Boken utkom på franska första gången 1952. Jag har läst en svensk översättning av Jon Milos i en upplaga från 2022. Denna upplaga rymmer också ett efterord av Cioran-experten Tobias Dahlkvist.
Jag recenserade 2010 samma bok i engelsk översättning: All Gall is Divided.
* * *
Jag vill mena att Ciorans livsprojekt blev att försöka formulera sig fram till sätt att förhålla sig till verklighetens karghet: en tillvaro där allt levande lider och dör och ingenting är säkert för det skeptiska genomskådandet; en tillvaro som inte görs mjuk av ideologisk narkos av vare sig politisk eller religiös art.
Cioran ger inga lösningar. Han är inte vägledare. Möjligen hjälper han läsaren se — se det som förfaller, ruttnar, går under. ”Vi är klarsynta marionetter, som bara duger till att göra miner inför det ohjälpliga”, skriver han.
Kanske leder det ändå fram till metoder att stå ut: den rusning av svindel som stundvis drabbar den som inte sliter blicken från avgrunden? Eller en viss tillvänjning vid en generell hopplöshet?
Cioran skriver vidare. I hundratals varianter beskriver han den sena människans tomma värld, tomma liv, syfteslösa existens — utöver det djuriska. Och han äcklas av det mänskliga, föraktar det, inom och utom sig själv. Han leds vid livet och vågar se det inte som ett leende utan som en absurd grimas. För honom är inte livet som fenomen något självklart gott. Inte döden heller, men avgjort inte livet.
Han skriver: ”Finns det någon som jämt och ständigt använder ordet 'liv'? – Vet då att han är sjuk.”
Få har någonsin skrivit så pessimistiskt som Cioran. Eller, som någon skulle säga, så skärskådande. Han skriver, och adressaten kan väl förefalla vara optimisten: ”Ingenting avslöjar så den banala människan som hennes vägran att bli besviken.”
Det går att andas i närheten av Ciorans texter. De blåser bort unken luft, med alla dess partiklar av förställningar och föreställningar. De blåser rent. Den radikala skepticismen bränner bort all svartnad kallbrand av försanthållanden.
Och där drogs jag med av bildspråket, något som åtminstone skenbarligen Cioran själv också gör ibland: glädjen över en drabbande bild blir möjligen då och då större än dess egentliga klarhet. Det förlåter man honom gärna; det spelar ju ändå ingen roll.
Vad leder det här till då? Det leder möjligen till att man fortfarande bygger sin stuga och hänger upp gardiner. Men under ett tomt himlavalv, och ovan en kall jord. Utan förmåga att längre bli vare sig besviken eller indignerad.
* * *
Bitterhetens syllogismer är en relativt tidig bok av Cioran, en renodlad aforismsamling, där aforismerna placerats under ett antal rubriker. Några av dessa är ”Avgrundens bedragare”, ”Ensamhetens cirkus”, ”Den svindlande historien” och ”Tomhetens upphov”.
Aforistiken, åtminstone i Ciorans tappning, gör det svårt att systematisera uppfattningar och sammanföra dem till större hållningar: det hade också svurit svårt mot Ciorans hela gärningar, som gick ut på att plocka isär, inte att foga samman. Han briljerar i fragmentets form och i den välslipade formuleringens form.
Det är inte fråga om några systematiska angrepp mot ideologier och religioner; Cioran är bortom sådant. Tankemonstrens fall är redan faktum, och han agerar i utrymmet som uppstått där bakom och därefter. Han skriver: ”Med varje idé som föds hos oss, angrips något inom oss av förruttnelse.”
* * *
Det hade varit lätt att avfärda Cioran som en emo-filosof för tonåringar. Ibland är kanske hans formuleringar sådana att de också med gillande skulle citeras av sådana. Men inte enbart av dem. Ciorans söndersprängande iakttagelser förmår, som jag varit inne på, skapa rum där ideologierna, livsfilosofierna och religionerna klastrofobiskt greppat omkring sig. Han avväpnar det kaos som dessa frammanat som hot genom att titta kaoset rakt i synen, och där håller han kvar blicken.
Det är uppfriskande att läsa Cioran. Det är definitivt inte läsning för alla smaker. Men för den som förmår ta honom till sig kan han åstadkomma befrielse.
– – –
Emil Cioran, Bitterhetens syllogismer. Övers. Jon Milos. Efterord av Tobias Dahlkvist. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2022. 163 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar