Bokrecension: Händelser | Per Hallström

Per Hallström

Händelser. Noveller är skriven av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1927. 

* * *

Per Hallström får nog kallas en bortglömd författare. När han nämns, är det ofta som ”den siste nittiotalisten”, och man sätter honom därmed i samma författargeneration som Fröding och von Heidenstam. 

Läser man Sven Delblanc i det klassiska översiktsverket Den svenska litteraturen får man veta att novellen var Hallströms medium framför andra, men Delblanc skriver också att Hallström ”var och förblev en smula otursförföljd”, i det att han hade att kämpa i den litterära konkurrensen mot sådana som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman. Någon ”[n]ationaldiktare kunde han aldrig bli, han var intelligensaristokrat och omutligt solitär i sitt rollspel", skriver han vidare.

Vare det nu med detta som det vill, i novellsamlingen Händelser är Hallström i högform. I stort sett alla berättelserna är bra, flera mycket bra. Flera av dem utspelar sig mot slutet av 1800-talet, men en del i mellankrigstid.

Även om novellerna innehåller händelser är det emellertid knappast händelserna i sig som intresserar författaren; det är personernas psykologiska reaktioner på händelserna. Händelserna är i skildringarna bakgrunden till de reaktioner de inblandade människorna får.

Grundstämningen är vemodig. Även om solen händelsevis skiner i Hallströms noveller någon gång, är det mulet ändå. Folk dör, kämpar med sig själva, är oförstådda. Glatt är det sällan, om någonsin. Språket är balanserat och använder sig inte av stämningsskapande effekter eller överord. 

* * *

Låt mig nämna tre av de berättelser ur samlingen som gör störst intryck på mig.

Till de särskilt dystra historierna hör ”Pyramus och Thisbe”, en kort historia om två barn, en liten flicka och en liten pojke. Deras familjer har hyrt sommarhus bredvid varandra, och de råkas en dag och leker tillsammans. Det visar sig att det ena barnet smittat det andra med difteri. 

De råkas aldrig mer, insjuknar båda två och dör; man bränner på doktorns inrådan deras leksaker, och det faller sig så att man gör det i samma hög. Däri står dockan upp som flickan haft med sig den där enda dagen de lekte tillsammans.

Det psykologiska porträttet i "Flussvasen" av Magna Chorée på ett ålderdomshem är också intressant. En betydande del av hennes liv cirklar kring en livslögn, om en sedan länge passerad förälskelse i en sedan länge död man. Under en sjukdom snuddar de verkliga omständigheterna vid hennes medvetande, men hon förmår inte ta dem till sig.

”Kolmilan” handlar om en kolare som brinner till döds vid en olycka vid en mila. Nästan ingenting blir kvar av honom. När hans kamrater förstår vad som hänt tillkallar de en präst, som tar sig ut i skogen för att förrätta en begravning; det är viktigt för kolarna att den döde visas heder. Såväl den gamle prästen som kolarna skildras enkelt men mycket trovärdigt.

* * *

Per Hallström är väl värd att läsa än i dag. En novellsamling som Händelser ger vid handen att vi här har att göra med en framstående stilist och en skarpögd själaskådare.
– – –
Per Hallström, Händelser. Noveller. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1927. 344 sidor.