sig bäst för Höglundfantaster eller folk med förkärlek för den sortens ovetenskapliga försanthållanden som Höglund här ger uttryck för.

Litteraturen och sanningen

Sanningsanspråk är oviktiga i litteraturen. Målaren kan måla abstrakt. Han kan måla av ett reellt objekt, utan att det är en kopia av det han målar av. På samma sätt med den konstform som jag älskar: litteraturen skall vara obunden av sanningsanspråk och ska kunna vara hysteriskt långt från sanningen eller precis bredvid den. Det konstnärliga värdet är det jag ser efter, vad det ger mig som tar del av konstverket. –

Vi ska inte förstöra en bra historia med fakta. Vi ska inte förstöra en text med krav på sanningsenlighet. Inte när vi ser till litteraturen som konst.

Bokrecension: Beat Poets

Beat Poets är en antologi med poem och andra texter av beatniks. Detta kan vara den vackraste bok jag nånsin sett. Den är kompakt till formatet. Ren i design och disposition. Vackert typsnitt och papper som känns kvalitativt. Och ett gyllengult band som bokmärke. Så långt bokens fysiska aspekter.

Beatpoesi både tilltalar mig och gör mig förvirrad. Ibland är den helt enkelt obegriplig, och gör att det inte finns någon koppling mellan texten och min förståelse. Emellanåt finner jag nån fras som är genial:

" 'I feel there is an angel in me', she'd say
'whom I am constantly shocking' "
(Lawrence Ferlinghetti, "#13").

Men poesin är djupt personlig. Kerouac skriver i sin lista "Belief & Technique for Modern Prose" som punkt nummer ett:

"Scribbled secret notebooks, and wild typewritten pages, for yr own joy"

...så det hänsynslösa skrivandet, nedtecknandet, nerslängandet av ögonblicksbilder på papper verkar centralt för rörelsen, och det är underbart! Den typen av förhållande till skrivandet är underbart! Detta är inte ett torrt, utdraget skrivande, utan ett VILT skrivande, som ger fan i etikett, rim, och – för all del – emellanåt – begriplighet...

Bokrecension: När religionen blir ond

När religionen blir ond är skriven av Charles Kimball, präst och professor i religionshistoria ("comparative religion"), med omfattande internationellt arbete bakom sig. Han presenterar fem varningstecken på att en religiös gruppering, enligt Kimball, håller på att spåra ur; dessa varningstecken är: Anspråk på absolut sanning, blind lydnad, etablerandet av den fulländade tiden (det vill säga, etablerandet ett "rent" idealsamhälle), samt när ändamålet helgar alla medel, heligt krig.

Boken består av två huvudavdelningar. Den första behandlar de fem varningstecknen som Kimball anför. Den delen är konkret och rymmer många exempel. Den senare huvudavdelningen rymmer Kimballs egna funderingar. Här blir han pratig och svävande med uppmaningar om vad religiösa företrädare bör göra, utan att det blir riktigt påtagligt. För det är inte fråga om att det är religionen i sig som är problemet, även om han tar upp möjligheten. Nej, Kimball vill att de troende ska ta fram det som han ser som positivt i deras respektive religioner, så att de kan samverka för att motstå ett globalt sammanbrott. För Kimball är dyster om världens framtidsutsikter, om inte de religiösa människorna kan komma över sina olikheter, ägna sig åt det som Kimball menar vara etiskt försvarbar medmänsklighet.

Jesu ord om att älska Gud och älska sin nästa som sig själv menar Kimball vara det allra mest centrala i all sund religionsutövning. Lärofrågor ska stå tillbaka för denna uppmaning om kärlek. Även om inte Kimball uttryckligen definierar sin egen teologiska uppfattning förefaller den vara synnerligen pluralistisk, även om han är grundad i en kristen tradition.

Men för all del, bokens första del kan man läsa med särskild behållning. Den senare delen hade jag föredragit i koncentrerad form.

Läsa ut eller byta?

Det händer emellanåt att jag mister intresset för texten jag läser – den förmår inte att behålla mitt fokus, den får mig inte nyfiken på vad jag ännu inte har läst i samma text. I akademiska studiesammanhang var det ganska vanligt att jag av prestationsskäl måste ta mig igenom texter som var allt annat än inbjudande. Men när jag nu läser som connoisseur... varför då ödsla lästid, på sånt som jag egentligen inte fascineras av? Det måste då finnas skäl att fortsätta: att ämnet som sådant egentligen intresserar, och att jag har nytta av texten av den anledningen, eller att nån rekommenderat texten och att jag litar på den personens litteraturomdöme. Men rent generellt byter jag hellre ut en bok än att träla mig igenom en text som inte ger mig nåt.